Smells like the 90s.

Åh vad fin fredagkvällen blev. Även om tältet var svinkallt i början (och i ärlighetens namn blev det inte mycket varmare där bakom där vi stog) och fast jag missade att spela några låtar som jag verkligen verkligen ville spela. Men shit alltså, när vi hade spelat i kanske 45 minuter stövlar en spenslig indiekille fram, högst 19 år, och undrar om det här är indietältet och om vi kommer börja spela britpop snart eller? På världens äckligaste, grabbigaste, översittarsätt, typ "lilla gumman nu ska jag lära dej vad som räknas som britpop, låt mej ta över va?". Jag och Shaun fnös åt hans försök att undervisa oss i 90-talets indiescen och konstaterade att han måste varit i blöjbarnsåldern när Brett smiskade sin delikata bakdel med micken. Blev inte förvånad när han sedan kom fram och önskade Oasis. Ja, jag är fördomsfull.

Låtar jag önskade att jag hade spelat: Divine Comedy - National Express, All Seeing I - Walk like a panther.

Nu är jag hemma igen.

Allvarligt talat, alla dessa non-smoking generation-tjejer, var kom dom ifrån? Så fort någon stackars bloggdam syns på bild med en cigg i näven så trillar det in minst 5 kommentarer om hur ofräscht det är att röka. Skärpning för fan. Vaddå ofräscht? Vem fan har bett er att hångla med människan? Och framförallt, vem fan har bett er att predika? Vi vet alla att man får lite gula tänder av att röka och att lungorna mår rätt taskigt, och att man, om man har otur som min mormor, ryker på lungcancer och dör. Ska man predika får man väl göra det ordentligt, typ "du vet väl att rökning dödar" och ja, det vet de flesta rökare. Men att säga att det är ofräscht, som om motsatsen - fräsch - är något man strävar efter att vara. Nej. Den målsättningen lämnade jag bakom mej tillsammans med min sista flaska Date.

Om man känner att fredagkvällen är trist och innehållslös kan man gå till Riddarkällaren på nya klubben 90s och kolla på när jag spelar mina sorgliga indieskivor från 90-talet. Jag är tjejen som står och ser tjock ut i en Åhlénsklänning för 450 spänn bakom skivspelaren i tältet . Killen bredvid är Shaun. Vi är snela. Man får knula.

När det smyger sig på.

Förra julen var lite som ett vacuum. Ett bevis på att vi klarade av att ha det mysigt och bra trots att vi var två personer färre. Att tänka tanken det här är första julen utan.. gick inte för sig. Det var alldeles för konstigt. Minsta ansats till klump i halsen svaldes snabbt ner med must, glögg, öl, kaffe, glögg, mat, knäck, mandariner, choklad. Och så i år. När allt är så annorlunda. En ny plats som är egentligen är gammal, och vetskapen om att den ena personen ligger utspridd i en minneslund några minuter därifrån och att den andra personen sitter på ett demensboende en kort bilfärd därifrån. Nej. Bort, bort. Ordna resor, handla klappar, pyssla paket. Vid midnatt, 5 timmar innan tågresa, slår det till. Som ett hugg i hjärtat. Och så ett till. Och ett till. Och ett till. Tills jag lägger mig bland omslagspapperena och grinar ner några etiketter formade som hjärtan. Nu är julen utan den jag saknar inte den första, den ovanliga, det är ytterligare en och bara en i raden av jul efter jul efter jul. Jag har inga fotografier från den sista julen vi alla var där. Sista julen vi alla levde. Sista julen vi alla kände igen varandras ansikten. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på mig. Jag kommer inte ihåg vad jag fick i julklapp. Jag kommer bara ihåg att det var den sista och den var som julen alltid är, varm, pladdrig, lugn, och jag hade så bråttom därifrån. Skulle prompt flyga iväg dagarna efter. Mot något nytt. Så sitter man här och undrar vad fan man skulle vara så jävlajävlajävla dum i huvudet för varför stannade jag inte bara varför såg jag inte bara sjukdomen och hur illa det var varför fattade jag inte att jag skulle ha stannat och tagit tillvara på skiten? Så jävla dum i huvet.

åh-oh-wooow, viiilken härlig dag, lalalalaaalalalalalalalaaaa..

Efter att ha startat dagen med att halka utanför porten och graciöst landa på min nyckelknippa samt ett ruttet äpple spenderade jag alldeles för många minuter av min fantastiskt goda sushi-lunch som inmundigades med Bel Hamim, med att lyssna på en 19-årig Kate Moss-look-a-like som beklagade sig över sin stundande ålderskris (hon fyller 20 om en månad) samtidigt som hon försiktigt petade av varenda fiskbit från det kolhydratrika riset för att sedan dela fiskbiten med hjälp av sina ätpinnar och äta den mycket, mycket långsamt. Vid hemkomst hittade jag ett kravbrev från Stockholmshem som nu gått till kronofogden med vår flyttstädsfight och jag säger bara att IT'S ON MOTHERFUCKERS. Om några dagar åker jag till farmor och då ska vi terrorisera er tills ni spyr och betalar MEJ för fantastisk städning samt sveda och värk (denna stress dom utsätter mej för). Hyresgästföreningen! Farmor! Upp till kamp!

Hata Stockholmshem, världens sämsta jävla skitvärd med den lataste jävla ursäkten till lobotomerad personal. JAG HATAR ER.

God Jul.

Det var som fan.

Lo and behold, nu sexgooglar tydligen även Yoda:

knullad i röven har du blivit

Mi rövhål, su rövhål.

Alltså min alkoholmarinerade hjärna får kombinerat glädjefnatt och bara allmänt skithögt utslag på bizarrometern när jag läser det här!!!!! Jag älskar Olinda! Hon är så verklighetsfrånvänd! Bara hon ser storheten i Olindas lysande stjärna på nöjeshimlen, men shit vad hon tror på den. I love it. Om alla trodde på sin egen förträfflighet på samma sätt så skulle vi...ja..inte ha världsfred, men en himla många färre brudar som stoppar fingrarna i halsen och helst vill vara någon annan. Olinda vill bara vara Olinda, hennes mamma borde skriva en populärpsykologibok om hur man uppfostrar självälskande ta-ingen-bull-tjejer med bulldozerinstinkt. Hon skulle tjäna miljoner.

Ett filmerbjudande! Jag dör! Det är ju säkert superovanligt i LA! Det var säkert Spielberg som frågade, men som hon kanske inte kände igen?! Han ba "do you wanna play the lead in my e.t sequel?", hon ba "no, i'm waiting for a better offer, you old shaggy perv" (okej hon kanske inte kan hippa ord som "shaggy" och "perv" så hon sa nog "no, you äckliga jävla idiotgubbe, fan hit me champaaaaagne").

Julbord.

(träffar dörrposten istället för dörrhålet)
-"Erm, sweety, are you a bit tipsy?"
(snubblar på ett par strumpor)
-"Eeeeeehhh...well..."
(glider längs med golvet och greppar tafatt tag i lite kläder som dunsar i golvet medans jag glider vidare)
-"I'm...eeeeehhhh..."
(landar på sängen, kryper ner iförd glittrig klänning och glittrigare eyeliner, går genast upp igen för att hämta mineralvatten, snubblar på samma par strumpor, glider återigen längs med golvet och rakt in i dörrposten)
-"Well, I guess you could say I'm slightly intoxicated."

Sockergrynet.

När jag var liten var Grynet Molvig den vackraste kvinnan jag visste. Hon bländade mej med sin skönhet i Folk och rövare i Kamomilla stad och jag kunde inte slita ögonen ifrån hennes mörkbruna ögon och honungsgula hår. Hon var den vackraste jag visste. Jag såg tillochmed Mannen som slutade röka vid åtta års ålder bara för hennes skull. Där var hon ännu finare.

Och nu, en sisådär tio år efter att de skiljt sig, får jag reda på att hon varit gift med Noppe. Noppe! Lewenhaupt! Jättelänge! Noppe! NOPPE LEWENHAUPT! Och jag visste inget!

Det känns som om någon sodomerat min barndoms gudinna. Värre än när man fick reda på att tomten inte fanns. Mycket, mycket värre. Mår lite illa.

Just det.

Sen tycker jag att det är jävligt tråkigt när dagspressen rapporterar om J-Lo's adoptionsplaner och menar att hon "hakar på en adoptionstrend". Enligt uppgifter har Jennifer Lopez svårt att få barn, hon har fått missfall och genomgått hormonbehandlingar som tydligen inte funkar så bra och har nu beslutat sig för att adoptera. Jag har väldigt svårt att tro att hennes och Marc Anthonys beslut är särskilt starkt kopplat till någon trend, utan mer har att göra med andra faktorer (typ: de kan inte få barn). Trist inställning.

Harry och William.

Eh, är det bara jag som tycker att det är konstigt att ha en skitstor konsert på Wembley till minne av Prinsessan Dianas död?

Fast inte lika konstigt som att se en intervju med Harry och William på Vh1. Sen när blev dom så stora att dom fick intervjuas av tv utan att pappa eller nån annan vuxen syns åtminstone i bakgrunden? Och ärligt talat så märks det ju vilken av de två som genomgått diger mediaträning och ska bli kung en dag.

Sverige, i tiden.

Stockholm, 12.26
katter sjunger duett

Umeå, 19.13
poppig jullåt 2006

Stockholm, 19.00
kille runkar i slussen

Någonstans i Sverige, 21.24
carolina gynning bajsade

Knullpitt!

Kan någon vara snäll att förklara för mig varför i HELVETE sladdar till taklampor alltid är typ 6 meter långa?? I kombination med sockerbitskontakter (aka djävulens påfund) får skiten inte plats i kåpan och man knörvlar och knåpar och det hoppar av kroken och så har man stått i 20 minuter på en stege och har asont i rygg och nacke och finner sig själv vråla könsord till sladden och kontakten.

Allvarligt talat! Om jag vill ha en golvlampa så köper jag en golvlampa, jag köper inte en taklampa med skitlång sladd och låter den hänga i golvhöjd från taket! Sansa er, taklampsladdmakare!

Someone please call 911?

När jag kom hem från jobbet nu vid tolvtiden stog det ett gäng festsugna tonåringar och hängde utanför stationen. En (högst) 15-årig skitsnygg tjej halsade målmedvetet ur en nästan full flaska Koskenkorva. Jag är inte moralens väktare nummer ett direkt, men vill man inte bara ringa polisen? Maria Pol? Hennes morsa? Anyone?

Kanske borde gå ner dit och ställa mej med min bok några meter ifrån och bara kolla att hon inte spyr ihjäl sig, blir våldtagen eller rånad.

Beam me up, Scotty.

Om två och en halv timme ska jag, lilla jag, på invigning. Och inte vilken invigning som helst, jag ska få gå på VIP-invigningen av Rymdbas Stockholm. Nej, det är inte ett skämt. Men det ska erkännas att när Bel Hamim ringde och meddelade att jag fått post skickat till kontoret och sedan läste upp det som stog på inbjudningskortet trodde jag att det var ett practical joke.

Enligt inbjudningskortet skulle jag inte bara få buffé, dryck och mingel med astronauter från ESA, jag skulle även OSA till adressen xxx@rymdbas.se. Allvarligt talat, hur många gånger i livet har man en anledning att mejla någon på rymdbas.se? Jag bara undrar.

Så jag tänkte piffa lite, äta mindre (hallå, man måste ju ha plats med buffén!) och sedan glida in på invigningen och försöka pimpa ut Bel Hamim till högstbjudande astronaut.

The end.

Finns det något värre än att skriva slutet på akademiska texter? Antingen blir det helt abrubt avkapat eller så måste man klämma i med det smetigaste och mest klyschiga man kan komma på, helt enkelt därför att det är det enda som någorlunda passar in. Och nu, när jag tyckte att jag hade värsta bra slutet, inte smetigt, inte töntigt, inte avkapat, då skriver min handledare "not so hot - can you think of something stronger or more relevant".

Bah be-yotch, can YOU think of something stronger or more relevant?? För jag kan uppenbarligen inte det eftersom det här är det avslut jag valt. Sen är jag inte helt säker på att det står "hot" iofs, hon har en helt oläslig handstil.

Shit alltså, jag blir helt störd ju mer jag tänker på det. "Something stronger" = smetigt, klyschigt och töntigt. "More relevant" = wh00t?

Kärring.

Antaganden.

Om man googlar "marilyns manson saker" så antar jag iskallt att man inte letar efter en webshop som säljer t-shirts med Marilyn Manson-motiv, utan att man är ute efter en specifik ung dams samling av sådana. Så om det sitter en ung dam (eller man, vad vet jag) därute vid namn Marilyn så vill jag be dig att hålla hårt i din Manson-memorabilia, någon är uppenbarligen ute efter rubbet.

Kiss & Tell.

Alltså denna jävla Jason Alexander. Han var gift med miss Britney i typ tre dagar innan fylledådet annullerades illa kvickt och nu när Brittan skiljer sig från K-Fed så verkar det inte finnas någon hejd på expertkommentarerna från denna ex-man. Som om han blevo expert på all things Britney för att han var gift med henne i tre dagar! Herregud, om man bortser från det geggiga fyllesexet de eventuellt hade på sin bröllopsnatt så måste det ju finnas hotellstäderskor som spenderat mer tid med Britney Spears än vad Jason "nej-det-är-inte-jag-som-är-George-i-Seinfeld" Alexander har gjort.

Här kan man läsa att Britney är bisexuell och har plastikopererat sig. Det vet Jason Alexander. Han har ju varit gift med Britney i tre dagar! Klart att han vet att hon fettsög sig ett sisådär år efter att de spenderade en blöt helg i Las Vegas tillsammans. Klart Britney ringer och berättar det för honom, han som verkar så pålitlig och verkligen håller käften så fort minsta lilla lokaltidning erbjuder honom en måltidskupong på Wendys mot lite skvaller.

Och här kan man få ett expertutlåtande om hur bra Britney är i sängen. De hade säkert sex hur många gånger som helst under fyllehelgen, och omdömet påverkas inte alls av alkoholintag eller det faktum att det var en jävla bondlurk med pottfrilla som fick ligga med en skitsnygg popikon. Med största sannolikhet skulle Britney kunnat däcka i sängen efter lite hångel och tidigare nämnda bondlurk skulle ändå bedöma det som bra sex eftersom Britney är:
1. ljusår snyggare än de lokala tjejer som efter 25 tequilashots kan tänka sig att ligga med Jason och hans pottfrilla
2. en härlig omväxling till de lokala kossor som efter 25 tequilashots kan tänka sig att ligga med Jason och hans pottfrilla


Grejen är såhär: Britneys stab lät henne vara gift med K-fed i över ett år. De lät henne inte vara gift med Jason Alexander i mer än tre dagar. Det tycker jag är ett ganska bra mått på hur obetydlig deras relation var och motiverar på inget sätt att man som nöjesjournalist på någon tidning eller tv-kanal kontaktar denna man för expertutlåtanden. De motiverar inte heller varför tidningar som Aftonbladet och Expressen köper in notiser från andra tidningar och tv-kanaler där Jason Alexander får göra expertutlåtanden. Jag har inget emot en saftig kiss & tell, men i det här fallet så var det ju knappt någon kiss och alldeles för mycket jävla tell. Snälla Jason Alexander, håll käften.

Stinky-Winky

Har lagt mig till med en sexig bihåleinflammation. Trodde först att det var en vanlig förkylning tills högra kinden började ömma på universitetet. Då anade jag fara på färde. Efter en rendez-vous med sjukvårdsupplysningen fick jag bekräftat att jag verkligen har hålor fyllda med segt och jävligt snor. Det lustiga är att jag då hade gått en halv dag på universitetet och seriöst undrat varför alla mina klasskamrater mökade så dant och spanat efter den student som åt överkokt broccoli i café 3:an. Lita på att jag först och främst tror att folk stinker och ätar stinkande mat, och att det krävs just sjukvårdsupplysning för att jag ska fatta att det stinker för att det ligger segt gulgrönt slem i mina kinder.

Shaun är i Barcelona med jobbet. Märk väl att när han åkte till Dublin för ungefär en månad sedan så blev jag också jätteförkyld. Analyze this och så vidare. Helgen spenderas därför i sängen med Doktor Glas, som ska läsas till på måndag. Någon som har ett ex av Epikanalys att låna ut över helgen? Jag kan bjuda på te, apelsiner och uppvärmd potatisgratäng som tack.

Skivor världen inte behöver, nr 2389340900004903483:

Westlife - The Love Album.


Giv mig styrka!!! Finns det fortfarande folk som köper skivor med Westlife? Jag trodde, och hoppas, att Sveriges teens lägger sina pengar på heta, begåvade och ödmjuka killar som Darin, inte på överåriga, uppblåsta, självgoda, stentrista Westlife. Westlife! Fy faaaan, de är så tråkiga att jag blir förbannad. Bara för att man kan waila och sjunga i stämmor är man inte en bra artist, HÖR NI DET, era gamla irländska tjyvgubbar!

Insider.

Jag har så svårt att kolla på program som Insider. Det är så jobbigt att se elakingar bli ertappade, på något sätt. En vuxen karl är villig att köpa sex från en (påhittad) 12-årig pojke som pimpas ut av Insiders reporter. Han pratar om vilka sexuella övningar han kan tänka sig att ägna sig åt med 12-åringen ("om han bara är 12 kan jag ju inte sätta på honom"), och den förmodade hallicken avslöjar att han är reporter för Tv3 och att äcklot är filmad från flera håll. -"Mitt liv är förstört!", säger äcklot indignerat. Inte en tanke på hur den påhittade 12-åringen som han tänkte ha oralsex med skulle ha mått, naturligtvis. Det är såklart skitbra att man bustar vuxna män som är villiga att stämma sexträff med minderåriga, det är liksom inte okej. Och ändå, jag bara vrrrriiiider mej på soffan. Kan inte titta. Det är så sjukt pinigt och jobbigt. Bortförklaringarna är så pinsamma, och på något sätt smittar den pinsamheten av sig på reportern och hela programmet.

En stilla förfrågan..

Är det verkligen normalt att två avocador kan ligga i ett köksfönster i två veckor och fortfarande inte vara mos-mogna?

Konstiga karaokeminnen, del 2.

E fyllde år och vi firade genom att bli pruttfulla i hennes lägenhet. Det var fylla av typen "fy fan vad jag äääälschkar dej" och allt medan folk troppade av till diverse hippa nattklubbar blev min, E's och ytterligare några förtappade själars plan för kvällen allt mer tydlig, vi behövde karaoke. Eftersom Hägern var stängt då någon illasinnad själ kastat in en brandbomb genom fönstret stog vårt hopp till Hägerstensåsens andra fina karaokehak: Banken.

För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Banken är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, endast 5 minuters gångväg från Hägern. Banken är till vardags en riktig pizzeria, till skillnad från Hägern som endast skyltar med att dom har pizza men som faktiskt inte erbjuder pizza till försäljning (alltså en låtsas-pizzeria).

Då vi alla var osäkra på huruvida Banken verkligen erbjöd karaoke, eller om det bara var ett fantasifoster sprunget ur E's alkoholindränkta och karaokefixerade hjärna så beslöt vi oss för att ringa och kolla. E, som talar en härligt bred östgötsk dialekt, greppar telefonluren och samtalet lyder som följer:

*tut tut*
-"Bankens pizzeria"
- "Ja hej, du jag undrar bara om ni har karaoke ikväll?"
-"Ja, den har redan börjat."
-"Haaaar den?"
-"Ja.."
-"Är re mycket folk eller?"
-"Sådär, det finns lediga bord."
-"Okej, va bra! Men den har börjat alltså?"
-"Ja, ni är välkomna.."
-"Tack...*sjunger skithögt* JAG ÄR FÅÅÅNGAD AV EN STOOOOORMVIIND!"
*klick*

Efter att samtalet avslutats får E panik och hävdar att hon: a) inte kan gå dit nu eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind", b) dessutom aldrig mer kan beställa pizza därifrån eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind". Vi instämmer i båda fallen, men kommer tillslut iväg. Inne på Banken hittar vi åtta fjuniga killar i 18-årsåldern samt två Svensson-par i 35-årsåldern. E river av en hejdundrande Hotel California och sedan turas hon och killgänget om att sjunga, med ett litet avbrott för bartendern och karaokevärdinnan som sjunger typ "Son of a preacherman". När så två timmar av denna inte så farligt variatonsrika karaoke har fortlöpt (E har hunnit med att mumla med i Dollys 9 to 5 sittandes på golvet och killgänget har hunnit med att spela luftgitarr till Guns n' Roses) så meddelar karaokevärdinnan att någon som inte är E eller det 18-åriga killgänget ska sjunga. Huh?, undrar vi alla chockat - vi har vid det laget glömt bort att det finns några andra i lokalen.

Långsamt reser sig snubben från ett av Svensson-paren upp, han greppar micken, och innan vi har hunnit reagera öppnar han luftvägarna och sjunger...

Daaaaay-o, Daaaaaaaaaaaaaay-o
Daylight come and me want go home
Day, me say day, me say day, me say day, me say day, me say daaaaay-o..

Efter två timmars total tystnad reser sig Super-Svensson alltså upp och klämmer i med "Banana Boat Song", vilket måste räknas som ett helt vansinnigt otippat val. "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sen vi sågs.." - ja, det hade jag kunnat tänka mej. "Come mister tallyman, tally me banana.." - nej, det hade jag sannerligen inte räknat med. Helt iskallt står han där med ryggen mot oss i dryga tre minuter och sjunger om sitt hårda liv lastandes bananer innan han river ner kvällens största applåder. Särskilt bra var han inte, men vad gjorde väl det? Av dryga 500 låtar valde han trots allt "Banana Boat Song", ett sånt beslut förtjänar applåder.




Epilog: Jag blev tafsad på av en av de fjuniga killarna som nog trodde att jag var för full för att märka nåt. E blev bjuden på efterfest av den lokala knarkkungen (hon tackade efter övertalning nej). Super-Svensson sågs aldrig mer till. Banken är numera stängd efter att någon illasinnad själ slängt en brandbomb genom fönstret.

Konstiga karaokeminnen, del 1.

Igår, på kryssningen, när den åtminstone till utseendet lätt utvecklingsstörde Baltiske trubaduren Andreas tillslut beslöt sig för att hitta på 50 % av orden till den gamla dängan "Country roads" sköljde ett bisarrt karaokerelaterat minne över mig.

Jag och mina vänner hade beslutat oss för att samlas hemma hos E under lördagen på Popaganda förra året. Där skulle vi hänga, prata, och konsumera alkohol. Som en förfest, fast klockan 15 en ljum försommareftermiddag. Tyvärr råkade det sig så att det spöregnade, himlen hade verkligen öppnat sig, och ni vet hur det blir. Man har det bekvämt i soffor, fåtöljer och på sittpuffar. Alla man hade tänkt träffa är i lägenheten man befinner sig i. Man har sitt vin, sina öl, sin cider (jag tror faktiskt att jag hade alla tre, ja). Man har det bra. Alla är över 20 och har genomlevt sina hundår på leråkrar i Hultsfred, Roskilde och Arvika, dvs ingen känner ett enormt behov av att trängas på en lerig gratisfestival för att kolla på The Embassy. Och någonstans i allt detta tar alkoholen slut och man fattar det enda beslut som verkar vettigt just då: mot Hägern!


För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Hägern är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, där jag vid mitt första besök verkligen kände mej kluven: å ena sidan - jag vill dricka upp min öl så fort som möjligt och försäkra mej om att jag kommer härifrån levande, å andra sidan - jag finner mej extremt fängslad av tjackpundartanten som river av Hey Jude i karaoken.


Så vi styrde vår kosa mot Hägern, som sin vana trogen erbjuder karaoke på lördagkvällar. Samtliga i sällskapet dråsade ner runt ett bord placerat strax framför karaokemaskinen. Klockan är uppskattningsvis runt 20.30 och av någon anledning är vi alla sjukt peppade på karaoken. "Urschäckta, när börjar kareåken?", frågar någon i sällskapet för att få det chockerande beskedet att den inte ska börja förrän om 30 minuter. Ett intensivt bönande (jag har minnesbilder av att någon, kanske jag själv, knäpper händerna för att understryka hur gärna vi vill börja) tar vid och den stackars karaokevärdinnan startar karaoken. Medans mitt sällskap frenetiskt börjar bläddra i låtpärmarna och skriva på dom där lapparna man lämnar in drar värdinnan igång John Denvers Country Roads och här fullkomligt exploderar vår extremt otippade karaoke-extas och helt plötsligt sjunger vi med utav bara helvete. Alltså jag har aldrig lyssnat på denna låt vad jag kan dra mig till minnes, inte heller är den en förfestfavorit eller ens en låt jag någonsin hört mina kompisar lyssna på eller ens nynna, ändå sjunger vi som om våra liv hängde på det.

Country roooooooads, take me hooooooome
To the place I beloooooong
West virginia, mountain momma
Take me hooooome, country roooooads

Mountain momma?

Ja vi sitter alltså typ sju personer vid ett bord på Hägern och fullkomligt vrålar till detta bisarra låtval. Lagom till slutet av låten, där refrängen upprepas några gånger, börjar vi unisont veva med armarna. Ni vet sådär när man verkligen sträcker ut armarna och vevar dom från sida till sida. Och vi sjunger! Och vevar armarna! Och sjunger! Och sedan är låten slut. Värdinnan gav intrycket av att vara jätteglad över vår helt störda entusiasm, men innerst inne visste hon - hellre ljumma alkisar som sjunger Elvis än skitfulla 20-somethings som när mikrofonerna slutar funka använder sagda apparat för att trumma conga-partiet i Copacabana på en av alkisfarbrödernas flint (guilty as charged).

Sedan denna kväll, för drygt 1,5 år sedan, har jag hört låten kanske en gång. Ja tills Andreas beslutade sig för att slakta den på sant, Baltiskt, Finlandsfärje-manér, och jag instinktivt kände ett tvång att sjunga med och veva armarna åtminstone en gång (till Shauns och Bel Hamims stora fasa).

Vilda ungdomstid..

Så då sitter jag här igen, med korsstygn och ostbågar. En fredagkväll på jobbet (ett av dom) med andra ord. Men, jag skola icke klaga. Ungen är så gott som däckad framför Kalles Klätterträd efter dagens strapatser på dagis, och jag ska kolla på Idol som har kärlekstema och kanske sjunga med. Glass-glassiiIIIIiigt!

Istället för dubbel glädje, förvirring.

Förtydligande: Det har kommit till min kännedom att det är lite förvirrande med den blogg som listas under rubriken Dubbeltrubbel. Ja,det är alltså jag som skriver där. I framtiden kanske det blir andra med, vad vet jag. Men just nu är det bara jag som skriver där, på uppdrag av Mamsell C. Så! Förtydligande över. Klart slut.

Hjärta Apple.

Strax utanför sydöstra hörnet av Central Park, där 5th Avenue korsar 59th Street, står det en stor glaskub med ett lysande äpple i. När man går in genom dörrarna kan man antingen ta den genomskinliga spiraltrappan eller den runda, genomskinliga hissen (jag tänker mej att det är så glashissen ser ut i "Kalle och glashissen" av Roald Dahl) ner en våning för att mötas av den typen av butik som jag trodde att vi alla skulle shoppa i vid det här laget på 2000-talet.


Långa bord med iMacs och MacBooks, där man kan slå sig ner för att kolla mail, blogga, eller vad som faller en in. Långa bord med iPods; Nanos, videopoddar, uppkopplade till hörlurar, högtalare och små skärmar så att du i lugn och ro kan testa ljud och bild. Längs väggarna hänger fodral, hörlurar, programvara, spel. Överallt cirkulerar personal i röda tröjor. Jobbigt att gå fram för att be om hjälp? Använd en av datorerna, med ett klick kan du kalla till dej personal till den dator du befinner dig vid. Inga långa, trötta köer. Ska du köpa en iPod går du till iPodbaren där alla kassor är bemannade. Ska du investera i en dator gäller en annan radda kassor. Allt är skyltat och tydligt. Om du lagt dig till med en kartong innehållandes en snygg högtalardock är det bara att ställa sig i kö till t.ex. iPodbaren och vänta på att en vänlig anställd med kortläsare dyker upp, vips kan du betala med ditt VISA (eller vad du nu har), få kvitto och lämna kön glad och nöjd. Eller kö, varför ens ställa sig i kö om du ska handla något som finns ute i butiken, bara ta kartongen och tillkalla en jeppe med kortmaskin via en av datorerna! Butiken är öppen dygnet runt, och man får den där känslan av att shoppa i samma butik som Alex i Clockwork Orange. Ni vet när han ska handla skivor och allt är lugnt och stilla och man hör lite hissmusik i bakgrunden. Ching-chicka-ching, nämen titta här *bläddra*, ching-chicka-ching.. Ja fast utan tjejer som står och suger på kukformad glass såklart.


Gud så jag älskade denna butik. Det var en ren fröjd att gå omkring och grubbla på huruvida den röda 8gb nanon eller den vita 30gb videopodden skulle gå bli min bebis. För det är inte bara roligare, enklare och snyggare att shoppa Apple i New York, det är sjukt mycket billigare också.

(Känner verkligen att Skräphögens nördfaktor höjdes med ungefär 700% nu, så vahettere, på med Urkel-byxorna)

Booz crooz.

Okej, det är andra kvällen i rad som jag och Shaun gått ut för att äta samt gå på spånken. Och jag vet inte vad som är pjoblemet, som ett av mina fritidsbarn skulle sagt (anekdot berättas vi annat tillfälle), men jag dricker mängder utan att bli särskilt dragen. Okejokej, inte ett problem - man är väl vuxen (dvs jag dricker inte för att bli full utan för att det är så gott = största livslögnen näst efter "jag är inte bög jag och min killkompis brukar bara suga av varandra" nej okej det är ingen livslögn det har med definition av sexualitet att göra och den diskussionen ska vi ha under ett nyktrare tillfälle vilket i sig är en paradox eftersom mitt resonmang precis tog avstamp i att jag var ganska nykter, något jag torde ha motbevisat vid det här laget SKÅL). Jaja, det hela påminner mej om ett av de roligaste ögonblicken på senare tid. Jag och Shaun sitter på ett flygplan över Atlanten. Tvärs över gången sitter en tant som fått rullas in i rullstol (för att hon var gammal och extremt skröplig). Hon ägnar 8-timmarsflygningen åt att lösa korsord och dricka sprit. Shaun kommenterar det hela med "that old bag is boozing like a trooper", vilket då fick mej att skratta hejdlöst. Och nu när jag tänkte på det så frustade jag till såpass att det flög snor ur näsan på mej - för det är kul att en gammal skröplig tant i rullstol "boozar som en trooper".

Andra kul saker:
1. Jag skrev precis ett mail till min handledare. Ja alltså läraren jag går med under min praktik (VFU). Mailet skickas alltså halv ett på natten, och skrivs under alkoholpåverkan.
2. Har lurat med Bel Hamim, och kanske Liza, på 12 timmars fylla på finska havet. Vi måste fylla på barskåpet (tro det eller ej).
3. Både Avenue Q och Jacques Brel is alive and living in Paris ska sättas upp i Stockholm. Ska vara asbra, orkar dock inte länka, ni får fan googla. Tänkte se båda, samt off-Brodwayproduktionen Evil Dead, the musical när vi var i NYC, men det, liksom gigget med Jesus H Christ and the four horsemen of the Apocalypse gick tyvärr i stöpet.


Jag stavade precis "gick" som "juck". Dags för några avsnitt av Arrested Development s3 innan jag däckar tror jag.

Tantbrigaden.

Söndagkväll, romdrinkar och potatisbullar hos Liza. Jag berättar om min tantiga Lördag, Lizas reaktion?

"Du, jag måste visa dej ett jättefint Melitta-filter som jag har köpt".

Officiell tantvarning utlyses härmed.

Min lördagkväll, och jag skojar inte nu, bestog av att brodera korsstygn framför SVT:s nya bingoprogram.

DAMN IT FEELS GOOD TO BE A GANGSTA, som en vis man en gång sade.

Hört på tunnelbanan.

16-årig bratbrud på lyset: *sjunger högljutt* "Jag känner en bot, hon heter Malin, Malin heter hoooon, och hon är jävligt, jävligt, jävligt fräääääsch.."



Och ja, det värsta är naturligtvis att den texten är vettigare än originalet. Och ja, hon gick av vid Östermalmstorg med sitt 16-åriga posse. Och ja, dom var jävligt, jävligt, jävligt fräscha.

Nog!

Program jag inte skulle sakna om de lades ner och försvann för alltid:

Time-Out
Sport och buskis. Sport och buskis! SPORT OCH BUSKIS! Men ni hör ju själva.

Hey Baberiba
Ord kan inte beskriva hur vansinnigt o-roligt Hey Baberiba är. David Hellenius sätter på sig en peruk, stammar med konstig röst och spelar korkad. Jättebra imitation av kungen, verkligen jättebra. Christine Meltzer sätter på sig en peruk, målar läppglans utanför munnen och spelar korkad. Jättebra imitation av Linda Rosing, verkligen jättebra. Poängen är att det inte finns några komiska poänger, förutom perukerna och de konstiga rösterna. Jag skrattar inte ens åt det vansinnigt dåliga, för det är just bara dåligt. Och namnet? Ska det vara spexigt eller?

Efter tio
När blev Malou vin Siwers så sjukt osympatisk? Jag hade helt missat det, men det är ju helt tydligt när man ser den här urvattnade Oprah-pastischen till program. Alltså jag vet inte vad som är värst: hennes självgodhet, att hon behandlar gäster och publik som idioter eller alla vidriga ämnen som behandlas (själsliv, moderskap, grötgrötgrööööt). Dessutom är bakgrunden, dekoren, så konstig att jag känner mej åksjuk när jag ser skiten.

Leaving New York.

Hallå jag är hemma. Sjukt trött och vansinnigt kall (från hotellrum vars element ljudligt spann hetta nätterna igenom till vardagsrum där elementet mest bara verkar vara dekoration) och allt verkar så litet. Pyttehus, pytteläsk, pytteALLT. Men i gengäld: tystnad, ren tunnelbana, luft som man bara vill dra ner i lungorna och behålla där. Men det är förstås petitesser och precis som alla andra önskar jag att jag hade minst en vecka till, helst en månad, kanske ett år. Det är så mycket att man först bara vill låsa in sig på hotellrummet och kolla på Saved By The Bell-repriser, men sen vill man inte ha något annat. Bara diners med servitriser som pratar bred Brooklyn-accent när de fyller på ens kaffe, "Borderline" med Madonna i högtalarna, gubbar i hjälm, rykande trottoargaller och gula taxibilar utanför fönstret. Ljudet av sirener har aldrig varit så romantiskt.

Popkulturella höjdpunkter:
1. Se "Borat" på utsåld biograf i Chelsea, kändisspotting: Gina Gershon traskar ut ur salongen efter oss. Självklart skitsnygg.
2.Hinka Malibu & Coke (macho is my middle name) på ett nästan tomt Ray Fisch i Lower East Side och nästan sätta spånken i halsen när Johnny Knoxville rajar in med en stor pizzakartong från Ray's Pizza i handen. "Eh, are we like alone in a bar with Johnny Knoxville and a huge pizza?" Acceptera universums nycker när Johnny lufsar fram till vårt bord och bjuder oss på pizza med peperoni. Slutsats: Johnny har antagligen ett ohälsosamt förhållande till sprit, jag har ett ohälsosamt förhållande till min egen coolhet och vägrar ta fram kameran.

Men mer om det senare. Nu ska jag smeka min nya iPod, inhandlad i Apples föredomliga butik på 5th Ave. Definitivt mer om det senare.

Start spreading the news..

I'm leaving today
I want to be a part of it,
New York, New York


Ja, idag åker jag. Vahettere, ses om en vecka!

Och..

Och apropå fula djur i dagspressen, vem fan döpte den här skitfula och skitfarliga flodhästen till "Cuddles"? Ser han ut att leva upp till sitt namn eller?

Urk.

Det här är så himla äckligt på så himla många nivåer. För det första: Det är en marulk. För det andra: Det är en marulk som är längre än jag. För det tredje: "Den ligger här på golvet och det är fortfarande lite liv i den. Men den är sådan, marulken. Den kan ligga och titta på en timvis, säger Bjarne". Men guuuuud så äckligt, en skitstor, skitful, jävla marulk som bara ligger på golvet och flåsar och blänger på en. Först tänkte jag att det var väl bara att klubba skiten i huvet eller nåt och get it over with, eftersom de tydligen inte har några tankar på att slänga tillbaka firren i havet. Men sen kom jag på att guuuud vad äckligt det skulle vara, 73 kilo fisk som är lika lång som en vuxen människa, alltså jag ryser.

And meanwhile, in...

Efter en dagslång H&M-turné i sällskap av Bel Hamim och min ondskefulla förkylning beslutade vi oss för att dra hem till mej och äta pizza framför tv:n. Föga anade vi att ett sant Mac Gyver-moment skulle inträffa. På pizzerian fick vi hjälpa den stackars iranska pizzabagaren att installera en timer till pizzaugnen, vars instruktioner var så krångligt skrivna att vi två modersmålstalare hade svårt att förstå. Så vi hukade framför pizzaugnen och knapprade och knapprade tills vi tillslut fick den att fungera. Tror vi. Lovade att titta in imorgon och höra mej för. Alltså jag kände mej som en superhjälte, Installeringskvinnan.

Shaun, som bevakar pokerturneringar i Dublin, hade under tiden ett moment av ett helt annat slag, nämligen ett Celebrity-moment. Brian McFadden, den förlorade Westlife-medlemmen, dök upp och ville prompt veta vart Shaun hade köpt sin Cheap Monday-jacka. "I Stockholm", svarade Shaun varpå Brian McFadden lyriskt började svamla om svenska kvinnor. Då smet Shaun. Alltså allvarligt talat, han kunde väl ha stannat och bondat lite? Vi hade kunnat gå på dubbeldejt med Brian McFadden och Delta Goodrem (om dom fortfarande är ihop)! Och hånat Delta Goodrems tantfrisyr bakom ryggen på henne! Och sjungit den där "that's what's real to me"-låten på karaoke ihop! Kanske kunde Brian ha visat oss sina smultronställen på Irland? Kanske lånat Shaun en av sina anoraks? Möjligheterna är oändliga! Men nej.

Carolina Gynning - Läskig Liberal Jämställdhetsminister, 1-0.

Ahahaha, jag vet att ingen gillar Carolina Gynning, men jag gör faktiskt det. I Förkväll nu alldeles för en stund sedan stog hon för den roligaste politiska satir jag skådat på länge. Och ja, jag tror att hon vet precis vad hon sa.

Carina Berg:"-Snart kommer jämställdhetsminister Nyamko Sabuni hit. Det är lite kul för alla Westlife-fans står kvar här utanför och skriker."
Carolina Gynning:"-Ja, det måste va för hennes skull. Fantastiskt."

Man gläds åt det lilla.

Njuter av att snyta mej i takt till de fantastiska videorna i So 80s på Vh1 (jag känner att en sponsring kanske borde vara på sin plats, hör av er Vh1!) och njuter än mer när jag får befria slemhinnorna i takt till Showroom Dummies av och med Kraftwerk. Känner mej hypnotiserad av sista scenerna när de robotlika tyskarna dansar runt i ett rum och ser lite fulla ut, men hypnosen bryts snabbt när det blir något fel på videon. Ja den liksom slutar inte som den ska utan fryser och sen blir det svart och hela tiden ligger den lilla rutan kvar som berättar för oss tittare att det här är Showroom Dummies med Kraftwerk och den är från skivan Trans-Europe Express. Sen börjar en video med Journey. Alla har hippie-hår och kanske lite moppe-musche. Nån har afro och spelar gitarr. Och vi tittare är fortfarande upplysta om att det här är Showroom Dummies med Kraftwerk.

Okej det är inte så roligt. Men vad som däremot är roligt är att efter cirka 1.30, när Showroom Dummies-rutan fortfarande hänger kvar, så börjar bokstäverna försvinna. Långsamt, en efter en, från sista ordet till första. Som om någon liten prao sitter på Vh1:s huvudkontor och har panik för att hen inte kan få bort Showroom Dummies-rutan och nu helt enkelt får ta till Backspace-tangenten.

Jag sitter och reviderar en inlämningsuppgift, då är det roligt, okej?

Fan vad jag är besviken på All Saints comeback förresten. Snarrk.

Kuken!

Just nu känner jag ett obeskrivligt hat gentemot alla IDIOTER som inte kan SKÖTA SINA JOBB och som nu är direkt ansvariga för att jag kommer få en FET JÄVLA KOMPLETTERINGSUPPGIFT. Fan vad jag hatar den här jävla kursen, den är så jävla tråkig och värdelös och bajsig. Ja, jag sa det. Den är bajsig med extra bajs on top.

Annat jag hatar just nu:
U, som tror att det är okej att höra av sig dagen innan för att bestämma tider för avlösningstjänst och som då blir sur för att jag inte kan de tider hon önskar. Jag har en sak att säga till dej: du är inte bara osympatisk och hänsynslös, du har även en 5-åring som knappt är pott-tränad OCH DU FÖRTJÄNAR INTE BÄTTRE. Hoppas att du får torka smetigt, illaluktande sondis-bajs i många år till.


Nu ska jag köpa stödstrumpor till flygresan.

Skräp.

Namnet Skräphögen är ju en sorts samlingsnamn på grejer som ligger och skräpar i mitt bakhuvud och har inte så mycket med mej som person att göra. Men idag, just nu, invirad i en filt på soffan med vansinnigt högt droppande regndroppar utanför mina vardagsrumsfönster, så känner jag mej verkligen som en liten skräphög. Är så trött, infektion i kroppen, tjock i halsen, seg i huvudet. Och Shaun har panikshoppat i Kista och är någonstans i tunnelbanesystemet, han åker till Dublin imorgon för att jobba och kommer inte tillbaka förrän nästa vecka. Då har vi en kväll på oss att packa och sen bär det av till New York. Och jag kommer inte se röken av honom ikväll för han måste stryka och packa och jag måste sova förkylningen ur kroppen. Och inte såg jag röken av honom igårkväll heller för jag dansade och sen kom Marita över för att låna lite böcker. Ingen quality time alltså och nu ska jag vara helt själv hemma i en vecka, och då kan jag vältra mej i vitlök men just nu så känner jag att jag klarar mej bra utan vitlök.

Jag behöver te, filtar, min bok och kanske en kram då och då.

She's crazy like a fool.

Boney M:s discoklassiker Daddy Cool är ju så vansinnigt sönderspelad att man faller i koma när den sätter igång, men jag måste erkänna att detta framförande tillförde helt nya dimensioner till låten:



Dansen! Håret! Stönen! Dansen! Dansen! Dansen!

Trevlig helg.

These boots..

Topp 3 Snygga Skor I Musikvideor

1. De tålösa tighta stövletterna som Sophie Ellis Bextor bär när hon tävlingsdansar i Murder on the dancefloor.

2. Jamelias sylvassa slingbacks med ett stort silver-J fäst baktill i remmen som går bakom vristen i videon till Superstar.

3. Paris Hiltons svartvit-randiga wedges som bärs i scenen vid footballhjälmarna i Nothing in this world.

Fragment.

Mr. Big - To Be With You

Jag står i köket i en 2:a i Solbergas orangea hus, det område som kallas Apelsinen. Min bästis Sandra och hennes mamma bor här. Alla dörrar är stängda. Jag och Sandra fixar mellis, det är här jag lärt mej att uppskatta kulinariska läckerheter som kall varmkorv doppad i ajvar relish och pizza med köttfärssås. Bandaren i köket står på, vi lyssnar på ett Mr Music-band. Det osar från spisen och solen skiner in genom ett fönster. Någonstans i lägenheten finns Sandras mamma, hon har hållt sig inne de senaste dagarna och har inte varit ute och hälsat. Mr Music delar generöst med sig av den senaste tidens största hits när To Be With You dånar ut genom bandaren i det röriga köket där två mellanstadietjejer fixar mellis och talar med dämpade röster utan att riktigt förstå varför. Min reaktion: Måste höja! Sandra störtar fram mot bandaren och stänger av.

-"Meh, vad gör du? Den är ju jättebra!"
-"Vi spolar. Alltså mamma och Abbe har gjort slut, hon kan inte lyssna på den här låten."

Ett dämpat snyftande från sovrummet på andra sidan hallen är det första jag hör av Sandras mamma. Stora tysta Abbes närvaro vilar som en stor skugga över Sandra och hennes mamma de där åren. Gör slut, blir ihop, gör slut, blir ihop. Abbe solar på balkongen och använder en speciell olja som gör att han blir solbrun mycket fortfare än vanligt. Abbe tittar på tv och vill inte bli störd. Abbe accepterar inte vad som helst i hemmet som inte är hans. Sandras mamma pendlar mellan skitglad, skitarg och skitledsen. Accepterar inte vad som helst från nån jävla snubbe som tror att han kan mästra runt henne som en annan förbannad husfru. Ängsligt tillags. Förolämpat fräsande. Ömt omhändertagande.

De ska hinna göra slut och bli ihop minst tre gånger till innan hon till slut får nog, jag kommer inte ihåg om han slog henne den gången, men jag tror det. Och Mr Big's smöriga brottarhit To Be With You stannar kvar hos mej som låten som måste stängas av för hennes skull.

Bisarr duett.

Okej, att Meatloaf gör en cover av Celine Dions gamla dänga "It's all coming back to me now" känns helt logiskt med tanke på låtens långa titel (jfr "I'd do anything for love but I won't do that", "Rock and roll dreams come true" m.fl) och det faktum att den helt självklart låter som en Meatloaf-låt i hans tappning. Det är elgitarr, piano och teatralisk sång - allt vi älskar med Meatloaf, med andra ord. Det som gjorde mej förvånad var alltså inte valet av cover, utan valet av duettpartner, han sjunger alltså Celine Dions gamla dramanummer tillsammans med Marion Raven. Marion Raven som är typ en 20-årig norska som hade några rätt stora hits förra året och som orsakade mindre skandal då en av hennes videor lanserades av en site med tvivelaktigt erotiskt innehåll. Marion Raven som, för oss med lite för gott minne för vår omgivnings bästa, var med i teenpopduon M2M, som i sin tur hade en jättehit med "Don't say you love me" cirka 1999.

Så Meatloaf smyger som vanligt runt på ett stort slott bland människor i historiska dräkter (denna gång en maskeradbal) och duettar loss på en gammal Celine Dion-låt i sällskap av Marion Raven. Jag tycker iallafall att det är lite märkligt.

Nej tack.

Temaprogram jag klarar mej utan: The Nu Metal Years 98-01

Skäms, MTV2.

zzZZZZzzzZZZ

Avdelningen Stimulerande Kurslitteratur: Gymnasister analyserar en enkät - om en ny typ av skrivuppgift i det nationella provet i svenska

Jag snarkar mej hela vägen ut till soffans värmande täcke och digitalboxen..

Halsband av utslag.

Till alla som är intresserade av mitt hälsotillstånd: Har den senaste tiden fått feta myggbett nattetid, alltså ett spårade ur helt och täckte ett tag ca 50 % av min vänstra vad (ja jag är lite överkänslig). Bel Hamim röstade på loppor, men då jag är utan husdjur och hjälpligt hygienisk så tror jag mer på alternativet Monstruös Mygga Med Lika Monstruös Överlevnadsinstinkt. Vaknade i lördags upp med nya bett i nacken och ett på knäet. Bettet på knäet utvecklas enligt myggbettens alla normer, dock har betten i nacken förökats och anses nu vara ett rejält utslag av nickelallergi. Har inte reagerat på smycken på åratal (inte ens H&M), men har nu alltså ett halsbandsformat utslag som sträcker sig över hela nacken och halsen - från nyckelbenen på vänster sida till nyckelbenen på höger sida. Och jag har verkligen glömt hur infernaliskt det kliar. Det börjar klia om jag vilar nacken mot en kudde, om jag blåser håret med hårtork, om jag bara nuddar jättesnabbt. Xylocain hjälper inte, vad fan hjälper då? Finns det inget allergimiffo där ute som sitter på lite vettig information???? Hjääääälp!

FelfelfelfelFEL!

Alltså vad är det för fel på norrmän? För det första har en norrman sökt på kissa bajsa flicka video, för det andra har den norska sökmotorn skickat vederbörande hit. Two wrongs don't make a right!

Äntligen!

Jag blir verkligen provocerad såhär i Nobel-tider när folk alltid verkar snöa in på samma fråga (egentligen illa dold kritik): "varför vinner inte nån som man känner till eller har läst?". Av någon anledning verkar folk se Nobelpriset som litteraturvärldens svar på guldklockan, typ tack för trogen tjänst, folk gillar dina böcker, dom säljer bra här får du ett pris grattis hej då. Men alltså, det är liksom inte topplistan på Pocket Shop som ligger till grund för Nobelpriset och det tycker jag är rätt bra. Poängen är väl att folk som är jävligt insatta i litteratur noggrannt väljer ut en författare vars alster är värda att uppmärksammas av den stora massan, och då tycker jag att det är bättre att t.ex Elfride Jelinek får det än säg...Astrid Lindgren. Astrid skrev bra böcker, men alla har ju för fan redan upptäckt Astrid, hon är ju översatt till 5 miljarders miljarder språk - vad skulle hon och hennes texter vinna på uppmärksamhet av Akademien? Och framförallt - vad skulle läsare vinna på att hon får uppmärksamhet av Akademien? Vi har ju redan hennes böcker hemma, och har vi inte det så vet vi att vi borde ha det. Är det för att vi för en gångs skull ska få känna att "ja, jag kan min kultur, den här boken har jag ju hemma", som den inledande frågan ställs varje år? Ja, det är nog mindervärdeskomplexet, den där känslan av att faktiskt inte veta vem den här personen som har vunnit det här viktiga litteraturpriset är och skämmas lite över det, som styr. Men liksom, var lite glad, bara för att du inte kan uttala namnet eller aldrig hört talas om människan så behöver det inte bestämma personens texter som obegripliga, torra eller superpretto. Det kan mycket väl vara den vackraste textbit du någonsin läst och då inser du att det finns mängder av litteratur, lyrik och drama som är oerhört läsvärd men som aldrig ens skulle översatts till svenska (eller så många andra språk för den delen heller) om det inte vore för Nobelpriset. Kanske hade det översatts men sedan förtvinat i fem exemplar i bokförlagens dammiga källare istället för att köpas, läsas och älskas eller hatas.

Psychokiller, qu'est que c'est...

Trots idogt Vh1-gluttande och ZTV's evigt oförändrade julaftonsplaylist så har jag svårt att förlika mej med faktumet att Harry Connick Jr är mer smörig crooner än.. ja.. seriemördare. Inte ens rollen som äkta man till Grace i Will&Grace kan sudda ut min bild av honom som seriemördaren som ville sniffa på Sigourney Weavers trosor. Och där står han, i min tv, och sjunger med snett smilgropsleende i softat ljus. Det är faktiskt inte okej.

Rastlösheten.

Är så vansinnigt uttråkad i skolan, kurslitteraturen är skittråkig och behövs inte för att klara tentor och/eller skriva uppgifter. Engelskan var jävligt pestig emellanåt, med högt tempo och ungefär 500 sidor för mycket att läsa i veckan, men man var ju iallafall lite på alerten. Och mitt i alla syntax-luntor och obligatoriskt krystade sonett-tolkningar så fick man iallafall då och då vila ögonen på ett vackert litet stycke text som man ville skriva ner och sätta upp på kylskåpsdörren. Nu är det bara - blärgh. Överkompenserar genom att trycka i mig skönlitteratur som den värsta bulimiker, jag hetsläser verkligen. Som att alla dom där massorna av geggig pedagogikrapportering och läsinlärningsteorier skapar ett större och större tomrum som måste fyllas med meningsfull text. Meningsfull och meningsfull, det räcker om den inte får mej att vilja somna såfort ögat möter inledningsorden på sidan..

Jag känner mej bedövad.

Tihi.

Annars är det rätt roligt att Shauns chef i veckoutskicket till de anställda av vilka minst 70 % är engelskspråkiga använde sig av det fantastiskt direktöversatta: the taste is like the bum, divided. Lika fint som när en stressad 15-åring avfärdade den engelsktalande lärarens förfrågan med ett snabbt shit in it under en språkresa på 90-talet och sedan menade på att det spelade ju ingen roll, shit the same (som nu är ett uttryck jag använder dagligen).

Tunnelbanehygien.

I fredags var det tydligen Alla Äckliga Sluskars Dag i kollektivtrafiken. Satte mej på tunnelbanan och hamnade snett mittemot en karl som åt något odefinierbart och även kände den otvungna lusten att smaska så högt att jag hörde det trots att jag lyssnade på min iPod. Han smaskade högljutt med öppen mun mellan Liljeholmen och Centralen, alltså 6 stationer (ca 10 minuter) och avslutade sessionen med att noggrant och långsamt slicka sina handflator. Han var inte synbart förståndshandikappad, men jag gissar mej till en viss social begåvningsbegränsning.

På perrongen möttes jag sedan av en man med barnvagn som plötsligt nös rakt ut, med konsekvensen att en stor snorloska på cirka 50 gram beslutade sig för att dingla lite från näshåret ner över läppen. Hur man löser det? Jo, naturligtvis så drar man med handflatan över det drabbade partiet och snärtar sedan till så att snorprojektilen upplöses i flertalet delar och landar på valfri del av perrong/ valfri medresenär.

Huruvida smaskmannen och snorpappan hade uppfostrats av samma hygienhatande människa är oklart. Det står däremot klart att jag skulle föredra att de mobilfria zonerna ersätts med äckelfria zoner.

Beck?

Kan någon snälla informera mej om exakt hur många Beck-filmer som Peter Haber, Micke Persbrandt och den dubbade tysken har gjort för Tv4:as räkning. För det kan väl ändå inte vara så som det känns, att de spelat in 52 stycken - en för varje söndag på året. Hur är det möjligt att visa en ny Beck-film varje söndag? Kör dom samma tio filmer om och om igen? Det är typ ett av modern tids största mediamysterier.

Stand and deliver.

Kan deltagare och jury i Idol vara vänliga att sluta använda ordet "leverera" asap. "Att leverera" håller på att förvandlas till den mest urvattnade frasen sedan ungdomsorganisationerna gav sig på ordet "kompetent" i slutet på 90-talet.

Mina ersättningsförslag:

Jag tycker inte att du levererade ikväll
Jag tycker inte att du var tillräckligt bra ikväll.
Jag tycker inte att du gjorde bra ifrån dig ikväll.
Jag tycker inte att du uppfyllde förväntningarna ikväll.

Du levererar!
Du gjorde det!
Du var skitbra!
Du uppfyllde alla förväntningar!

Chockerande va? Ja, det krävs en student från Nordiska Språk för att komma på dessa nyskapande och svårtillgängliga ersättningsuttryck... Sanna mina ord.

Morgonsarkasm.

Älskar när morgontv:n lite obemärkt glider ur den upplöjda fåran av mysighet, allvar och tillgänglighet. Som för tio minuter sedan när Steffo meddelare att han har sorgliga nyheter angående Nyhetsmorgons fredagsprogram.
-"Det kommer inte att lagas någon mat här på fredag..", säger Steffo och skickar en liten liten vibb genom rutan som säger oss att han helt ärligt inte är riktigt nöjd med det beslutet.

-"Nej, så vi får se om Steffo överhuvudtaget kommer hit", säger Jenny med några gram vasshet för mycket i rösten och tittar bort.

Tips från coachen.

På Sexkulturbloggen har jag fått i uppdrag att kombinera mitt intresse för sexualpolitik med min besatthet av populärkultur. Idag skriver jag om "Being Bingo". Så får vi se vartåt det barkar hän.

Ooops.

Fick ett sms av tjejerna i min basgrupp på Universitetet: Tjena! Hur ä läget? Har du hoppat av? Vi saknar dig och undrar vart du tagit vägen / Grupp 3 :)

Gylliga tjejerna. Men fatta när man inte varit i skolan på så länge att kursarna tror att man hoppat av. Illa, illa, Bobby Ewing-frilla. Jag skrev tillbaka att jag skulle komma imorrn (idag). Kollade kalendern för att försäkra mej om att vi verkligen har något idag, tisdag - tomt, onsdag - tomt, torsdag - TENTA. Eh. Har vi tenta på torsdag? Eh. Skulle man ha anmält sig till den förra torsdagen? Va bra! Jag har liksom levt i en bubbla som kallas "jobba extra på fritids så att du har råd att köpa onödiga grejer i NY" och inte ens ägnat skolan en tanke. Tji fick jag. Nu blir det morfemanalys och "motherese" i två softa dygn. Frågan är: mysbyxor, täcke och te i soffan eller anteckningsblock, polystyrenkaffe och rumpdomnande stolar i Universitetsbiblioteket?

How funky is your chicken?

Trevlig helg!

Nu är det helg ja..

Det märker man på googlingarna, som blir märkligare och märkligare. Idag googlade någon gay gurka, kan det härledas till gurka loves gurka som googlades för någon vecka sedan? En queergrönsaksgooglare är i farten, det står klart.

Speder-fjärt.

Åh guuuud så roligt det är med dålig korrekturläsning: I denna djuplodande artikel om kändisromanserna vi inte känner till kan man läsa sig till att Kevin Federlines nya smeknamn tydligen är "K-Fes". Wahahaha! (Ja, jag är 5)

Jaja, lätt att slinta med fingret och slå till S istället för D, men är det verkligen ingen som korrekturläst för senare i artikeln saknas det andra bokstäver. Men liksom..K-Fes! Vad säger B-Prutt om det?

Just add everything.

På tunnelbanan kan man se reklam för Mrs. Cheng's DinnerKits, den ser ut som så att det är en kartong som på bilden här följt av ett plus, som i sin tur följs av lite kött som följs av ett plus som följs av grönsaker, det är tillslut likamed en tallrik Cantonese Dinner. Man ska alltså köpa ett dinner kit, lägga till kött och grönsaker för att få en tallrik med kött, grönsaker och ris. Så vaddå, man betalar 50 spänn för ris och lite kryddor? Ursäkta mej, men låter inte det som en sjukt dålig deal? Inte för att jag är nån konsumentombudsman eller så, men det är typ som om man skulle sälja lite strösocker i ett Mrs. Cheng's Kanelbullekit, strösocker + jäst + mjöl + mjölk + ägg + kanel = en kanelbulle (med viss reservation för att jag inte har en aning om hur man bakar bullar).

Sverker, vart är du när man behöver dej?

Haschparty.

Får ett mail från plastfaster:

Hej Johanna

Nu får du nog ta hand om din farmor för här hjälper inga kåtkepsar. Kolla på bilderna jag bifogar så förstår du vad jag menar. Busken i bakgrunden finns i hennes grönsaksland och är en haschplanta på 3 meter.

Och det är verkligen en haschplanta på tre meter. Farmor rensar bort den varje år, men den växer sej bara större och större för varje sommar - i år när det var så varmt och torrt växte den utan bara sjutton. Hon har glatt visat upp den för grannsonen som är polis, och nu har jag 8 fotografier där farmor och plastfarbror, båda uppklädda i tidsenliga hippiekläder, har stoppat varsin pipa full med spretande haschplanteblad och glatt poserar framför den enorma plantan. Eller vaddå plantan, det är ett jävla träd! Min farmor har ett haschträd i sin trädgård. Och jag har de 8 roligaste fotografierna jag någonsin sett i hela mitt jävla liv i min ägo.

Tankar om Idol, del 2.

Jag klarar inte av Sanna Brådings radioröst. Klararinteav. Jag tycker att hon gör ett bra jobb som programledare för Idol men finner mej själv sitta och vänta på att hon ska annonsera ut en tävling där man kan vinna Liiiiionel Richie-biljetterrrr precis som snubbarna som bara spelade "Centerfold" i NileCity. Jag vet inte när hon lade sig till med radiorösten, men det var efter ICA-reklamen (som för övrigt bevisar att det är just en radioröst och inte hennes "riktigt" röst) som den började ta över The Artist Formerly Known as Tanja i Tre Kronor. Jag får sådana rysningar ända in i benmärgen var gång hon hesar ur sig ett "det var ju grrrymt bra" med fullt magstöd, inte ens mysrysningar utan bara rent och skärt obehag. Enda gångerna man inte vill belägga henne med munkavle och ersätta henne med en dövtolk är när hon ställer sina följdfrågor, då ibland glimtar hennes normala röst fram och man kan sluta försöka hitta små tingestar att stoppa i öronen och istället lyssna på vad hon säger.

Snälla Sanna please, jag försvarade dej när alla andra gillade Sanna i Tre Kronor, jag försvarade dej när du syntes på vimmelbilder iförd silvriga plastbyxor och knypplade toppar, och jag tyckte att det var tråkigt när du försvann ur ICA-reklamen - men jag orkar inte lyssna på dej när du envisas med att använda Radiorösten! Orkar inte! Hör hellre Mogge pipa "glassiiIIIIIIIIIIiiiiiigt" oavbrutet i 45 minuter! Jag är allvarlig.

Galen mamma.

"Ibland tycker jag att det är rätt skönt att vara en galen mamma", sade precis Pernilla Wahlgren som tydligen är ny programledare för Babyboom på Tv4+. Eh. Jag kan inte tänka mej en mindre galen mamma än Pernilla Wahlgren. Men då förutsätter jag naturligtvis att hon menar galen som i "spexig" och "knasig" och inte galen som i "vansinnig".

Tankar om Idol.

Det kunde vara lite mer varierat ur den aspekten. Det är lite många piercade rocktjejer nu men jag gillar alla dem, meddelar Peter Swartling angående startfältet i Idol 2006. Det får väl ändå räknas som dagens underdrift, då typ samtliga deltagare som landade i topp 10 (med undantag för smörisen Danny och potentiella Lägereldskillen Erik) kan placeras på en glidande devil sign-skala. Låt min cyniska tv-skadade person på förhand anta att det trots detta kommer att framföras max tre låtar som över huvud taget kan förknippas med rock i veckofinalerna, alla piercade rocktjejer och punkiga killar till trots. Jag tror att Idol-tittare kommer att få dras med samma gamla FM-pop, ofarliga riff och uttjatade souldängor som tidigare år.

Cher up!

Dags att gaska upp sig? Jadå. Bilden som Liza länkade mej till har hållit mej på relativt gott humör genom helgens prövningar:

Man skulle nästan kunna tro att jag gjort den alldeles själv!

Och om inte det gör tricket, do you believe in life after love?

Shoot that poison arrow through my heart

Nej, jag är självklart inte nöjd. Har bara varit så sjukt upprörd de senaste dagarna att jag inte pallat med att motivera, det här är min vänliga censurerade version.

En röst på "Alliansen" är fan en röst på Kristdemokraternas ruttna jävla familjepolitik som på allvar hävdar heterosexualitetens överhöghet och oantastlighet som familjeform. FY FAN. En röst på "Alliansen" är en röst på Folkpartiets vidriga skolpolitik som enbart handlar om förtryck och kontroll. FY FAN. Det är liksom INTE okej. Jag är ledsen. Känner på fullaste allvar att jag hellre senarelägger yrkeslivet som lärare än tvingas arbeta i en skola där lösningar på problem stavas "tidigare betyg", "betyg i ordning och reda" och "fler läxor". FY FAN. Jag vill bara att ni ska inse att en röst på "Alliansen" skapade en möjlighet för Jan Björklund att bli skolminister. Jan Motherfucking Björklund. Mannen som tyckte att vi skulle lösa lärarbristen genom att anställa pensionerade yrkesmilitärer. I'm just saying..Maken till infantil skolpolitik får man fan leta efter, och det gäller hela "Alliansen". Att de första åtgärderna som ska ske är att ge läraren befogenhet att beslagta mobiler etc är så sjukt jävla DUMT och VÄRDELÖST. FAN SKÄMS PÅ ER, JAG VILL INTE BLI LÄRARE I ERT JÄVLA ALLIANS-SAMHÄLLE, HOPPAS ATT ERA BARN FÅR ADHD OCH INLÄRNINGSSVÅRIGHETER OCH HAMNAR I "FEL SÄLLSKAP" SÅ SKA VI SE HUR LÅNGT ERA JÄVLA BETYG OCH LÄXOR RÄCKER ERA GAMLA FÄHUNDAR.

Nu ska jag gå och kaskadkräkas över bilder på Axén-Ohlin. Tack och hej.

Den sista googlingen.

En stilla Google-betraktelse innan jag går och lägger mej. De senaste timmarna har tydligen tjänat som verktyg för de mest kreativa Sökarna!

De specifika förfrågningarna:
you're my lover undercover melodifestival
le som en fotomodell torrent
kläder för stora tuttar

De existensiella frågorna:
varför tatuerar man sej?
vilken kondom för mej?

De socialrealistiska konstaterandena:
att vara ett skilsmässobarn
skitliv

Och ingen Google-rapport komplett utan lite knul:
filmer där dom knular

Min personliga favorit är "att vara ett skilsmässobarn", den och "le som en fotomodell" får mej att skratta högt här i det halvmålade kaoset som är mitt vardagsrum.

Lägereldskillar.

Lägereldskillar är bland det värsta jag vet, inget framkallar behovet av en skämskudde och en spybalja så mycket som lägereldskillar. Den värsta lägereldskille jag någonsin träffat var faktiskt en tjej. Jag och Nadja var på språkresa när vi var 14. Vi var på en ort som inte erbjöd så mycket mer än lokala tonårskillar, the wonders of TopShop och oändliga kustlinjer med milslånga sandstränder. Alla dessa sandstränder med tillhörande kuperade landskap resulterade naturligtvis i en hel del kvällar med aktiviteter som gärna finns avbildade i språkresekatalogerna; solkyssta tonåringar med stora leenden, vindrufsigt hår och stickade tröjor samlade i solnedgång i en stor härlig gemenskap. Och denna bilden hade naturligtvis inte varit komplett utan Lägereldskillen. Lägereldskillen hette Lina, inledde alla sina meningar med "min pojkvän säger att.. " och hade tagit med sig sin gitarr på språkresan.

Låt mej upprepa.

Hon hade tagit med sig sin gitarr på språkresan.

Låter det illa?

Hon hade tagit med sig sin gitarr och ett nothäfte med Nirvana-låtar.

När alla vi språkresetonåringar blivit trötta på att se solkyssta ut så klämde alltid nån jävel ur sig "men Lina, kan inte du spela lite?". Och det kunde Lina såklart. I 9 fall av 10 kunde Lina faktiskt spela Nirvanas stora Unplugged-hit "About a girl" för att sedan gå över till lite mer obskyrt Nirvana-material som "Come as you are". I de sällsynta fall när ingen bad Lina att spela lite så tog hon helt enkelt till det knep som alla Lägereldskillar sedan urminnes tider använt sig av: att helt sonika börja plinka lite förstrött på gitarren. Gärna mitt i en konversation. Gärna ackompanjerat av ett korkat leende eftersom det inte alls är sjukt oartigt att börja spela ett instrument när någon talar till en och sedan inte ge någon respons förutom ett hjärndött leende som fullkomligt skriker JAG SKITER I VAD DU SÄGER DU ÄR HELT OINTRESSANT JAG SPELAR FAKTISKT GITARR NER PÅ KNÄ OCH TILLBE MIN FANTASTISKT KONSTNÄRLIGA PERSONLIGHET ÄR JAG INTE DEN BÄSTA OCH MEST SPONTANA MUSIKER DU NÅNSIN STÖTT PÅ?. Mot slutet av språkresan blev den senare situationen mer och mer vanlig eftersom alla var så vansinnigt trötta på att sjunga med i "About a girl" och så fort någon vågade sig på att önska en låt som inte ingick i Nirvana-repertoaren och Lina mot förmodan spelade den önskade låten så avbröt hon det efter cirka 1 minut och konstaterade att det minsann inte var en låt som passade tillfället eftersom den var så tråkig och så klämde hon i med Nirvana igen, vilket bara bevisar att Lägereldskillen aldrig egentligen spelar för att upprätthålla en gemytlig Pripps Blå-stämning utan bara är ute efter bekräftelse. Jag är tillochmed beredd att påstå att Lägereldskillen spelar i samma bekräftelsebehovsliga som Slitz-tjejen, dvs top of the motherfucking line.

För allvarligt talat, hur spontant är det egentligen att ta med sig en gitarr någonstans över huvud taget? Det är liksom inte ett instrument man råkar ha i fickan eller i väskan, det är liksom en gitarr! Som någon har tagit med sig till en plats där gitarrer inte går att "råka" hittas! Man har alltså medvetet transporterat instrumentet till platsen med intentionen att använda den! Och Lägereldskillen är liksom aldrig typen som erkänner det här, utan ska alltid vara lite blygsam och liksom "oj ja jag har visst med mej min gitarr, va, vill ni att jag ska spela? nääe jag vet inte, näe, äh OKEJ DÅ!" och sen går det inte att få stopp på fanskapet!

Det värsta är att de nu börjar få skivkontrakt, James Blunt är ju den klassiska Lägereldskillen. Men Lägereldskillen har såklart hängt med i evulotionen och syns nu ibland även med piano. Snälla, det är viktigt att inte stödja den här typen av musik. Den uppmuntrar nämligen tusentals ungdomar att varje år lära sig spela gitarr för att sen släpa med den i alla möjliga och omöjliga sammanhang och plåga sina medmänniskor. Faktum är att det bästa vore att ignorera Lägereldskillen nästa gång han eller hon börjar plinka lite förstrött och le stort. Ignorera! Uppmuntra inte denna destruktiva musikform, det kan vara den största naturkatastrofen näst efter växthuseffekten.

"And I'm back in the game!"

Idag hämtade jag och Shaun ut vår nya digitalbox. Det var, som Kishti Tomita skulle ha sagt, ett hallelujah moment utan dess like. Äntligen kan jag återuppta mina Vh1-orgier. Dessutom var de medföljande radiokanalerna inte fy skam, vi har utvärderat 80s-kanalen under kvällens tejpande och spacklande (och avancerat fuldansande) och konstaterat att den inte spelat en enda dålig låt. Att spackla och samtidigt sjunga stämmor (nåja) i spackelspadarna till "(I've had) The time of my life" var inte det lättaste, men allt går ju som bekant med vilja, våld och vaselin.

Nu börjar dock den känslomässiga utmattningen att sätta in, även om "We are the world" lyckades hålla vår låga uppe ytterligare ett tag, varför vi tänker resignera oss till sovrummet för ett avsnitt av Carnivále s2 innan vi däckar i snarkningar och med glasögonen på sniskan.

Long time, no google.

Bland alla bröst, knul och namn på kändisar dök idag denna googling upp:
gurka loves gurka

Kaka söker maka?

Baccara-faktorn.

Det som fascinerar och förbryllar mej när jag ser auditions för Idol är hur fruktansvärt värdelösa folk är på engelska. Om man ska sjunga en låt och man väljer en låt med engelsk text, är det då inte en bra idé att faktiskt kunna uttala iallafall 50 % av orden? Om man byter ut alla V mot W, förvandlar ord till oigenkännlighet eller byter ut dom mot andra, liknande ord så spelar det liksom ingen roll hur bra sången är, jag bara irriterar mig på hur slarvig sångaren är som inte ens verkat tagit sig tid att läsa igenom texten en endaste gång. Om det är nerverna som spelar in, varför väljer man inte en låt på svenska så att man har en stressfylld faktor mindre att oroa sig över? Jag fattar verkligen inte.

Detsamma gäller i Eurovision Song Contest, när reglerna ändrades och alla länder tilläts att sjunga på engelska så insåg man rätt snart att det ju var en jättedålig idé. Hur många som stapplade sig igenom en text som de inte förstog ett ord av vet jag inte, det är omöjligt att räkna. Ibland tar det ju en hel vers + refräng innan man ens fattar att engelska är språket de sjunger på. "Det är en fördel att sjunga på engelska för budskapet i texten kan nå fram till alla då", säger en del. Men budskapet går ju inte fram, det enda budskap som går fram är att artisten kommer från ett land där skolämnet "engelska" inte direkt är prio ett. Hellre en stabilt sjungen trudelutt på turkiska som jag inte förstår ett skvatt av än en trudelutt som jag förväntas fatta men som försvinner i mystiska assimilationer och substitutioner.

Det är okej att inte kunna engelska. Det är okej att inte låta som en infödd talare av språket. Men det blir så jäkla jobbigt att höra i ett sammanhang där de faktorerna skymmer intentionerna. Sjung på det språk du behärskar, budskapet går fram ändå.

Du är min drog.

Play.com är min drog. Sjukt billiga filmer och ibland även skivor, leverans inkluderat i priset och varan levererad inom en vecka. Har kanske inte alltid det mest obskyra (speciellt inte musik), men om man som jag (och Shaun) är svårt beroende av tv-serier på dvd så är det helt oslagbart. Här kan man bl.a fynda säsong 1 av Carnivále för 25 pund. Den kostar alltså 800 spänn på Åhléns (och över 500 på svenska nätshoppar).

Men på senaste tid så kan jag inte riktigt kontrollera mitt missbruk, jag lägger varor i kundkorgen men skiter så småningom i att köpa. Jag vet inte varför. Jag tror att jag är girig och vill ha allt på en gång, och så får jag kortslutning i hjärnan när jag lägger en vara i korgen, typ "fan tänk om jag lägger XX pund på det här och så ångrar jag mej och vill hellre ha det här och så kan jag inte köpa det för att jag köpte den första likabraattintetanågot". Men lik förbannat är jag där några timmar senare och lägger nya grejer i varukorgen. Hjääälp. Finns det nån akutlinje till Dr. Phil eller hon psykologen i Oprah med stora stela håret och Tyra-panna?

Men ändå. Säsong 1 av Extras för 14.99. Och lagom till nästa helg får vi soffan så man kan dega i den under en filt och kolla alla avsnitt i sträck.

Check please!

Chockartat uppvaknande.

Mtv står på i sovrummet medans jag försöker vakna till liv, reagerar lite över att de visar "Since I left you" med The Avalanches och precis när jag ska dryfta mej till ett blogginlägg om musikvideor så klämmer dom i med ett gammalt liveperformance av Suede, 'Beautiful Ones' från Mtv Live n' Direct som spelades in typ -96 eller -97. Brett i svart skjorta, lång lugg. Richard i tantblus. Jag hade den inspelad på Vhs och kollade alltid på den efter skolan (måste ha varit -96). Jag vet att majoriteten av befolkningen bara rycker på axlarna, men det är fan rätt konstigt att den visas. Jag blev lite ställd. Sen blev jag glad. Sen sjöng jag med. Sen slutade jag sjunga med för jag är förjävla morgonhes.

Lost it to bostik, kanske världens bästa off-rhyme.

Vasadu?

Rubriken löd: "Jag gömde flyktingar hemma"

Jag läste: "Jag glömde flyktingar hemma"

Spontan reaktion: Jag som tyckte det var jobbigt att glömma necessären..

I all välmening.

Men allavarligt talat Fergie, när du nu sjunger om din "London Bridge" hade det inte varit på sin plats att faktiskt läsa iallafall en turistguide innan ni spelade in videon och fotade omslaget till singeln? Bron du dansar under och fotograferas vid är ju för fan Tower Bridge! Och ja, jag fattar att det hela är en metafor men det döljer liksom inte själva faktumet att du refererar till fel bro. Om ni liksom inte tycker att det är så viktigt vilken bro det är så hade ni kunnat spara på budgetpengarna och spelat in under Golden Gate kanske? Det är ju också en känd bro.

Kanske upptäckte dom inte misstaget förrns dom kom fram, typ "Shit, är det HÄR London Bridge? Den är ju asful! Hörrö Fergie, det är nog inte bra för din image att jämföra din muff med den här fula gråa betongbron. Okej, fixa några taxis, vi drar till Tower Bridge istället, den ser iallafall lite lyxig ut".

Vila i Frid.

Käre Steve,
när Shaun väckte mej imorse och konstaterade att dagen troligtvis skulle gå i sorgens tecken för mej då du avlidit i sviterna av ett stingrocke-stick, så trodde jag först att han skojade. Visserligen ett grymt och hänsynslöst sätt att skoja med folk på morgonkvisten, men vi har ju gått igenom det här förut. Jag minns tillfällen då det cirkulerat rykten om både din och popartisten Tarkans död på internet vid flera tidigare tillfällen, men det har naturligtvis inte varit något annat än illvilliga rykten spridda av människor som inget hellre vill än att brottas med krokodiler (eller sjunga turkiska pophits). Men den här gången är det alltså sant.

Jag kommer ihåg hur min pappa förtjust tittade på Crocodile Hunter och hur jag rynkade näsan och tyckte att du var lite skämmig. Men du växte i mina ögon, och innan jag visste ordet av så myste jag också framför tv:n när du forcerade Australiens vildmark iförd dina khakishorts. Med fnasiga läppar och vinden i din blonda lugg fanns det inga djur du inte vågade hålla i, sitta på eller killa under hakan. Och sedan kom Teri. Den amerikanska lejontämjerskan verkade vara din exakta kvinnliga motsvarighet, matchande khakis, matchande fnasiga läppar. Kommer du ihåg den där gången ni hjälpte en bondgård som var invaderad av råttor? När ni öppnade dörren till ladan och man såg ett golv som bestog av brun, pulserande päls så trodde jag att jag skulle kräkas. När ni filmade takbjälkarna där råttorna hängde i varandras svansar för att de inte fick plats så var vi tvungna att stänga av. Jag undrar hur ni gjorde med alla dom där råttorna. För jag är alldeles säker på att ni löste bondens problem, det fanns inga djur som du och Teri kärleksfullt inte rådde på. Ända tills du beslöt dej för att simma med nån himla stingrocka, jag vet inte om du försökte killa stingrockan under hakan eller om du ville brottas lite men tydligen så fick rockan nog och stack dej rakt i bröstet. Det tycker jag är synd, jag får väl leva med repriserna och Teri, ja, hon får leva kvar med era två små barn och berätta om pappas kärlek till farliga djur.

Hej då Steve.

Ira, Ira..I'm hoooome!

Vi har bokat hotell i New York nu. Mycket sick. Shaun är besatt av tanken på att "göra något" när han fyller 30. Att "göra något" i Shauns värld är inte likställt med att typ äta middag på en schysst restaurang eller gå på teater eller opera, inte heller är det att ha en fest med tårta hemma och dansa bort kvällen i fyllerus. Nej, att "göra något" (eller, "do something" som han säger) måste innebära att sätta sig på ett plan och åka halva jorden runt för att bo på ett sinnessjukt hotel fyllt av popkonst och älghuvuden. But who am I to argue? Herregud jag kan väl offra mej.

Fast, tråkiga fakta: medans vi är borta fyller farmor 70 och Emell föder (antagligen) lilla bäbisen. Men jag får iallafall bo på ett hotell med stora vita, lysande puppor på fasaden.

Jag dör.

"Nu är det jul igen i både slott och koja.."

När jag kom tillbaka från mitt jätteviktiga ärende (videobutikens 18-deadline) så hörde jag hur någon i huset mittemot spelade Just D's "Nu är det jul igen" på väldigt hög volym. Okej för att det har regnat en hel del de senaste dagarna och att luften är lite härligt höstfrisk, men vi kan väl vänta med att plocka fram Absolute Christmas någon månad till iallafall?

Den vita massajen.

Jag och Bel-Hamim beslöt oss för att avsluta min hårda arbetsvecka genom att dansa oss svettiga till schlager på ett trångt dansgolv med barbröstade bögar i medelåldern (även känt som Lino). Det var ju ett ovanligt vettigt beslut och fast jag var så trött att jag praktiskt taget var komatos så lyckades vi hålla igång till strax efter 3 på morgonen, men hur skulle man inte kunna hålla igång typ sju timmar efter den välbehövda läggdagstiden när man får jucka febrilt till Kroatiens ESC-bidrag, komplett med hoyla-loyla-refräng och "Afrika paprika"-rim, för att i nästa sekund hysteriskt göra apljuden i Antiques "Dinata" och bli nergeggad av en svettig rygg?!

Och apropå Afrika Paprika, efter att ha svept i oss ett antal kriminellt starka drinkar i Bel-Hamims lya på Kungsholmen beslöt vi oss för att blanda en komprimerad variant av drinken Fidel Castro för att tappa på PET-flaska och svepa på vägen till Lino (som de sofistikerade kvinnor vi är). Nja. Det kan ha varit något mystiskt med den Ginger Ale vi använde för det hela smakade bara russin, vi döpte genast om den närapå odrickbara groggen till "Russin Tretow" medans vi väntade på bussen. Så kommer bussen. En stor blå buss. Vi går på den stora blå bussen. I hela den stora blåa bussen sitter det endast 12 människor, tre blonda svenskor och deras sällskap - nio massajer i komplett massajutstyrsel. Situationen var något surrealistisk och vi vandrade samlat till den bakre delen av bussen där Bel-Hamim förvånat delar med sig:

"Jag hade så svårt att hålla mej för skratt."
(tystnad)
"Jag som älskar Afrika."



Det var en fin kväll!

Hög standard.

Jag är helt slut. "Gud vad skönt att ha SL som grannar", sa jag innan festivalens början i en tro att när man sysslar med kollektivtrafik så låter man högaktningsfullt bli att spela musik. "Mycket bättre än förra året när vi hade VoiceTV som grannar, faaaaan vad dom spelade musik högt". Alltså, VoiceTV - kom tillbaka, allt är förlåtet. SL visade sig vara den värsta sortens "fy fan nu ska vi pumpa musik kom hit och dansa allihopa WOHOOOOOOOOO glöm Spectrum, det är i SL's tält det händer, shake that ass for me SHAKETHATASSFORME". Och så Xbox.. "hallå där uppe, vad heter du? hallå, tjejer, kom ner och tävla. HALLÅ VI HAR VÄRLDENS MYSIGASTE KUDDAR HÄR", man bah klockan är 11.30 på förmiddagen, ungdomarna kommer så småningom, tagga ner för i helvete. Att göra frågerundor och styra upp tävlingar i allt detta oväsen har haft väntad effekt; jag låter som Bonnie Tyler. Funderade länge på att dra av "Total eclipse of the heart" i karaoketältet, men lade snabbt ner den idén då ingen manlig kollega ville köra "tuuurn around briiiIIiiight eyes"-delen.

Och varför tror alla kids att alla kondomer har smak? Jag lovar, om man frågar random person i åldern 12-19 vilken kondom dom vill ha så svarar 90% "vad har ni för smaker?". Helt sjukt. Helt autentisk konversation:

Kollega: "Vad vill du ha för kondom då?"
Ungdom: "Jordgubb."
Kollega: "Vi har slut på NamNam.."
Ungdom: "Okej, ta vilken som helst då."
Kollega: "Här, varsågod." *överlämnar typ en Profil*
Ungdom: "Tack! Vad är det för smak på den här?"
Kollega: "...spearmint.."

Dessutom verkar många vara helt hjärntvättade av mitt favoritprogram "Airport" som går på Femman, eftersom jag hörde säkert 30 kids referera till kondomen Easy.ac som Easy Jet. Autentiskt citat: "Jag fick en Black Jack idag, igår fick jag en Easy Jet".

Men ändå, you gotta love the svenska tonåringar. Jag är trött som jag inte har varit sedan.. ja.. förra årets upplaga av Ung 08 avslutades, men det känns ändå som att vårt deltagande i årets upplaga var ungefär en miljard gånger bättre och framförallt mår jag en miljard gånger bättre än jag gjorde då.

Make-over.

"NYA STILEN FRIAR INTE STYVPAPPAN" står det att läsa hos Expressen.

Då frågar jag mej: sedan när anses det vara till din fördel att se ut som Alexander Bard under en rättegång? Är det någon som är förvånad över att domstolen skiter i att Bobbys styvpappa ser ut att spela keyboard i BWO? Jag är tillochmed rätt säker på att inte ens en make-over där Styvpappan sett ut som Moder Theresa efteråt hade hjälpt i det här fallet.

Come up and see me (make me smile).

Den här veckan kan den hugade leta upp mej i Kungsträdgården. Jag kommer befinna mej där mellan klockan 10 och 19, man får gärna bjuda mej på en antagligen välbehövd Valium eller kaffe. Eller mat. Alla allmosor emottages tacksamt. SMHI ulovar regn och temperaturer runt 16 grader, jag hoppas nästan att de har rätt (även som solen just bröt fram här - vafan).

Tips.

När Expressen tog beslutet att möjliggöra kommentarer från läsarna till de flesta artiklar i nätupplagan, ja då anade man nog inte vad som komma skulle. Någonstans verkar en seglivad övertygelse om vuxna människors ..tja..vuxenhet leva kvar, och denna kommentarsfunktion borde väl begrava denna övertygelse en gång för alla. Att tillhöra skaran som benämns 60-talister är ingen garanti för att kunna hålla tillbaka impulsen att kasta sig över tangentbordet och ilsket knattra fram kommentarer om politiker, Carola eller Linda Skugge.

Jag har fram tills för ett tag sedan undvikit att läsa kommentarerna, eftersom de ofta är av typen "Fan vilken jävla surfitta du e" (till typ samtliga kvinnliga skribenter). Men så insåg jag att det är inte bland artiklarna om politik eller krönikorna man ska leta, nej, man ska ta sig tid att hitta den mest meningslösa lilla nöjesnotisen och där njuta av visheterna som Expressens läsare delar med sig av.

Idag kan man tillexempel läsa om hur Dave Navarro, efter skilsmässan från Carmen Electra, fått ihop det med Jenna Jameson (bekräftat av Jamesons taleskvinna). Det hade räckt med att läsa rubriken "Porrstjärna snodde Electras man" och kolla på de medföljande bilderna (en av Navarro, en av Jameson) för att förstå innehållet i den 10 rader långa notisen utan att ens klicka på den, men när Expressen även lagt ut en förfrågan om läsarnas reaktioner på denna oerhörda nyhet så måste man bara klicka.

Naturligtvis är många av kommentarerna av typen "men åååh hur orkar ni bry er om en sån här skitnyhet", vilket alltid triggar igång de som inte visste att de brydde sig men som nu högaktar denna nyhet framför alla andra. Då kan man läsa lysande kommentarer som:

Dave är säkert bra i sängen också men han har ju dumpat carmen förmodligen för att han älskar Jenna mer. De som gått in på den här artikeln tycker nog att den var viktig att läsa så varför skulle de läsa en annan artikel då? Alla som lyssnar på Red hot eller janes adiction är nog intresserade av att läsa detta.

Som svar på alla hyllningar av Jenna Jamesons förmodade skicklighet i sängkammaren.
Sedan har vi de som inte bryr sig, utan efterlyser lite riktiga nyheter:

Rubrik: Vem bryr sig om detta?
Lägg in lite bilder på C. Electra istället...

Och sist men inte minst, de riktigt tunga beteendevetenskapliga analyserna:

Bra sex är viktigt för mannen i ett förhållande.
Det får han garanterat med Jenna Jameson.
Vad Carmen Electra kan prestera vet vi ej.

(ty för en kvinna är samlag lika viktigt som ett arbete, och hon skola se på samlaget som hon ser på sitt arbete och vore detta arbete att ha betalda samlag inför en kamera så skola hon ta med sig arbetet hem och välsigna sin make meddels sin yrkesskicklighet)

Saker vi borde köpt.

Idag visade P mej en bild på en fräsig keps han hittat i Det Stora Landet I Väst. Kepsen var en rätt oansenlig sak i klassisk truckermodell, det som gjorde att den stog ut och var värd att fotograferas var att kepsen i fråga pryddes av en bild (fotografi) på en naken, förmodat kåt, ung afro-amerikansk kvinna. Det bisarra i att hitta en keps med detta tryck förevigades med en bild, men P hade inte riktigt förmått sitt politiskt medvetna sinne att faktiskt punga ut dollars för skapelsen, vilket jag förstår. Det är roligt för mej att se bilden på P där han bär den kepsen eftersom jag vet att den sanna humorn inte ligger i själva kepsen, utan i att just han bär kepsen. Chansen är dock mycket stor att det roliga skulle gå många andra människor förbi. Typ alla som inte känner P.

Hursomhaver, det ledde in på en diskussion om konstiga saker man hittat och inte köpt i sina dagar. Jag tänker givetvis först och främst på två fynd som jag och Liza gjorde i London för några år sedan. Bland tröjorna i ett vintage-stånd i Camden hittade vi en röd t-shirt med tre tecknade tjurar som stog på bakbenen och höll varandra om axlarna. Alla tjurar hade tomteluvor och jag tror att det kan ha funnits en mistel med på något hörn, klart är iallafall att de tre tjurarna i tomteluvor var i full färd med att dansa någon sorts jigg. Och som om inte det var sjukt nog så pryddes tischan av texten "JINGLE BULLS" i juligt grön färg över de jiggande tjurarna. Jag försökte verkligen övertala Liza att köpa den, men av någon för mej okänd anledning avböjde hon.

Detta ångrades naturligtvis djupt såhär i efterhand, då vi båda vid åtminstone ett tillfälle suckat djupt och önskat att vi spenderat 12 pund på denna fantastiska tröja. Den ångern är däremot inget mot den ånger vi båda känner inför väskan vars minne plågat oss i flera år nu. Bland alla chica vintage-väskor av flygbolagstyp hittade vi en ståtlig väska från flygbolaget "CP AIR". I vilket land man kan åka med Cp Air vet vi ännu inte, vi vet bara att den väskan hade varit värd de dryga 20 pund butiken ville ha för den. Nåja, vi har ju ett foto iallafall, vilket är mer än man kan säga om "Jingle Bulls"-tröjan.

Det bara slog mej idag när jag såg bilden av P iförd porrkepsen, att det hade ju varit förträffligt om vi nu hade införskaffat dessa artiklar och sedan slagit oss ned på en offentlig plats för en fika; P i sin porrkeps, Liza i sin Jingle Bulls-tröja och jag med Cp Air-väskan över axeln. Om inte annat så för att kolla folks reaktioner.

Pride (in the name of love)

Att arbeta på Pride-festivalen är ju så mycket mer än att bara stå i ett tält och visa vart on-knappen sitter på vibratorerna, det är även:

- att avundsjukt och på nära håll beundra Christer Lindarws extremt långa, extremt smala men ändå muskulösa spiror.

- att sjunga sej hes till Lasse Berghagen..."så han tog aaav sej sin kavaj, sparrka av sej båda skooorna.."

- att finna outsinligt nöje i att bröla "LASSE BEHÅÅ E HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL, HOMOSEXUELL.."

- att demonstrera nyttan av en glidmedelsfri kondom för en gravid Lotta Bromé (samma dag som hennes graviditet outades i kvällstidningarna).

- att trösta Bel Hamim efter att hon hittat sin morgonälskling Roger Nordin från Rix FM och således sprungit fram till honom och bedyrat sin beundran och hängivelse och bjudit in honom till tältet där vi arbetar så att han kan vinna Knullborgarmärket. "Tog jag på honom för mycket?"

- att trösta Bel Hamim efter att hon fått ett sms av sin kompis C, som jazzat fram till Roger Nordin på Patricia och iskallt sagt: "Jag hörde att du ska ta Knullborgarmärket imorgon?"

- att se Linda Rosing glamma omkring i Pride Park och inse att hon ser bra mycket bättre ut i verkligheten än på bild.

- att se bilder i en digitalkamera som visar att Natacha Peyre varit inne och tagit Knullborgarmärket i vårt tält när jag inte var där.

- att klämma sig förbi samtliga medlemmar ur Arvingarna utanför Bajamajorna (no pun inteded).

- att överdosera på Kikki Danielsson och tvångsmässigt göra hennes pekfinger-koreografi från årets Melodifestival så fort tillfälle ges.

- att bli raggad på av Sveriges motsvarighet till Shane i "The L word" och fnittra förtjust.

- att gå hela den förlängda paraden i högklackade skor. Antagligen årtiondets sämsta idé, men ska man vara fin ..


Jag är så sjukt trött, men har svårt att varva ner. När man jobbar till 01.00 med människor som är fulla och glada så måste man hålla sig uppe i varv för att inte bara vilja lägga sig under det vaxduksbeklädda bordet och sova. Men nu är jag så sjukt trött att jag inte kan gå och lägga mej. Imorgon ska jag bara ligga hemma i tystnaden. Fast man kanske ska dra sig till parken och kolla in Top Dog-Majken, hon hade ju fan en egen float i paraden - sen när är Top Dog-Majken en gayikon? Apparently I need to get with the program. En annan dag. Imorgon kanske, som sagt.

Den tredje systern?

Alltså, vid det här laget har alla förfasats över Ashlee Simpsons nya näsa och jag kan förstå det. Det är alltid lite freaky när folk gör uppenbara plastikoperationer och sedan låtsas som om det regnar. Extra freaky blir det förstås om dom några månader innan operationen talat ut i en tidning om vikten av att tycka om sig själv som man är..

Iallafall. Vad alla verkar ha missat är att Ashlee även fyllt läpparna (yikes!), mejslat hakan lite och gått ner en sisådär 10 kilo i vikt. Jag tänkte att vi skulle göra en liten komparativ studie...

Ashlee före:



Ashlee efter:



Jag var tvungen att kolla flera gånger på Efter-bilden, det ser ju inte ens ut som samma person! Först tänkte jag att det kanske fanns en tredje Simpson-syster som nu skulle hårdlanseras av kåtflåsiga pappa Joe Simpson, men sedan tvingades jag inse att det var Ashlee trots allt. Jag undrar om hon kommer att titta sig i spegeln om tio år och sakna sitt riktiga ansikte.

Men kolla! Kan någon ringa SOS - jag tror hon råkat ut för Hostile TakeOver by Cosmetic Surgery:

Svaret på frågan.

Igår fick jag frågan "men du, vad tycker du egentligen om Ebba von Sydow?" av C. "Eh, jag tycker väl ingenting om henne", sade jag (fast jag ljög lite). C trodde inte på mej, vilket jag kan förstå. För jag borde ju rimligtvis ha en åsikt om von Sydow, om inte annat så för att jag för det mesta har en åsikt om allt. Men det är svårt för mej förklara hur jag känner inför fenomenet Ebba, helt enkelt för att jag är så otroligt kluven.

Jag tror stenhårt på systerskapet. Jag vet att mina sura inlägg om Angelina Jolie, Cameron Diaz och Carola verkligen inte gör det påståendet särskilt trovärdigt, men säg såhär: jag kan aldrig egentligen tycka illa om en tjej för att hon inte passar in i en mall eller beter sig på ett sätt som andra vill att hon ska bete sig. Jag kan raljera om Angelinas påklistrade världsmedborgarattityd, om Camerons brist på komisk tajming, och om Carolas bibeltatueringar. Men, och det här är ett stort Men, jag vill inte på allvar säga att de rent allmänt bör bete sig på ett annat sätt (mja, Carolas homofobiska uttalanden kunde hon ha skippat). Jag vill hellre stötta och pusha än döma och fnysa, för det är ändå så att det strukturella förtrycket av kvinnor inte bara innebär att kvinnor förtrycks av män, det innebär även att kvinnor förtrycks av kvinnor. Vi lär oss så jävla tidigt att kolla snett på tjejen som beter sig på ett visst sätt, och att snacka skit om tjejen som beter sig på ett annat. Vi lär oss att tygla varandra genom hierarkiska strukturer där rätt kjollängd, lagom antal pojkvänner och lagom mängd smink avgör hur bra vi är på att vara tjejer. Och jag köper inte det. Därför kommer jag inte att dissa Linda Rosing såfort hon syns i rutan eller i tidningen, och jag kommer heller inte avfärda Ebba von Sydow som en blåst modeintresserad moderat.

Jag väljer att se att det finns något jävligt provocerande hos Linda Rosing, någonting hos henne gör folk upprörda. Hon passar inte in, och därför måste hon tuktas och rätta sig i ledet. Men inte i mitt led. I mitt led får Linda Rosing knulla hur mycket hon vill, hon får ringa Aftonbladet varje dag och prata av sig, hon får starta partier och äta hur mycket kokosbollar hon vill. Ebba får också plats i mitt led. Hon får vara superbossig och jätteambitiös och vråla att hon är feminist med sina DuWop-glossiga läppar. Jag gillar när tjejer tar plats på oväntade sätt. Jag gillar att Ebba inte nöjde sig med att vara redaktör för en Fredagsbilaga och skriva om mode i en kvällstidning när hon hade större ambitioner än så. Jag kan inte låta bli att beundra en jämnårig tjej som brinner för det hon gör och som är beredd att jobba häcken av sig för att uppnå det hon vill.

Och det är där jag blir så kluven. Å ena sidan är hon en stark, målmedveten tjej med mycket makt som är förebild för tusentals tonårstjejer. Å andra sidan blir jag så besviken när hon kallar sig feminist och följer upp det med att döma ut andra tjejer som "trashiga" - och trashiga i det här fallet är inte likställt med "hon har fula kläder" utan syftar på ett av Ebba oönskat beteende. Hon har potentialen att bli en sån grym förebild, att krossa korkade fördomar och visa på lite äkta jävlar anamma. Istället så väljer hon, som så många andra, att använda sin position till att lära tjejer i alla åldrar hur de bör bete sig. Inte röka (det är ofräscht), inte bli asfull (då kan man bli antastad), inte visa för mycket hud (man vill ju inte va Linda Rosing). Och det tycker jag sjukt illa om. Men samtidigt så vet jag att det finns så många antagonister, så många som tycker att hon är dum i huvet. På precis samma sätt som det finns jättemånga som tycker att Linda Rosing är dum i huvet. En till gör ingen skillnad. För mej är det viktigare att Linda får berätta om aborterandet av den tidigare så lyckliga graviditeten i Aftonbladet och att Ebba får blogga om hårt arbete och solpuder, för det visar på en möjlighet om en kvinna som kan och får existera utanför ramar, mallar och förväntningar.

Trött.

Jag är så trött hela tiden. Jättetrött. Och hungrig. Tänkte ett tag att det var näringsbrist, eller kanske brist på intellektuell och fysisk motion. Men så idag slog det mej - jag är ju sympatigravid! E's bula bara växer, och hon berättar för mej att hon är kissnödig var tionde minut (jag med!), att hon är hungrig ofta (jag med!), att hon blir trött fort (jag med!) och att bäbisen sparkar (ibland sparkar Shaun mej i sömnen!). Så det måste vara så att jag är sympatigravid. Gud vad skönt att ha kommit fram till det.

Nu ska jag äta en bakpotatis och sen ska jag ta en tupplur och sen ska jag vakna efter tio minuter för att jag måste kissa.