En hälsosam dos schlager och skam.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt stog jag väldigt långt fram i publiken framför schlagerkvällen med en stor flarra cider i handen. Beundrade Sarah Dawn Finers brön och villa gulla med Mark. Tjoade när Bobby syntes på storbildsskärmen, snygg, solbränd och vitklädd. Funderade seriöst på den närvarande publikens mentala tillstånd när de inte bara jublade åt vidriga Sonja Aldén och hennes än vidrigare låt, utan även applåderade in henne på scen igen och okej det var jag som vrålade "neeeeeeeeeeeeeeeeeeje" när hon frågade om vi verkligen ville höra låten igen. Jag ville verkligen inte det. Men det ville resterande 5000 personer (seriously, what's wrong with you) och jag halsade frenetiskt ur min ciderflaska och tröståt choklad under tre långa minuter. To add insult to injury hade hon på sig något som såg ut som en asymmetrisk bröllopsklänning från Domus extraprishylla och as for mellansnacket så kan vi väl nöja oss med att säga att hade det varit på Oscarsgalan hade den där nu-är-du-klar-låten gått på innan hon hävt ur sig hälften av alla de floskler hon hann med. Sliskigheten som vällde över publiken efter hennes dubbelperformance hade endast gått att tvättas bort meddelst stor dos finsk monsterschlager, men sån tur hade jag icke. Fick därför fortsätta kvällen oren och smutsig till tonerna av Angels comeback (viftade livligt med ciderflaskan och sjöng med för kung och fosterland), och min gamla barndomsfavvo Nästa weekend med Uffe Persson. Hann även med att grupponanera till Andreas Lundstedts skållheta uppenbarelse och återigen känna skammen komma krypande när Mums-Mums roterande höfter uppenbarade sig i nattens hetta.

Men ändå känns det som om något saknades?