Svaret på frågan.

Igår fick jag frågan "men du, vad tycker du egentligen om Ebba von Sydow?" av C. "Eh, jag tycker väl ingenting om henne", sade jag (fast jag ljög lite). C trodde inte på mej, vilket jag kan förstå. För jag borde ju rimligtvis ha en åsikt om von Sydow, om inte annat så för att jag för det mesta har en åsikt om allt. Men det är svårt för mej förklara hur jag känner inför fenomenet Ebba, helt enkelt för att jag är så otroligt kluven.

Jag tror stenhårt på systerskapet. Jag vet att mina sura inlägg om Angelina Jolie, Cameron Diaz och Carola verkligen inte gör det påståendet särskilt trovärdigt, men säg såhär: jag kan aldrig egentligen tycka illa om en tjej för att hon inte passar in i en mall eller beter sig på ett sätt som andra vill att hon ska bete sig. Jag kan raljera om Angelinas påklistrade världsmedborgarattityd, om Camerons brist på komisk tajming, och om Carolas bibeltatueringar. Men, och det här är ett stort Men, jag vill inte på allvar säga att de rent allmänt bör bete sig på ett annat sätt (mja, Carolas homofobiska uttalanden kunde hon ha skippat). Jag vill hellre stötta och pusha än döma och fnysa, för det är ändå så att det strukturella förtrycket av kvinnor inte bara innebär att kvinnor förtrycks av män, det innebär även att kvinnor förtrycks av kvinnor. Vi lär oss så jävla tidigt att kolla snett på tjejen som beter sig på ett visst sätt, och att snacka skit om tjejen som beter sig på ett annat. Vi lär oss att tygla varandra genom hierarkiska strukturer där rätt kjollängd, lagom antal pojkvänner och lagom mängd smink avgör hur bra vi är på att vara tjejer. Och jag köper inte det. Därför kommer jag inte att dissa Linda Rosing såfort hon syns i rutan eller i tidningen, och jag kommer heller inte avfärda Ebba von Sydow som en blåst modeintresserad moderat.

Jag väljer att se att det finns något jävligt provocerande hos Linda Rosing, någonting hos henne gör folk upprörda. Hon passar inte in, och därför måste hon tuktas och rätta sig i ledet. Men inte i mitt led. I mitt led får Linda Rosing knulla hur mycket hon vill, hon får ringa Aftonbladet varje dag och prata av sig, hon får starta partier och äta hur mycket kokosbollar hon vill. Ebba får också plats i mitt led. Hon får vara superbossig och jätteambitiös och vråla att hon är feminist med sina DuWop-glossiga läppar. Jag gillar när tjejer tar plats på oväntade sätt. Jag gillar att Ebba inte nöjde sig med att vara redaktör för en Fredagsbilaga och skriva om mode i en kvällstidning när hon hade större ambitioner än så. Jag kan inte låta bli att beundra en jämnårig tjej som brinner för det hon gör och som är beredd att jobba häcken av sig för att uppnå det hon vill.

Och det är där jag blir så kluven. Å ena sidan är hon en stark, målmedveten tjej med mycket makt som är förebild för tusentals tonårstjejer. Å andra sidan blir jag så besviken när hon kallar sig feminist och följer upp det med att döma ut andra tjejer som "trashiga" - och trashiga i det här fallet är inte likställt med "hon har fula kläder" utan syftar på ett av Ebba oönskat beteende. Hon har potentialen att bli en sån grym förebild, att krossa korkade fördomar och visa på lite äkta jävlar anamma. Istället så väljer hon, som så många andra, att använda sin position till att lära tjejer i alla åldrar hur de bör bete sig. Inte röka (det är ofräscht), inte bli asfull (då kan man bli antastad), inte visa för mycket hud (man vill ju inte va Linda Rosing). Och det tycker jag sjukt illa om. Men samtidigt så vet jag att det finns så många antagonister, så många som tycker att hon är dum i huvet. På precis samma sätt som det finns jättemånga som tycker att Linda Rosing är dum i huvet. En till gör ingen skillnad. För mej är det viktigare att Linda får berätta om aborterandet av den tidigare så lyckliga graviditeten i Aftonbladet och att Ebba får blogga om hårt arbete och solpuder, för det visar på en möjlighet om en kvinna som kan och får existera utanför ramar, mallar och förväntningar.