Skakad och rörd.

Inledde min dag med en gigantisk kopp väldigt svart kaffe och hann faktiskt knappt dricka upp den förrän det var dags för kaffepaus i mitt seminarium. Av någon för mig oklar anledning köpte jag då en till kaffe (inte lika stor, inte lika stark, men ändock) och inmundigade på så sätt mer koffein på en timme än vad jag gjorde under hela förra veckan sammanlagt. Det höga och väldigt koncentrerade koffeinintaget i kombination med att boken jag nu läser (Fingersmith, av Sarah Waters) är så vansinnigt spännande gjorde att jag mitt under min hemresa från universitetet blev otroligt illamående och väldigt skakig. Satt som en annan Parkinsons-patient och vände blad i min bok med skakiga, inte darrande, händer. Hamnade såklart mitt i boken absoluta klimax, där allt faller på plats och kunde absolut inte sluta läsa när jag var tvungen att gå av. Så jag stapplade uppför trapporna i Asspudding med boken i ena handen och en matkasse, en BiB, och en bokpåse med kurslitteratur och mandariner i den andra handen. Kände att folk kollade lite snett, och min vänstra hand som bar på en veckas mat- och alkoholkonsumtion för hushållet är nu ännu ostadigare. Men vad gör man inte när man faktiskt inte är fysiskt förmögen att lägga boken ifrån sig? Då får man fan lida lite för konsten.


För övrigt: varför känner man sig så jävla alkad när man går på Systemet en måndagförmiddag? Man står där i kön med de lokala a-lagarna och känner sig lite som en i gänget. Det är nästan lite mysigt, om det inte vore för de fördömande blickarna jag inbillar mig kastas åt mitt håll från förbipasserande.