Strategier för att åka med tuben i nyktert tillstånd under nattetid.

Den mest stressande situation jag varit med om på länge uppstog när jag för cirka en och en halv timme sedan klev på tunnelbanan vid Mariatorget efter att ha slutat jobbet. Jag tog nämligen det briljanta beslutet att sätta mig bakom fyra pratglada norska damer i tron om att jag skulle få läsa min bok ifred.

Få saker är nämligen så hemska som att åka hem med tunnelbanan på natten när man själv är nykter och nyjobbad och 98% av medresenärerna är snorpackade. Att kliva in i vagnen är som att ta ett steg in på ett destilleri eller valfri annan lokal vars syre till största del består av idel spritångor. Till saken hör naturligtvis också känslan av att de flesta faktiskt inte vill åka hem så tidigt, men måste på grund av jobb och alltför dyra taxiresor, vilket får till följd att de styr upp någon sorts kollektivtrafikens motsvarighet till efterfester - dvs dricker folle, käkar fyllemat och kvart i tre-raggar samtidigt som de lyssnar på senaste hitsen via sina skrålande mobiler. Jag brukar dra ner mössan i pannan och sätta mig på behörigt avstånd från kontaktsökande män med min näsa djupt begraven i en bok. Det funkar bra 8 gånger av 10. I riktigt kniviga situationer kompenserar jag boken med demonstrativt synlig, och i mina öron inpluggad, iPod.

När jag steg på tunnelbanan ikväll så girade jag vant undan för de två ivriga gossarna i övre tonåren (av typen som medvetet söker din blick för att mucka på ett eller annat sätt) när dörrarna öppnades, och undvek sedan att sätta mig i samma säteskupé som mannen som talade högt med sig själv (då ingen annan svarade). Hamnade istället i vad jag trodde var en fristad, skyddad bakom de norska damernas livliga diskussion.

Ungefär en hållplats senare hade jag gladeligen bytt ut norskorna mot mannen som talade med sig själv. Alltså detta evinnerliga tjatter! Jag har aldrig hört fyra personer säga så mycket, så snabbt och så högt på så kort tid! Det pågick säkert tre olika konversationer i olika konstellationer dem emellan, och samtliga naturligtvis på den hurtigaste norska jag någonsin hört. Och pågrund av alla de parallella konversationerna så var de tvungna att överrösta varandra för att göra sig hörda. När jag klev av tunnelbanan 6 minuter senare hade jag läst kanske två meningar i min bok, det gick runt runt i huvudet på mig och jag kände mig helt mindfuckad. Så går det när man klappar sig själv på ryggen för att ha undvikit uppenbara tunnelbanefällor, då landar man istället i röda linjens inferno. Där alla pratar norska.