Konstiga karaokeminnen, del 1.

Igår, på kryssningen, när den åtminstone till utseendet lätt utvecklingsstörde Baltiske trubaduren Andreas tillslut beslöt sig för att hitta på 50 % av orden till den gamla dängan "Country roads" sköljde ett bisarrt karaokerelaterat minne över mig.

Jag och mina vänner hade beslutat oss för att samlas hemma hos E under lördagen på Popaganda förra året. Där skulle vi hänga, prata, och konsumera alkohol. Som en förfest, fast klockan 15 en ljum försommareftermiddag. Tyvärr råkade det sig så att det spöregnade, himlen hade verkligen öppnat sig, och ni vet hur det blir. Man har det bekvämt i soffor, fåtöljer och på sittpuffar. Alla man hade tänkt träffa är i lägenheten man befinner sig i. Man har sitt vin, sina öl, sin cider (jag tror faktiskt att jag hade alla tre, ja). Man har det bra. Alla är över 20 och har genomlevt sina hundår på leråkrar i Hultsfred, Roskilde och Arvika, dvs ingen känner ett enormt behov av att trängas på en lerig gratisfestival för att kolla på The Embassy. Och någonstans i allt detta tar alkoholen slut och man fattar det enda beslut som verkar vettigt just då: mot Hägern!


För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Hägern är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, där jag vid mitt första besök verkligen kände mej kluven: å ena sidan - jag vill dricka upp min öl så fort som möjligt och försäkra mej om att jag kommer härifrån levande, å andra sidan - jag finner mej extremt fängslad av tjackpundartanten som river av Hey Jude i karaoken.


Så vi styrde vår kosa mot Hägern, som sin vana trogen erbjuder karaoke på lördagkvällar. Samtliga i sällskapet dråsade ner runt ett bord placerat strax framför karaokemaskinen. Klockan är uppskattningsvis runt 20.30 och av någon anledning är vi alla sjukt peppade på karaoken. "Urschäckta, när börjar kareåken?", frågar någon i sällskapet för att få det chockerande beskedet att den inte ska börja förrän om 30 minuter. Ett intensivt bönande (jag har minnesbilder av att någon, kanske jag själv, knäpper händerna för att understryka hur gärna vi vill börja) tar vid och den stackars karaokevärdinnan startar karaoken. Medans mitt sällskap frenetiskt börjar bläddra i låtpärmarna och skriva på dom där lapparna man lämnar in drar värdinnan igång John Denvers Country Roads och här fullkomligt exploderar vår extremt otippade karaoke-extas och helt plötsligt sjunger vi med utav bara helvete. Alltså jag har aldrig lyssnat på denna låt vad jag kan dra mig till minnes, inte heller är den en förfestfavorit eller ens en låt jag någonsin hört mina kompisar lyssna på eller ens nynna, ändå sjunger vi som om våra liv hängde på det.

Country roooooooads, take me hooooooome
To the place I beloooooong
West virginia, mountain momma
Take me hooooome, country roooooads

Mountain momma?

Ja vi sitter alltså typ sju personer vid ett bord på Hägern och fullkomligt vrålar till detta bisarra låtval. Lagom till slutet av låten, där refrängen upprepas några gånger, börjar vi unisont veva med armarna. Ni vet sådär när man verkligen sträcker ut armarna och vevar dom från sida till sida. Och vi sjunger! Och vevar armarna! Och sjunger! Och sedan är låten slut. Värdinnan gav intrycket av att vara jätteglad över vår helt störda entusiasm, men innerst inne visste hon - hellre ljumma alkisar som sjunger Elvis än skitfulla 20-somethings som när mikrofonerna slutar funka använder sagda apparat för att trumma conga-partiet i Copacabana på en av alkisfarbrödernas flint (guilty as charged).

Sedan denna kväll, för drygt 1,5 år sedan, har jag hört låten kanske en gång. Ja tills Andreas beslutade sig för att slakta den på sant, Baltiskt, Finlandsfärje-manér, och jag instinktivt kände ett tvång att sjunga med och veva armarna åtminstone en gång (till Shauns och Bel Hamims stora fasa).