Jag fattar, men jag känner det inte.

Det finns en del företeelser, mestadels popkulturella, som är så bra att jag blir uppriktigt begeistrad över dom. Sedan finns det andra popkulturella företeelser som jag rent intellektuellt fattar är bra men som jag inte kan förmå mig själv att byr mig om. Typexempel: Rufus Wainwright. Han är snygg, han är cool, han är en fantastisk musiker, men jag kan inte för mitt liv uppbringa någon som helst entusiasm inför honom. Videon till Rules and Regulations spelas för fullt på Vh1, och den är så skitfin med Rufus i snofsig rökrock och all Judy Garland-glam en man kan önska, han har till och med jättefina balettdansörer i trikå och Fin de Siécle-muschar. I vanliga fall är det allt som krävs för att jag ska falla. Men det är något hos Rufus som bara inte gör det för mig. Jag tror att det är hans röst. Den är väldigt speciell. Och jag står verkligen ut med speciella röster, jag kan gladeligen höra Nick Cave grymta sig igenom en platta med kukig grottblues eller höra Nina Hagens operapunk utan att ha något problem med att rösten skiljer sig rätt markant från de vanliga topplisterösterna. Det måste vara något med frekvenserna kanske, mina öron kanske bara inte kan filtrera Rufus Wainwright på rätt sätt. För som sagt, jag fattar med min hjärna att karln är bra. Jag orkar bara inte lyssna.