In my beautiful neighbourhood.

Det är ändå märkligt det här med bloggandet. Jag har alltid tittat på omslaget till Nick Caves Murder Ballads och tänkt att där i det där lilla huset i granskogen bor han med PJ Harvey i ett parallellt universum. Och dom sitter framför brasan och skriver sånger om varandra och hon har klänningar med blue quilted violets across the breast.

Och lite så är det med bloggarna. I ett parallellt universum bor vi i samma lilla kvarter. Jag scannar efter boy on boy-referenser i popkulturella verk i sällskap av Sleeples och en gemensam BiB. Jag dansar kalsongdans och steker köttbullar med Eff. Jag skvallrar om Gustafs Skål och soc-intriger med Pojkfröken. Därför känns det så tråkigt när någon försvinner, slutar blogga. Det är som om någon flyttar ut ur vårt lilla kvarter och en lägenhet blir alldeles öde och tom. Sedan tar det lång tid innan någon ny flyttar in. Kanske spelar den för hög musik eller borrar på konstiga tider. Kanske står den inte ut med mina arga tvättstugelappar. Man vet inte riktigt förrns efter ett långt tag, och då kanske hen har belutat sig för att flytta ut. Så står man där igen med en tom grannlägenhet med stor balle och magnifik utsikt.