Käre Steve,
när Shaun väckte mej imorse och konstaterade att dagen troligtvis skulle gå i sorgens tecken för mej då du avlidit i sviterna av ett stingrocke-stick, så trodde jag först att han skojade. Visserligen ett grymt och hänsynslöst sätt att skoja med folk på morgonkvisten, men vi har ju gått igenom det här förut. Jag minns tillfällen då det cirkulerat rykten om både din och popartisten Tarkans död på internet vid flera tidigare tillfällen, men det har naturligtvis inte varit något annat än illvilliga rykten spridda av människor som inget hellre vill än att brottas med krokodiler (eller sjunga turkiska pophits). Men den här gången är det alltså sant.
Jag kommer ihåg hur min pappa förtjust tittade på Crocodile Hunter och hur jag rynkade näsan och tyckte att du var lite skämmig. Men du växte i mina ögon, och innan jag visste ordet av så myste jag också framför tv:n när du forcerade Australiens vildmark iförd dina khakishorts. Med fnasiga läppar och vinden i din blonda lugg fanns det inga djur du inte vågade hålla i, sitta på eller killa under hakan. Och sedan kom Teri. Den amerikanska lejontämjerskan verkade vara din exakta kvinnliga motsvarighet, matchande khakis, matchande fnasiga läppar. Kommer du ihåg den där gången ni hjälpte en bondgård som var invaderad av råttor? När ni öppnade dörren till ladan och man såg ett golv som bestog av brun, pulserande päls så trodde jag att jag skulle kräkas. När ni filmade takbjälkarna där råttorna hängde i varandras svansar för att de inte fick plats så var vi tvungna att stänga av. Jag undrar hur ni gjorde med alla dom där råttorna. För jag är alldeles säker på att ni löste bondens problem, det fanns inga djur som du och Teri kärleksfullt inte rådde på. Ända tills du beslöt dej för att simma med nån himla stingrocka, jag vet inte om du försökte killa stingrockan under hakan eller om du ville brottas lite men tydligen så fick rockan nog och stack dej rakt i bröstet. Det tycker jag är synd, jag får väl leva med repriserna och Teri, ja, hon får leva kvar med era två små barn och berätta om pappas kärlek till farliga djur.
Hej då Steve.
måndag, september 04, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
jag är ledsen, men jag håller tyvärr på stingrockan. Hoppas du inte hatar mig för det. Och jag tror inte att Steves stackars barn får reda på att det sitter en svensk dåre och håller på stingrockan så jag har nog ryggen fri där också.
nu blev jag öm och nostalgisk. gänget i buenos aires tar den här nyheten hårt.
snart är jag hemma. pussen.
Nanci: Kära du, inte hatar jag dej för det. Det fanns en tid i mitt liv då jag hade sagt samma sak!
Victor: Det kanske blir sån nationell sorgedag? När kommer du hem? Den här veckan?
det hela är så.. jag vet inte om ironiskt är rätt ordval. Men just att han dog av en stingrocka... Ja, vad är det om inte lite ironiskt?
Anna: Ja.. och samtidigt så hade det varit mer lämpligt om han blivit uppkäkad av en krokodil eller nåt. Fast det låter förstås som en död som går till historien - att bli stucken i hjärtat av en stingrocka. Nästan poetiskt!
Skicka en kommentar