No soul. Rhythm but no blues.

Idag ackompanjerade Vh1 min uppstigning med Whitneys I'm every woman och det slår mej att det ändå är intressant att hon på samma album lyckades klämma in två så själlösa covers som den och I will always love you.

Sedan tänker jag på en fest som min klasskompis Sara hade i mellanstadiet. Det började strålande. FF. Hela klassen där. Hon hade på sig en lång svart sammetsklänning med en ljuslila blus under och en choker i sammet. Alla sa att hon såg ut som Huset Elliot. Jag var som vanligt en jävla besserwisser och upplyste varenda person som vågade påstå något sådant att hon faktiskt inte såg ut som huset, men kanske någon karaktär i serien. Sedan visade hon oss hur man dansade på klubbar, det hade hennes storasyrra berättat för henne och vi stog i ring och böjde långsamt på våra knän i såndär position som tyngdlyftare står i och så rörde vi axlarna i cirklar bakåt och lät händerna vila på låren. Och efter ett tag satte någon smart jävel på Bodyguardskivan och I will always love you på repeat och sedan utbröt masspsykosen. Det började med att någon började grina i Saras rum. Flera gäster försökte trösta, det var väldigt oklart varför personen grät och jag har för mig att personen som krävde så många människors uppmärksamhet bestämt hävdade att skälet till gråten var hemligt och bara några visste skälet till att hon ville ligga på Saras rålyxiga säng med sänghimmel och gråta. Sedan tyckte väl någon annan gäst att det var väl själva fan att hon fick så mycket uppmärksmhet genom att grina för något som vi inte ens fick veta vad det var så då började den personen grina. Och sedan var katastrofen ett faktum. Det satt minst tre personer i varje rum och grinade och tävlade om att vara så sorgliga som möjligt. Några av killarna på festen drog sig hemåt, några satt och kastade popcorn på varandra och väntade på att tjejerna skulle sluta grina och börja dansa tryckare, för under hela tiden som alla kvinnliga gäster satt och grinade i lägenhetens alla rum så gick den där jävla I will always love you på repeat. Jag vet inte riktigt hur länge det pågick, eller hur det hela slutade. Men jag kommer ihåg att Sara förtvivlat konstaterade att det var den sämsta festen någonsin, och att jag någon dag efter försökte släta över det hela och hävda att festen faktiskt var riktigt rolig.