Man gläds åt det lilla.

Njuter av att snyta mej i takt till de fantastiska videorna i So 80s på Vh1 (jag känner att en sponsring kanske borde vara på sin plats, hör av er Vh1!) och njuter än mer när jag får befria slemhinnorna i takt till Showroom Dummies av och med Kraftwerk. Känner mej hypnotiserad av sista scenerna när de robotlika tyskarna dansar runt i ett rum och ser lite fulla ut, men hypnosen bryts snabbt när det blir något fel på videon. Ja den liksom slutar inte som den ska utan fryser och sen blir det svart och hela tiden ligger den lilla rutan kvar som berättar för oss tittare att det här är Showroom Dummies med Kraftwerk och den är från skivan Trans-Europe Express. Sen börjar en video med Journey. Alla har hippie-hår och kanske lite moppe-musche. Nån har afro och spelar gitarr. Och vi tittare är fortfarande upplysta om att det här är Showroom Dummies med Kraftwerk.

Okej det är inte så roligt. Men vad som däremot är roligt är att efter cirka 1.30, när Showroom Dummies-rutan fortfarande hänger kvar, så börjar bokstäverna försvinna. Långsamt, en efter en, från sista ordet till första. Som om någon liten prao sitter på Vh1:s huvudkontor och har panik för att hen inte kan få bort Showroom Dummies-rutan och nu helt enkelt får ta till Backspace-tangenten.

Jag sitter och reviderar en inlämningsuppgift, då är det roligt, okej?

Fan vad jag är besviken på All Saints comeback förresten. Snarrk.