Kärlekslistor.

Alla skrev väl kärlekslistor när dom var små? Vi skrev kärlekslistor utav bara helvete på lågstadiet. Vi skrev hatlistor också. Sedan var man tvungen att gömma dom på något fiffigt ställe, alltså något fiffigt ställe i bänken eftersom syftet med en kärlekslista ändå var att klassisarna skulle veta att man var intressant nog att ha en och sedan göra allt för att få läsa den. Gud alltså, så tycker folk att det här med dagbok på internet och bloggar är något nytt fenomen? Redan när man var liten ägnades ju oproportionerligt mycket tid åt att markera att man hade åsikter och känslor om något som angick omgivningen (då: vem man var kär i och vem som var ens bästis, nu: vilken musik man gillar och vilka tv-program som suger). När kärlekslistorna blev omoderna började några tjejer i min klass att skriva de två första bokstäverna i för-och efternamnet på killen de var kära i på sina händer. De vägrade säga vem det var de syftade på, men den begränsade tillgången på killar gjorde ju att man inte behövda vara någon Stephen Hawking för att klura ut det. Det var illafall roligt när min kompis Hanna gick omkring med FISO skrivet på handen i en vecka, det tycker jag fortfarande.

Jaja, poängen är alltså att alla de här debatterna om internet som pågår är så bisarra. Det är som om människor i allmänhet har väldigt svårt att koppla gamla varianter av social interaktion och indentitetsmarkörer till de nya och istället tycker att allt det här med bloggar och communities är så himla problematiskt och nytt. Men det är ju samma sak, om och om igen. På skrynkliga brevpapper gömda i skolbänken, på högstadieskåpet, på Lunarstorm, på Blogger.