När det smyger sig på.

Förra julen var lite som ett vacuum. Ett bevis på att vi klarade av att ha det mysigt och bra trots att vi var två personer färre. Att tänka tanken det här är första julen utan.. gick inte för sig. Det var alldeles för konstigt. Minsta ansats till klump i halsen svaldes snabbt ner med must, glögg, öl, kaffe, glögg, mat, knäck, mandariner, choklad. Och så i år. När allt är så annorlunda. En ny plats som är egentligen är gammal, och vetskapen om att den ena personen ligger utspridd i en minneslund några minuter därifrån och att den andra personen sitter på ett demensboende en kort bilfärd därifrån. Nej. Bort, bort. Ordna resor, handla klappar, pyssla paket. Vid midnatt, 5 timmar innan tågresa, slår det till. Som ett hugg i hjärtat. Och så ett till. Och ett till. Och ett till. Tills jag lägger mig bland omslagspapperena och grinar ner några etiketter formade som hjärtan. Nu är julen utan den jag saknar inte den första, den ovanliga, det är ytterligare en och bara en i raden av jul efter jul efter jul. Jag har inga fotografier från den sista julen vi alla var där. Sista julen vi alla levde. Sista julen vi alla kände igen varandras ansikten. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på mig. Jag kommer inte ihåg vad jag fick i julklapp. Jag kommer bara ihåg att det var den sista och den var som julen alltid är, varm, pladdrig, lugn, och jag hade så bråttom därifrån. Skulle prompt flyga iväg dagarna efter. Mot något nytt. Så sitter man här och undrar vad fan man skulle vara så jävlajävlajävla dum i huvudet för varför stannade jag inte bara varför såg jag inte bara sjukdomen och hur illa det var varför fattade jag inte att jag skulle ha stannat och tagit tillvara på skiten? Så jävla dum i huvet.