Clueless.

Ursäkta mig, men varför visar fyran Tre män och en baby/liten tjej back to back IDAG? Det är ju imorgon man behöver grym bakis-tv! (fast jag har varit förutseende och tagit hem Extras långa julavsnitt)

Nu ska jag göra dessert till nyårsmiddagen vi ska på, så i år blir det ingen himla fylleblogg alltså. Gott nytt år!

Gissa sammanhanget:

nej din mun måste vara runt mitt anus så jag kan få dig att "rapa"

Flumfylla.

Jag tror att ett vattentätt drinking game för den som känner för att bli riktigt jävla snorpackad vore att bevaka alla sveriges skolpolitiska debatter och ta sig en hutt så fort Jan Björklund använder sig av ordet "flum" som argument. Det verkar vara hans ständiga comeback på kritik till idéer han inte riktigt kan försvara att han har.

Vi ska ha betyg för 7-åringar, annars får vi en flumskola.
Vi ska tillåta att lärare får beslagta elevers egendom, annars får vi en flumskola.
Vi ska ha betyg i ordning och uppförande, annars får vi en flumskola.
Vi ska ha fler nationella prov i fler ämnen, annars får vi en flumskola.

Alltid denna jävla "flumskola"! Skulle ju vara intressant att någon gång höra honom definiera exakt vad en flumskola är, istället för att ilsket gapa "FLUMSKOLA" så fort någon inte håller med om hans idéer. Det känns som om hans begrepp om skolpolitik är lite som den där låten Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Antingen håller man med Jan, eller så vill man ha en flumskola.

Nu vet jag.

Jag är råsugen på lax. Rökt lax. Men Ica stängde för en kvart sedan, och även om Porrlivs skulle ha lax så tror jag inte att jag vågar köpa den. Något säger mej att det här med skandalen runt Icas datummärkningsfusk bara var något dom småskrockade åt i fikarummet nere på gamla Porrlivs. Jaha. Tillbaka ut i köket för att öppna och stänga alla dörrar en gång till då.

Hopeless case of a kid in denial.

Jag är i det där stadiet då man bara vallar ut till köket då och då för att i tur och ordning först öppna och sedan stänga dörren till först skafferiet, sedan kylen och sist frysen i jakt på "något gott". Exakt vad det där goda skulle kunna vara är jag inte riktigt säker på. Därför är det ingen idé att gå ner till Ica, det skulle bara sluta med att jag vandrar runt runt runt och kommer därifrån med en festpåse chirre som jag egentligen inte vill ha.

Hopplös man känner sig.

Läget just nu:

Mir Big!

I'm the one who waaaaants to beeeee with yoooouuuu, deep inside I hooope you feeeel it tooooo

Läget just nu:

Den jäveln sjunger mitt blivande paradnummer "Alone" med Heart.

Jag gör därför mitt bästa för att överrösta via datorn. Det går sådär. Men vilken jävla rökare!

Läget just nu:

It must have been love

Han går in för en episk avslutning. Jag sjunger med. Högt. Jättehögt.

Läget just nu:

Bootylicious.

Läget just nu:

Marre har precis sjungit Foreigner. I hörnet: Jag + vinglas. Till höger i den stora bilden: Marres lugg.

Nu: Don't fear the reaper. Jag vrålar "I NEED MORE COWBELL" men vet ej om Marre hör. Han spelar luftcowbell med inlevelse.

A friend in need.

Mauricio tar sitt ansvar och underhåller mig: han demonstrerar Rock Band via videochatt på iChat. Nu har han gått över till att sjunga Singstar, och jag får välja låten (just nu: listen to your heart! Jag behöver fan ingen tv. Nu dansar han också! Jag kanske ska betala honom motsvarande tv-licensen för det här är ju jävligt mycket bättre än Doobidoo alltså.

Meddelande till allmänheten:

Jag är så jävla uttråkad!

Kanske borde ta tillfället i akt och städa lite. Men hur jävla roligt låter det på en skala?

The Quiz.

Onsdagen den 2:a januari är jag och min compadre Mauricio quizmasters hos Music For The Masses, på KGB. Jag tycker att ni ska samla ihop ett lag på högst 5 personer och komma och tävla. Allt man behöver göra är att dyka upp lite innan 20.00 och anmäla sitt lag när vi säger till. Vi har papper och pennor och baren har öl. Kom nu och visa alla synthgubbarna vart skåpet ska stå!

Hata, hata, haaaata..

I vanliga fall är vår lägenhet kall som en häxtutte. Bara hälften av alla element fungerar som de ska och det drar något fruktansvärt från fönster och balkongdörr (när jag kirrade ny tätningslist för balkondörren upptäckte jag att dörren var så fuktbucklig att jag fick in en fingertopp mellan dörr och karm, tätningslist på båda inkluderad). Men just nu i sovrummet är det så varmt att det inte går att sova. Jag har öppnat fönstret och varje liten vintervindpust som kommer in känns som på sommaren när det är så varmt att man tror att man ska dö av värmeslag och det enda som håller en vid liv är den där lilla lilla brisen. Jag vet inte vad det är för termotäcke min salig far hittade på IKEA för sju år sedan, men varmt som in i är det iallafall.

När jag var liten hade jag någon mystisk fantasi om att jag skulle kunna använda min säng som ett flygplan. Så skulle man kunna ha mat där, och böcker, och leksaker och bara bo i sängen medans den flög mig från ställe till ställe. Ja, redan som barn var jag lat bortom det normala och ville tydligen helst spendera all vaken tid i sängen. Jag kommer ihåg att jag blev helt begeistrad när Ture Sventon gick som julkalender och han lyckades krympa temlorna och ha jättemånga i ett litet kylskåp så att ransonen skulle räcka när han åkte flygande matta överallt. Det löste ju mina matproblem när jag skulle ut och resa i min säng. Poängen med min sängflygplansfantasi är ju iallafall att om jag nu skulle uppfinna något sätt att åka luftburen säng, då skulle jag ta med det här termotäcket. Jag skulle kunna flyga genom alla isvindar i världen och ändå komma fram med en kroppstemperatur som ett (påslaget) element.

Stjärnorna, som lyser upp vår natt.

Kollar på Stjärnorna på slottet, det känns lite mysigare denna säsong än förra säsongen. Jag klarar inte av att Börje Ahlstedt är knäpp och ogillad, han är ju liksom Mattis. Nu iallafall så går det ju inte att undvika att inse att Britt Ekland inte bara ser vansinnesopererad ut, hon har ju också haft ett antal ohälsosamma förhållanden som hon å ena sidan inte vill kommentera när de andra frågar, å andra sidan verkar hon inte vilja prata om något annat när hon jälv får välja ämne. Jan Malmsjö påminner väldigt mycket om min morfar, eller lite om vilken morfar som helst. Arja Saijonmaa framstår helt plötsligt som supergullig, efter skräckupplevelsen i Let's Dance. Och Magnus Härenstam verkar supermysig. Peter Stormare har ett stort glammigt damörhänge och är väldigt lågmäld och cool. Jag känner liksom inget oresonligt hat gentemot någon, inte heller är de dötrista. Jag måste ha ätit alldeles för mycket sötsaker de senaste dagarna, det här känns inte bra. Eller okej, Britt verkar faktiskt inte särskilt trevlig, men jag känner likom inte att jag vill slå henne på den märkligt opererade truten.

Julefrid, för i helvete.

Jag hatar min granne som alltid känner sig manad att borra när jag är i som mest behov av lugn och ro. Grannen borrar gärna när jag har jobbat sent kvällen innan, då sätter grannen gärna igång vid åtta på morgonen. Nu är det mellandagar, och jag vill ligga på soffan och äta praliner och läsa böcker eller kolla på Jane Austen-film, men grannen vill borra. Mycket och länge. Jag undrar naturligtvis vad i hela friden det är denna granne borrar på, grannen har nämligen hållt på med långa borrningssessioner sedan i somras. Alltså i över sex månader! Hur många hyllor, tavlor, jakttroféer kan en människa sätta upp? Jag menar, förr eller senare tar väl för i helvete väggarna slut?! Grannen kanske bara spacklar och börjar om från början då?

Åh vad jag hatar grannen.

Dagen efter dagarna.

Vi har nu firat jul i dagarna två. Den 24:e med lätt modifierat vegetariskt svenskt julbord och Kalle och glögg, och den 25:e med lätt modifierad engelsk julmiddag och Charlie Brown och öl. Jag har ätit så mycket mat att jag med största säkerhet kommer att bajsa mer de närmaste dagarna än vad jag gjort på hela året. Kändes viktigt att dela med mig av den vetskapen till världen.

Tips.

Jenny Hellström-butiken i Hornstull har 50% rea nu. Jag fick idag en fin stickad klänning med ugglor på i tidig julklapp av Shaun, som kändes helt överkomlig prismässigt. Så nu kan jag gå omkring och se härligt 70-talsintellektuell ut i min uggleklänning. Helst ska jag väl ha glasögonen på mig samtidigt också, men jag vet inte om jag är redo att komma ut ur den garderoben ännu.

Mina citrontryfflar blev jättegoda för övrigt.

Stepfordfru, del 2.0

Nu har jag kokat ingefärskola och chokladkola! Imorrn ska jag handla ingredienser och göra lite tryfflar. Eftersom jag kan relaxa på julklappsfronten kan jag ju ägna mina dagar åt godistillverkning istället. Fast idag handlade jag ju förstås några julklappar - till mig, från mig. Det är ju ändå den bästa sorten.

Tårarna.

Min granne slår ju just nu alla irritationsrekord genom att spela Jakob Hellmans Tårarna på emellanåt väldigt hög volym. Så jag hör gitarren som inleder och sen blir det tyst och så helt plötsligt så dånar hon föll i för samma gamla törst genom golvet så att rutorna skallrar och min hjärna hör fortsättningen, men det gör inte mina öron för då sänker grannen. Och så är det tyst ett tag och så helt plötsligt och undrar vart är han nånstans, och så beslutar sig min granne för att det bästa nog är om jag hör refrängen sjungas av honom och inte av Jakob Hellman, så då sänker han lite och så tar han i från tårna och ryar TÅÅÅÅÅRARNA, SNAAART KOMMER TÅÅÅÅÅÅRARNA. Fan är han full eller?

Onsdag.

Jaha, så då var det alltså onsdag. Varannan timme ungefär får jag för mig att det är fredag i några sekunder innan jag hårt och skoningslöst landar i vetskapen om att det är fel, fel, fel. Snart ska jag iallafall klä på mig och vandra från Allhuset mot Albano där jag ska leta upp Mauricio. Jag har fått en asbra vägbeskrivning som låter ungefär såhär: gå mot Kräftriket och sedan genom ett buskage. Så det kommer nog gå bra att hitta. Vi hade iallafall tänkt att vinna årets sista quiz på KGB med vårt asgrymma lag Ökenröfvarna. Det är Planen. Men först ska jag alltså hitta ett buskage på Roslagsvägen och klättra igenom det. Dessutom är jag kissnödig, kanske kan man slå två flugor i en smäll.

Zelda II - Link

Ha-ha-ha.

Hemtentamen i Talandets och skrivandets konst, 10 p.

Ett säkert tecken på att jag sitter framför en dator och försöker skriva hemtenta: min Slayer på Facebook blir helt plötsligt aktiv efter en månads total dvala.

Stepfordfru.

Nu har jag bakat peppisar också! Till tonerna av klassiska jullåtar som I'm a slave for you och Just like honey. Inget säger ju trots allt 'pepparkaksbak' som Britney Spears och The Jesus & Mary Chain.

Efter att ha julstädat i dagarna två har nu Shaun åkt för att hämta sin ömma moder på Arlanda. Jag belönar mig själv för mitt väl genomförda bak och vårt städ genom att sitta i det superrena vardagsrummet med alla 22 ljusen tända. Där sitter jag och smuttar på ett glas vin och äter oliver. Allt som fattas är en brasa och en fånig liten hund i sexiga tomtekläder. Det ska tydligen vara sådana i år, om man får tro statistikverktyget och Google.

Skakad och rörd.

Inledde min dag med en gigantisk kopp väldigt svart kaffe och hann faktiskt knappt dricka upp den förrän det var dags för kaffepaus i mitt seminarium. Av någon för mig oklar anledning köpte jag då en till kaffe (inte lika stor, inte lika stark, men ändock) och inmundigade på så sätt mer koffein på en timme än vad jag gjorde under hela förra veckan sammanlagt. Det höga och väldigt koncentrerade koffeinintaget i kombination med att boken jag nu läser (Fingersmith, av Sarah Waters) är så vansinnigt spännande gjorde att jag mitt under min hemresa från universitetet blev otroligt illamående och väldigt skakig. Satt som en annan Parkinsons-patient och vände blad i min bok med skakiga, inte darrande, händer. Hamnade såklart mitt i boken absoluta klimax, där allt faller på plats och kunde absolut inte sluta läsa när jag var tvungen att gå av. Så jag stapplade uppför trapporna i Asspudding med boken i ena handen och en matkasse, en BiB, och en bokpåse med kurslitteratur och mandariner i den andra handen. Kände att folk kollade lite snett, och min vänstra hand som bar på en veckas mat- och alkoholkonsumtion för hushållet är nu ännu ostadigare. Men vad gör man inte när man faktiskt inte är fysiskt förmögen att lägga boken ifrån sig? Då får man fan lida lite för konsten.


För övrigt: varför känner man sig så jävla alkad när man går på Systemet en måndagförmiddag? Man står där i kön med de lokala a-lagarna och känner sig lite som en i gänget. Det är nästan lite mysigt, om det inte vore för de fördömande blickarna jag inbillar mig kastas åt mitt håll från förbipasserande.

I said I want you to know.

Det blev bra iallafall, bröllopet. Jag stog halvgömd bakom en bardisk och en trappa och slapp särskilt mycket kontakt med fulla människor. Jag begick dock ett sådant grovt misstag att när det påpekades för mig så kunde jag bara gapa. En full och dyrt ekiperad Pattan-bög hällde sig längsmed bardisken för att av mig önska...ta da.. Cara Mia. Och jag hade helt glömt att bränna den! Alltså det är så skämmigt. Det var ju typ den första låt jag tänkte på när jag skulle förbereda mig. Det finns ju inget som Patta-klientelet hänger sig åt på dansgolvet som Cara Mia! När han frågade gapade jag bara som en förvirrad guldfisk. "...eeeh....jag har faktiskt glömt att ta med den", svarade jag. Han såg lika chockad ut som jag. Så vi bara stog där och liksom glodde på varandra med tomma blickar.

Kvällens största hits var iallafall Pata Pata (lite otippat) och Lulus Shout(inte så otippat). Att se 50 snorpackade människor i 35-årsåldern släppa alla hämningar på dansgolvet och bara stå och studsa upp och ner helt hejvilt med armarna i luften var helt fantastiskt.

Det är ju fredag!

Därför bjuder jag på en svängig version av Snoop Doggs gamla hit Gin & Juice.

Richard Cheese & Lounge Against the Machine. Kolla med fördel även in hans cover på mitt paradnummer Baby got back. Finns på YouTube, såklart.


Åh jag blir på så gott humör när han croonar att han har "bitches in the livingroom gettin' it on".

A free ride when you've already paid.

Jag brukar alltid känna att det är härligt ironiskt att Brett Anderson var som svårast beroende av heroin när han såg som svennigast ut. Den spinkiga svartklädda mannen som ständigt bar solglasögon som nästan täcktes helt av en lång lugg var ju på inga sätt lika fast i ett skitigt beroende som mannen i kort välansat hår, blå kortärmad skjorta och beiga chinos.

Glöm inte bandrutan, era jävla amöbor!

Okej, jag är extra mensarg idag, men i flera dagar har jag nu irriterat mig på att MTV2 glömmer att lägga in bandrutan på videon till The Enemys We live and die in these towns. Alltså i tre dagar har jag försökt ta reda på vad låtjäveln heter och vad bandet heter (han har så rolig dialekt) och hela tiden har jag trott att den lilla rutan med den infon typ har visats i en sekund och att jag då har missat den, både i början och slutet av videon. Det låter visserligen helt osannolikt eftersom jag efter snart 20 års MTV-tittande har utvecklat en kuslig förmåga att pricka in exakt när den där jävla rutan visas. Och så nu, när den visas, så tänker jag att nu ska jag fan stirra på skärmen utan att ens blinka från början till slut och se vad det här jävla bandet heter (jag laddar ju för fan för ett quiz nästa vecka) och det är då jag upptäcker att det inte är jag som har tappat min förmåga att spana bandrutor - det är MTV2 som glömt att lägga in den. Och av någon anledning är det jätteirriterande. Nu fick jag googla en del av texten, vilket inte är helt enkelt eftersom han sjunger som Paul Weller på The Jam-tiden och alltså sväljer halva orden. Ska man behöva krångla såhär? Va? Va? Va?



Ps. Förlåt för att jag svorde.

Min önskelista.

Rebecca, bloggosfärens alldeles egna populärkultursjunkie, passade vidare denna högaktuella bloggutmaning. Jag ska alltså skriva en önskelista inför jul. Jag är ingen jävla fröken Sverige, så jag tänker inte hålla på att tramsa med världssvält och HIV och all skit vi gärna blir av med, utan det blir strictly materialistic.

Här går:

1. Jag vill verkligen ha den nya, fina Twinpan-boxen där David Lynch tydligen har sett över färgerna. Tydligen var det hela alldeles för orange i de två säsonger man kunnat få tag i hittills? Men mest vill jag ju ha den för att det är hela serien, och jag tror att dötråkiga februari skulle bli mindre tråkig om jag kunde få kolla på den härliga dvärgen som jazzar så stämningsfullt.

2. Jag skulle vilja ha en jättefin cabaret-dräkt som a) är i exakt rätt färg, b) har plats för mina tuttar, och c) inte kostar 3000 spänn. Alternativt en charter till Egypten så att jag kan få tag i en själv. Jag är inte svår.

3. En flarra Ange ou Démon från Givenchy.

4. Singstar Anthems.

5. Ett team målare som känner en brinnande lust att måla om/klart sovrum, hall, kök. Gratis. Medans vi är bortresta.


Antecknade ni nu? Det är nog bäst, va?

Dagens videoskörd.

1. Preggers eller inte, Jennifer Lopez är så jävla het i videon till Hold it, don't drop it. Gissar dock på rätt preggers med tanke på tuttstorlek och kläder/kameravinklar. Alltså har hon någonsin varit så här jävla übersnygg? Jag tror att jag skulle kunna sitta och stirra på henne i timmar. Tror och tror, jag vet!

2. Kan Foo Fighters sluta göra Hey Baberiba-videor snart eller? Jag börjar undra om det står i deras kontrakt att de måste göra minst en buskis-video per skiva, lustiga peruker included.

Men Charlotte..

Så ska Charlotte Perrelli ta hem Melodifestivalen
Har helt lagt om sin kost och gått ned sju kilo.

Rubrik i Aftonbladet. Är det nu bara jag som känner att den bästa strategien för att vinna Melodifestivalen är att tävla med en bra låt, inte att banta järnet?

Lusse lelle, lusse lelle, elva nääääätter för juuul..

Kolla, jag har bakat lussebullar! Och varenda en ser helt normal ut. Föregående år så har jag till exempel bakat lussetuttar, lussesnorrar, lussesnippor och lussekändisar. Lussekändisarna var fina, synd att det inte finns fotobevis. Det finns väl inga foton va, Liza? Vi bakade Courtney Love och Mat Osman i Suede till exempel. Fast det kändes förstås taskigt att äta upp dom.

Traumatiskt barndomsminne: När jag var typ sju så bakade min plastis en pepparkakssnopp och spikade upp den på köksväggen. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl, vilket såklart också var skälet till att den a) tillverkades och b) spikades upp på väggen.

Vafan!

Stephen Fry gästar i denna stund Bones. Jag känner mig förvirrad. Jag älskar ju Stephen Fry.

My disco still needs you!

Hallå, har ni glömt disco-tipsen? Vad skulle just DU vilja dansa till på ett bröllop med lite för mycket vin under västen?

Som den mustasch-fantast jag är skulle jag själv gärna dansa till den här:

Men det är jag kanske ensam om. Gud vad mina grannar hatade mig i somras när jag spelade den på full patte dagarna i ända. De måste trott att samtliga karaktärer ur Svart katt, Vit katt flyttat in här och stämt upp till hysteriskt Balkan-party.



Ps. En smula har fastnat under S-tangenten, den går ej att krossa eller få bort. Förlåt alltså om det saknas s, jag måste trycka hårt som fan för att den ska funka.

Note to self, II:

Försök inte kompensera nattens vrålhunger genom att äta middag två gånger. Det hjälper inte.

Note to self:

Surfa inte matbloggar när klockan är tjugo i ett på natten och du egentligen borde skriva skoluppgiften som ska vara klar imorgon. Speciellt inte när du bara ätit en liten skål grönsakssoppa till middag.

Fråga: Varför åt jag upp min saffransrisotto till lunch?

Be silent, be still.

De sista avsnitten av Dexter säsong två är verkligen otroligt stressande. Mitt hjärta pumpar frenetiskt och jag tuggar ängsligt på insidan av läppen. Hur kunde jag någonsin vara tveksam till om en andra säsong skulle kunna leva upp till den första?

Hooked on a feeling, part II

Okej, den här analysen av musikens utveckling från 70-tal (=bra) till nutid (=förskräcklig) är också helt fantastisk:

I share your view. I like Glenn Campbell and ABBA and many other singers..But then music died. Kids then loved to hear others screamed. Now they turn to rap. It like old mother murmering.

Hooked on a feeling.

Jag vet att det är vanligt att fastna framför YouTube. Jag fastnar också där titt som tätt, men ofta inte på grund av videorna, utan på grund av kommentarerna som ofta återfinns till varje filmsnutt.

Det här är dagens favorit:
ahahaha but what you say? you go to make a control from the optical!!!

Och sedan känner jag inte att jag behöver motivera det något mer.

My disco needs you.

På lördag ska jag spela skivor på ett hejdundrande queerbröllop. Jag har blivit informerad om att de ca 150 gästerna kommer att vara en härlig blandning av unga och gamla, straighta och queera. Det kan ju gå ungefär hur jävla illa som helst. Jag har iallafall laddat armadan med låtarna man faktiskt inte kan låta bli att dansa till, hur gammal, skröplig eller sur man än är. Jag tänker Your disco needs you med Kylie, släng in Greatest hit med Annie, en gnutta Duran Duran, Bow wow wow och (Idolfinalen till trots) Can you feel it med The Jacksons, va? Då måste man ju dansa iallafall en dans? Jag har snurrat mej till illamående i stolen här i mina försök till att sittdansa (note to self: sittdansa inte i stolar som snurrar). Nu vill jag iallafall ha fler förslag! Ingen hip-hop, ingen techno. Okej?

Det här är för övrigt esset i min rockärm:

Min absoluta favoritlåt när jag var typ sju. Vi var i San Marino och jag handlade bootlegkassetter, men visste ingenting om vilken musik jag gillade. Det slutade alltså med att jag kom ut från butiken med soundtracket till Rain Man. Sedan dansade jag som fan hemma i mitt rum till den här låten. Spolade tillbaka igen och igen och igen. Anser fortfarande att om man inte vill dansa när man hör den på hög volym så är man ju fan inte klok.

För övrigt:

Efter gårdagens besök hos min frisör går jag nu in i min Velma Kelly-fas. Fast rödhårig då. Och med crazylugg.

Gud vad Mattias och Andreas sög. Det slår mig nu exakt hur mycket de faktiskt sög. Gigantiska elefantballar.

Sitter här i soffan och finner mig helt berörd av Idolavsnittet där Christoffer åkte ut. Han var ju så himla ledsen! Jag missade det när det var aktuellt, vill jag sedan bara tillägga.

Åh fy fan upphöjt i kvadrat.

Två äckliga händelser under dagen som fyller äckelkvoten för flera år, ja om inte årtionden, framöver:

1. Är på Coop i Skäris med Bel Hamim. På multi-kultihyllorna hittar jag en glasburk med.. KOMAGE. Alltså typ inlagd. Man ska tydligen ha den i soppa. Jag bara stirrade och gapade på de blekvita, lite svullna slamsorna och bitarna som simmade runt i lagen. Sedan var jag tvungen att hämta Bel Hamim. Så stog vi båda två där och gapade och vred på burken och utstötte gutturala ljud av äckel. Sedan såg vi att bitarna typ hade tarmludd, då mentalkräktes vi och gick vidare.

2. Kommer upp från tunnelbanan i Asspudding och går över gatan. Tittar ner och ser en jävligt död, jävligt blodig, jävligt jättestor råtta ligga död framför mina fötter. Började maniskt rabbla "åhfyfanåhfyfanåhfyfan" hela vägen hem, men jag är fortfarande helt chockad. Den såg så sjukt jävla äcklig ut. Jag såg liksom tänderna? Den var liksom typ 20 cm lång? Jag vill liksom tvätta näthinnorna med Vanish?

Min barndoms spikmatta.

Jag undrar idag vart spikmattorna tog vägen. När man var liten så var det ju alltid någon som låg på en spikmatta i varenda bok och serietidning man öppnade. Vart är dom nu?

Du ska skydda mig när mördaren kommer.

Satt här på jättepuffen i vardagsrummet och snabbscannade bloggar för en stund sedan när jag tyckte att det lät som någon öppnade ytterdörren. "Är Shaun redan hemma?", hann jag tänka innan jag insåg att nej, det smäller bara i dörren men det är nog faktist ingen här. Jag rationaliserade bort det hela och tänkte på hur lyhört det kan vara här i huset ibland. Efter att yttterligare ungefär två bloggar betats av tänkte jag att ytterdörren kanske stog öppen. Jag gick genom det mörka vardagsrummet, genom den upplysta hallen och öppnade innerdörren och ja, visst stog ytterdörren öppen. Det händer ibland. Vi har en sådan ytterdörr som verkligen måste smällas igen, om man inte vill vara ambitiös och använda båda händerna (en för att stänga, en för låset). Och ibland blir det lite vinddrag och så tajmar man dåligt, och då studsar liksom dörren upp igen. Oftast brukar det märkas, men jag bar på en skittung och seriöst skitstor påse så det gick mig tydligen förbi.

Ja, så jag stängde dörren och det var då det slog mej. Hade jag inte trott att någon kom hem? Kom hem som i kom in. I lägenheten. Hade jag inte hört steg? Jag slogs plötsligt av insikten att det är nu Mördaren kommer. Han står där i mitt badrum, eller kanske har han krupit in under sängen, rör det sig inte lite där bakom klänningarna i klädkammaren (som inte har någon dörr, utan endast ett skynke för)? Jag tog några bestämda steg genom hallen och slet upp badrumsdörren. Ingen där. Jag kikade in i det kolsvarta sovrummet. Ingen där. Jag svepte undan skynket till klädkammaren med en agressiv rörelse. Ingen där.


Nähä.

Så då gick jag tillbaka till datorn. Och nu skriver jag det här, för jag vill att ni ska veta vad som har hänt om polisen undrar. Jag ska nu åka till jobbet, och då måste jag ge mig tilllbaka ut i lägenheten och det finns ju två rum och två garderober om jag glömde kolla. Han kanske står där nu och typ måttar med yxan. Faktum är att jag är övertygad om det. Jag kommer nu att vara tvungen att tokspurta ut till hallen, dra på mig stövlarna i ilfart och kappan får jag väl ta på mig i trapphuset. Sen stänger jag och låser, Shaun får styra upp det här när han kommer hem. Jag vägrar sätta min fot här igen ikväll om han inte genomsökt alla dunkla utrymmen.

På spaning efter den skolgeist som flytt.

Spanat i kvällens dubbelavsnitt av CSI:NY :

- Rachels kille som var yngre och hennes assistens, hette han Tag? Ja, i Vänner då alltså.
- Tjejen som spelade den heta smeden i A Knight's Tale.
- En låt av The Knife.


Kontentan: om man skiter i handlingen kan man iallafall alltid sysselsätta sig med något. Korrigering: om man skiter i att göra sina skoluppgifter kan man iallafall alltid sysselsätta sig med något. Käre gode gud, jag behöver verkligen aktivera mig. Vad jag inte behöver är ett jättelångt jullov som tillåter mig att sjunka ännu längre ner i det filtinrullade, skräp-tv-tittande, rastlöst vankande TRÄSK jag befinner mig i nu.

When the dog bites, when the bee stings...

Jag är så fysiskt och psykiskt utmattad efter gårdagens maraton att jag fortfarande sitter i morgonrock. Det är uppenbart att det inte är nyttigt för mig att bara ha två seminarium i veckan. Därför tar jag nu mitt pick och pack och promenerar bort till Liza för några konstruktiva koppar ingefärste. Ingefära!

Sedan funderade jag lite på exakt hur många gånger jag har sett varje avsnitt av Fresh Prince i Bel Air med tanke på att den serien har repriserat i princip konstant sedan 1997, men numret blev så svindlande stort att jag var tvungen att äta några överblivna chips från gårdagen och istället tänka intensivt på raindrops on roses and whiskers on kittens.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Något försenad!

Påminn mig om att inte äta fast föda på åtminstone fem dagar. Skulle verkligen gå och lägga mig om det inte vore för att min högra skinka vuxit fast i soffan. 12 timmar Lord of the Rings! 12 timmar oavbrutet ätande! Kommer leda till 12 timmars hårt arbete för mina tarmar! Jag kommer efter stundande toasessioner att gå under täcknamnet Lord of the Ringmuskel.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Victor och Johanna illustrerar scener ur filmen, del 5:
Frodo blir attackerad av den äckliga jättespindeln i Cirith Ungol, han förlamas och rullas ihop i hennes nät som en liten puppa.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Discbyte, till allra sista skivan. Notera Balrogen som nyfiket syns kika ut genom tv-rutan.

Mm, we're about to lose it. Träsmaken känner inga gränser. Snart ger vi oss på skogsglöggen.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Dricker must ur svarta goblets. Äter chirre (poe-ta-toes). Stämningen är på topp!

Just nu: Gollum spelar ut Sam mot Frodo with the cunning use of lembas.
Annars: dricker så mycket frothy tea och frothy must att jag läcker som ett jävla såll. Önskar lite att jag hade en toastol i vardagsrummet.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Victor och Johanna illustrerar scener ur filmen, del4:
Pippin hittar Sarumans palantír i vattnet utanför det störtade Isengaard.


Det betyder: sista filmen, och tillika femte kannan hot frothy tea fresh off the bones, inledd.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Victor och Johanna illustrerar scener ur filmen, del 3:
Legolas surfar ner för en trappa ståendes på en sköld under The battle of Helm's Deep.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Lunchdags! Vi festar på en stämningsfull svamp- och tofupaj. Till detta dricker vi mineralvatten, med kiwismak förstås.

Victor låter hälsa att om han var ett folkslag så skulle han vara dvärg. Jag låter hälsa att jag skulle vara hobbit. Håriga, korta och hungriga. Det är vi det!

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Victor blir på äkta hobbitmanér hungrig mellan måltiderna och gör därför några senapsmackor.

Just nu: Théoden botas från Sarumans förtrollning och känner igen Éowyn.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Victor och Johanna illustrerar scener ur filmen, del 2:
It's miiine, my...preeecioussss

Just nu: Film 2. Saruman avlar arméer och bussar arga busar med dålig tandhygien på Rohans kungadöme. Teh horror!!

Antal druckna kannor hot frothy tea fresh off the bone: 3.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Victor och Johanna illustrerar scener ur filmen, del 1:
"Fly you fools!"

Hej då Gandalf, ses i nästa film.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Just nu: Filmen är så lång att man måste byta dvd-skiva mitt i. Som när man var liten och spelade Backpacker 2. Fast med orcher då förstås.

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Hobbitfrulle: te, scones, juice, marmelader, fikon, mandariner, gurka, ostar, lökpaté, sesamkakor.

Just nu: Hobbitarna springer för sina små liv till Buckleberry Ferry. Spriiiiiiiiiiiiiing! Nazgûl kommer!

EFIT: Lord of the Rings-maraton

Vi har bakat scones. Det ser nästan ut som lembas. Let the feast begin!

The final countdown.

Nu har vi laddat med ost, vattenpipa och YouTube. Vi är mentalt förberedda för vårt uppdrag. Om cirka nio timmar börjar det!

(just nu YouTube:ar Victor Metallica-klipp = cue to go to bed if there ever was one)

Okej, inga fler Spice-rubriker nu.

Lika som bär:



Astrid Lindgren och Aaron Spelling. Helt klart separated at birth.

Anal Spice.

Åh, reklamen för Ac3 Comfort är ju så rolig. Jag blir på så gott humör varje gång jag ser mannen som spelar minigolf i t-shirten som det står Analklåda på. Analklåda. Känn på det ordet. Det är poetiskt. Låter som ett saftigt punkband från 1985. Tänk er vilken potentiell line-up: Asta Kask, Räserbajs och Analklåda.

Ginger Spice.

Detta är dagen då jag ger upp all kost för att istället endast inmundiga krossade fullkornspepparkakor i Onaka med ingefärssmak för resten av mitt liv. Alltså ingefära! I min monarki skulle ingefära vara kung, drottning och regering. Kan vi inte bara smaksätta allt med ingefära? Ingefärsbröd, ingefärskorv, ingefärsöl.. möjligheterna är oändliga.

Kinky Spice.

Ja okej, Spice Girls comeback-låt är rätt tråkig. Något som jag dock tycker saknas i debatten är varför videon ser ut som en julannons för Triumph? Ungefär när Geri dyker upp och sjunger sin första lilla bit så undrar jag spontant varför hon har handskar och bh när de andra tjejerna dittills varit ganska påklädda. Sedan helt plötsligt så rullar Mel B omkring på en pläd i pennkjol och bh. Och Posh dyker upp i någon sorts bondage-raffset på en stol.

Jämför till exempel med klippen i Beyoncés Irreplaceable, där hon går omkring i bh, kjol och stora papiljotter. Där funkar liksom papiljotterna som en sorts alibi. "Aha, okej, hon har kjol och bh för att hon håller på att göra sig iordning och så sjunger hon lite samtidigt". Men Spice Girls har liksom inget motiv? Ja, att dom är snygga och vältränade förstås, men det vet vi väl redan? Det blir liksom lite konstigt när så många kör på temat bh och kjol i videon, som om vi råkat ertappa dom på någon sorts kinky tjejmiddag. Det hela hade varit mer tydligt om dom kört på underkläder rakt igenom. Nu är det som om hela bh och kjol-grejen betyder något, och då vill jag veta vad. Är det så mycket att begära?

Boring Bones.

Av någon för mig okänd anledning hamnar jag varje kväll framför Bones på trean. Det är verkligen inte en särskilt bra serie. Inte lika trist som Navy CIS, som verkligen ger mig tråkighetseksem, men verkligen inte intressant. Hon Bones, vad hon nu heter i serien, ja ja, Zooey Deschanels syrra iallafall, hon är liksom varken sympatisk eller intressant. Sedan har hon och David Boreanaz verkligen noll on-screen chemistry. De enda måttligt intressanta karaktärerna är labbnörden med krullet och kanske också labbnörden som han är kär i. Och igår så handlade avsnittet om hur Bones och krulliga labbnörden blev levande begravda. Hallå CSI-avsnittet som regisserades av Tarantino? Det finns liksom inget originellt, och det o-originella har ingen själ som gör det lätt att tycka om ändå.

Och ändå kollar jag varje kväll. Det är helt klart i brist på annat.

Apropå att jag är lite kort i rocken.

Någon har googlat söta dvärgar i string. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.

På söndag smäller det!

Då ska jag och Victor ha Lord of The Rings-maraton. Vi tänkte kolla på alla tre filmerna, extended version, i rad här i min soffa. Dom är väl drygt 4 timmar långa, så vi får börja tidigt. Anyhoodles, eftersom vi vet att det är många därute som önskar att dom kunde vara med så tänkte vi på det klassiska konceptet Ett Foto I Timmen. Det är ännu lite oklart exakt vad det är vi ska fota en gång i timmen (vad äter vi just nu? vilken scen har vi kommit till?) men det löser sig. Klart är iallafall att Shaun antagligen kommer hålla sig långt härifrån, han tycker nämligen att filmerna är skittråkiga. Jag och Victor däremot blir ju lätt väldigt entusiastiska och funderade snabbt på lämplig (vegansk) mat att förtära, samt lämplig klädsel. Vi är ju inga lajvare, så ringbrynjor och koltar får vi väl skippa. Men sen kom vi på att Victor har så håriga fötter så om han är barfota så blir det ju lite hobbit-stämning iallafall. Sen är ju jag rätt kort också.

Förresten:

Måste veta. Är det Wino som sjunger i årets julreklam för Coca-Cola?

Praise the lord!

Alltså nu är det dags för ett riktigt stort jävla ärkekors i taket. Jag har köpt inte mindre än 4 julklappar. Innan slutet av november! Tror ni det kan betyda att jag slipper panikspringa runt hela stan sista veckan innan jul tillsammans med alla amatörer? Kan det betyda att jag för en gångs skull faktiskt får sitta och sippa glögg i soffan och kolla på tv istället för att stå i 20 meter lång kö i svettig butik?

Nej nu tar jag ut segern i förskott. Andas lugnt och fortsätt handla.

In my beautiful neighbourhood.

Det är ändå märkligt det här med bloggandet. Jag har alltid tittat på omslaget till Nick Caves Murder Ballads och tänkt att där i det där lilla huset i granskogen bor han med PJ Harvey i ett parallellt universum. Och dom sitter framför brasan och skriver sånger om varandra och hon har klänningar med blue quilted violets across the breast.

Och lite så är det med bloggarna. I ett parallellt universum bor vi i samma lilla kvarter. Jag scannar efter boy on boy-referenser i popkulturella verk i sällskap av Sleeples och en gemensam BiB. Jag dansar kalsongdans och steker köttbullar med Eff. Jag skvallrar om Gustafs Skål och soc-intriger med Pojkfröken. Därför känns det så tråkigt när någon försvinner, slutar blogga. Det är som om någon flyttar ut ur vårt lilla kvarter och en lägenhet blir alldeles öde och tom. Sedan tar det lång tid innan någon ny flyttar in. Kanske spelar den för hög musik eller borrar på konstiga tider. Kanske står den inte ut med mina arga tvättstugelappar. Man vet inte riktigt förrns efter ett långt tag, och då kanske hen har belutat sig för att flytta ut. Så står man där igen med en tom grannlägenhet med stor balle och magnifik utsikt.

Alltid lika roligt.

Jag: Hej, det är Johanna
Telefonförsäljare: Hej, god kväll, jag ringer från XXX, är det Johanna Mellannamn Efternamn jag talar med?
Jag: Nej, det är det inte. Hon kommer hem om en timme.
Telefonförsäljare: Jaha! Ja men då ringer jag tillbaka om en timme. Ha en bra kväll!
Jag: Detsamma!

Can't beat the feeling.

Känslan av att hälla upp mineralvatten i ett väldigt stort nydiskat glas och inse att det smakar misstänkt likt Grumme Diskmedel Hav och sekunder senare identifiera bubblorna på vattnets yta som mer skummiga än kolsyriga.

Stoppa valfriheten!

Sitter här och stirrar på ett tomt dokument och det lär jag ju fortsätta göra. Ska skriva en argumenterande essä på valfritt ämne till imorrn och jag vettefan vad jag ska skriva om.

jag kan verkligen inte nog poängtera hur jobbigt jag tycker att det är med valfria ämnen i skriv-eller taluppgifter. Ååååååh jag vill bara käka pizza och kolla på Six Feet Under hela dagen. Men nej. Skitliv.

Voldemort, Voldermort oooh Voldy Voldy Voldy...

Det kanske är helgens alkoholintag eller det faktum att jag befunnit mig på en pytteliten båt mitt på ett stormigt Östersjön i 30 timmar, men gud vad jag har skrattat åt det här:


Tack för tipset Victor!

På tunnelbanan, på tunnelbanan...

Spanat på tunnelbanan 1: Popjunkien. Hon var skitsnygg. Det var inte jag. End of story.

Spanat på tunnelbanan 2: Tjej som gick barbent i ett par peep-toes. Kunde inte sluta stirra. Jag tyckte att det kanske var lite kallt för min skinnjacka liksom..

I tunnelbanan, i tunnelbanan...

Jag älskar sekunderna i rulltrappan när man inte vet om jeansrumpan man står bakom tillhör en uteliggare eller en hipster.

Katie Melua blir nästan intressant men faller på målsnöret.

Jättesöta och jätteduktiga och jättetråkiga Katie Melua har gjort en låt på samma tema som hennes kollegor Nicklas Strömstedt och Neil Hannon, nämligen en låt av typen "om du var en si, så skulle jag var en så". Inget fel med det, för det är ju som bekant så att om du var ett hav vore jag ett regn, om du var himmelen skulle jag ha vingar. Jag lyssnade med ganska låg uppmärksamhet när Katies alster spelades på ett Vh1 nära mig, och höll på att sätta mitt körsbärste i halsen när jag hör det präktiga, men trots allt marijuanarökande, stycket sjunga:

if you were a piece of wood
i would nail you

"Åh, vad roligt", tänkte jag i någon nanosekund. Genast började bilder av mys-Svenssons som tänt lite ljus på lördagkvällen flimra framför mina ögon. Ljus, parkett och Mio-soffa. Och någon lägger på lite mood music för att ackompanjera bostadsrättserotiken. Där ska dom sitta, mys-Svenssons i sin Mio-soffa (Ikea är ju så .. hyresrätt) i sin dyra bostadsrätt och smutta på ett glas vin och vara pariga och lyssna på söta Katie Melua som sjunger sött om söta saker. Kanske sjunger tjej-Svensson med, "om du var en träbit så skulle jag sätta på dig...".

Jaja, hur som helst så gick den där nanosekunden över när Katie Melua genast lägger till:

..to the floor

Sedan var det visst något om att om du var en segelbåt så skulle hon segla dig till shore. Men då hade jag redan somnat.

I give you: Leonid The Magnificent!

Hade jag använt mig av sådana förkortningar hade jag LOL:at mig själv in i evigheten nu.

I can't help skämmas ihjäl with you (eller: Ta mig Leonid!)

Jag vet inte om jag är redo att skratta eller gråta. Känner på fullaste allvar att jag flamsfrustar fram tårar. Jag har som vanligt råkat ramla in i ett avsnitt av the never ending skitprogram America's Got Talent.

Kära America's Got Talent, YOU ARE FUCKING KILLING ME. Först en vidrigt gapande liten 9-åring i lila läppstift, sedan fem fula hillbillies i frisyrerna som Beverly Hills 90210 glömde som steppar "for America", och jag vrider mig av skämsighet och obehag. Då skickar David Hasselhoff (allvarligt Hoff, jag har dig på min jacka, lägg av med det här nu) in en hemskt pretentiös kvinna som spelar harpa och sjunger Oh Dannyboy i bästa Enyafantomen på operan-stil.

Ja, du läste rätt.

Hon spelar harpa och sjunger Oh Dannyboy och jag får skämsrysningar bara jag skriver det här på min dator nu. Och precis när jag känner att min ryggrad är på väg ut genom bröstkorgen i ren genansångest, då vänder hon sig till sidan och greppar tag i en flygel och ger sig på Can't help falling in love tillsammans med någon stackars körtjej som stelt sjunger en andra stämma.

Detta följs snabbt upp av paret som byter kläder jättesnabbt, och som sedan blir utskällda av det fräscha konceptet "den engelska domaren som är taskig". Han undrar varför paret inte ändrat sin show (eh, för att den går ut på att byta kläder jättesnabbt?) och undrar om det beror på att dom är döva, korkade eller bara inte lyssnar på kritik. Den ryska kvinnan grinar backstage och menar att "It's not easy to take critics like this. When people call you deaf". Nej, det är såklart jättehemskt att bli kallad för döv. The horror!

Och jag beslutar mig till sist för att skratta när en supersöt 8-årig tjej släpps lös på scenen med Enya-kärringens flygel. Hon hålls säkert inlåst i hemmet av en kändiskåt morsa och får spela skalor dagarna i ända, och visst inleder hon med att spela lite klassiskt iförd en ljusrosa prinsessklänning. Men sedan har mamma tydligen bestämt att hon måste spexa till det lite, och hon sparkar därför bak sin pianopall och spelar någon sorts valiumversion av Shake rattle n roll samtidigt som hon dansar lite osäkert. Just då sitter jag nog med tårar i ögonen faktiskt. Det är låter så illa och är så sorgligt på något sätt. Men sedan bestämmer hon sig för att sjunga lite också. "Let's shake rattle and roll....let's shake rattle and roll.." får hon ur sig och ser ut som en liten hundvalp som får hundgodis när idioterna i publiken klappar i takt.

"Det är så hemskt, det är så hemskt", väser jag framför min tv. Då styr "den engelska domaren som är taskig" upp det hela och säger efter David Hasselhoffs och Brandys hyllningar att hennes framträdande inte var så bra. "You can't sing", säger han dödsallvarligt till 8-åringen och publiken buar och hon ler väluppfostrat och jag inser att nej, inte grina. Skratta.



UPDATE: Definitivt skratta när den helt sinnessjuka ryska drugan Leonid firas ner från taket och vrålar "LEEET'S GOO VAAAAAJLD" iförd en enorm huvudplym. Han är en jävel på rockring och rockar nu bokstavligt talat RÖV iförd limegrönt spandexraffset med extrasnorre. Alltså han snurrar rockringen runt häcken och publiken, som alltså består av 99% idioter och har klappat hysteriskt till varenda lam akt hittills, ser helt förstörda ut. Under bedömningen har han på sig brudslöja och ligger på mage och sprattlar med benen. Sura engelska domaren menar att han kanske skulle vunnit "America's got absolutely complete imbecills" eftersom Leonid tydligen helt saknar talang. Alltså han kan rocka rockring med röven för guds skull, efter föregående akter framstår han ju som rena rama presidentkandidaten! På engelska surkartens homofoba kommentarer svarar han dessutom ett diplomatiskt "i kan go to have kriiiismas vit jo in jår haos". Inte ett hot, ett löfte, hoppas jag!

Någonstans på gränsen mellan rastlöshet part infinity och koma.

Not Your Average Harry Potter Quiz created with QuizFarm.com

You scored as Hermoine You're a dork, but at least you're smart. You're a perfectionist, who doesn't deal well with problems. However, you are true to your words and therefore dependable. You love Ron. Hermoine 67% Tonks 42% Fred and George 42% Luna Lovegood 42% Sirius Black 42% Ron 33% Dumbledore 25% Remus Lupin 25% Neville Longbottom 17% Severus Snape 17% Draco Malfoy 8% Harry Potter 8% Hagrid 8%

It's true! I do love Ron! Jag är Humbert Humbert och han är min Lolita.

Vad är poängen?

Alltså jag FATTAR verkligen inte människor som hälsar på folk med någon variant på orden "shit, vad du ser ut" när man träffas. Vad är poängen med det? Om jag ser förjävlig ut för att jag mår förjävligt, då minskas inte direkt mitt lidande av ditt påpekande. Om jag mår skitbra, men bara råkar se förjävlig ut ändå (dålig hårdag, hudutslag, lite sömn, fan vet jag), så kommer jag ju genast att må bra mycket sämre efter din inledande hälsningsfras. Så exakt vad är det tänkt att man ska uppnå med en sådan här kommentar?



(nä, ingen har sagt det till mig idag)

Vänner: Hjälp!

Jag måste berätta om något självupplevt på mitt seminarium på fredag. Problemet är att jag inte kan komma på något roligt/konstigt/sorgligt som någonsin hänt mig. Kan ni hjälpa till eller? Det kan ha hänt er också, man får hitta på och sno någon annans historia. Jag är helt hopplös på att komma på grejer att snacka om. Som till i fredags, då man fick prata om vad som helst, men man skulle göra det förklarande. Det är som att sätta ett vitt papper under näsan på mig och säga "rita vad du vill". Möjligheterna är för fan oändliga, ingenting framstår ju som intressant nog i den situationen. Åh det är så opedagogiskt att jag blir upprörd.

Men iallafall: hjälp!

Ordningsfråga.

Ursäkta mig, men uttrycket "att lägga benen på ryggen", är inte det jävligt missvisande? Om jag skulle vilja avlägsna mig från en plats snarast möjligt så är väl ryggen det sista stället jag skulle placera mina ben på? Där gör dom ju fan ingen nytta. Såvida man inte konstant förflyttar sig i brygga förstås. Då kanske det rent av skulle underlätta att lägga benen direkt på ryggen, lite mer bekvämt sådär.

Ja!

Nämen om man skulle ta och läsa lite i Lennart Hellspongs "Konsten att tala"?!

[head/desk]

Rastlös.

Min röv har somnat och jag känner mig så vansinnigt rastlös men samtidigt så vansinnigt trött. För trött för att göra något, men för rastlös för att bara sitta ner och vara. Kan inte koncentrera mig på något vettigt, men det riktigt kryper i kroppen.

Vid den här tiden på måndagar brukar jag dansa i två och en halv timme, men kurserna är slut. Känner mer och mer att jag behöver 500 riksdaler för att få plats på lilla vinterkursen, som visserligen bara sträcker sig över tre tillfällen på lika många veckor, men ändå. Något. Kanske ska ta ett bad.

Hmmm.

Hur kommer det sig att när jag julshoppar online så slutar det med att merparten av prylarna är till mig? Jag har nu handlat för 700 kr någonstans, och av dom 700 kronorna är det bara 200 som är present. Resten är ju förstås också present, fast till mig. Från mig.

Tvärtomvärlden.

Det här med Craig David och Bowie-samplingen. Det känns inte helt bra. Inte för att jag har något emot att man samplar David Bowie (okej, jag ljög nästan lite nu), men för att Craig David gör det. Han är ju så sjukt töntig? Han ska alltid se så "fly" och nonchalant sexig ut. Urrrk. Inför releasen av nya skivan har han tydligen gymmat sitt little heart out, för i videon till låten som jag pratar om så påminner han starkt om P. Diddy. Hans huvud är definitivt för litet för hans kropp.

Och är inte det lite intressant förresten? När kändiskvinnor modifierar sina kroppar så ser de ofta ut som vandrande klubbor. Deras huvuden ser alldeles för stora ut för deras pinniga små kroppar. Men kändismännen blir felproportionerliga på andra hållet (som av en slump visas nu en Timbaland-video), alltså med minihuvuden på jättekroppar.

"Undulater som bits"

Ursäkta mig, nu kanske det är en halv vinflaska som talar men jag tycker att det är sjukt roligt att de här sökningarna kom på rad, det är för fan poesi:

aladåb
knula
alligatorpäron
baladi-kläder
nakna tjejer med kevin
fino vino
knula min fru
knula min fru

Loneliness is a cloak you wear.

Vi såg äntligen 30 Century Man, dokumentären om Scott Walker, härom kvällen. Den var helt fantastisk. Om ni har möjlighet så låna, hyr eller till och med köp (om ni gillar Scott Walker). Det är intervjuer med Bowie, Jarvis, Brian Eno och fan och hans moster, och såklart med the man himself. Scott Walker ser för övrigt helt stört fräsch ut, typ tio år yngre än vad han faktiskt är. Och om man är helt ointresserad av Scott Walker, hans musik och hur den har påverkat typ allt i västvärldens musikscen så kan man iallafall låna den och spola fram till delen där vi får se honom dirigera en stackars trummis som istället för trummor ska slå taktfast på en stor bit kött under inspelningarna av senaste skivan. Pure freakshow.

Här är Scott när han var med i Walker Brothers. Rockhistoriens bästa frisyr, utan tvekan:


Och här är låten som fick mig att över huvud taget intressera mig för Scott Walker en gång i tiden. Han procuderade hela skivan som låten är tagen ifrån och och den (skivan alltså) är enligt mig en av de mest oförtjänt förbisedda skivorna någonsin. Jag älskar både låten och skivan hämningslöst.

I fix.

Pank och övergiven är min nuvarande status. Shaun har dragit till Berlin, och jag sitter hemma och trycker i mig äppelkaka. Som vanligt har jag grandiosa planer på att fixa grejer, jag tror alltid att jag ska fixa en massa grejer när Shaun är borta. Typ måla, slipa, fixa. Martin Timell-stylee. Det slutar alltid med att jag ligger i soffan och kollar på Pride & Prejudice (åh Colin..) och trycker i mig ohemula mängder chips.

Annat jag ägnar mig åt som gräsänka är att äta hur mycket vitlök som helst. Shaun lider av svår vitlöksfobi, och det kompenserar jag genom att ha vitlök i varenda maträtt när han är borta. Funderar som bäst på hur jag skulle kunna inkorporera vitlök i min frukost. Vitlöksgröt, hm, kanske kan funka?

Okej, mål för helgen (som sträcker sig till måndag kväll):
- slipa klart väggen i köket och måla skoltavlebiten.
- moppa badrum, dammsuga sovrum (somnade bara jag skrev det)
- packa upp greklandspackningen (allvarligt talat!)
- skriva två retoriska analyser

Äh men fy fan vilken jääääävla partyhelg jag ska ha rå. WOHOOOO!

Twister Moves-kärringen driver mig till vansinne.

Det finns faktiskt inga gränser över huvud taget för hur mycket jag hatar reklamen för Twister Moves. Varför i helvete måste hon speakern rimma? Med så genomusla rim! "Vart som helst kan ni spela, hoppa tills dom andra börjar fela", alltså jag känner ett sådant genuint HAT när hon säger det. Och sedan, när man bara vill sätta sig ner och skita framför tv:n och sedan smörja in skärmen i fekalier för att demonstrera denna okontrollerade motvilja, då klämmer kärringjäveln i med sin allra käckaste röst och ryter snällt om "coola grooves" eftersom att det naturligtvis är det enda som rimmar med "twister moves". Coola grooves! Jag upprepar: coola groves! Som om någon bryr sig om coolhet efter 30 sekunders idiot-voice over kombinerat med bilder på amerikanska tweens som gör "häftiga" dansrörelser på en liten plastduk i en studio som med hjälp av innehållet från den lokala sandlådan ska se ut som en strand.

Försökte hon vara rolig eller?

Är det någon sorts kuggfråga när passpolisen visar en det blivande passet med tillhörande "hej jag har precis släppts ut från Anstalten för Idioter med Skitfult hår och Svårt Asymmetriska Ansikten"-bild och snällt frågar: känns det bra så?

Eh nej, jag ser ut som en psykopat och jag vill att min frissa ska komma hit och fixa mig, och sedan får ni ta 50 bilder på mig av vilka jag sedan får välja ut den bästa. Ville jag säga. Men jag sade istället diplomatiskt alltså, bara jag får mitt pass så blir det nog toppen.


Annars älskar jag passexpeditionen på Bergsgatan. Dom är så jävla snabba. 5 arbetsdagar för pass och id. Chop, chop. Men bilderna alltså, jesus tittyfucking christ...

I said no, no, no..

Kul. Måste fixa pass och fiffar som fan enligt devisen "bättre med ett välsminkat mugshot än ett mugshot där man faktiskt ser ut som om man kommer direkt från opiumhålan". Så ska man lägga på en helt vanlig, smakfull liten kråkspark med eyelinern och vad händer? Det blir ojämnt på ögonlocket. Om ni någonsin ägnat er åt umgänge med flytande eyeliner så vet ni att det bara finns en utväg, nämligen att måla lite tjockare. Okej, great. Nu ser jag ut som Amy Winehouse och ska ge mig ut i snö, vilket innebär att jag kommer se ut som Amy Winehouse korsat med en tvättbjörn när jag väl kommer fram till passexpeditionen. Kul att man kommer bli insläppt i ungefär noll länder med ett passfoto som skriker straight outta Malmskillnadsgatan.

Söndagkväll i premenstruell tid.

Hur man vet att det är PMS-tider: smäller i mig en festpåse sourcream & onionchips och grinar 40 minuter in i Cold Mountain.

"Äh, he's a donut, he's a fuckin' donut.."

Nähä. Inga förslag. Då blir det väl Eddie då. How predictable.

Retorisk förebild?

Hjälp! Imorgon ska jag hålla ett anförande om en retorisk förebild. Problem: jag har ingen? Vem skulle man kunna prata om?

Hoppsan.

Råkade visst äta ett halvt paket Lemoncurd-glass.

Äntligen hemma!

Allvarligt. Jag har ägnat dagen åt att sätta upp gardiner i vårt förbannade jävla kukburspråk. Jag har sågat stänger, borrat hål, insett att jag borrat på fel ställen, tryckt i plastic padding, borrat nya hål, skruvat, sågat lite till, mätt, sågat, sågat och sågat. Och nu äntligen sitter gardinjävlarna uppe. Jag är helt jävla slut, men har nu duschat och käkat och tänkte väl åka och vinna quizen på KGB nu då.

Träffen.

Jag älskar ju som sagt var kontaktannonser. Så fort jag hittar ett uppslag i en tidning så bara måste jag läsa. Jag skulle blygsamt vilja påstå att jag under åren blivit något av en expert på kontakannonser. Inte så mycket en expert på vad man ska skriva, utan snarare en expert på vad man inte ska skriva.

Till exempel bör man inte slänga sig med uppenbara lögner. Exempel:
Hej! Jag är en kille på 30 år, är eko-
nomiskt oberoende, har vunnit
massa pengar på tips o trav. Jag
söker en snäll, söt, kramgo tjej 18-
30 år för fast förhållande.

Ett annat tips är att inte fråga efter omöjligheter:
Jag söker en tjej i alla åldrar
En person kan trots allt bara ha en ålder i taget.

Försök gärna vara lite mer specifik än:
Jag söker dig kvinna i väldigt
mycket mogen ålder, det bety-
der 50-80 år.
När du bemödat dig med att betona "väldigt mycket" så kanske åldersspannet du anger inte sträcka sig över 30 år? Jag hade nog som 50-åring rynkat på näsan åt att bli ihopbuntad i samma åldersgrupp med någon som är äldre än min mamma.

Ett hett tips: Är du pedofil, eller i gråzonen däromkring, så kanske det är en dålig idé annonsera i en tidning.
Hejsan! Gillar du killar som är lite
älde? Jag är en lugn, harmonisk,
blond kille på 40 år. Jag söker en
tjej som är i tonåren och upp till
25. har inga barn o inga husdjur.

En kontaktannons är inte ett CV!
Hej! Jag är en svensk kvinna på 36
år. Jag har ett språkligt intresse,
ett natruintresse, matlagning o
trädgårds o växtintresserad. Är
kunnig till en del inom data.

Om du låter som en svensk version av Vicky Pollard så råder jag dig att ta hjälp i ditt författande.
Hej! Jag är 18 år o jag söker en kille
18-23. Max 23 men gärna yngre.
Jag gillar att sjunga o dansa m.m.
Ja, jag söker helt enkelt en kille.

Slutligen. Att skriva en kontaktannons är inte lätt. På några få ord ska du beskriva vem du är och vad du söker. Slösa då inte bort en halv annons på att utge dig för att vara ute efter något du faktiskt inte är intresserad av.
Hej! Jag söker dig tjej/kvinna vars
ålder, utseende o nationalitet
inte spelar någon större roll. Du
bör dock inte vara alltför rund o
du får gärna vara yngre.


Lycka till!

God natt.

Du som googlar sexiga kläder tomte, lägg av med det. Jag är inte den som är den, men det finns något djupt stört i att finna tomtar sexiga. Liksom, vill du se en tomte i sexiga kläder (är det inte kläderna som definierar tomten?) eller vill du se tomtekläder som är sexiga? Tomtekläder ÄR inte sexiga och kan aldrig bli. En tomte i crotchless panties är och förblir en TOMTE I CROTCHLESS PANTIES. Sjuka, sjuka människa.

Och sen vill jag även säga till dig som googlat knulande sex att jag faktiskt inte tror att det är ett begrepp, vare sig du stavar rätt eller inte. Så försök formulera om dig vid nästa försök, okej? Det finns för övrigt billiga grammatikböcker att tillgå om du känner att det är något du vill fördjupa dig mer i (det vill du).

Saker jag hatar, del 127192792380918239:

Snubbar som refererar till krogmiljöer som "vardagsrum".

Apropå.

Blev jävligt exalterad där ett tag, där jag satt på Mazzika och drack en kanna Earl Gray och tallade på Shauns iPod Touch. Alltså det var ju inte helt idealt att blogga när språkinställningarna var engelska (därför inga å, ä, ö och ett rättstavningsprogram som lade in blogger istället för bloggar), men överlag så var det ju utmärkt för en liten spontanblogg sådär. Förutsatt att man befinner sig på offentlig plats med tillgänglig nätverksanslutning dårå.

breaking news

Blogger just nu fran ett fik i asspudding. Hur, undrar ni nu? Med himla iPod touch, svarar jag genast. Teknikens under!

Inget för kräsmagade.

Köpte på inrådan av Mma antiseptiskt gurgelvatten på Apoteket. Insåg när jag kom hem och skulle gurgla att jag inte kan gurgla längre. Sedan några år tillbaka är mina kräkreflexer väldigt känsliga i vanliga fall, och än mer så i förkylningstider. Jag har nämligen börjat kräkas snor på gamla dagar. Om jag inte snyter mig tillräckligt mycket så åker snoret ner i halsen, och istället för att hosta upp det som normala människor så spyr jag upp det. Alltså ingen mat eller så, bara allt slem som samlats därnere.

(Det här innebär naturligtvis att jag snyter mig precis hela tiden, vilket fått Shaun att tillfälligt emigrera till pianorummet för att få sova utan att vakna av mina ljudliga näsfanfarer som äger rum cirka var tionde minut.)

Så iallafall, känsligheten för snorspyor i kombination med känsliga kräkreflexer är tydligen lika med att inte kunna gurgla. Jag bara börjar hulka. Hur kommer jag tillrätta med det här problemet? Teorier?

Nässpray - räddaren i nöden.

Jag älskar verkligen nässpray. Trots den där jobbiga, svidande och lite kittlande känslan man alltid har i näsan efter några sprut (please läs inte denna mening ur sin kontext). Men utan en näshåla som känns lika svårforcerad som Berlinmuren under sina glansdagar så mår man mycket bättre. Med det inte sagt att jag känner mig särskilt pigg och kry..

Shaun blev så deppig över tanken på att jag inte kunde delta i några planer som vi gjort för dagen att han gick och köpte sig en iPod Touch. Han ligger i skrivandes stund och Facebookar med den, trots att vi alltså just nu har tre fungerande datorer i denna lägenhet.

Nu gäller det alltså att piffa och fiffa inför kvällens middag som skola intagas på Södermalm kl. 20.00. Sen tror jag att jag dumpar födelsedagsbarnet med sina ohängda vänner och åker hem i sällskap med en påse chirre och knyter mig. Låter som en plan.

The girl with a dirrty face, a pefetic husband and some groose behavior.

YouTubar i min förkylningsyra och skrattar så snoret flyger när jag hittar denna kommentar skriven av upprörd Britney-antagonist:

I agree seductivizm,I have always think britney is a stupid whore who doesnt know anything about music.I dont know what exactly she does actually.What is she doing?
She's not good at it.
And please tabloids,People likes to red about scandals,and who is a scandal:Britney. Im just sick off seeing her dirrty face in the magazines,they just tells about her pefetic husband and her groose behavior.

Jag är KanJang-gubben!

Jag är så jävla jävla förkyld och tycker så oändligt synd om mig själv. Imorgon fyller dessutom min karl år (han är en inbiten födelsedagsjunkie) och då ska jag liksom fixa tårta och gå ut och käka på lokal. Hur fan ska det gå till? Jag har inte ens fixat en enda present! Jag är världen sämsta tjej. I Karin Boye-frisyr.

Nu ska jag äta smågodis som jag inte kan känna smaken av och dricka lite mjölk.

America's got vidriga sjungande barn and some fördomar.

Ligger här i soffan och tittar på America's Got Talent och jag undrar stilla för mig själv om det finns något försvar för mammor som sminkar sina 11-åriga döttrar i pärlemoläppstift och knuffar upp dom på scenen för att waila One Moment In Time. Gissar: nej.

Vad är det med dessa typer av shower och folk som sjunger? Jag kan personligen tycka att man skulle behöva vara en jäääääääävligt bra sångare för att klå nån jeppe som typ gör robotdansen baklänges genom en brinnande labyrint samtidigt som han buktalar på fjorton olika språk. Men det är tydligen bara jag, för publiken verkar älska människor som kan tämja tonarter någorlunda. Och helst ska dom vara underdogs såklart, för det finns ju inget som folk älskar så mycket som att få sina fördomar krossade. Typexemplet på det är ju den här stackars Paul Potts. Han är alltså den tjocka och lite fula engelska mannen som hade något skittråkigt jobb och var med i Britain's Got Talent. När han kom ut på scenen så dömde juryn ut honom som en tönt och när han sen drog av Nessum Dorma så satt alla och bara gapade efteråt. Inte för att han är markant mycket bättre än någon annan duktig operasångare, utan för att han är en ful tönt som visar sig kunna göra något mer än att sälja mobiltelefoner och kolla på fotboll. Publiken älskade honom och han vann och i veckan signerar han skivor på Åhléns City. Och jag kan inte låta bli att tro att skälet till att folk älskar honom är för att de missbedömde honom så fatalt från början och liksom kompenserar det men entusiasm. Människor har nog överlag svårt att förstå att en människas yttre egenskaper inte alltid korrelerar med deras inre dito, och därmed också deras intressen och talanger. Detta styrks av att YouTube-klippet med Paul Potts cirkulerade rätt friskt när det var aktuellt, och det måste ju ha med hans töntighet att göra. Ville man bara höra en grym version av Nessum Dorma kan man liksom hitta ungefär en miljard klipp på Pavarotti när han sjunger den, man behöver inte kolla in Paul Potts. Jag känner att Paul är lite som talangshowernas svar på Cameron Diaz, liksom "wow, kolla hon kan skoja om bajs OCH vara snygg samtidigt" - och så blir folk så jävla impade av en sunkigt försenad insikt och beslutar sig för att det därför är värt att uppskattas.

Blä.

Kan nu konstatera att jag har dragit på mig en förkylning med allt vad det innebär av huvudvärk, halsont och snor. Under dagen när jag satt och lyssnade på en skitbra föreläsning om HIV var jag naturligtvis fullständigt övertygad om att det var en primärinfektion som satt in. Jag är verkligen ingen hypokondriker, men av någon anledning blir jag då och då övertygad om att jag drabbats av HIV, bröstcancer eller hudcancer. Fråga mig icke varför.

Imorgon återfinns jag inne på Rotundan i Allhuset på Stockholms Universitet. Snorar avlönat runt på Sexdagarna och är allmänt het. Om man vill får man komma med halstabletter. Jag erbjuder väl knul som vanligt dårå.

Ja, visst gör det ont när knoppar brister.

Jag vill meddela att efter gårdagens sejour hos frissan går jag härmed in i min Karin Boye-fas.

Trött?

Höjden av trötthet måste väl ändå vara när jag ska gå in på sl.se för att kolla tunnelbanetiderna och finner mig själv knappa in www.aspudden.se. Vad kul det ska bli med två timmar föreläsning följt av oräkneliga timmar jobb. Verkligen toppen.

Mitt liv som turist.

Nu är jag hemma igen. Något tjockare, något rödare - förutom håret som antagit någon sorts laxorange ton courtesy of saltvattnet och solen.

Och medans jag har satt i mig fetaost och dipper och bröd och oliver och stifados och firre och alkohol i sådana mängder att jag nästan fick betala övervikt för levern på planet hem så har Dexo alltså lämnat mig (ja, mig, allt är bara jag, jag, jag). Inte en vecka kan man vara borta alltså, det är ju inte klokt. Nu ska jag tröstäta tortillas för att sedan dansa bort lite av mitt kolhydrathull på Pattan tillsammans med en hög heta karlar och Bel Hamim.

Ses om en vecka.

Tänkte äta min kroppsvikt i oliver och fetaost.

Mitt tentaskrivande through the eyes of Facebook:

Johanna is tackling her exam. 6:43pm

Johanna compared friends. 6:44pm

Johanna edited TV Shows in her profile. 6:47pm

Johanna and XXXXX are now friends. 9:42pm

Johanna is getting jiggy with Baudelaire. 9:46pm

Johanna wrote on XXXXX's wall. 11:36pm

Johanna added the Which Harry Potter Character Are You? application. 11:39pm


Hallå personalen?

Btw:

Om någon därute känner att den brinner av en iver att diskutera Baudelaires poesi utifrån parametrarna traditionell och nyskapande så kan ni ju höra av er. Jag själv känner mig inte sådär superhet.

Men seriöst.

Ungefär nu, som i nu exakt nu, borde jag fan ha satt igång med hemtentans sista uppgift. Tror ni jag har det eller? Jag surfar runt på asdåliga gubb-bloggar och läser om mediagubbarnas medelklassliv och blir deprimerad när jag inser att de tror sig själva vara 10 år yngre än vad de är och fortfarande ha något nytt att säga om typ. Ja. Livet?

Gubbar alltså. Suck upphöjt i hundra.

Strategier för att åka med tuben i nyktert tillstånd under nattetid.

Den mest stressande situation jag varit med om på länge uppstog när jag för cirka en och en halv timme sedan klev på tunnelbanan vid Mariatorget efter att ha slutat jobbet. Jag tog nämligen det briljanta beslutet att sätta mig bakom fyra pratglada norska damer i tron om att jag skulle få läsa min bok ifred.

Få saker är nämligen så hemska som att åka hem med tunnelbanan på natten när man själv är nykter och nyjobbad och 98% av medresenärerna är snorpackade. Att kliva in i vagnen är som att ta ett steg in på ett destilleri eller valfri annan lokal vars syre till största del består av idel spritångor. Till saken hör naturligtvis också känslan av att de flesta faktiskt inte vill åka hem så tidigt, men måste på grund av jobb och alltför dyra taxiresor, vilket får till följd att de styr upp någon sorts kollektivtrafikens motsvarighet till efterfester - dvs dricker folle, käkar fyllemat och kvart i tre-raggar samtidigt som de lyssnar på senaste hitsen via sina skrålande mobiler. Jag brukar dra ner mössan i pannan och sätta mig på behörigt avstånd från kontaktsökande män med min näsa djupt begraven i en bok. Det funkar bra 8 gånger av 10. I riktigt kniviga situationer kompenserar jag boken med demonstrativt synlig, och i mina öron inpluggad, iPod.

När jag steg på tunnelbanan ikväll så girade jag vant undan för de två ivriga gossarna i övre tonåren (av typen som medvetet söker din blick för att mucka på ett eller annat sätt) när dörrarna öppnades, och undvek sedan att sätta mig i samma säteskupé som mannen som talade högt med sig själv (då ingen annan svarade). Hamnade istället i vad jag trodde var en fristad, skyddad bakom de norska damernas livliga diskussion.

Ungefär en hållplats senare hade jag gladeligen bytt ut norskorna mot mannen som talade med sig själv. Alltså detta evinnerliga tjatter! Jag har aldrig hört fyra personer säga så mycket, så snabbt och så högt på så kort tid! Det pågick säkert tre olika konversationer i olika konstellationer dem emellan, och samtliga naturligtvis på den hurtigaste norska jag någonsin hört. Och pågrund av alla de parallella konversationerna så var de tvungna att överrösta varandra för att göra sig hörda. När jag klev av tunnelbanan 6 minuter senare hade jag läst kanske två meningar i min bok, det gick runt runt i huvudet på mig och jag kände mig helt mindfuckad. Så går det när man klappar sig själv på ryggen för att ha undvikit uppenbara tunnelbanefällor, då landar man istället i röda linjens inferno. Där alla pratar norska.

Fick mig att fnittra hysteriskt:

I've been undressed by kings and I've seen some things that a woman ain't supposed to see..

Sitter i soffan, redo att ta itu med de sista 80 sidorna i James Joyce's Odysseus och zappar runt på tv för att ha något lagom lågmält i bakgrunden. Landar på Canal + där jag möts av detta:



Sedan var den dagens studier förstörda. Iallafall för cirka en och en halv timma framöver.


UPDATE: Den låten är för övrigt mitt och Lottas paradnummer var Singstarkväll.

UPDATE, the sequel: Flip-flop-klänningen! Jag älskar flip-flop-klänningen.

Knula, knula, knula.

Jag är tydligen inte den enda som sitter hemma på lördagkvällen istället för att vara ute i sus och dus:

knul träf

köpa en apa

djur knul

ahahaha

så tillverkar du en lös fitta

Huruvida dessa sökningar har något inbördes sammanhang eller inte väljer jag att inte kommentera.

Fokus!

Hur är det egentligen meningen att man ska kunna fokusera på att plugga när Tv4+ beslutar sig för att visa Tre män och en baby följt av Tre män och en liten tjej på en och samma kväll?!

Sjuka fakta om mig som barn: Jag har distinkta minnen av hur jag hade någon sorts filmis-crush på Tom Selleck i dessa filmer. Någonting med kombinationen hängslen och potent mustasch kanske?

UPPDATERING: Jag har fortfarande en filmis-crush på Tom Selleck i dessa filmer. Det är definitivt något med kombinationen hängslen och potent mustasch.

Beethovens tvåa.

Alltså Beethovens tvåa. Det finns så mycket som är sjukt med den filmen, men jag tänker framförallt på två saker:

1. Namnet. Beethovens tvåa. Jag kanske är en fördärvad människa, men jag tänker inte alls på musikerns andra symfoni, utan mer på hans andra kroppsöppning.

2. Heteronormativa sankt bernardshundar. Killhunden har röd snusnäsduk, tjejhunden har rosa rosett. De går på drive-in-bio och får barn.

Litterär bulimi.

Jag tror aldrig att jag har hetsläst litteratur som jag gjort de senaste dagarna. Sedan i tisdags har jag tagit mig igenom Ibsens Vildanden, T.S Eliots The Waste Land, lite Rilke, Kafkas Processen, Brechts Mor Courage och lite mindre än halva Virginia Woolfs Mot Fyren samtidigt som jag legat nerbäddad med lite feber och huvudvärk. Men alltså på fredag nästa vecka kl. 16 får jag min hemtenta, och på lördagen kl. 16 lyfter mitt plan från Arlanda. För att hinna skriva en hemtenta som vi får en vecka på oss att skriva på typ mindre än ett dygn så får det inte finnas några som helst marginaler. Jag måste ha läst varenda jävla sida i varenda jävla bok tills dess, för jag har inte tid att sitta och slå i böckerna och surfa till mig info som jag missat. Vill inte behöva spendera mer än en eftermiddag av min semester med att skriva en fucking jävla hemtenta. Icke sa Nicke. Kommer sitte och knattra som en jävla dåre på planet om jag inte är klar innan (jag kommer inte vara klar innan), varje liten minut ska fyllas av hjärnaktivitet och fingerfärdighet. Är stört taggad.

Åhå!

Doris Lessing! Inte illa.

Nog var det väntat att det skulle bli en kvinna, och senast i tisdags hade jag faktiskt en diskussion med en psykiskt sjuk litteraturintresserad engelsman som föreslog Lessing som trolig vinnare. Men han trodde också på Atwood. Faktiskt lite roligt att det bara några minuter efter Horace Engdahls utnämnande redan var infört på Wikipedia att Lessing vunnit Nobelpriset i Litteratur 2007. Sitter folk med 20 fönster uppe och the fingers poised over the keyboards för att knappa in vinnaren?

Inte Astrid Lindgren iallafall.

Hörrni, vem tror ni på då? Jag hoppas på Margaret Atwood.

I övrigt bara vägrar jag befatta mig med Elise Claesons jävla idiotier i Expressen idag. Vägrar. Har insett att det enda sättet att hantera henne med förståndet i behåll är att anta de där tre apornas attityd och hålla för både ögon, öron och mun.

Allvarligt.

Vem ska man behöva ligga med för att få ett litet extrajobb på Lush?

Rasta Mutyan!

Jag har absolut ingenting emot Mutya Buena. Hon var min favorit-Sugababe! Men i nya videon till Just a little bit, när hennes förnamn skrivs över skärmen i stora gula bokstäver med slarvig Paint-i-Windows-penna, så ser min hjärna två T efter varandra istället för T följt av Y. Det känns både hemskt och härligt på samma gång.

Why, Google, why?

Dagens googling:

måla bild av ko får höna

Something wicked this way comes.

Jag mår för övrigt inte så bra. Lite frossa och så. Something wicked this way comes indeed, och jag känner bara att ska du komma sjukdomsjävel så gör det nu. För den 20:e drar jag till Greklands sydligare öar och då har jag fan inte tid att ens vara lite sjuk. Känner mig ungefär som när Leutenant Dan sitter i masten på räktrålaren och vrålar under åskstormen i Forrest Gump. Come get me, you motherfucker. Typ. Fast nerbäddad i sängen med en kopp te (en Penguin-kopp! jag är interlektuäll!).

Sjuka, sjuka människor.

Så fort bästa Populärkultursjunkien skriver något negativt om människor som figurerar i en nisch av populärkulturen som mest befolkas av verklighetsfrånvända tonåringar så uppstår något som kvällstidningarna gärna kallar "läsarstorm". Helt plötsligt befolkas kommentarsfältet av seriöst störda människor som maniskt kommenterar (gärna i versaler) och konstaterar att hon ju faktiskt är helt dum i huvet och att personen hon skrivit om är världens coolaste och bästa och HON KAN IJALLEFALL INTE GÖRA BÄTTRE ÄNDÅ SÅ HON KAN FAKTISKT BARA HÅLLA KÄFTEN SOM ÄR SÅ NEGATIV OCH TASKIG. Alltså det är underhållning på en sån makalöst hög nivå.

Nu senast handlade det om kassa Idol-Andreas, men inlägget om Bam Margera, som fick eget liv och snabbt förvandlades till messageboard för alla svenska Bam-fans, är ändå min favorit.


Åh - människor. Jag älskar er så mycket, men ni är fan inte friska i huvudet.

Dygnsrytm gone bad.

Ligger i sängen med Faust (Goethes, inte the real deal) och borde verkligen ta mig igenom ungefär hundra sidor till men mina ögon svider så dant. Min dygnsrytm är helt fuckad efter inatt. Jag och Shaun gick och lade oss, helt höga på socker (jellybeans och jell-o), och preciiiis när jag är i det där dvala-landet där man känner att man är påväg att somna så vänder Shaun på sig. Alltså han vänder sig som en fisk som ligger på land. Tar sats och far rätt upp, vänder 180° i luften och landar sedan på exakt samma ställe som han låg på innan. Det i kombination med att vår madrass verkar vara tillverkad på samma ställe som de gigantiska blå studsmattorna som står i var och varannan trädgård gör att det är fullt omöjligt att somna när detta händer. Min halvsovande lekamen studsar ju upp flera centimeter utav bara farten när han landar. Efter att vi utfört detta bisarra akrobatiknummer några gånger var det bara att acceptera att här blev det inget "somna innan tolv och vakna tidigt" av. Faktum är att jag då var så jävla o-sömnig att jag bara låg och rullade tummarna/kollade på konstig natt-tv/surfade Fejjan resten av natten. Jag var fortfarande vaken när min väckarklocka ringde klockan 06. Sedan somnade jag och fick hela 4 timmars skönhetssömn. Inte konstigt att jag kände mig så hiskelig idag.

Nej! Ja!

Men nej. Kollade just in klippen från kvällens Idol då jag missade spektaklet och gjorde det fatala misstaget att klicka upp Sams version av min gamla guilty pleasure-låt She's so high. Alltså när han kom till första refrängen så började jag paniskt att trycka på stoppknappen, som naturligtvis inte ville reagera vilket till slut fick konsekvensen att jag satt här och förtvivlat utropade "make it stop! make it stop!". På riktigt. En slakt i sann Mamma Scan-anda if I ever saw one.

Men ja. Kevin McKidd i soffan hos Leno och jag som är så Rome-indoktrinerad hade helt förträngt hans ljuvligt rullande och böljande skotska. Som man alltså får njuta av i Trainspotting. Som jag inte har sett på kanske fem år.

För övrigt:

Linkin Park.

Hur länge kan vi invånare på planeten jorden göda deras artistkarriär med gott samvete och fortfarande hoppas på en plats i paradiset när vi dör?

Und now?

Känner mig helt flat. Har för ovanlighetens skulle läst all min kurslitteratur inför fredagens seminarium i god tid, och har nu en hel dag då jag liksom inte måste låtsas plugga eller ha ångest över att jag inte pluggar. Skulle till exmpel kunna återuppta Six Feet Under och kolla några avsnitt. Eller kolla nya Heroes. Eller första avsnittet på Dexter säsong två. Alltså sådant jag inte anser mig ha tid för annars. Men orka? Jag bara ligger här i sängen och jäser och orkar knappt hålla ögonen öppna. Det blir mer och mer uppenbart att jag inte kan hantera en mörkläggningsrullgardin i sovrummet.

Hur har detta gått mig förbi?

Grannfejden på TV3. Hur i hela friden har jag missat detta guldkorn på svensk television? Beskrivningen för dagens program, saxat från tvguiden.nu:

"Detta avsnitt: Striden mellan hundhatare och hundälskare i byn Laxforsen, handlar om hundar, som skäller, ylar och luktar. Hundälskarna har anmälts till kommunen, och ärendet har valsat runt i flera år. Tre familjer har redan flyttat från byn. Hundägarna anser sig förföljda, och hävdar att flera försök har gjorts att förgifta hundarna. Hundhatarna hävdar att hundägare har hällt blod i deras brevlådor och lagt spik på deras uppfarter. Goda råd är dyra. Robert Aschberg skickar därför sina supermedlare, terapeuterna Jonas Gåde och Eleonore Lind till den norrländska idyllen för att försöka lösa konflikten. Det blir en svår medling med många turer, hårda ord, avtalsbrott och tårar."


Alltså ett skäl till att jag fullkomligt älskar engelska realityprogram är jag verkligen kan sitta och gotta mig i hur fula, korkade och kittlande knäppa folk kan vara. Härom natten låg jag uppe till tre för att jag bara inte kunde slita mig från ett program om en 30-årig Vicky Pollard i rastaflätor och hennes man i hästsvans och undercut som skulle testa på livet som hemmavarande förälder i en vecka var. Det var en orgie i sinnessjuka frisyrer, receding chins och märkligt möblerade hem. Det är verkligen mysrysningar när man tittar på det. Kvinnan i det här programmet var dessutom sådär provocerande ful att man ville bitchslappa henne hela vägen till plastikkirurgen. Åh jag älskar det till döds. Och nu - på svenska! Med människor som skulle kunna vara mina grannar! Det är ju så man blir alldeles salig.

No soul. Rhythm but no blues.

Idag ackompanjerade Vh1 min uppstigning med Whitneys I'm every woman och det slår mej att det ändå är intressant att hon på samma album lyckades klämma in två så själlösa covers som den och I will always love you.

Sedan tänker jag på en fest som min klasskompis Sara hade i mellanstadiet. Det började strålande. FF. Hela klassen där. Hon hade på sig en lång svart sammetsklänning med en ljuslila blus under och en choker i sammet. Alla sa att hon såg ut som Huset Elliot. Jag var som vanligt en jävla besserwisser och upplyste varenda person som vågade påstå något sådant att hon faktiskt inte såg ut som huset, men kanske någon karaktär i serien. Sedan visade hon oss hur man dansade på klubbar, det hade hennes storasyrra berättat för henne och vi stog i ring och böjde långsamt på våra knän i såndär position som tyngdlyftare står i och så rörde vi axlarna i cirklar bakåt och lät händerna vila på låren. Och efter ett tag satte någon smart jävel på Bodyguardskivan och I will always love you på repeat och sedan utbröt masspsykosen. Det började med att någon började grina i Saras rum. Flera gäster försökte trösta, det var väldigt oklart varför personen grät och jag har för mig att personen som krävde så många människors uppmärksamhet bestämt hävdade att skälet till gråten var hemligt och bara några visste skälet till att hon ville ligga på Saras rålyxiga säng med sänghimmel och gråta. Sedan tyckte väl någon annan gäst att det var väl själva fan att hon fick så mycket uppmärksmhet genom att grina för något som vi inte ens fick veta vad det var så då började den personen grina. Och sedan var katastrofen ett faktum. Det satt minst tre personer i varje rum och grinade och tävlade om att vara så sorgliga som möjligt. Några av killarna på festen drog sig hemåt, några satt och kastade popcorn på varandra och väntade på att tjejerna skulle sluta grina och börja dansa tryckare, för under hela tiden som alla kvinnliga gäster satt och grinade i lägenhetens alla rum så gick den där jävla I will always love you på repeat. Jag vet inte riktigt hur länge det pågick, eller hur det hela slutade. Men jag kommer ihåg att Sara förtvivlat konstaterade att det var den sämsta festen någonsin, och att jag någon dag efter försökte släta över det hela och hävda att festen faktiskt var riktigt rolig.