Konstiga karaokeminnen, del 2.

E fyllde år och vi firade genom att bli pruttfulla i hennes lägenhet. Det var fylla av typen "fy fan vad jag äääälschkar dej" och allt medan folk troppade av till diverse hippa nattklubbar blev min, E's och ytterligare några förtappade själars plan för kvällen allt mer tydlig, vi behövde karaoke. Eftersom Hägern var stängt då någon illasinnad själ kastat in en brandbomb genom fönstret stog vårt hopp till Hägerstensåsens andra fina karaokehak: Banken.

För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Banken är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, endast 5 minuters gångväg från Hägern. Banken är till vardags en riktig pizzeria, till skillnad från Hägern som endast skyltar med att dom har pizza men som faktiskt inte erbjuder pizza till försäljning (alltså en låtsas-pizzeria).

Då vi alla var osäkra på huruvida Banken verkligen erbjöd karaoke, eller om det bara var ett fantasifoster sprunget ur E's alkoholindränkta och karaokefixerade hjärna så beslöt vi oss för att ringa och kolla. E, som talar en härligt bred östgötsk dialekt, greppar telefonluren och samtalet lyder som följer:

*tut tut*
-"Bankens pizzeria"
- "Ja hej, du jag undrar bara om ni har karaoke ikväll?"
-"Ja, den har redan börjat."
-"Haaaar den?"
-"Ja.."
-"Är re mycket folk eller?"
-"Sådär, det finns lediga bord."
-"Okej, va bra! Men den har börjat alltså?"
-"Ja, ni är välkomna.."
-"Tack...*sjunger skithögt* JAG ÄR FÅÅÅNGAD AV EN STOOOOORMVIIND!"
*klick*

Efter att samtalet avslutats får E panik och hävdar att hon: a) inte kan gå dit nu eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind", b) dessutom aldrig mer kan beställa pizza därifrån eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind". Vi instämmer i båda fallen, men kommer tillslut iväg. Inne på Banken hittar vi åtta fjuniga killar i 18-årsåldern samt två Svensson-par i 35-årsåldern. E river av en hejdundrande Hotel California och sedan turas hon och killgänget om att sjunga, med ett litet avbrott för bartendern och karaokevärdinnan som sjunger typ "Son of a preacherman". När så två timmar av denna inte så farligt variatonsrika karaoke har fortlöpt (E har hunnit med att mumla med i Dollys 9 to 5 sittandes på golvet och killgänget har hunnit med att spela luftgitarr till Guns n' Roses) så meddelar karaokevärdinnan att någon som inte är E eller det 18-åriga killgänget ska sjunga. Huh?, undrar vi alla chockat - vi har vid det laget glömt bort att det finns några andra i lokalen.

Långsamt reser sig snubben från ett av Svensson-paren upp, han greppar micken, och innan vi har hunnit reagera öppnar han luftvägarna och sjunger...

Daaaaay-o, Daaaaaaaaaaaaaay-o
Daylight come and me want go home
Day, me say day, me say day, me say day, me say day, me say daaaaay-o..

Efter två timmars total tystnad reser sig Super-Svensson alltså upp och klämmer i med "Banana Boat Song", vilket måste räknas som ett helt vansinnigt otippat val. "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sen vi sågs.." - ja, det hade jag kunnat tänka mej. "Come mister tallyman, tally me banana.." - nej, det hade jag sannerligen inte räknat med. Helt iskallt står han där med ryggen mot oss i dryga tre minuter och sjunger om sitt hårda liv lastandes bananer innan han river ner kvällens största applåder. Särskilt bra var han inte, men vad gjorde väl det? Av dryga 500 låtar valde han trots allt "Banana Boat Song", ett sånt beslut förtjänar applåder.




Epilog: Jag blev tafsad på av en av de fjuniga killarna som nog trodde att jag var för full för att märka nåt. E blev bjuden på efterfest av den lokala knarkkungen (hon tackade efter övertalning nej). Super-Svensson sågs aldrig mer till. Banken är numera stängd efter att någon illasinnad själ slängt en brandbomb genom fönstret.