I fix.

Pank och övergiven är min nuvarande status. Shaun har dragit till Berlin, och jag sitter hemma och trycker i mig äppelkaka. Som vanligt har jag grandiosa planer på att fixa grejer, jag tror alltid att jag ska fixa en massa grejer när Shaun är borta. Typ måla, slipa, fixa. Martin Timell-stylee. Det slutar alltid med att jag ligger i soffan och kollar på Pride & Prejudice (åh Colin..) och trycker i mig ohemula mängder chips.

Annat jag ägnar mig åt som gräsänka är att äta hur mycket vitlök som helst. Shaun lider av svår vitlöksfobi, och det kompenserar jag genom att ha vitlök i varenda maträtt när han är borta. Funderar som bäst på hur jag skulle kunna inkorporera vitlök i min frukost. Vitlöksgröt, hm, kanske kan funka?

Okej, mål för helgen (som sträcker sig till måndag kväll):
- slipa klart väggen i köket och måla skoltavlebiten.
- moppa badrum, dammsuga sovrum (somnade bara jag skrev det)
- packa upp greklandspackningen (allvarligt talat!)
- skriva två retoriska analyser

Äh men fy fan vilken jääääävla partyhelg jag ska ha rå. WOHOOOO!

Twister Moves-kärringen driver mig till vansinne.

Det finns faktiskt inga gränser över huvud taget för hur mycket jag hatar reklamen för Twister Moves. Varför i helvete måste hon speakern rimma? Med så genomusla rim! "Vart som helst kan ni spela, hoppa tills dom andra börjar fela", alltså jag känner ett sådant genuint HAT när hon säger det. Och sedan, när man bara vill sätta sig ner och skita framför tv:n och sedan smörja in skärmen i fekalier för att demonstrera denna okontrollerade motvilja, då klämmer kärringjäveln i med sin allra käckaste röst och ryter snällt om "coola grooves" eftersom att det naturligtvis är det enda som rimmar med "twister moves". Coola grooves! Jag upprepar: coola groves! Som om någon bryr sig om coolhet efter 30 sekunders idiot-voice over kombinerat med bilder på amerikanska tweens som gör "häftiga" dansrörelser på en liten plastduk i en studio som med hjälp av innehållet från den lokala sandlådan ska se ut som en strand.

Försökte hon vara rolig eller?

Är det någon sorts kuggfråga när passpolisen visar en det blivande passet med tillhörande "hej jag har precis släppts ut från Anstalten för Idioter med Skitfult hår och Svårt Asymmetriska Ansikten"-bild och snällt frågar: känns det bra så?

Eh nej, jag ser ut som en psykopat och jag vill att min frissa ska komma hit och fixa mig, och sedan får ni ta 50 bilder på mig av vilka jag sedan får välja ut den bästa. Ville jag säga. Men jag sade istället diplomatiskt alltså, bara jag får mitt pass så blir det nog toppen.


Annars älskar jag passexpeditionen på Bergsgatan. Dom är så jävla snabba. 5 arbetsdagar för pass och id. Chop, chop. Men bilderna alltså, jesus tittyfucking christ...

I said no, no, no..

Kul. Måste fixa pass och fiffar som fan enligt devisen "bättre med ett välsminkat mugshot än ett mugshot där man faktiskt ser ut som om man kommer direkt från opiumhålan". Så ska man lägga på en helt vanlig, smakfull liten kråkspark med eyelinern och vad händer? Det blir ojämnt på ögonlocket. Om ni någonsin ägnat er åt umgänge med flytande eyeliner så vet ni att det bara finns en utväg, nämligen att måla lite tjockare. Okej, great. Nu ser jag ut som Amy Winehouse och ska ge mig ut i snö, vilket innebär att jag kommer se ut som Amy Winehouse korsat med en tvättbjörn när jag väl kommer fram till passexpeditionen. Kul att man kommer bli insläppt i ungefär noll länder med ett passfoto som skriker straight outta Malmskillnadsgatan.

Söndagkväll i premenstruell tid.

Hur man vet att det är PMS-tider: smäller i mig en festpåse sourcream & onionchips och grinar 40 minuter in i Cold Mountain.

"Äh, he's a donut, he's a fuckin' donut.."

Nähä. Inga förslag. Då blir det väl Eddie då. How predictable.

Retorisk förebild?

Hjälp! Imorgon ska jag hålla ett anförande om en retorisk förebild. Problem: jag har ingen? Vem skulle man kunna prata om?

Hoppsan.

Råkade visst äta ett halvt paket Lemoncurd-glass.

Äntligen hemma!

Allvarligt. Jag har ägnat dagen åt att sätta upp gardiner i vårt förbannade jävla kukburspråk. Jag har sågat stänger, borrat hål, insett att jag borrat på fel ställen, tryckt i plastic padding, borrat nya hål, skruvat, sågat lite till, mätt, sågat, sågat och sågat. Och nu äntligen sitter gardinjävlarna uppe. Jag är helt jävla slut, men har nu duschat och käkat och tänkte väl åka och vinna quizen på KGB nu då.

Träffen.

Jag älskar ju som sagt var kontaktannonser. Så fort jag hittar ett uppslag i en tidning så bara måste jag läsa. Jag skulle blygsamt vilja påstå att jag under åren blivit något av en expert på kontakannonser. Inte så mycket en expert på vad man ska skriva, utan snarare en expert på vad man inte ska skriva.

Till exempel bör man inte slänga sig med uppenbara lögner. Exempel:
Hej! Jag är en kille på 30 år, är eko-
nomiskt oberoende, har vunnit
massa pengar på tips o trav. Jag
söker en snäll, söt, kramgo tjej 18-
30 år för fast förhållande.

Ett annat tips är att inte fråga efter omöjligheter:
Jag söker en tjej i alla åldrar
En person kan trots allt bara ha en ålder i taget.

Försök gärna vara lite mer specifik än:
Jag söker dig kvinna i väldigt
mycket mogen ålder, det bety-
der 50-80 år.
När du bemödat dig med att betona "väldigt mycket" så kanske åldersspannet du anger inte sträcka sig över 30 år? Jag hade nog som 50-åring rynkat på näsan åt att bli ihopbuntad i samma åldersgrupp med någon som är äldre än min mamma.

Ett hett tips: Är du pedofil, eller i gråzonen däromkring, så kanske det är en dålig idé annonsera i en tidning.
Hejsan! Gillar du killar som är lite
älde? Jag är en lugn, harmonisk,
blond kille på 40 år. Jag söker en
tjej som är i tonåren och upp till
25. har inga barn o inga husdjur.

En kontaktannons är inte ett CV!
Hej! Jag är en svensk kvinna på 36
år. Jag har ett språkligt intresse,
ett natruintresse, matlagning o
trädgårds o växtintresserad. Är
kunnig till en del inom data.

Om du låter som en svensk version av Vicky Pollard så råder jag dig att ta hjälp i ditt författande.
Hej! Jag är 18 år o jag söker en kille
18-23. Max 23 men gärna yngre.
Jag gillar att sjunga o dansa m.m.
Ja, jag söker helt enkelt en kille.

Slutligen. Att skriva en kontaktannons är inte lätt. På några få ord ska du beskriva vem du är och vad du söker. Slösa då inte bort en halv annons på att utge dig för att vara ute efter något du faktiskt inte är intresserad av.
Hej! Jag söker dig tjej/kvinna vars
ålder, utseende o nationalitet
inte spelar någon större roll. Du
bör dock inte vara alltför rund o
du får gärna vara yngre.


Lycka till!

God natt.

Du som googlar sexiga kläder tomte, lägg av med det. Jag är inte den som är den, men det finns något djupt stört i att finna tomtar sexiga. Liksom, vill du se en tomte i sexiga kläder (är det inte kläderna som definierar tomten?) eller vill du se tomtekläder som är sexiga? Tomtekläder ÄR inte sexiga och kan aldrig bli. En tomte i crotchless panties är och förblir en TOMTE I CROTCHLESS PANTIES. Sjuka, sjuka människa.

Och sen vill jag även säga till dig som googlat knulande sex att jag faktiskt inte tror att det är ett begrepp, vare sig du stavar rätt eller inte. Så försök formulera om dig vid nästa försök, okej? Det finns för övrigt billiga grammatikböcker att tillgå om du känner att det är något du vill fördjupa dig mer i (det vill du).

Saker jag hatar, del 127192792380918239:

Snubbar som refererar till krogmiljöer som "vardagsrum".

Apropå.

Blev jävligt exalterad där ett tag, där jag satt på Mazzika och drack en kanna Earl Gray och tallade på Shauns iPod Touch. Alltså det var ju inte helt idealt att blogga när språkinställningarna var engelska (därför inga å, ä, ö och ett rättstavningsprogram som lade in blogger istället för bloggar), men överlag så var det ju utmärkt för en liten spontanblogg sådär. Förutsatt att man befinner sig på offentlig plats med tillgänglig nätverksanslutning dårå.

breaking news

Blogger just nu fran ett fik i asspudding. Hur, undrar ni nu? Med himla iPod touch, svarar jag genast. Teknikens under!

Inget för kräsmagade.

Köpte på inrådan av Mma antiseptiskt gurgelvatten på Apoteket. Insåg när jag kom hem och skulle gurgla att jag inte kan gurgla längre. Sedan några år tillbaka är mina kräkreflexer väldigt känsliga i vanliga fall, och än mer så i förkylningstider. Jag har nämligen börjat kräkas snor på gamla dagar. Om jag inte snyter mig tillräckligt mycket så åker snoret ner i halsen, och istället för att hosta upp det som normala människor så spyr jag upp det. Alltså ingen mat eller så, bara allt slem som samlats därnere.

(Det här innebär naturligtvis att jag snyter mig precis hela tiden, vilket fått Shaun att tillfälligt emigrera till pianorummet för att få sova utan att vakna av mina ljudliga näsfanfarer som äger rum cirka var tionde minut.)

Så iallafall, känsligheten för snorspyor i kombination med känsliga kräkreflexer är tydligen lika med att inte kunna gurgla. Jag bara börjar hulka. Hur kommer jag tillrätta med det här problemet? Teorier?

Nässpray - räddaren i nöden.

Jag älskar verkligen nässpray. Trots den där jobbiga, svidande och lite kittlande känslan man alltid har i näsan efter några sprut (please läs inte denna mening ur sin kontext). Men utan en näshåla som känns lika svårforcerad som Berlinmuren under sina glansdagar så mår man mycket bättre. Med det inte sagt att jag känner mig särskilt pigg och kry..

Shaun blev så deppig över tanken på att jag inte kunde delta i några planer som vi gjort för dagen att han gick och köpte sig en iPod Touch. Han ligger i skrivandes stund och Facebookar med den, trots att vi alltså just nu har tre fungerande datorer i denna lägenhet.

Nu gäller det alltså att piffa och fiffa inför kvällens middag som skola intagas på Södermalm kl. 20.00. Sen tror jag att jag dumpar födelsedagsbarnet med sina ohängda vänner och åker hem i sällskap med en påse chirre och knyter mig. Låter som en plan.

The girl with a dirrty face, a pefetic husband and some groose behavior.

YouTubar i min förkylningsyra och skrattar så snoret flyger när jag hittar denna kommentar skriven av upprörd Britney-antagonist:

I agree seductivizm,I have always think britney is a stupid whore who doesnt know anything about music.I dont know what exactly she does actually.What is she doing?
She's not good at it.
And please tabloids,People likes to red about scandals,and who is a scandal:Britney. Im just sick off seeing her dirrty face in the magazines,they just tells about her pefetic husband and her groose behavior.

Jag är KanJang-gubben!

Jag är så jävla jävla förkyld och tycker så oändligt synd om mig själv. Imorgon fyller dessutom min karl år (han är en inbiten födelsedagsjunkie) och då ska jag liksom fixa tårta och gå ut och käka på lokal. Hur fan ska det gå till? Jag har inte ens fixat en enda present! Jag är världen sämsta tjej. I Karin Boye-frisyr.

Nu ska jag äta smågodis som jag inte kan känna smaken av och dricka lite mjölk.

America's got vidriga sjungande barn and some fördomar.

Ligger här i soffan och tittar på America's Got Talent och jag undrar stilla för mig själv om det finns något försvar för mammor som sminkar sina 11-åriga döttrar i pärlemoläppstift och knuffar upp dom på scenen för att waila One Moment In Time. Gissar: nej.

Vad är det med dessa typer av shower och folk som sjunger? Jag kan personligen tycka att man skulle behöva vara en jäääääääävligt bra sångare för att klå nån jeppe som typ gör robotdansen baklänges genom en brinnande labyrint samtidigt som han buktalar på fjorton olika språk. Men det är tydligen bara jag, för publiken verkar älska människor som kan tämja tonarter någorlunda. Och helst ska dom vara underdogs såklart, för det finns ju inget som folk älskar så mycket som att få sina fördomar krossade. Typexemplet på det är ju den här stackars Paul Potts. Han är alltså den tjocka och lite fula engelska mannen som hade något skittråkigt jobb och var med i Britain's Got Talent. När han kom ut på scenen så dömde juryn ut honom som en tönt och när han sen drog av Nessum Dorma så satt alla och bara gapade efteråt. Inte för att han är markant mycket bättre än någon annan duktig operasångare, utan för att han är en ful tönt som visar sig kunna göra något mer än att sälja mobiltelefoner och kolla på fotboll. Publiken älskade honom och han vann och i veckan signerar han skivor på Åhléns City. Och jag kan inte låta bli att tro att skälet till att folk älskar honom är för att de missbedömde honom så fatalt från början och liksom kompenserar det men entusiasm. Människor har nog överlag svårt att förstå att en människas yttre egenskaper inte alltid korrelerar med deras inre dito, och därmed också deras intressen och talanger. Detta styrks av att YouTube-klippet med Paul Potts cirkulerade rätt friskt när det var aktuellt, och det måste ju ha med hans töntighet att göra. Ville man bara höra en grym version av Nessum Dorma kan man liksom hitta ungefär en miljard klipp på Pavarotti när han sjunger den, man behöver inte kolla in Paul Potts. Jag känner att Paul är lite som talangshowernas svar på Cameron Diaz, liksom "wow, kolla hon kan skoja om bajs OCH vara snygg samtidigt" - och så blir folk så jävla impade av en sunkigt försenad insikt och beslutar sig för att det därför är värt att uppskattas.

Blä.

Kan nu konstatera att jag har dragit på mig en förkylning med allt vad det innebär av huvudvärk, halsont och snor. Under dagen när jag satt och lyssnade på en skitbra föreläsning om HIV var jag naturligtvis fullständigt övertygad om att det var en primärinfektion som satt in. Jag är verkligen ingen hypokondriker, men av någon anledning blir jag då och då övertygad om att jag drabbats av HIV, bröstcancer eller hudcancer. Fråga mig icke varför.

Imorgon återfinns jag inne på Rotundan i Allhuset på Stockholms Universitet. Snorar avlönat runt på Sexdagarna och är allmänt het. Om man vill får man komma med halstabletter. Jag erbjuder väl knul som vanligt dårå.

Ja, visst gör det ont när knoppar brister.

Jag vill meddela att efter gårdagens sejour hos frissan går jag härmed in i min Karin Boye-fas.

Trött?

Höjden av trötthet måste väl ändå vara när jag ska gå in på sl.se för att kolla tunnelbanetiderna och finner mig själv knappa in www.aspudden.se. Vad kul det ska bli med två timmar föreläsning följt av oräkneliga timmar jobb. Verkligen toppen.

Mitt liv som turist.

Nu är jag hemma igen. Något tjockare, något rödare - förutom håret som antagit någon sorts laxorange ton courtesy of saltvattnet och solen.

Och medans jag har satt i mig fetaost och dipper och bröd och oliver och stifados och firre och alkohol i sådana mängder att jag nästan fick betala övervikt för levern på planet hem så har Dexo alltså lämnat mig (ja, mig, allt är bara jag, jag, jag). Inte en vecka kan man vara borta alltså, det är ju inte klokt. Nu ska jag tröstäta tortillas för att sedan dansa bort lite av mitt kolhydrathull på Pattan tillsammans med en hög heta karlar och Bel Hamim.

Ses om en vecka.

Tänkte äta min kroppsvikt i oliver och fetaost.

Mitt tentaskrivande through the eyes of Facebook:

Johanna is tackling her exam. 6:43pm

Johanna compared friends. 6:44pm

Johanna edited TV Shows in her profile. 6:47pm

Johanna and XXXXX are now friends. 9:42pm

Johanna is getting jiggy with Baudelaire. 9:46pm

Johanna wrote on XXXXX's wall. 11:36pm

Johanna added the Which Harry Potter Character Are You? application. 11:39pm


Hallå personalen?

Btw:

Om någon därute känner att den brinner av en iver att diskutera Baudelaires poesi utifrån parametrarna traditionell och nyskapande så kan ni ju höra av er. Jag själv känner mig inte sådär superhet.

Men seriöst.

Ungefär nu, som i nu exakt nu, borde jag fan ha satt igång med hemtentans sista uppgift. Tror ni jag har det eller? Jag surfar runt på asdåliga gubb-bloggar och läser om mediagubbarnas medelklassliv och blir deprimerad när jag inser att de tror sig själva vara 10 år yngre än vad de är och fortfarande ha något nytt att säga om typ. Ja. Livet?

Gubbar alltså. Suck upphöjt i hundra.

Strategier för att åka med tuben i nyktert tillstånd under nattetid.

Den mest stressande situation jag varit med om på länge uppstog när jag för cirka en och en halv timme sedan klev på tunnelbanan vid Mariatorget efter att ha slutat jobbet. Jag tog nämligen det briljanta beslutet att sätta mig bakom fyra pratglada norska damer i tron om att jag skulle få läsa min bok ifred.

Få saker är nämligen så hemska som att åka hem med tunnelbanan på natten när man själv är nykter och nyjobbad och 98% av medresenärerna är snorpackade. Att kliva in i vagnen är som att ta ett steg in på ett destilleri eller valfri annan lokal vars syre till största del består av idel spritångor. Till saken hör naturligtvis också känslan av att de flesta faktiskt inte vill åka hem så tidigt, men måste på grund av jobb och alltför dyra taxiresor, vilket får till följd att de styr upp någon sorts kollektivtrafikens motsvarighet till efterfester - dvs dricker folle, käkar fyllemat och kvart i tre-raggar samtidigt som de lyssnar på senaste hitsen via sina skrålande mobiler. Jag brukar dra ner mössan i pannan och sätta mig på behörigt avstånd från kontaktsökande män med min näsa djupt begraven i en bok. Det funkar bra 8 gånger av 10. I riktigt kniviga situationer kompenserar jag boken med demonstrativt synlig, och i mina öron inpluggad, iPod.

När jag steg på tunnelbanan ikväll så girade jag vant undan för de två ivriga gossarna i övre tonåren (av typen som medvetet söker din blick för att mucka på ett eller annat sätt) när dörrarna öppnades, och undvek sedan att sätta mig i samma säteskupé som mannen som talade högt med sig själv (då ingen annan svarade). Hamnade istället i vad jag trodde var en fristad, skyddad bakom de norska damernas livliga diskussion.

Ungefär en hållplats senare hade jag gladeligen bytt ut norskorna mot mannen som talade med sig själv. Alltså detta evinnerliga tjatter! Jag har aldrig hört fyra personer säga så mycket, så snabbt och så högt på så kort tid! Det pågick säkert tre olika konversationer i olika konstellationer dem emellan, och samtliga naturligtvis på den hurtigaste norska jag någonsin hört. Och pågrund av alla de parallella konversationerna så var de tvungna att överrösta varandra för att göra sig hörda. När jag klev av tunnelbanan 6 minuter senare hade jag läst kanske två meningar i min bok, det gick runt runt i huvudet på mig och jag kände mig helt mindfuckad. Så går det när man klappar sig själv på ryggen för att ha undvikit uppenbara tunnelbanefällor, då landar man istället i röda linjens inferno. Där alla pratar norska.

Fick mig att fnittra hysteriskt:

I've been undressed by kings and I've seen some things that a woman ain't supposed to see..

Sitter i soffan, redo att ta itu med de sista 80 sidorna i James Joyce's Odysseus och zappar runt på tv för att ha något lagom lågmält i bakgrunden. Landar på Canal + där jag möts av detta:



Sedan var den dagens studier förstörda. Iallafall för cirka en och en halv timma framöver.


UPDATE: Den låten är för övrigt mitt och Lottas paradnummer var Singstarkväll.

UPDATE, the sequel: Flip-flop-klänningen! Jag älskar flip-flop-klänningen.

Knula, knula, knula.

Jag är tydligen inte den enda som sitter hemma på lördagkvällen istället för att vara ute i sus och dus:

knul träf

köpa en apa

djur knul

ahahaha

så tillverkar du en lös fitta

Huruvida dessa sökningar har något inbördes sammanhang eller inte väljer jag att inte kommentera.

Fokus!

Hur är det egentligen meningen att man ska kunna fokusera på att plugga när Tv4+ beslutar sig för att visa Tre män och en baby följt av Tre män och en liten tjej på en och samma kväll?!

Sjuka fakta om mig som barn: Jag har distinkta minnen av hur jag hade någon sorts filmis-crush på Tom Selleck i dessa filmer. Någonting med kombinationen hängslen och potent mustasch kanske?

UPPDATERING: Jag har fortfarande en filmis-crush på Tom Selleck i dessa filmer. Det är definitivt något med kombinationen hängslen och potent mustasch.

Beethovens tvåa.

Alltså Beethovens tvåa. Det finns så mycket som är sjukt med den filmen, men jag tänker framförallt på två saker:

1. Namnet. Beethovens tvåa. Jag kanske är en fördärvad människa, men jag tänker inte alls på musikerns andra symfoni, utan mer på hans andra kroppsöppning.

2. Heteronormativa sankt bernardshundar. Killhunden har röd snusnäsduk, tjejhunden har rosa rosett. De går på drive-in-bio och får barn.

Litterär bulimi.

Jag tror aldrig att jag har hetsläst litteratur som jag gjort de senaste dagarna. Sedan i tisdags har jag tagit mig igenom Ibsens Vildanden, T.S Eliots The Waste Land, lite Rilke, Kafkas Processen, Brechts Mor Courage och lite mindre än halva Virginia Woolfs Mot Fyren samtidigt som jag legat nerbäddad med lite feber och huvudvärk. Men alltså på fredag nästa vecka kl. 16 får jag min hemtenta, och på lördagen kl. 16 lyfter mitt plan från Arlanda. För att hinna skriva en hemtenta som vi får en vecka på oss att skriva på typ mindre än ett dygn så får det inte finnas några som helst marginaler. Jag måste ha läst varenda jävla sida i varenda jävla bok tills dess, för jag har inte tid att sitta och slå i böckerna och surfa till mig info som jag missat. Vill inte behöva spendera mer än en eftermiddag av min semester med att skriva en fucking jävla hemtenta. Icke sa Nicke. Kommer sitte och knattra som en jävla dåre på planet om jag inte är klar innan (jag kommer inte vara klar innan), varje liten minut ska fyllas av hjärnaktivitet och fingerfärdighet. Är stört taggad.

Åhå!

Doris Lessing! Inte illa.

Nog var det väntat att det skulle bli en kvinna, och senast i tisdags hade jag faktiskt en diskussion med en psykiskt sjuk litteraturintresserad engelsman som föreslog Lessing som trolig vinnare. Men han trodde också på Atwood. Faktiskt lite roligt att det bara några minuter efter Horace Engdahls utnämnande redan var infört på Wikipedia att Lessing vunnit Nobelpriset i Litteratur 2007. Sitter folk med 20 fönster uppe och the fingers poised over the keyboards för att knappa in vinnaren?

Inte Astrid Lindgren iallafall.

Hörrni, vem tror ni på då? Jag hoppas på Margaret Atwood.

I övrigt bara vägrar jag befatta mig med Elise Claesons jävla idiotier i Expressen idag. Vägrar. Har insett att det enda sättet att hantera henne med förståndet i behåll är att anta de där tre apornas attityd och hålla för både ögon, öron och mun.

Allvarligt.

Vem ska man behöva ligga med för att få ett litet extrajobb på Lush?

Rasta Mutyan!

Jag har absolut ingenting emot Mutya Buena. Hon var min favorit-Sugababe! Men i nya videon till Just a little bit, när hennes förnamn skrivs över skärmen i stora gula bokstäver med slarvig Paint-i-Windows-penna, så ser min hjärna två T efter varandra istället för T följt av Y. Det känns både hemskt och härligt på samma gång.

Why, Google, why?

Dagens googling:

måla bild av ko får höna

Something wicked this way comes.

Jag mår för övrigt inte så bra. Lite frossa och så. Something wicked this way comes indeed, och jag känner bara att ska du komma sjukdomsjävel så gör det nu. För den 20:e drar jag till Greklands sydligare öar och då har jag fan inte tid att ens vara lite sjuk. Känner mig ungefär som när Leutenant Dan sitter i masten på räktrålaren och vrålar under åskstormen i Forrest Gump. Come get me, you motherfucker. Typ. Fast nerbäddad i sängen med en kopp te (en Penguin-kopp! jag är interlektuäll!).

Sjuka, sjuka människor.

Så fort bästa Populärkultursjunkien skriver något negativt om människor som figurerar i en nisch av populärkulturen som mest befolkas av verklighetsfrånvända tonåringar så uppstår något som kvällstidningarna gärna kallar "läsarstorm". Helt plötsligt befolkas kommentarsfältet av seriöst störda människor som maniskt kommenterar (gärna i versaler) och konstaterar att hon ju faktiskt är helt dum i huvet och att personen hon skrivit om är världens coolaste och bästa och HON KAN IJALLEFALL INTE GÖRA BÄTTRE ÄNDÅ SÅ HON KAN FAKTISKT BARA HÅLLA KÄFTEN SOM ÄR SÅ NEGATIV OCH TASKIG. Alltså det är underhållning på en sån makalöst hög nivå.

Nu senast handlade det om kassa Idol-Andreas, men inlägget om Bam Margera, som fick eget liv och snabbt förvandlades till messageboard för alla svenska Bam-fans, är ändå min favorit.


Åh - människor. Jag älskar er så mycket, men ni är fan inte friska i huvudet.

Dygnsrytm gone bad.

Ligger i sängen med Faust (Goethes, inte the real deal) och borde verkligen ta mig igenom ungefär hundra sidor till men mina ögon svider så dant. Min dygnsrytm är helt fuckad efter inatt. Jag och Shaun gick och lade oss, helt höga på socker (jellybeans och jell-o), och preciiiis när jag är i det där dvala-landet där man känner att man är påväg att somna så vänder Shaun på sig. Alltså han vänder sig som en fisk som ligger på land. Tar sats och far rätt upp, vänder 180° i luften och landar sedan på exakt samma ställe som han låg på innan. Det i kombination med att vår madrass verkar vara tillverkad på samma ställe som de gigantiska blå studsmattorna som står i var och varannan trädgård gör att det är fullt omöjligt att somna när detta händer. Min halvsovande lekamen studsar ju upp flera centimeter utav bara farten när han landar. Efter att vi utfört detta bisarra akrobatiknummer några gånger var det bara att acceptera att här blev det inget "somna innan tolv och vakna tidigt" av. Faktum är att jag då var så jävla o-sömnig att jag bara låg och rullade tummarna/kollade på konstig natt-tv/surfade Fejjan resten av natten. Jag var fortfarande vaken när min väckarklocka ringde klockan 06. Sedan somnade jag och fick hela 4 timmars skönhetssömn. Inte konstigt att jag kände mig så hiskelig idag.

Nej! Ja!

Men nej. Kollade just in klippen från kvällens Idol då jag missade spektaklet och gjorde det fatala misstaget att klicka upp Sams version av min gamla guilty pleasure-låt She's so high. Alltså när han kom till första refrängen så började jag paniskt att trycka på stoppknappen, som naturligtvis inte ville reagera vilket till slut fick konsekvensen att jag satt här och förtvivlat utropade "make it stop! make it stop!". På riktigt. En slakt i sann Mamma Scan-anda if I ever saw one.

Men ja. Kevin McKidd i soffan hos Leno och jag som är så Rome-indoktrinerad hade helt förträngt hans ljuvligt rullande och böljande skotska. Som man alltså får njuta av i Trainspotting. Som jag inte har sett på kanske fem år.

För övrigt:

Linkin Park.

Hur länge kan vi invånare på planeten jorden göda deras artistkarriär med gott samvete och fortfarande hoppas på en plats i paradiset när vi dör?

Und now?

Känner mig helt flat. Har för ovanlighetens skulle läst all min kurslitteratur inför fredagens seminarium i god tid, och har nu en hel dag då jag liksom inte måste låtsas plugga eller ha ångest över att jag inte pluggar. Skulle till exmpel kunna återuppta Six Feet Under och kolla några avsnitt. Eller kolla nya Heroes. Eller första avsnittet på Dexter säsong två. Alltså sådant jag inte anser mig ha tid för annars. Men orka? Jag bara ligger här i sängen och jäser och orkar knappt hålla ögonen öppna. Det blir mer och mer uppenbart att jag inte kan hantera en mörkläggningsrullgardin i sovrummet.

Hur har detta gått mig förbi?

Grannfejden på TV3. Hur i hela friden har jag missat detta guldkorn på svensk television? Beskrivningen för dagens program, saxat från tvguiden.nu:

"Detta avsnitt: Striden mellan hundhatare och hundälskare i byn Laxforsen, handlar om hundar, som skäller, ylar och luktar. Hundälskarna har anmälts till kommunen, och ärendet har valsat runt i flera år. Tre familjer har redan flyttat från byn. Hundägarna anser sig förföljda, och hävdar att flera försök har gjorts att förgifta hundarna. Hundhatarna hävdar att hundägare har hällt blod i deras brevlådor och lagt spik på deras uppfarter. Goda råd är dyra. Robert Aschberg skickar därför sina supermedlare, terapeuterna Jonas Gåde och Eleonore Lind till den norrländska idyllen för att försöka lösa konflikten. Det blir en svår medling med många turer, hårda ord, avtalsbrott och tårar."


Alltså ett skäl till att jag fullkomligt älskar engelska realityprogram är jag verkligen kan sitta och gotta mig i hur fula, korkade och kittlande knäppa folk kan vara. Härom natten låg jag uppe till tre för att jag bara inte kunde slita mig från ett program om en 30-årig Vicky Pollard i rastaflätor och hennes man i hästsvans och undercut som skulle testa på livet som hemmavarande förälder i en vecka var. Det var en orgie i sinnessjuka frisyrer, receding chins och märkligt möblerade hem. Det är verkligen mysrysningar när man tittar på det. Kvinnan i det här programmet var dessutom sådär provocerande ful att man ville bitchslappa henne hela vägen till plastikkirurgen. Åh jag älskar det till döds. Och nu - på svenska! Med människor som skulle kunna vara mina grannar! Det är ju så man blir alldeles salig.

No soul. Rhythm but no blues.

Idag ackompanjerade Vh1 min uppstigning med Whitneys I'm every woman och det slår mej att det ändå är intressant att hon på samma album lyckades klämma in två så själlösa covers som den och I will always love you.

Sedan tänker jag på en fest som min klasskompis Sara hade i mellanstadiet. Det började strålande. FF. Hela klassen där. Hon hade på sig en lång svart sammetsklänning med en ljuslila blus under och en choker i sammet. Alla sa att hon såg ut som Huset Elliot. Jag var som vanligt en jävla besserwisser och upplyste varenda person som vågade påstå något sådant att hon faktiskt inte såg ut som huset, men kanske någon karaktär i serien. Sedan visade hon oss hur man dansade på klubbar, det hade hennes storasyrra berättat för henne och vi stog i ring och böjde långsamt på våra knän i såndär position som tyngdlyftare står i och så rörde vi axlarna i cirklar bakåt och lät händerna vila på låren. Och efter ett tag satte någon smart jävel på Bodyguardskivan och I will always love you på repeat och sedan utbröt masspsykosen. Det började med att någon började grina i Saras rum. Flera gäster försökte trösta, det var väldigt oklart varför personen grät och jag har för mig att personen som krävde så många människors uppmärksamhet bestämt hävdade att skälet till gråten var hemligt och bara några visste skälet till att hon ville ligga på Saras rålyxiga säng med sänghimmel och gråta. Sedan tyckte väl någon annan gäst att det var väl själva fan att hon fick så mycket uppmärksmhet genom att grina för något som vi inte ens fick veta vad det var så då började den personen grina. Och sedan var katastrofen ett faktum. Det satt minst tre personer i varje rum och grinade och tävlade om att vara så sorgliga som möjligt. Några av killarna på festen drog sig hemåt, några satt och kastade popcorn på varandra och väntade på att tjejerna skulle sluta grina och börja dansa tryckare, för under hela tiden som alla kvinnliga gäster satt och grinade i lägenhetens alla rum så gick den där jävla I will always love you på repeat. Jag vet inte riktigt hur länge det pågick, eller hur det hela slutade. Men jag kommer ihåg att Sara förtvivlat konstaterade att det var den sämsta festen någonsin, och att jag någon dag efter försökte släta över det hela och hävda att festen faktiskt var riktigt rolig.

On a further note.

Information som jag väldigt gärna vill dela med mig av:
Kan ej gå och lägga mig eftersom jag läcker som ett såll. En dag av extremt vätskedrivande drycker kan ha den effekten om kissblåsan uppvisar samma storlek som ett blåbär.

Slut på information som jag väldigt gärna vill dela med mig av.

Mer skomysterium.

En annan jävligt skum grej är att damloaferserna (måste älska den grammatiken) i trappen försvann efter att ytterligare ha avancerat upp några trappsteg. Men sedan igår när vi gick ut från huset och liksom ner för trapporna som leder till husets baksida så stog det ett annat par övergivna skor där. Är det något sorts konstprojekt på gång här eller?

Men jag orkar inte.

Idag var en sån dag som snabbt förvandlades till en Men-Jag-Orkar-Verkligen-Inte-dag. Så jag gjorde det enda rätta: fikade utomhus i två timmar med Liza för att sedan förflytta oss till lokala indiern och äta middag i tre timmar för att sedan förflytta oss hem till Liza och Alex för att äta mer poppadums, dricka te, håna goter på LiveJournal och diskutera idioter på universitetet. Så spenderas en lyxig söndag.

Nu måste jag bara sträckläsa 150 sidor.

AppleTV in tha hizzouse!

Idag kom Shaun hem med en AppleTV. Det bästa med det är såklart att jag kan kolla på mina illegalt nedladdade tv-serier på tv istället för dator OCH att jag kan YouTube:a som en jävla dåre på vår stora härliga tv. Vi har premiärkollat på två klassiker: Miss Teen Carolina och hennes teorier om amerikanska folkets bristande geografikunskaper, samt Samwells What What (in the butt). Fast riktigt invigd blir den inte förrns imorrn när vi äntligen har tid att kolla nya Heroes.

Varken snygg eller smart.

Starx efter att någon hade googlat nipple tassels sverige så googlade någon jag är inte ihop med dej för att du är smart utan för att du är så jävla snygg och hamnade här. Ba sen när har Shaun lärt sig googla på svenska?

Idoolander.

Carolina Gynning intervjuar Knut och frågar apropå hans modellkarriär om han har någon speciell spegelmin typ som Zoolanders Blue Steel. Under hela tiden som hon formulerar frågan sitter Knut och ser ut som värsta inkarnationen av just Derek Zoolander. Sedan svarar han sakta "neej". Helt utan ironi.

För övrigt fattar inte jag att inte Carolina Gynning och Carina Berg får leda hela programmet. Dom är ju så bra. Och jag kanske är töntig men jag fnissade högt åt Gynnings "Snart är det dags för Snövits favorit, nämligen en snabbis med sju killar i miniformat".

Update:

Nu har damloafersen ställt sig i trappan upp till mig i stället. De står på varsitt trappsteg och ser ut att vara på väg uppåt i sidled. Känner mig förföljd.

Hallå?

Hur fan gick det här till? Här skulle man svira iväg på en stilla middag för att avsluta säsongen på sommarjobbet för att sedan åka hem i tid för att skriva klart sin hemtenta. Så helt plötsligt sitter man på Movitz och ser på när ens kollega kräks i ett tomt ölglas under bordet. Klockan är för fan halv tre! Jag ska ju för fan vara klar imorgon! What the HELL happened?

Nåja, vad det än var som gick fel i min minutiösa planering så var det trevligt som sjutton. Kan man ju alltid glädja sig med. Nu alltså - hemtenta.


EDIT:
Ps. Skorna står fortfarande kvar!

Ta av dig skorna..

När jag nyss kom hem från tandläkaren (Folktandvården, jag älskar dig) så stog det ett par svarta damloafers i trapphuset. Väldigt prydligt placerade strax övanför trappen ner till källaren. Som nya. Det hela påminner om mysteriet med Den Gäckande BiB:en, med den stora skillnaden att även om skorna var i min storlek så skulle jag aldrig utarbeta en listig plan för att erövra dem.

Och just det.

Måste bjuda på några googlingar såhär när jag sitter knädjupt i Kung Oidipus och Medea:

guinness tjockaste man
up and down låten turkiet
bra sex torrent
bisarra.citat
carolas tänder


Människor. Can't live with 'em, pass the beer nuts.

Somliga ha WC, somliga ha potter..

För övrigt känns det som om nästan alla jag känner är och kollar på Nitzer Ebb ikväll. Själv sitter jag ju då hemma med min hemtenta och lyssnar ihjäl nya Sugababeslåten. Olika falla ödets lotter..

I'll keep my women like Flo-Jo.

Hörrni, igår knäckte jag i SingStar när jag äntligen fick köra Sir Mix-a-Lots Baby Got Back. Så. Jävla. Epic.

MyTunes och YourTunes!

Det är något fuffens med den här konstanta spellistan "25 mest spelade" i min iTunes. Låtarna på topp 10 har varit oförändrade sedan två år tillbaka, ungefär. Är inte det lite mystiskt? Nog för att jag lyssnade mycket på de låtarna ett tag, men att de fortfarande håller ett järngrepp om de översta platserna på listan är för mig ett mysterium av oerhörda mått.

Anyhoodles, eftersom de 25 mest spelade låtarna i iTunes naturligtvis säger allt om en människa vill jag veta hur topp 10 på era "25 mest spelade" ser ut. Kom igen! Man får inte censurera. Dom som har dåliga låtar på listan får sitt IP-nummer spärrat. Nä skoja. Man får ha vad som helst på sin topp 10. Till och med Shania Twain!


Min Topp 10:
1. Orpheus - David Sylvian
2. Breathless - Nick Cave & the Bad Seeds
3. What are we waiting for - Marion
4. Everyone else in the world - Stina Nordenstam
5. Kiss me like you mean it - Magnetic Fields
6. Let me kiss you - Morrissey
7. Sway - Strangelove
8. Baby - Gal Costa
9. Bentswood Boys - Suede
10. Ava - Perry Blake

Liksom vad är dealen med alla deppiga snubbar? Varför har jag bara 2 tjejer på min topp 10? Jag lyssnar ju på Kate Bush hela tiden, vart fan tog hon vägen? Jag kommer dessutom inte ihåg sista gången jag lyssnade på Let me kiss you. Nej det är verkligen något fuffens med mina 25 mest spelade.

Mumma.

Man går ut i vardagsrummet. Man slår på tv:n. Det är Topp 10 med Bon Jovi. Man avnjuter Bed of Roses och suckar nöjt över Jon Bon Jovi iklädd snortighta ormskinnsbyxor och matchande ormskinnsväst (obs! ingen skjorta!). Eventuellt sjunger man med högt och tar i för kung och fosterland på Richie Samboras andrastämma i den fantastiska raden I wanna be just as close as your holy ghost is för att sen gå tillbaka till Jon och episkt avsluta med and laaaaaaaay yooooou dooooown on a be-eh-d of ro-o-ses. Men bara eventuellt alltså.

Shania Twain: Don't be stupid

Blir alltid så full i skratt när denna video visas på Vh1. Den dök upp någon gång när jag och Shaun satt framför tv:n och höll på att framkalla en grav ångestattack hos Shaun. Vid första anblick kan den tyckas vara en helt oskyldig lite dålig låt, men ju mer man funderar på det hela, desto hemskare framstår den. Speciellt när man då tvingas se videon till.

Låten är ju för det första tillhörande kategorin "modern country". "Modern country" är den typ av country som Jill Johnson gärna vill åka till Nashville för att spela in, och det tycker jag säger en hel del. Dessutom sjungs låten alltså av Shania Twain, som inte bara är irriterande beauty queen-vacker (på det där sättet som gör att folk tycker att det ju är fantastiskt att någon som är så vacker också är så duktig), utan också har en av musikvärldens jobbigaste röster. Lägg då till ett gäng jävligt hurtiga fioler och en text så tråkig att den får det lilla inlägget "relax, max" att verka sjukt fyndigt. Och sen liksom, videon. Shania stampar stelt som en äkta white girl på ett vattenfyllt golv och i bakgrunden: Riverdance. Aaaaaaarrrrgggh. Allt genom ett blått filter. Kan det bli värre? Ärligt talat, kan det verkligen bli värre? Den är ju liksom så raffinerad i sin uselhet, förklädd till en obetydlig radiohit men med största säkerhet utsänd av Hin Håle.

Att banta eller inte banta.

Det sjukaste med Brittans comeback på VMA:s var ju inte hennes lama mimande, kassa extensions eller seriöst asfula scenkläder. Det sjukaste var ju att en oproportionerligt stor del av eftersnacket handlade om att hon var tjock. Tjock! Alltså folk såg hennes typ 56 kiloskropp och tyckte att hon var för tjock för att ha på sig en glittrig bikini och stövlar. First of all: ingen är smal nog att dansa omkring i en glittrig bikini och stövlar. För det andra: sedan när är anses en kvinna med en kropp som denna vara tjock? Det har alltså skrivits om Britneys ölmage. Ölmage! Ser ni någon ölmage? Jag ser en normal mage med lätt utbuktning som kvinnomagar ofta har, eftersom kvinnokroppen ser ut så. Alltså jag blir så upprörd. Vad fan är det för fel på folk? (Jag vet, jag vet..)

Det är som hela Amy Winehouse-grejen. När hon släppte sin första platta så var hon en snygg tjej som med stor generositet eventuellt skulle kunna kallas lite kurvig. Sedan släpptes Back to Black och helt plötsligt såg det ut som om hon hade gått på crystal meth sedan hon låg i livmodern, typ. Hon var, och är fortfarande, som ett vandrande skelett och modetjejer postar inlägg och hyllar hennes album och vill "sno stilen" eftersom hon är så cool. Men, och detta är ett stort men, hennes tatueringar är ju för fula. Men heliga guds moder, vem tittar på en bild som den till vänster och tycker att nja, hon är snygg och cool om det inte vore för tatueringarna??? Jag skulle vilja påstå att de fula sjömanstatueringarna är Amy Winehouses minsta problem. Jag ser henne och tänker instinktivt den här tjejen är fan sjuk, och sedan blir jag förfärad av att ingen verkar tycka att hon är lite för smal för sitt eget bästa. Istället kör folk på med sina "men en del människor är faktiskt jättesmala av naturen" och jag vet också det men Amy Winehouse är inte en av dom! Vad lever vi i för jävla pissvärld när bilden här uppe på Brittan anses vara en bild på en tjock tjej? Är det konstigt att man bara vill stoppa fingrarna i halsen varje gång man ser sig i spegeln när vi är så jävla hjärntvättade?


Nu tänker jag äta choklad för jag är en rebell

Varats olidliga lätthet.

Nej vet du vad, nu tar jag min chickpea flatcake och mina honey roasted vegetables och åker till Universitetet. Det är någonting med denna lägenhet som gör att tummen är konstant fastpluggad i röven och därför hindrar mig från allt det där som jag måste göra. Typ läsa Tartuffe och skriva klart min VFU-rapport (en halv termin försent). Ba tjena. Två timmar kvar. Nu ligger jag jävligt brunt till.

Dagens LOL, som internetkidsen säger:

Jeteroligt faktiskt.

Lite snabbt.

Så sitter man här med domnad röv och försöker fokusera på litteratur som ska vara färdigläst till imorgon 13.00. Har väl ungefär 300 sidor att klämma, det hinnar jag va?

Nu har vi äntligen packat upp de där sista kartongerna som vi bara tryckte in i klädkammaren och förträngde för ett år sedan. Men det har fan tagit hela helgen och våra ryggar är helt knäckta. Har dessutom damm i varenda kroppsöppning.

Och hur jävla nerklippt var VMA:s när de sändes i lördags? Helt sjukt. Sarah Silverman var med hur länge? 5 minuter! (haha: "Amy Winehouse is Jewish, right? Cause if she isn't somebody needs to tell her face") Och så fick man inte ens se Tommy Lees och Kid Rocks handgemäng. Allt ska man fan behöva YouTube:a. Fint med Mark Ronson som husband dock.

Okejokej, återkommer i veckan när jag ska läsa världens tråkigaste bok (Gullivers Resor), skriva hemtenta och vara värdinna åt Londons mesta kvinnokarl. Blir nog bra det här!

Kärlekslistor.

Alla skrev väl kärlekslistor när dom var små? Vi skrev kärlekslistor utav bara helvete på lågstadiet. Vi skrev hatlistor också. Sedan var man tvungen att gömma dom på något fiffigt ställe, alltså något fiffigt ställe i bänken eftersom syftet med en kärlekslista ändå var att klassisarna skulle veta att man var intressant nog att ha en och sedan göra allt för att få läsa den. Gud alltså, så tycker folk att det här med dagbok på internet och bloggar är något nytt fenomen? Redan när man var liten ägnades ju oproportionerligt mycket tid åt att markera att man hade åsikter och känslor om något som angick omgivningen (då: vem man var kär i och vem som var ens bästis, nu: vilken musik man gillar och vilka tv-program som suger). När kärlekslistorna blev omoderna började några tjejer i min klass att skriva de två första bokstäverna i för-och efternamnet på killen de var kära i på sina händer. De vägrade säga vem det var de syftade på, men den begränsade tillgången på killar gjorde ju att man inte behövda vara någon Stephen Hawking för att klura ut det. Det var illafall roligt när min kompis Hanna gick omkring med FISO skrivet på handen i en vecka, det tycker jag fortfarande.

Jaja, poängen är alltså att alla de här debatterna om internet som pågår är så bisarra. Det är som om människor i allmänhet har väldigt svårt att koppla gamla varianter av social interaktion och indentitetsmarkörer till de nya och istället tycker att allt det här med bloggar och communities är så himla problematiskt och nytt. Men det är ju samma sak, om och om igen. På skrynkliga brevpapper gömda i skolbänken, på högstadieskåpet, på Lunarstorm, på Blogger.

Ett till snabbinlägg.

Det är väl ändå inte okej att direktöversätta "photoshoot" till "fotoskjutet" som Vendela Kirsebom nyss gjorde i Top Model? Det är ju faktiskt helt hysteriskt på alla sätt och vis.

Tyckte jag var roligt.

Varför i hela friden har någon från Brisbane googlat mr henke the christmas poo????

Mr Henke!

Mwahahaha.

Reverend Sambo.

Det är intressant att komma hem sent efter att ha jobbat i tio timmar och på hallbordet hitta ett certifikat som intygar att min sambo nu får förrätta vigslar i USA. Om någon därute hade tänkt åka över och göra slag i saken kan ni väl höra av er? Jag kan vara brudtärna.

Mitt första och sista inlägg om Facebook.

Jag: "Alltså man kan ju inte sluta att klicka runt."
Anonym väninna: "Men det är helt sjuuuukt."
(tystnad)
Anonym väninna: "Jag fejjar alla jag någonsin knullat med...och några till."

Ur Arkivet: Märkliga Mail Jag Fått, Part Deux.

Ja, jag tar mitt kulturella ansvar och publicerar härmed det andra mailet som skickades till mig från honom som vi nu med gott samvete kan kalla vår favorit-spanjor.


On the radio...

Hola ojos bonitos... I just arrived from the radio... we are in a program called "Pop diary" with my band.. and ok... It sounded three songs from the band and we gave more than 40 free tickets for the concert we play tomorrow...
Quickly I run at home, today there is a wild wind in Madrid and at six o clock is night... now I´m listening "Ten storey love song" of stone roses... I need something happens in my life...

Anyway, they are strange days for me... Maybe I´m very sensitive person and when I feel bad for the behaviour of someone or the people in general... I´m more & more strange...

In the other hand, I could feel in the interview that my head was in other place... I´m not really sure that my dream in this world is my band...(But maybe is the medium) I was thinking about you, the words that sometimes we have between us and the exotic distance that makes we are so close and so far...

I thought that my dream is walking with someone like you ... someone common and different in the same time, see the things in the world like a child again and share cuddles and sweet kisses in the night in a sweet hot bed... Where is the door to that world.... are you there...?

Ur Arkivet: Märkliga Mail Jag Fått

Blev igår påmind om en jävligt skum mailväxling jag var en del av på MySpace år 2005. Nån himla snubbe från Madrid med världens Richey Edwards-komplex såg min profil och kände sig nödd och tvungen att skicka ett gäng smäktande meddelanden till mig i vilka han verkligen gick till botten med sina känslor inför sitt eget ytliga rockstarliv och känslorna inom honom som mina profilbilder tydligen lockade fram. Jag svarade aldrig på hans meddelanden, men han fortsatte att skicka dom. Det var som adelsdamen som sitter i sitt torn och är sval medans någon himla jeppe i knästrumpor och befjädrad hatt står nedanför och knäpper på sin mandolin och sjunger om damens fullkomlighet. Fast på MySpace. Och på nästintill obegriplig engelska. Det måste varit mitt dåvarande Louise Brooks-hår som snärjde honom.

Meddelandena är iallafall av sådan art att de förtjänar ett bättre öde än att ligga och ruttna i min inkorg på MySpace, och de publiceras härmed som ett kulturminne för eftervärlden. Läs och njut.

My Kings night redraft... "Where the roses grow...?"

Hola Joahanna...

Now it´s half past six in Madrid... I´m very drunk at my home listening Nick Cave, little minutes ago a girl friend of mine carried to me in her car to my home.. night was cold throught the car window, fast traffic on the empty and soft road, tress like shadows and the eternal enigma inside of all that buildings, little people in little houses making a normal life...? that´s life that I can´t find...?

Last night I was in the Milky Way (The club in which I work...) ok: tequila sunrise and ron all the night with 50´s music... hummm... very freaky people... then... I was in a club called Astoria with a MTV person djing..and I could feel the emptiness, the empty night, the empty life... two or three girls catched my body but when I didn´t wanted more they catched another of my friends...

Then I feel the pressure... maybe it´s better go fuck with a momentary happy girl... but i can´t do it...

Some of my friend are fucking in the bathrooms and all the people look crazy, but it´s simple... I can´t... so I´m living on mars...? That´s my question...

I love a manic street preachers song called "A design for life" (A design for not die..." you must listen this song... "I wish I had a bottle..." when there´s no soul at all and my mind is sad...

A japanese girl came to me and I thought she was different... but no...

I´m a passive person in clubs... This is not my land at all...I believe in sweet life and all I find there, is emptiness...

Sometimes when I see you in the pics I could sing: "I wish you were here..." this world is a terrible thing, here and there... The stars wars is a real thing, inside of everyone there´s a war, but sadly... almost all the people prefers a libertine rol than fight for a better world where feelings rule... I can understand it but it´s sad anyway... and I ask to myself... and now ... what...?

All people lie, all people laugh and then die...

I´m a love warrior and it´s for it that the nights for me are f*** bored...? I´m 31 years old and I don´t like fuck with persons that tomorrow after the cocaine and alcohol effects only they would want to die... empty souls.

Johanna, When I see you, you are a sun for me... you look so ethereal, magic and beautiful...

"I wish I had a bottle... I wish you were here..."

Really love is easy when two persons know what they like...? true love is cruel love when you can see around...

I am Sick and pale but Strangely alive...

Un beso.

FYI.

Under tiden som min sambo har ätit en tallrik mat har jag skruvat ihop en hel jävla bokhylla. Själv. *Wonder Woman*

Why?

Okej och sen vill jag bara säga att det faktiskt inte känns bra att Six Feet Under-Billy är med i nya Maroon 5-videon. Inte bra alls faktiskt.

Jag fattar, men jag känner det inte.

Det finns en del företeelser, mestadels popkulturella, som är så bra att jag blir uppriktigt begeistrad över dom. Sedan finns det andra popkulturella företeelser som jag rent intellektuellt fattar är bra men som jag inte kan förmå mig själv att byr mig om. Typexempel: Rufus Wainwright. Han är snygg, han är cool, han är en fantastisk musiker, men jag kan inte för mitt liv uppbringa någon som helst entusiasm inför honom. Videon till Rules and Regulations spelas för fullt på Vh1, och den är så skitfin med Rufus i snofsig rökrock och all Judy Garland-glam en man kan önska, han har till och med jättefina balettdansörer i trikå och Fin de Siécle-muschar. I vanliga fall är det allt som krävs för att jag ska falla. Men det är något hos Rufus som bara inte gör det för mig. Jag tror att det är hans röst. Den är väldigt speciell. Och jag står verkligen ut med speciella röster, jag kan gladeligen höra Nick Cave grymta sig igenom en platta med kukig grottblues eller höra Nina Hagens operapunk utan att ha något problem med att rösten skiljer sig rätt markant från de vanliga topplisterösterna. Det måste vara något med frekvenserna kanske, mina öron kanske bara inte kan filtrera Rufus Wainwright på rätt sätt. För som sagt, jag fattar med min hjärna att karln är bra. Jag orkar bara inte lyssna.

MEN GNÖÖÖÖÖÖH!

Om det finns en websida som verkligen får mig att pusta och frusta och fan ta mig nästan grina av ren hopplöshet så är det Lärarhögskolans. Jag fattar inte vad det är för sjuk hjärna som har konstruerat den. Vart man än klickar så får man bara upp en massa länkar som säkert är extremt användbara om man är spekulant på läraryrket. Om du däremot redan är student och vill få tag i något så obskyrt som din egen kursplan med litteraturlista, då kan du räkna med att klicka dig runt tills pekfingret krampar och tårarna sprutar. I bästa fall hamnar du i en mikroskopisk ruta med vårens aktuella kurser som du sedan måste bläddra dig igenom, en efter en, för att tillslut inte hitta kursen du för tillfället går. Varför skulle den finnas där? Det vore ju logiskt och användarvänligt! Nejnej, du måste förstå att du inte ska befinna dig på Lärarhögskolans hemsida över huvud taget, du ska istället gå in på hemsidan för den institution du för tillfället INTE studerar vid (Nordiska på SU) för att där hitta kursplanen och litteraturlistan för kursen du läser nu (Littvet på SU). Och det värsta med Lhs-portalen är att man sitter där och klickar som en jävla tönt för att man VET att någonstans där så finns informationen jag söker. Bara det att länken till den specifika sidan bara existerar i ett parallellt universum och alltså inte går att spåra såvida inte en personal vid Lhs skriver ner den seriöst svinlånga adressen innehållandes en miljarrrd tildes och / och vad som verkar vara helt random bokstäver på en whiteboard nära dig. Bara det att jag inte har kontakt med någon personal på Lhs för tillfället så sug min raffiga röv, o du sinnessjuka skapare av det som med största säkerhet är Världens Mest Oanvändarvänliga Hemsida.

Jag är ute.

Alltså jag har helt missat att dom har poppat till Glamours ledmotiv. När hände detta? Känner mig hopplöst ouppdaterad.

Inte så mångalen.

Fakta: Klarar ej av filmen Mångalen med Cher och Nick Cage.

Duktig flicka.

Man tappar lätt tron på mänskligheten när Vh1 beslutar sig för att sända Top 10 LeAnn Rimes. Någon mer än jag som sett den förskräckliga Hallmark-filmen om LeAnn Rimes, starring LeAnn Rimes som sig själv? Väntade i flera år med spänning på att vår motsvarighet till LeAnn, hemska hemska Sanna Nielsen, skulle göra likadant och att jag då skulle få kaskadkräkas hemma i tv-soffan till historian om hur den lillgamla hurtbullen från Bromölla (eller var hon nu är ifrån) fann Stardom med Svensktoppshiten "Till en fågel" vid blott 11-års ålder och ändå lyckades förbli så jordnära.

När heterosexualitet är som mest camp.

Nej vet ni vad.

Idag skiter jag i all väggslipning och målning och allt vad fan det nu är. Istället tänker jag packa de överblivna skaldjuren från gårdagen och några små flarror vatten och ta min picknickfilt, min Sarah Waters-bok och Expressens kryssbilaga och lägga mig nere i Vinterviken. Inte i kanske, men vid.

Hej hopp.

Adolf extraknäcker på Expressen.

"En kvinna, en svart och en konservativ abortförespråkare kandiderar för jobbet som USA:s nästa president" står det att läsa i ingressen till den här Expressenartikeln. Inte för att jag är någon Nogger Black-hetsare men liksom.."en svart"? En svart vaddå?

Kvinnan får vara åtminstone kvinna, och den vite mannen får vara både konservativ och abortförespråkare, men den afroamerikanska mannen får bara vara "en svart". Och det här är efter korrläsning? Hur såg ingressen ut innan? "En hysterika, en hottentott och en komplex vit man kandiderar för jobbet som USA:s nästa president"?

Please shoot me.

Jag har precis satt upp en arg lapp i tvättstugan.


Men vafan, så går man upp okristligt tidigt för att göra något så trist som att tvätta och så har nån jävel laddat maskinerna och satt igång dom. Nej, man kan inte stänga av dom. Nej, jag kunde inte gå och ringa på och be vederbörande stänga av ström och tömma maskinen på vatten för att sedan tömma den på sin fula tvätt eftersom skurken inte hade låst tvättstugedörren med sin personliga tvättstugekolv och jag alltså inte vet vem det är som begått detta brott. Alltså fatta vilken LOSE-LOSE situation jag hamnar i!

Om jag bara skiter i det så kvarstår det faktum att jag inte har ett enda par rena underkläder samt att jag har gått upp kl. 07.00 på min sista semestervecka helt i onödan och alltså måste göra det ytterligare en dag för att inte behöva gå klädd i de svarta sopsäckarna som ligger i städskåpet. Om jag tar strid så tvingas jag alltså göra det via en tvättstugelapp.

Detta i kombination med den arga lappen Shaun satte upp i trappen förra veckan* innebär att vi har tagit steget från att vara ett coolt par i 25-30årsåldern till att vara hela husets griniga gamla gubbar. Vi har nu även matchande skinnjackor och sneda crazyluggar, vilket torde vara indielivets motsvarighet till matchande träningsoveraller.


"This is what British people do, we try not to get on with our neighbours", konstaterade Shaun när jag kom tillbaka efter att ha tejpat upp den arga tvättstugelappen.





*Arg lapp angående den frenetiskt via förstärkare elgitarrspelande skithögen som alltid känner att det är som mest lämpligt att göra sina Eric Clapton-imitationer mellan 7 och 8 på morgonen, gärna morgnar då jag har jobbat till typ midnatt innan.





EDIT: åh nej! nu ringer det på dörren! både jag och hallen ser förjävliga ut, vill inte öppna! det är ju tvättstugetjuven! hjääälp!

Anakronism?

Kan väl inte bara vara jag som har svårt att förlika mig med att Evangeline från Huset Eliott nu luskar mordgåtor i CSI?

Beauty and the beast.

Ursäkta mej, men är jag töntig som inte kan låta bli att titta på Kyle XY? Kyle ser ut som en het monchichi (yes, there is such a thing as a monchichi with sex appeal), hans fostersyrra är också jävligt het och inte så himla ungdomsseriesnygg, och intrigen är väl helt okej.

Olika typer av tv-snygg:

Ungdomsseriesnygg
Salongsfärgat hår i för sin tid normala frisyrer, jämn och blek hudton med rosiga kinder, osynligt smink, ingen övervikt trots stort matintag och noll motion, allt oklanderligt ljussatt.
As seen on: Dawson's Creek, Gilmore Girls, Smallville, OC.

Såpasnygg
Plattång, locktång, stylingprodukter. Läppglans och läppenna, metallicögonskuggor och så många smycken som möjligt. Bar hud.
As seen on: Glamour, Days Of Our Lives

Eftermiddagstvsnygg
En kombination av Ungdomsseriesnygg och Såpasnygg. Fast ful.
As seen on: Sjunde himlen.

Skräphögen: nu med crazylugg.

Så The Sounds + JC-spons = ocreddigt move som förstör hela karriären. Men Nachtkidsen + JC-reklam = ? Känner mig förvirrad. Bär Nachtkidsen verkligen kläder från JC? Kan ju ej vara möjligt. Det måste ju JC också förstå? Den där reklamfilmen gör mig verkligen förvirrad.

Den där bilden i hörnet på mig måste bytas ut. Den får det ju att se ut som om jag har långt mörkt hår. Det har jag ju inte. Längre. Nu är det kort och rött och sedan några timmar tillbaka med en crazylugg som kräver en hel del smink för att jag inte bara ska se ut som Mongoloid Tjockis Med Ambitiös Frisör (låter som en karaktär i rollistan på en John Waters-film). Men jag jobbar på det! Hörrni det är skolstart snart. Måste hinna fixa en vägg i köket, måla klart sovrummet och köpa hyllor på IKEA innan dess. Bel Hamim, Liza, gör ni något på lördag? Är gräsänka med stort behov av att skruva ihop bokhyllor och äta skaldjur.

Goth alert!

Kan någon med Helgonkonto vara så vänlig att mejla admin, för mitt konto är tydligen raderat?

Det lever.

Och vill bara säga apropå Pojkfrökens inlägg om heteromännen Belfrages och Schulmans (Stureplan.se och Aftonbladet.se) förklädda gaybashingkrönikor/bloggposts (my words, not Pojkfrökens, han uttrycker sig mer välformulerat än så) och Bögjävlars utveckling av inlägget och följande kommentarsdebatt, att det som störde mig när jag läste skiten (för det känns mer som skit) var att det inte känns som ärlig kritik och debatt kring gaykultur och dess yttringar. Det känns mest som om två snubbar som alltid varit lite homofoba men som haft vett nog att hålla käften om det i forum utanför den direkta bekantskapskretsen nu ser en chans att vädra lite unken luft i media. Och med en prydligt ditsatt klisterlapp markerad "God Smak" kommer man tydligen undan med vad som helst.

Tycker det dyker upp lite här och var, och inte bara i samband med just någon sorts hbt-debatt. Minns också att t.ex Schulman valde att inte kommentera rättegången/gångarna kring "Stureplansprofilerna" eftersom alla är innocent til proven guilty. Visserligen sant, (eller, mer "sant" än sant kanske) men en märklig kommentar att göra. Han tyckte däremot att det var viktigt att kommentera att snubbarna inte var några riktiga Stureplansprofiler. Eh, jaha? Så det är viktigt att ta avstånd från killarna trots att de är oskyldiga tills fällande dom avkunnats? Äh jag vet inte, det hela känns så jävla shady. Å ena sidan: vill absolut inte kopplas ihop med dom. Å andra sidan: Så kan ju tjejerna ha hittat på våldtäkterna och det handlar bara om två sköna snubbar som gillar att ha våldssex med halvt medvetslösa tjejer som faktiskt inte sagt nej tydligt nog. Och den kopplingen är okej att göra under etiketten "Juridisk praxis kontra det demokratiska samhället"?



Ps. Har ett myggbett på ögonbrynet.

Stoppa pressarna - igen!

Älskar rubriken "Många knarkbrott vid reggaefest" på Svd.se. Verkligen breaking news. Ingressen lyder: Tiotals föräldrar runt om i landet har ringts upp i helgen av socialjouren i Uppsala och fått beskedet: Ditt barn har gripits för narkotikabrott på reggaefestivalen här i stan.

Flera förslag till angelägen journalistik med uppseendeväckande rubriker:

"Många Cheap Monday-byxor vid Way Out West"
Tiotals föräldrar runt om i landet har ringts upp i helgen av socialjouren i Göteborg och fått beskedet: Ditt barn har burit alldeles för tighta byxor som i längden kan leda till svampinfektion i underlivet på rockfestivalen här i stan.

"Många trettioåriga mediaprofiler på Spymlan"
Tiotals föräldrar runt om i landet har ringts upp i helgen av socialjouren i Stockholm och fått beskedet: Ditt barn har badat i den lilla fontänen, druckit asdyr öl och fulraggat på Quetzala Blanco på en uteservering här i stan.

"Många Gina Tricot-plagg på Ung 08"
Tiotals föräldrar runt om i landet har ringts upp i helgen av socialjouren i Stockholm och fått beskedet: Ditt barn har haft på sig en skitful aprikosfärgad tunika med sidenband under tuttarna på ungdomsfestivalen här i stan.

Det är sommar och sol och vi har kort tight kjol åh vi vill ha dig, släkting med stor lastbil!

Nu drar jag till Blekinge/Skåne. Där tänkte jag typ äta, läsa och sova. Krama lite på mamma och farmor. Dra en lillebror i håret. Förhoppningsvis åtminstone se röken av en annan lillebror. Kanske att jag lyckas kapa en dator mot slutet av veckan för att avge ett livstecken. Fan bokar jag alltid så tidiga flyg för? Måste liksom åka från dear old Asspudding vid halv sju. Inte okej. Är annars sjukt sugen på att köpa lite bokhyllor. Mmmm, bokhyllor. Men orka fixa med leverans.. ååååh varför är jag bara inte utrustad med någon himla farbror eller nån annan såndär släkting med sketastor lastbil och an urge to deliver furniture?

I didnt do it nobody saw me do it can't prove anything.

Vill upplysa om att det är 90s ikväll och att jag kommer spela "Do the Bartman" ute i tältet. Häpp!

Analyze this.

Känner en stark längtan efter att i onyktert tillstånd få gunga fram och tillbaka med näven i luften på ett svettigt dansgolv till Midnight Oils aboriginhit Beds are burning.

Pervo-tv

Alltså ursäkta mig, men jag tyckte att det var suspekt när man började visa poker på tv. Men liksom, backgammon?????? Med kommentatorer! Det är ju för fan perverst. What next? World Series of Fia Med Knuff?

Bara undrade.

"And can we stop pretending that mainstream porn is not misogynic? Seriously? I mean, you wanna dress young boys up in skimpy outfits and make them arch their backs and pant and moan and beg while five anonymous women fingerfucks them from behind and calls them sluts and the camera focuses on their pouting, inviting, boyish lips and you put them in every straight porn movie out there, you do that and add some man-on-man action alongside every single lesbian sex scene, and I promise I will re-open the discussion on wheather pornography is misogynic or not. Until then - not so much."

Ni har väl ändå inte missat världens bästa Sleepless?

Lite oreos på det här så.

Det finns nånting lite fint men samtidigt djupt oroväckande i Pridefestivalens sista skälvande timmar (alla vet ju att söndagen inte räknas, förutom drugbingon kanske). Bananarama uppträder och folk dansar på borden till Love In The First Degree, cavan är slut i bartälten och dansbanan fylls av svinpackade människor i paradutstyrslarna som Gud glömde. Spanade in Dexo utanför champagnetältet (vart annars?), men som den stalker jag är kände jag mig alldeles för nykter och framförallt alldeles för ful för att gå fram och hälsa. Man skulle kunna säga att min fabulousness låg på en stabil nolla hela dagen. Dansade istället bort en Riesenpåse värt av kalorier till ett Michael Jackson-medley. Utanför parken stog det en full kille som höll en knallgul trädgårdstomte i ett krampaktigt grepp i famnen, nere i tunnelbanan möttes jag av spandexrockare i drag (skillnaden är hårfin).

På bemärkelsedagen.

Idag skulle min lilla pappa ha fyllt 50. Då hade jag ställt till med ett jättekalas. Det var han värd. Han var värd ett jättekalas varje dag i hela sitt 47 och ett halvt år långa liv. Med tårtor och whiskey och rock. Och miljarders miljarders kramar. Jag skulle ha kramat tills armarna gick av. Men istället har jag legat hemma med mensvärk och saknad i hjärterot. Kanske grinat en skvätt eller två.

En hälsosam dos schlager och skam.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt stog jag väldigt långt fram i publiken framför schlagerkvällen med en stor flarra cider i handen. Beundrade Sarah Dawn Finers brön och villa gulla med Mark. Tjoade när Bobby syntes på storbildsskärmen, snygg, solbränd och vitklädd. Funderade seriöst på den närvarande publikens mentala tillstånd när de inte bara jublade åt vidriga Sonja Aldén och hennes än vidrigare låt, utan även applåderade in henne på scen igen och okej det var jag som vrålade "neeeeeeeeeeeeeeeeeeje" när hon frågade om vi verkligen ville höra låten igen. Jag ville verkligen inte det. Men det ville resterande 5000 personer (seriously, what's wrong with you) och jag halsade frenetiskt ur min ciderflaska och tröståt choklad under tre långa minuter. To add insult to injury hade hon på sig något som såg ut som en asymmetrisk bröllopsklänning från Domus extraprishylla och as for mellansnacket så kan vi väl nöja oss med att säga att hade det varit på Oscarsgalan hade den där nu-är-du-klar-låten gått på innan hon hävt ur sig hälften av alla de floskler hon hann med. Sliskigheten som vällde över publiken efter hennes dubbelperformance hade endast gått att tvättas bort meddelst stor dos finsk monsterschlager, men sån tur hade jag icke. Fick därför fortsätta kvällen oren och smutsig till tonerna av Angels comeback (viftade livligt med ciderflaskan och sjöng med för kung och fosterland), och min gamla barndomsfavvo Nästa weekend med Uffe Persson. Hann även med att grupponanera till Andreas Lundstedts skållheta uppenbarelse och återigen känna skammen komma krypande när Mums-Mums roterande höfter uppenbarade sig i nattens hetta.

Men ändå känns det som om något saknades?

Apokalypsen minus ryttarna.

Alltså första arbetsdagen på Pride i all ära, men allt hbt-minglande och tältfixande hamnade liksom lite i skymundan av den plötsliga flygmyreattacken som var kanske det äckligaste på väldigt väldigt länge. När jag anlände till parken vid 12 så var det soligt och frid och fröjd och vi spikade lite mattor och organiserade vårt material och hämtade vatten ur "kranen" (brandslangen). Sedan öppnade portarna och med besökarna kom ungefär 25 000 flygande myror modell svinstora. Följande teorier utarbetades: a) apokalypsen är här, b) Tanto är dubbelbokad för Pride 2007 och Flugfest 2007, c) besökarna är oduschade bondlurkar som tagit med sig insekterna från landet.

Även om alternativ a) kändes relativt troligt så känns det idag skönt att höra att det bara var något sorts försenat massuppvaknande som hade skett. Dessutom är det skitsvårt att säga flygmyra, det blir bara flugmyra eller flygmura. Why?

Missriktad snoppattack.

Traskar in på 7 Eleven för att tillskanska mig lite vätska. Den manlige expediten passerar mig på väg till kassan och hejar glatt. Uppmuntrad av hans trevlighet gör jag sedan det katastrofala misstaget att ta honom för en s.k "trevlig kille". På disken vid kassan där jag ska betala för mitt vatten och min slushie ligger en Aftonbladet ihopvikt. Glenn Hysén är på löpet och vänd uppåt är den halva som täcks av det fantastiskt roliga Hyséncitatet "Ingen tar mig på snoppen ostraffat". Flinande pekar jag på tidningen och säger typ "vilken fin rubrik" i tron att den "trevliga killen" också förstår varför det är ett roligt citat.

-"A fy fan vad läskigt alltså. Höhö. Jag brukar säga det till mina kompisar alltså, att den enda gången jag är rädd för att promenera i Tanto är under Pridefestivalen. Fy faaaaan alltså. Höhö. Ska ru ha kvitto eller?"

..nej kvittot klarar jag mej utan, men en fräsch attityd och lite social kompetens kanske vore på sin plats?