America's got vidriga sjungande barn and some fördomar.

Ligger här i soffan och tittar på America's Got Talent och jag undrar stilla för mig själv om det finns något försvar för mammor som sminkar sina 11-åriga döttrar i pärlemoläppstift och knuffar upp dom på scenen för att waila One Moment In Time. Gissar: nej.

Vad är det med dessa typer av shower och folk som sjunger? Jag kan personligen tycka att man skulle behöva vara en jäääääääävligt bra sångare för att klå nån jeppe som typ gör robotdansen baklänges genom en brinnande labyrint samtidigt som han buktalar på fjorton olika språk. Men det är tydligen bara jag, för publiken verkar älska människor som kan tämja tonarter någorlunda. Och helst ska dom vara underdogs såklart, för det finns ju inget som folk älskar så mycket som att få sina fördomar krossade. Typexemplet på det är ju den här stackars Paul Potts. Han är alltså den tjocka och lite fula engelska mannen som hade något skittråkigt jobb och var med i Britain's Got Talent. När han kom ut på scenen så dömde juryn ut honom som en tönt och när han sen drog av Nessum Dorma så satt alla och bara gapade efteråt. Inte för att han är markant mycket bättre än någon annan duktig operasångare, utan för att han är en ful tönt som visar sig kunna göra något mer än att sälja mobiltelefoner och kolla på fotboll. Publiken älskade honom och han vann och i veckan signerar han skivor på Åhléns City. Och jag kan inte låta bli att tro att skälet till att folk älskar honom är för att de missbedömde honom så fatalt från början och liksom kompenserar det men entusiasm. Människor har nog överlag svårt att förstå att en människas yttre egenskaper inte alltid korrelerar med deras inre dito, och därmed också deras intressen och talanger. Detta styrks av att YouTube-klippet med Paul Potts cirkulerade rätt friskt när det var aktuellt, och det måste ju ha med hans töntighet att göra. Ville man bara höra en grym version av Nessum Dorma kan man liksom hitta ungefär en miljard klipp på Pavarotti när han sjunger den, man behöver inte kolla in Paul Potts. Jag känner att Paul är lite som talangshowernas svar på Cameron Diaz, liksom "wow, kolla hon kan skoja om bajs OCH vara snygg samtidigt" - och så blir folk så jävla impade av en sunkigt försenad insikt och beslutar sig för att det därför är värt att uppskattas.