Semestertest.

Okey smokey, jag testar just nu Tumblr. Går sådär. Inte för att Tumblr inte är bra, utan för att jag är rätt kass på att hantera formatet. Det kanske tar sig?

Kom och häng, om ni vill.

Det var det.

Nu är det snart skolavslutning (äntligen) och jag har de senaste dagarna tampats med allsköns dårar (elever och föräldrar) som haft åsikter om betygen (naturligtvis).  Har flertalet gånger bara haft lust att svälja en cyanidtablett och göra slut på eländet en gång för alla (dramaqueen).

Meeeeen man ska inte gräva ner sig och när de sista tonerna av rockversionen av Jul jul strålande jul klingat ut i elevhallen är det jag som tar mitt pick och pack och drar ifrån gamla Svedala och jag tänker inte sakna jobbet en enda gång.

Demensen, demensen...

Eh, okej! Claes Elfsberg dyker upp i rutan i SVTs sändningar från Nobelfesten och min första tanke är: "ä'nte han DÖD???". Tror alltså att han är Jarl Alfredius. Var tvungen att bildgoogla och bara komma till rätta med tillvaron. På samma sätt som en del gubbar inte ser skillnad på pop-lollor så ser jag inte skillnad på tv-gubbar.

Andra tv-gubbar jag haft svårt att skilja på:

Sorry Skräpis, but out princess is in another castle.

Springer till tunnelbanana, bakfull och med endast tre timmars sömn på nacken. Vill döden dö. Vid tunnelbanan står en bil parkerad. I bilen sitter en man. Mannen pumpar musik på absolut högsta volym, och inte vilken musik som helst. Det jag hör ljuda typ ett kvarter bort är nämligen den klassiska musiken till Super Mario Bros. Lagom till att jag, nu extremt förvirrad och eventuellt hallucinerande, rundar bilen sätter musiken till värld 1-2 igång. Ni vet när man åker ner i röret och hamnar under marken liksom. Där satt han och liksom tonsatte oss kändes det som.

Förortens frostslöjor.

Förortens frostslöjor., originally uploaded by Skraphogen.

*Tranströmer*

Det här är ändå en typ av kyla jag kan stå ut med. Även om bristen på vinterstövlar börjar bli plågsamt uppenbar. Förbannar mina vidrigt välvda hålfötter.

Lost & Found: Sex dwarf.

Man vet att det kommer bli en bra dag när man möts av Top 10 Prince när man yrvaket och morgonretarderat sätter på tv:n.




_________________________________________________________________
Exsqueeze me, men när fan skrev jag det här? Augusti 2009 säger visst dateringen. Okej. Det förklarar saken. Slogs av en plötslig längtan tillbaka till mina glada studentdagar då man för det mesta kunde starta dagen när fan helst man behagade. Övrigt: Prince Diamonds & Pearls seglar ledigt in på min topp.. ja.. vad ska vi säga? 20? Hur bra skiva? Megabra. Over & out.

Lost & Found: Jag bloggar lite om korv.

Detta inlägg författades någon gång i juli. Det handlar om offentliga toaletter och korv. Trevlig helg på er då!


_____________________________________________________________________________________


I torsdags satt jag tillsammans med några vänner och bekanta vid vattnet i Gamla Stan och njöt av utsikten mot Mariaberget och en av misstag inhandlad bantningscider. Allt var verkligen frid och fröjd tills jag helt plötsligt blev helt otroligt kissnödig. Eftersom majoriteten av mitt sällskap hade blivit utjagade med kvastar och högafflar av personalen på de omkringliggande barerna så kom Liza på att det ju finns en såndär vidrig betaltoalett på Mälartorget.

Great.

Finns det något jag hatar här i livet så är det offentliga toaletter. Jag åker typ hellre hem med kisset rinnande längs benen än går på någon äcklig nerpissad toa där urinstanken bildar en solid vägg som man inte bara måste passera, utan som man liksom måste sätta sig i och bara försöka stänga porerna och tänka på raindrops on roses and whiskers on kittens.

Nu var jag då tyvärr i en sådan situation att, ja, vad ska jag säga? Vinna eller försvinna? Allt eller inget? Ingen återvändo! Jag och Liza begav oss till den förhatliga betaltoan mitt på Mälartorget. När vi kommer fram så ser jag att dörren står på glänt. Jag gnyr bekymrat och Liza stegar fram och fläker upp dörren.

- "In med dej!", gormar hon oresonligt på sin breda skånska.

Jag tittar in och ser bara en massa bruna fläckar. Hela toasitsen är täckt med bruna fläckar och jag drar snabbt den enda möjliga slutsatsen och gnäller desperat,

- "Men det är ju bajs över hela sitsen!!!"

Liza tittar in och säger sedan:

-"Äh, det är inte bajs. Det är bara brännmärken från cigaretter. Någon har suttit här och rökt..."

Här någonstans försöker jag bestämma mig för om ciggteorin är bättre eller sämre än bajsteorin samtidigt som jag koncentrerar mig på att inte börja kissa på stället. Jag blir dock abrupt avbruten i mina tankegångar då Liza avslutar sitt resonemang med att konstatera att inte bara har någon suttit och rökt och fimpat upprepade gånger på den asäckliga toastolen, någon har även ätit en halv jävla medwurst OCH LÄMNAT DEN OÄTNA HALVAN SOM DÖRRSTOPP.

Skälet till att vi inte behöver spendera 5 kronor på att ådra oss syfilis är att någon härlig tjomme fått the munchies men någonstans mitt i korvkavalkaden som säkerligen utspelats inne på denna offentliga inrättning insett att medwursten har fler användningsområden än bara bukfylla. Således har denna någon:

1.) insett att han/hon kommer att behöva återvända till brottsplatsen
2.) ansett att 5 balubas kan spenderas på bättre sätt än på en äcklig betaltoalett på Mälartorget
3.) kanske varit lite sugen på att avsluta den där körven.

Hence: lägga den i dörrspringan som dörrstopp.

Liza kickade snabbt in korven, stängde dörren och beordrade mig att kissa. Jag gjorde som jag blev tillsagd, hyperventilerandes - då jag fann situationen vara fantastiskt vidrig och vidrigt fantastisk. När det blev min tur att vakta dörren löpte äckelrysningarna längs min rygg så fort tankarna ens snuddade vid alla brännmärken, vid stanken och den där jävla körven som bara låg där inne på golvet och bidade sin tid.

Innan vi gick där ifrån petade Liza omtänksamt tillbaka medwursten med ena foten. "Skulle kännas lite ofint att inte göra det", konstaterade hon muntert innan vi återvände till vår bantningscider på kajkanten.

Ack kära korv, vad blev så av dig? Återbördades du någonsin till din ägare och bane? Blev du en festmåltid för Stockholms svullna avfallsråttor? Slutade du dina dagar i en av Gamla Stans fåtaliga papperskorgar? Detta förtäljer tyvärr icke historien. Dagen efter hade jag vägarna förbi och beslöt mig sålunda för att titta till min räddare i nöden, men den låg sorgesamt nog inte kvar.

Lost & found

Gudars, hittade precis en massa opublicerade utkast som man kanske borde posta? Ett involverar till exempel en offentlig toa och en halväten medwurst. Lite för bra anekdotmaterial för att bara ligga här och skräpa menar jag.

Tillägnad min gode vän Marre.

Det finns ett lärarforum där jag följt en lång diskussionstråd om hur man hanterar stökiga klasser. Det kunde man ju räknat ut med röven att där skulle dyka upp rättshaverister som tycker att man kan kasta ut elever med fysiskt våld i snön (med eller utan ytterkläder) och fröknar som tipsar om att räkna goda gärningar med hjälp av bönor i burkar. Sedan bara dyker hon upp. Mitt alter-ego! Hon skriver om hur hon som nyexad styrde upp en jobbig klass genom att sätta sig, lägga upp fötterna på en stol, ta upp ett äpple och en tidning för att sätta sig att läsa.

Efter 25 minuter var det jättetyst och då först "hörde" jag att den värste kaxen frågade mig vad jag gjorde. "Jag kan allt redan och får betalt vare sig jag lär ut det eller inte" svarade jag.
Efter detta "Hollywood" stuk hade jag och eleverna ett par jättebra dagar.

Åååh, liksom epic lulz på att 1.) köra Dangerous Minds-taktiken, 2.) dela med sig av den i en forumtråd.

Någon tjomme svarar sedan inlägget med att han nog läst om den här taktiken i en bok av [insert random name på författare som endast pedagoger bryr sig om]. På detta svarar Hollywoodläraren:

Nej, ja tror inte det var från Steinberg jag fick idén, gick nog bara mer på Michelle Pfiffer-stuket...

Okej, funny - right? Håll nu i er för slutklämmen:

...(är mycket filmintresserad).

!!!

Du vet att det är sant.

Lady GaGas Bad Romance. Så otroligt mycket Eurovision Song Contest. Kan ej åminna mig när jag senast hörde en låt som inte bara osade, utan rent utav projektilspydde Eurovision Song Contest sedan... ja... senaste Eurovision Song Contest.



Jag visualiserar en mörk Eurovisionscen där ljuskillarna försökt åstadkomma illusionen av "stjärnklar natt", där Gaga kläcks ut ur någon absurd glittrig prinsesstårta och genast flankeras av manliga dansare bärandes på fanor.


Fab.

Gregorius.

Så jag har läst Gregorius av Bengt Ohlson de senaste dagarna. Känner att boken inte riktigt lever upp till förväntningarna. Även om Bengt Ohlson är en mycket skicklig hantverkare så känner jag bara ett pubertalt "och??" välla upp inom mig. Jag gillar verkligen Doktor Glas, den rör sig i ett behagligt mak framåt i berättandet och nya komplikationer uppstår längs med färden. Det är kärleken till Helga, hatet mot Gregorius, avundsjukan och besvikelsen när Doktor Glas inser att Helga har en älskare, och slutligen frågorna kring mordet på Gregorius. Vi har en plot, liksom. Sedan går det inte fram i en särskilt rasande fart, eller är särskilt vulgärt övertydligt *tar jobb på Kupé som bokrecensent*, men det är ändå himla bra. Bengt Ohlson har liksom allt det där runt omkring, miljöer, samtal, tankar och inre monologer. Men ingen plot. Ba jaja, Gregorius är en människa med fler sidor än en, men behövdes det verkligen 400 sidor för att konstatera det? Började längta efter mordet redan runt sida 100.

Köande: flera timmar VS en vecka.

Så fort det släpps ett nytt designsamarbetet på HM så är det ett jävla tjat om tjejerna som köar utanför butiken. De anses vara helt störda som köar i flera timmar för ett par skor signerade Jimmy Choo eller en kjol från Viktor & Rolf. De jämförs med hyenor och utmålas som egoistiska, köpgalna våp. Alla riktigt vältrar sig i något sorts ytterst tillfälligt antikapitalistiskt moraliserande.

Jag undrar, är det någon av alla dessa människor som någonsin gått förbi Webhallen veckan innan release av någon ny grym konsol eller något hett efterlängtat spel? Där sitter nämligen snubbar i sovsäckar och på små tältstolar. De kan sitta där i en vecka. Smälla upp tält på Sveavägens trottoar. Göra sig ett tillfälligt hem mitt i stadens rusningstrafik.

Men det är konstigt, ingenstans målas de ut som blodtörstande predatorer på kapitalismens savann. De är bara sköna snubbar som gör en rolig grej.

Skräphögen just nu: skunktappningen

Min sambo ba *åkte hem till England*. Innan han åkta så ba *packade han dataladdaren*. Och vi liksom *har bara en*. Så min datta är såhär: :(

Vågar ej blogga på jobbet. Folk är så jävla nyfikna. Fick reda på att en av mina kollegor brukar köpa sex när han är i Tyskland på semester utan familjen. Jag typ *erm*. Vet inte vad jag ska tro?

I alla fall, tjipp och hej. Återkommer.

Farbror Bosse skriver omdömen.

Något av det allra värsta med mitt jobb är alla jävla omdömen som ska skrivas varje termin. Det skrivs för alla elever som man undervisar och används som underlag vid utvecklingssamtalen. Ponera då att man undervisar fem olika elevgrupper totalt. I varje grupp går det cirka 20 elever. Det blir väldigt många omdömen.

Omdömena fylls i via Skolwebben och är i princip standardiserade mallar. Den viktigaste delen, och antagligen den del som de flesta tar sig mest tid med, är den som i princip bara är övriga kommentarer. Det är ju där man kan tilltala eleven och dens föräldrar direkt. Jag tycker att det är rätt jobbigt, man känner sig som en jävla pedagogisk papegoja tillslut när man för femhundrasjuttiofjärde gången skriver något om att eleven är "ansvarstagande" eller att "arbetsinsatserna varierar". Fy fan. Oftast har man en veckas planeringstid på sig att fylla i alla omdömen för en årskurs, och ja, man ska ju hinna allt sitt andra för- och efterarbete då också. Jag räknar med att varje enskilt omdöme kanske tar 5 minuter att skriva och på en vecka kan man behöva skriva 60 omdömen. Jag är ingen mattelärare, så you do the maths. Ibland vet jag inte vad jag skriver, jag är så upptagen med att vara personlig och konstruktiv att jag får någon sorts minneslucka i efterhand och bara förtränger det hela. Ibland skickar man liksom hem ett omdöme som är helt felstavat och osammanhängande, vilket ju alltid ger ett bra intryck av svenskläraren..

Men så min kollega. Åh, han tog ändå priset. Efter 40 skrivna omdömen ville han knappra in några positiva kommentarer till en tjej som lämnat in ett väldigt ambitiöst arbete gjort på dator. Han lyckades frambringa ett sista uns av kreativitet och skickade hem tjejen med följande omdöme: Du har gjort ett fint arbete med din mus.

Vad hände sen?

Kommer ni ihåg den här tjejen? Hon dök upp på jobbet igår och ville kramas lite. Hon var piffig och glad och mådde bra. Hon har följt drömmarna hon hade förra terminen om att jobba i ett uniformsyrke (hon ville helst bli polis, erkände hon för mig när vi var ensamma en gång) och går nu första året på Säkerhetsgymnasiets högskole-och yrkesförberedande specialutformade program som inriktar sig på skydd och säkerhet. Hon trivdes väldigt bra och hoppades att hon skulle hinna lära sig simma (så att hon kan söka in på Polishögskolan när hon tagit studenten).

Vill helst få betalt för att bara ha sovmorgon 40 h i veckan.

Gud, blögga och min browser har inte varit sådär jätteöverens de senaste dagarna alltså. Den laddar en tom sida och vågar sen fråckt påstå att den är "done". Hell no, vill man bara vråla då!

Känner mig liksom laddad och taggad och peppad och allt vad man nu säger efter mitt lilla höstlov. Är typ fortfarande mätt. Nu är det bara 6 veckor kvar till jullov!!! Är värre än eleverna och ba "guuuuuuuuuuuud äre inte loooov snart igen" varje morgon när klockan ringer och jag måste släpa min aströtta lekamen ut i morgonkylan.

Glad Halloween då.

Blast from the past.

Ja det skrivs ju som bekant ingen Idolblogg detta året (eller jo, i rättvisans namn så gör det väl det, men ingen som räknas if you know what I'm saying). Jag och Liza har mumlat något om att det nog är lika bra, årets upplaga väcker av någon anledning än ilsknare reaktioner hos oss än förra årets. Jag menar kom igen - Erik?? Svenska folket, ni kan bara inte mena allvar?

Så ser jag att ikväll bjuds det Las Vegastema i Idolstudion. Vet ej hur jag ställer mig inför detta. Å ena sidan är det ju typ bästa temat i Idolsammanhang någonsin, det tycker jag verkligen. Å andra sidan kommer vidrigheter som Eriks tolkning av Dusty Springfield med största säkerhet framkalla ett svårt illamående och eventuellt lite yrsel hos undertecknad (tur jag åt tidig middag).

Ägnar mig åt en dödssynd i taget.

Nu har jag visserligen fått lön, men jag har relokaliserat mig till södra Sveriges mörka skogar. Här ägnar vi oss inte åt shopping, här ägnar vi oss åt one thing and one thing only: att äta.

Återkommer vid senare tillfälle. Med största sannolikhet i sällskap av ett maffigt tarmvred.

Är så avis.

Gud vad jag hatar alla peppade utrop om att "äntligen äre löööööön!!!!!"... Bah NEJ! Jag får lön den 26:e!!!!!! *ohörbart gubbmummel*

Om du har lite tid över...

...så tycker jag att du ska kolla på det här avsnittet av Skolfront där min på alla vis fantastiska före detta kollega Pelle lugnt och sakligt krossar alla bisarra påståenden om att akut p-piller skulle förvandla våra hormonstinna tonåringar till spontanaborterande promiskuösa sexmaskiner.

Vi måste värna om sexualundervisningen. Den vettiga och inkluderande sexualundervisningen, that is.

Oh my lol.

Idag lämnade en elev in en engelsk text med typ världens roligaste svengelska. I smelted like worm choklade, stog det. Jag dog. Lyckades keep my cool och vek varsamt ihop pappret och berömde honom för den fina texten (den var faktiskt väldigt bra i övrigt). Väljer att se den citerade meningen som lite krydda. Sådan är jag.

Jo favoriterna var alltså Gold Dust Woman, Sara och Silver Springs.

Fleetwood Mac igår. Känner lite att okej, hur ska någon kvinna på scen någonsin kunna toppa Stevie Nicks? Liksom, hur?????? Helt obegripligt. Under slutet på Gold Dust Woman ville jag typ hoppa från läktaren i ren hjärn- och hjärtoverload.

Dessutom, hur kan en människa vara så förjävla intressant? Svar vet ej. Men faktum kvarstår att när Stevie Nicks stint stirrar ut i publiken på just mig (en känsla säkert delad med ungefär 30 000 personer,) höjer ett pekande finger och sjunger time casts a spell on you that you won't forget me så ställde sig samtliga hårstrån på kroppen på ända och saluterade. Så jävla stompig och hjärtslitande liveversion.

Började även grina under slutet på Sara under, ni vet, omfamningen. Ja. Åh. Hade förhandstippat på att det kanske skulle komma en liten pliktskyldig tår under Landslide, så det hela var ju lite oväntat får man lov att säga. Det var som att någon vred på kranen bara. Vet inte varför.

Katederrapport.

Dagar då jag inte direkt älskar mitt jobb: Har precis rättat fem tätt tätt handskrivna sidor utan styckeindelning eller punkter som handlar om ett helt obviously påhittat kärleksdrama som författaren utger sig för att ha upplevt. Alla killar inblandade i texten kallas dessutom för "han". Såg ut såhär när jag kom till slutet: o_O

Dagar då jag direkt älskar mitt jobb: Fem tuffa förortskillar i 9:an YouTube:ar under studiestödstimmen och ur högtalarna strömmar helt plötsligt Rammstein. Alla fem tuffa förortskillar headbangar synkroniserat i slow motion och sjunger med avgrundsröster i kör: "MUTTIIIIIIIIIIII"... *Rammsteinstomp*..."MUTTIIIIIIIIIIIII"...

Årets (karriärens?) citat: -"Om jag var tio år äldre och tjugo centimeter längre skulle jag lägga in en stöt. På gud."

You get what you give.

Ser ett klipp på America's Funniest Home Videos där en tonårstjej som sitter i en fåtölj och pladdrar om killar och smink blir omkullvält av av en kompis. Voice overn säger: "Even teenage girls get tired of listening to teenage girls!". Dör på det där alltså. Först ägnar man 13 år åt att lära tjejer hur viktigt det är att vara fin så att killarna ska gilla en, sedan bashar man dom för att det är det enda dom pratar om. Eh, du var liksom med och skapade monstret... Om det nu är ett sånt jävla problem att tonårstjejer pratar högt och oavbrutet om killarsminkdisco kanske du ska byta ut leksakssminket du tänkte ge din 5-åriga dotter mot en geografibok eller nåt. Hur jävla svårt kan det va?

I HATE YOU BLAAAAKKKKEEE!

Jag trodde kanske att det var mitt dagliga samröre med tonåringar som gjort att jag är som besatt av alla de tonåriga Barbiebloggarna. Men nu vet jag bättre. Det är ju för att deras blogginlägg är som ett polyesterbärande och idominkladdigt avsnitt av Dynastin som jag inte kan sluta läsa. Det är Alexis Colby och Krystle Carrington i omöjliga löshårstestar och plagg från Gina Tricot. Inlägget hos Dessie om slagsmålet som utbrutit på en hemmafest (ja, eller chillkrök som det heter nu för ti'n) tar liksom kakan.

För den oinsatte: Några tjejer snor Dessies läppstift. Bara här känner man ju att okej, läppstift liksom? Inte läppglans eller annan age appropriate make-up. Utan inte mindre än två damiga läppstift blir stulna under denna sofistikerade chillkrök. Under ett stort showdown beslutar sig Dessie för att det enda rätta är att hävda sig meddelst sin mycket dyrbara klocka:

å när vi stod där ute och snackade om att de snott mina saker så tog jag av min guees klocka och börjar vifta med den och skriker "Ska du inte ta den här äkta Guees klockan också!? Kostar bara 4,000 Kr..!"

Ett rungande PWND hördes säkerligen eka över Stockholms innerstad.

Även om Alexis säkert skulle kunna tänka sig att dingla med ett diamanthalsband från BVLGARI framför Krystles välfönade lugg så slog inte Dynastinparallellerna mig förrän dramat utvecklar sig ytterligare och Dessie hämtar förstärkning. Förstärkningen består bland annat av till och från-bästisen Paow som inte tvekar inför lite härligt handgemäng. Och nu, det är nu det blir Best of Dynastin av hela bloggposten:

Och Paulina som hade längtat efter att få bråka med dem brudarna springer fram och slår bruden som slog mig och drog av en klump av hennes riktiga hår.

När två brudar slåss så att håret ryker, då mina damer och herrar befinner vi oss i ett avsnitt av Dynastin. Så är det bara. Man känner lite att z0mg, hur ska detta sluta? Det slutar såklart bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Verkligheten överträffar i sanning dikten när tjejen som får en snyting slår tillbaka och drar av en tuss av Paulinas hår:

men som tur var tar Paulina bort löshåret och börjar provecera och säger "Tyvärr, jag har löshår. Synd att du inte kunde bättre stumpan!"

ALLTSÅ! Det är så jävla OFF THE HOOK! "Som tur var..", som tur var tar hon bort löshåret och börjar provocera med sitt dinglande löshår i högsta hugg! Jag dör, det är så bra! Stackars kompisen som försöker medla får också några snytingar och då får äntligen Dessie nog och avslutar det hela på ett i sammanghanget mycket passande vis:

Men då blev jag irriterad och sprang och hämta en stor pinne, som var lika stor som mig och börjar svinga den mot henne tills hon sprang iväg...

Där står alltså lilla orangea Dessie och svingar en stor pinne efter läppstiftstjuvarna samtidigt som Paulina förbannat hytter med sitt löshår. Jag känner såhär: eftertexter. Jag behöver eftertexter för det är så jävla filmiskt.

Ah. Apalling Trash kunde inte gjort det bättre...

En dålig linsvecka.

Skulle ta ut mina linser en kväll för ett tag sedan. Eventuellt var jag lite på pickalurven när jag utförde detta precisionsmoment i min aftontoalett och jag kommer ihåg att jag liksom missade att peta ner min ena lins i linsbehållaren och att jag råkade sprätta ner den i handfatet istället. Fick upp den, lade ner den i burken och fortsatte med min andra lins. Försökte vara extra försiktig för att inte göra samma misstag som med första linsen och lade noggrannt ner den i sin behållare.

Dagen efter sätter jag i mina linser och går till jobbet. Så långt inga konstigheter. Först när jag läser en text på jobbet inser jag att mitt synfält inte beter sig normalt. Det känns som om jag kollar i kors och jag känner mig nästan lite full. Inser att jag stoppat in högra linsen i vänster öga och vice versa. När jag kommer hem tar jag av mig linserna, lägger höger lins i höger behållare och vänster i vänster.

När jag morgonen därpå ska peta in dom där jävla linserna igen så är höger lins spårlöst försvunnen. Den ligger inte och skvalpar i sin vätska och jag petar frenetiskt runt i behållaren och tror att jag blivit galen. Häller ut linsvätskan, men ingen lins ligger fastklistrad mot behållarens kanter eller ens i locket. Kommer fram till att jag måste gjort en s.k fyllesprätt och alltså missat behållaren för att sprätta ner den i handfatet och spola ut den i avloppet. Svär och tar fram en ny månadslins ur förrådet. Blir sen till jobbet.

Jag vet inte vad jag gjort för att förarga synfelsgudarna, men dagen efter beter sig min högra lins jävligt märkligt. Jag ser liksom sämre med linsen i, än utan. Tänker att jag nog har skit på linsen. Problemet är bara att allt eftersom dagarna går så ser jag bara sämre och sämre med mitt högra öga. Om jag blundar med vänster öga så är höger ögas synfält helt suddigt och grått. En kväll tar jag ut höger lins och svär. Vad har jag gjort för att förtjäna detta, liksom? Ska jag behöva slänga en till lins? Jävligt irriterad är jag vid det här laget, kan jag meddela.

Jag klampar surt ut i badrummet på morgonen och stirrar på min lilla linsbehållare. Why have you forsaken me? Vi som brukade vara så bra kompisar. Grymtar till och skruvar av locket på höger behållare. Petar upp linsen på höger pekfinger. Blänger illvilligt på min fiende och inser att hallå, ser den inte jävligt stor ut? Lägger huvudet på sned, pannan fortfarande rynkad, och tittar lite till. Jo. Den är tamejfan jättestor. Drar lite lätt över linsen med tummen. Den delar sig. Inte i två halvor. I två linser.

Jag har gått omkring med två jävla linser i mitt högeröga i flera dagar. No friggin' wonder att jag inte sett ett skit!!!!!!!!! Alltså ursäkta mig, men vart FAN var den linsen någonstans? Jag petade ju runt som en besatt i den där jävla behållaren. Ändå hade den hittat någon liten yta att bara klistra sig fast vid och ba "hee-hee, i'm slick". Så jävla sur.

Achtung!

Måste bara berätta om en så himla sjuk vikarie som bevistat min arbetsplats på sistone. Redan första gången jag såg honom kände jag liksom att wehey, vad har krupit fram ur Narniagarderoben nu? Han är lång, mager och gammal. Han bär svart kostym och har en röst man oftast hör ljuda från en predikstol. Han svävar liksom i landet mellan Laestadian och gammal svartrockare. Inte förrän man haft en konversation med honom går det att riktigt avgöra om han är god eller ond. Å andra sidan så går det jävligt snabbt att fastställa att han nog dansar horisontalmambo med Hin Håle så fort tillfälle ges när man väl konverserat honom en gång eller två.

Efter att han högljutt förbannat RFSU, Madonna och på något sätt även förnärmat lyckats komma fram till att min kollega menade att han var pedofil då han följt med en elev till toaletten (min kollega är mentor för nämnda elev och undrade bara vad som hänt under lektionen för att en sådan drastisk åtgärd skulle tas till) kände jag ändå att han toppade sig själv nu i veckan. En av mina elever satt under lunchen och beklagade sig över sin "fett skumma tyskavikarie". Jahupp, tänkte jag, det kan väl bara handla om en vikarie? Mycket riktigt. Min elev var försatt i något sorts milt chocktillstånd då han berättade att denne man först begärt att åttondeklassarna skulle stå på led utanför klassrummet, därefter släppt in dem och genast med hög stämma börjat sjunga en för eleverna helt okänd tysk sång. Efter vers och refräng tittade han bistert ut över klassen och sade med gravallvarligt djup stämma: ANTECKNA DET JAG SJUNGER!

Och som de antecknade.

Min elev tittade förtvivlat på mig över riset och sade: "Johanna, jag antecknade som fan. Men jag förstog ingenting. Jag skrev och skrev, hachma yohoo rachmi spachmi hej och hå. Jag har en hel sida i min anteckningsbok med helt obegripliga anteckningar. Hoppas det inte blir läxförhör".

Jo men det finns hopp, faktiskt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men min måndagslektion med en liten grupp åttor som i huvudsak ska ägnas åt ashärlig satslära och implementerandet av skrivregler har i smyg förvandlats till typ grundkurs i hbt. Efter förra veckans diskussion om transvestitism vs. transgender då en elev även alltså outade sig som eventuell transvestit så hade vi idag en lång diskussion om huruvida alla bögar är.. and I quote.. "biffiga" och spanar in killar på gymmet (vilket alltså förklarar varför de är så biffiga). Långsamt gled vi sedan in på huruvida lebb är en okej förkortning av lesbisk (negativa konnotationer då det är för likt ordet läbbig, enligt en av eleverna) och hur det kommer sig att en del människor lever i flera år med en partner av motsatt kön för att sedan lämna dem för en partner av samma kön som de själva. Allt detta för att en av eleverna sett något på tv om hur svenska kvinnor var upprörda för att.. and I quote once again... "mannen typ har gått ut och köpt kondomer och sen gått för att träffa andra killar".

FYI kan jag meddela att majoriteten av eleverna i gruppen inte tyckte att det spelade någon roll om ens partner var otrogen med en kille eller tjej. Otrohet är otrohet. Sedan klämde en av killarna i med ett rungande "KÄRLEK HAR INGET KÖN" och då ville lilla frökens hjärta spricka av stoltma och ömhet.

Ja se dagens ungdom.

Jag tror att den gågna veckans märkligaste händelse var när en elev vars intressen består av typ thaiboxning och porr under en lektion om satslära konstaterade att han gillade att ha på sig sin syrras kläder och följde upp med att fråga om det då gjorde honom till transvestit.

Oj vad skojzigt med tautologier.

Förlåt, men det bästa med Kändisdjungeln var ju ändå när Karl-Petter i ett samtal om mat man längtade efter längtansfullt suckade att "nu skulle det sitta fint med lite rotmos och köttkörv". Köttkörv! Åh vad roligt jag tyckte det var.

Twitter.

Ni hittar mitt tryne här: häpp!

Mitt enda inlägg i debaclet rörande Anna Anka.

Det allra viktigaste faktumet när man diskuterar Anna Ankas allmänna osannolikhet är att hon när hennes son får barn faktiskt på riktigt kan titulera sig Farmor Anka.

Dagens insikt.

Jag vet att ämnet "helt jävla störda tatueringar i Miami Ink" diskuterats till döds. Klassiker: kärringen som ville tatuera in en halväten grilled cheese sandwich på vilken Jungfru Maria lite otippat hade dykt upp. Hon ville naturligtvis föreviga den halvätna mackan på sitt ena bröst eftersom hon lyckats sälja den på eBay för ett helt vansinnigt pris. Men grejen är att i det fallet så är hon uppenbarligen galen. Man kan inte kräva normalt estetiskt tänkande av en tvetandad tant som säljer halvätna grillade mackor med religiösa motiv på eBay, det säger ju sig självt.

Däremot tittar jag nu på ett avsnitt där en snubbe kommer in och vill tatuera en döskalle. Fine. Men han vill att det ska komma eld ur ögonhålorna. M'kay. Darren blir entusiastisk och ba "i'm gonna surround it with fire, yeah, that'll be cool". Mmmm'kaaaaay. Sedan kommer dödsstöten. Snubben vill att döskallen ska ha BEN. Darren börjar flacka med blicken. Kameran zoomar ut.

Snubben har inga egna ben!

Han har stålpinnar till ben och det är naturligtvis en krigsskada. Okej, till och med Darren fattar ju att en brinnande döskalle kommer se helt jävla vanvettig ut med ett par ben. Problemet är liksom att snubben med krigsskadan nu har satt igång sin klassiska Miami Ink-tirad om vad tatueringen symboliserar för honom. Naturligtvis symboliserar den benen han blivit av med i kriget. Hur säger man till en kille som kommer få gå omkring resten av sitt liv på stålpinnar att hans tatueringsidé, som betyder så mycket för honom, är helt bananas? Att det går emot alla estetiska principer att göra en tatuering som garanterat kommer bli skitful? När Darren nervöst och diplomatiskt försöker lägga fram detta faktum inför den benlösa snubbens helt uttryckslösa ansikte så känner jag att jag verkligen inte är avundsjuk på hans yrke. Hur många dumma idéer måste man övertala folk att glömma? Hur många gånger måste man bara suck it up och tatuera ett motiv som ser, well, förjävligt ut? Om vi bortser från att jag suger på att rita och att jag tycker det verkar lite äckligt att trycka nålar i folk så är nog tatueraryrket ingenting för mig.

Härligt och irriterande på en gång liksom.

Så härligt kokett att ha närmare 1000 vänner på Facebook och ändå envisas med att ha en privat profil. Okej om du är typ internationell supahstar, men om du är en ganska vanlig typ så känns det liksom lite udda.

På tal om Blocket.

Någon som är sugen på en ny cool vardagsrumsmöbel?



Okej!

Denna "unika häftiga Cowboybootsfåtölj" tar fan kakan. Har ni någonsin sett något så sjukt? 136 cm lång! Extremt kulört! Dessutom - delbar som fotpall! Helt fantastiskt. Dessutom är det roligt att den säljs pga "flytt till mindre". Inte pga att den är in the shape of a motherfucking skitstor kulört cowboystövel! Fint också hur dom har matchat med Oxfordmöblerna i bakgrunden. Eklektiskt är uppenbarligen deras inredningsfilosofi. Hur skulle man reagera om man kom hem till någon för första gången och den personen ba "nä men slå dej ner i vardagsrummet du så sätter jag på kaffe" ?? Så traskar man intet ont anandes in i vardagsrummet och möts av detta brott mot mänskligheten.

Hur som haver, man kanske skulle investera?

Ta det piano.

När vi flyttade in här för några år sedan så dealade vi med idioterna vi bytte lägenhet med. Dom fick vår ascrappiga gamla tvättmaskin och vi fick deras gamla ostämda piano. Det var på det hela taget en ganska bra deal för oss just då.

Några år senare tycker vi bara att det där dammiga gamla pianot tar en massa plats. Så "vi" lade ut en annons på Blocket. Jag använder begreppet "vi" mycket löst här, jag hatar nämligen Blocket. Så fort man lägger upp en annons där så attraherar man all världens idioter. Inför vår flytt hit så lade jag upp en massa möbler på Blocket och folk som hörde av sig var så jävla knäppa. De skulle pruta typ 75 %, köpa möbler som inte ens existerade i annonsen och en kvinna försökte vid ett tillfälle köpa gardinerna som syntes i bakgrunden på bilden. Efter mycket om och men så svor jag att aldrig sälja något på Blocket igen. Nu påminns jag om varför.

Trots att det i pianoannonsen står att man bör höra av sig via mejl vaknade Shaun med typ sex missade samtal. En galen kille i Kista ringer och vill veta vart vi bor (står i annonsen), hur stort pianot är (står i annonsen) och exakt hur mycket det kostar att hyra en bil på OKQ8. Hur stor är förresten bilen man kan hyra? Hur många km ingår? Liksom, om du fattar att vi ger bort ett piano då måste du ju kunna läsa. Läs inte bara annonsrubriken, utan läs själva annonsen också ditt spån! Eftersom du har hittat annonsen så kan du dessutom uppenbarligen använda en dator + internet. Varför inte gå in på okq8.se och kolla priserna på hyrbil där? Du har ringt på en Blocket-annons, inte kommit till mackens växeltelefonist! Jeez.

Modä.

Två saker fullkomligt förhäxar mig med Idol. Det ena är Laila Bagges hår. Liksom, hur mycket är äkta och hur mycket är låtsas? Jag chansar på 40/60, fördel låtsashåret. Får känslan av att hon har typ fem hårstrån, men att en rätt begåvad och antagligen smått frustrerad hårstylist lyckats worka sin magic med enastående resultat. Och när vi då är inne på stylingen - vem gör indietjejstuperingen på henne? Var det hennes egen idé eller jobbar det ett gammalt Broder Daniel-fan i sminket på Fyran?

Det andra är Andreas glittriga munkjacka. Första gången jag såg den så utbrast min inre evigt pågående monolog ett högljutt "fan, har han på sig paljettkavaj??!". Ända tills jag såg luvan och mysbyxematerialet så tänkte jag att shit, modebloggarna har oss verkligen i ett järngrepp. Nu undrar jag liksom vart man ens hittar en jävla munkjacka täckt i paljetter? The gay Ed Hardy store eller?

This just in:

blev idag vald till biträdande fackligt lokalombud under ett årsmöte som föranletts av så mycket hemligt mummel i korridorerna att det började likna Maktkamp på Falcon Crest.

Det är så kallt i vår lägenhet att jag inte kan använda datorn, fingrarna är för stela. Kan vi snälla knäppa på elementen nu ellör?

I felt the knife in my hand, and she laughed no more *jucketi-juck*

När man känner att arbetsveckan kommer att bli lång. När man är arg på chefen. När snoret aldrig tar slut. När man ger sig i kast med ett diskberg högre än Sinai. Då finns det bara ett botemedel - en torrjuckande man i grön paljettjacka.


Take it away Tjuren, från Wales.

Skräphögens.

Något jag verkligen haft tid att förkovra mig i under min konvalescens är ... eh... ja... bloggosfären. Jag har läst bloggar jag älskar, bloggar som får mig att se ut såhär: o_O, hittat bloggar jag önskar jag hittat tidigare, hittat bloggar jag önskar att jag aldrig hittat, och så vidare i en hel jävla evighet.

En grej som jag tycker är lite härlig och lite irriterande på en och samma gång är hur jäkla oinsatta en del bloggare är. Och med en del menar jag kändisbloggare. Alltså kända människor som började blogga typ här om dagen och i vissa fall bloggare som blivit så kända att de nu är mer kända för att vara kända än vad de är kända för att blogga. Hängde ni med? Jo iallafall. Det som är roligt med dem är att de inte tar del av (här kommer det igen) bloggosfären. De finns där och är en del av den, men de tar inte del av den. I deras värld existerar inte andra bloggare om de inte också är kändisar eller en nära vän/medarbetare. Alla andra bloggare som trots allt finns därute börjar först existera i det ögonblick de tar ett steg in i andra medier eller börjar tjäna stora summor pengar.

Okej, poängen är att mina fördomar säger mig att den här typen av bloggare (den oinsatte kändisbloggaren) är lite för gammal alternativt bara allmänt för osavvy när det kommer till da internätz att de inte förstår hur saker som till exempel domännamn fungerar (eller hur man bemöter troll, men det är en diskussion ni kan läsa mer av hos till exempel Sleepless).

Att Kenza, Kissie och Mogi har webadresser som består av namnet plus ett s, det är kanske inte så konstigt och kan bero på olika saker. Till exempel att någon var snabb att regga en domän med bloggarens namn.se med förhoppning om att sälja den lagom dyrt när bloggaren kom på att han/hon nog ville ha en enklare adress för sina evigt växande fanskaror. Har hänt typ en miljard gånger tidigare under internets levnadstid. När jag ser att adressen till Kenzas blogg är kenzas.se så är föregående resonemang det första jag tänker på. Kanske tänker jag på ett härligt genitiv-s.

Alla tänker tydligen inte likadant. När allas vår favoritvideobloggerska Mogi började dyka upp i sammanhang utanför bloggen, typ radio osv, så började hon även existera för kändisbloggarna. Och helt plötsligt är hennes bloggalias Mogis. Mogis! MOGIS! Jag vet inte hur många gånger jag har sett henne omnämnas som Mogis den senaste veckan. Och jag ser det bara hos kända människor som bloggar. De har lärt sig att länka, och när de länkar ser de "mogis" i adressen och så antar de att jaha, hennes bloggalias är väl Mogis dårå. Liksom okej, jag tycker inte att Mogi är ett särskilt härligt alias. Men varför i hela friden skulle en piffig överklasstjej från en av Stockholms mest välbärgade förorter välja att kalla sig för Mogis? Endast en välplacerad konsonant ifrån.. ja ni vet!

Jag undrar, när de frotterar sig med sina likar på exklusiva medlemsklubben (eh) Noppes och skymtar Kungens bff i vimlet - tar de då en bild, postar den på bloggen och skriver: "Kolla, jag träffade Noppes igår" ?

Vi sitter bara HÄÄR och METAAAR

Jag tror viruset har angripit hjärnan på något vis för jag kan liksom inte få denna låt ur mitt huvud:

Jag bloggar lite om snor.

Något som jag gärna skulle vilja veta är hur snabbt snor egentligen bildas. Jag tycker seriöst att det är jättekonstigt att man kan snyta ur flera stora snorbobbor med bara några minuters mellanrum. Alltså sådär så att det känns som om man tömt alla kanaler och rör inblandade i processen riktigt jävla ordentligt. Det känns inte okej liksom!

Något jag är väldigt glad över just nu är att jag aldrig någonsin gick på den där myten om att snor är hjärnsubstans. Fatta vad det skulle innebära efter att ha avverkat 12 (tolv!!!!!) paket näsdukar på två dagar.

OBS! Känsliga läsare varnas!!
Känner även att jag vill dela med mig av min morgonrutin idag. Vaknade kl. 08.00 av att jag har svårt att andas. Luftrören mår sådär. Stapplar in till min kille, som är livrädd för att smittas och sover i vårt gästrum, och väser "hello, i'm having real trouble breathing". Han studsar upp och börjar genast prata om vårdcentralen och läkare (han är övertygad om att jag kommer dö i Svinis), men som den astmatiker han är råder han mig att dricka svart kaffe då det ska vidga luftrören. Jag gör en kopp Nescafe (orkar ej göra normalt kaffe), tar mig en Bromhexin och ba njuter av tillvaron. Sedan börjar jag hosta. Host, host. Host, host, host. Tårarna rinner. Host, host, host. Som grand finale går jag ut i badrummet och ba, *barf*, kräks upp typ en deciliter slem som har legat och softat i mina luftrör under natten.

Så ovärdigt.

"The way you wear a skirt is SO masculine!"

Inget kan få mig att njuta av en vidrig influensa, inget förutom kanske ett dubbelavsnitt av What Not To Wear. Trots att modet är daterat och att jag sett varje avsnitt minst en gång förut så finns det inget som underhåller mig lika kravlöst som en riktigt högljudd provrumsfight.

I don't want to perish like a fading horse.

Det kanske är febern som talar, men kan inte det här vara den roligaste lilla nyhetsrubriken på 00-talet?

The year of the pig.

The year of the pig., originally uploaded by Skraphogen.

Och jag bunkrar upp med livsnödvändigheter. Vill typ dö. Eller åtminstone tömma mina värkande bihålor på slem.

Sacha Baron Cohen

Jag har inte insett det tidigare, men Peter Sellers tolkning av Chief Inspector Jacques Clouseau är ju en solklar föregångare till Borat. Lyssna bara! En fransk Borat löser brott! Eller ja, en Kazakstansk Clouseau åker till Amerika, är väl mer korrekt.

Till och med mustaschen har dessa nobla herrar gemensamt.

Stockholms motsvarighet till Los Angeles alla servitörer.

Vi springer på varandra utanför tunnelbanan och hon hejar glatt. Hennes långa färgade hår är omsorgsfullt lockat och uppsatt i något som närmast kan liknas vid en Barbie-Rapunzel i rockabillyfrisyr. Trots att klockan är 07.50 är hon uppsminkad och bär lacktights. Jag har sett henne en gång tidigare och känner henne enbart som "en tjej som ska hjälpa till" med skolans musikprojekt. Hon undrar om jag ska på After Work (eller aafter vöörk, som mina kollegor envisas med att säga) och jag nekar. Jag frågar henne om hon är här för musikprojektet och hon skrattar och säger "nej, jag jobbar ju här på särskolan". Känner mig sjukt dum och försöker stryka över det hela med ett vansinneshurtigt "jaHAA!".

"Nä", säger hon på småländska, "jag blev tillfrågad om jag ville vara med i musikprojektet eftersom jag är sångessska".

Nu kan jag inte låta bli att undra, om vi bortser från allt det här mumbo jumbot om att man ska få definiera sig själv, är det verkligen så att man kan titulera sig som sångerska om man jobbar till 100% med något helt annat? Man gick på Rytmus och lärde sig sjunga jazz, men jobbar 5 år senare heltid med att baka bröd, t.ex. Är man liksom sångerska då? Är man inte brödbakare? En brödbakare med ett intresse för sång, eller en brödbakare som försöker jobba med sång vid sidan om?

Eller är det kanske bara så att jag blir gnuggad åt fel håll då jag tycker att yrket sångerska känns alldeles för "Mina Vänner" för att kunna tas på något som helst allvar?

En bok för Hillergren, månne?

Jag kämpar mig just nu igenom Katedralen vid havet av den vackert namngivna Ildefonso Falcones. Jag snappade åt mig den på en flygplats då Sarah Waters senaste tegelsten var.. tja.. allt för mycket av en tegelsten för att släpa med sig. Flygplatser brukar ju ha ett ganska sorgligt pocketutbud. Det är liksom Mia Thörnblom, värdelös chicklitt eller värdelösa deckare. Man ba "hmm, jag tror jag tar mig ett nummer av the ever thrilling Dagens Industri och typ kör upp den i röven, för till och med det är mer litterär kvalle än någon jävla no-name som tror att coctails, Manhattan och dyra designerskor är alla ingredienser man behöver för en god roman".

Så jag grabbade tag i Katedralen vid havet och kände att okej; Barcelona, medeltid, familjekrönika. Det har ialla fall potentialen att inte suga gigantiska elefantballar. Och nej, den suger väl inte direkt några ballar över huvud taget men snälla Ildefonso Falcones, måste varenda kvinnlig karaktär som över huvud taget dyker upp våldtas? Det är liksom som en odyssé av våldtäkter och ingen slipper undan. Är du en oskyldig tonårsflicka som blir bortgift? Du våldtas. Är du en liderlig tonårsflicka som njuter av männens blickar på din kropp? Du våldtas. Är du en kärlekstörstande 20-åring som vägrar gifta dig med någon annan än din styvfar, som du är hemligt förälskad i? Du våldtas. Horor, madonnor and everything in between - alla blir utsatta för minst en våldtäkt. Oftast fler. De enda som förskonats hittills är de sura, känslokalla adelsdamerna. Jag har visserligen 200 sidor kvar, så än finns det tid för de också!

Nu har det liksom kommit till en punkt där jag typ gäspar och känner att det inte är så intressant när någon kvinnlig karaktär blir utsatt för våldtäkt. Jag menar, pesten klarar Falcones av på typ 100 sidor. En mustig våldtäkt med tillhörande gråt, skam och förtvivlan sker kontinuerligt under bokens dryga 600 sidor. Okej för att medeltiden kallas för "the dark ages", men kan det vara möjligt att det här är en normal våldtäktsratio? Jag är förvirrad.

I övrigt kunde jag inte låta bli att tänka på Carlos Ruiz Zafóns karaktär Fermín Romero de Torres i boken Vindens Skugga när jag tittar på omslaget av Katedralen vid havet. Jag tror att flera människor, speciellt sociopaten Fumero, vid flera tillfällen nämner att Fermíns namn låter som en tjurfäktares (underförstått: lite fånigt och högtravande). Jag själv tyckte att Fermín Romero de Torres är ett namn som ligger extremt väl i munnen, man vill liksom bräka på med sitt mest inbillade katalanska uttal och bara mysa. Sedan dök Ildefonso Falcones upp och jag känner att DANG vilket namn! De vet vad de gör, de där katalanerna, när de döper barn (och romankaraktärer).

"Att skapa en falsk profil och medvetet förleda folk, det är ju en typ av nätmobbing".

Gud, medierådgivaren Paul Ronge gjorde min morgon i ett samtal på Nyhetsmorgon där han envist hävdade att det inte finns falska profiler på Facebook. Åsa Schwartz, som han debatterade med (med och med, han debatterade - hon verkade mest undra om han över huvud taget känner till Facebook), menade att till exempel så har ju många kändisar flera olika profiler varav en brukar vara autentisk. Det hade Paul "ingen erfarenhet av", för "varför skulle man göra något sådant?".

Jag vet inte om jag någonsin skådat ett tillfälle som krävde en puh-du-bum mer än detta. Känner mig plötsligt vid god vigör och på gott humör.

Greetings geeklings, I come in peace.

Istället för att flitigt fila på mina terminsplaneringar sögs jag in i ett tre timmar långt spelpass. Bioshock är precis sådär hjärtat i halsgropen-spännande och förkrossande tjusigt att innan man vet ordet av så är det mörkt ute och nio-filmen har börjat och det är nästan läggdags för oss skoltanter. Det känns alltid lika snopet.

Så går en dag från mitt liv och kommer aldrig åter, men jag fick åtminstone skjuta några genmodifierade zombies under tiden.

En del av mina elever är ju roliga (inte haha-roliga). Allt är verkligen svart eller vitt i deras värld. Om jag har en Ps3 och en lvl 80-gubbe i WoW så är jag automatiskt "en gamer" (deras ord, ej mitt, liksom please). Att jag knappt spelar på PS3:an och att jag inte är särskilt bra på WoW, det spelar liksom ingen roll. Det finns inte utrymme för slappspelande vuxna i deras värld. Du kan vara en sporadiskt spelande tonåring, men är du vuxen så har du två lägen: det ena där du förstrött undrar om man inte blir beroende av det där World of Witchcraft, och det andra där du typ syr egna Taurendräkter och håller en diet bestående av endast JoltCola.

Jag har försökt förklara att när tant växte upp så exploderade tv-spelsmarknaden och det fanns inte en käft i tants klass som inte ägde en liten grå Nintendobox. Eller okej. I min klass så hade tjejerna Nintendo och killarna Sega Megadrive. Gud vet vad som orsakade den märkliga uppdelningen. Men anynörd, man kom hem från skolan och sedan spelade man liksom Nintendo. Det var vad vi gjorde. Super Mario Bros, Iceclimber, Kid Icarus, Ducktales.. det var ett jäkla knattrande på våra små handkontroller och blåsande i spelkassetter som strulade. Det vore väl konstigt om man inte spelade ett endaste litet spel i vuxen ålder om man har ägnat hela sin uppväxt åt att få små pixliga gubbar att hoppa över gröna rör med köttätande växter i? Jag menar, jag läste supermycket när jag var liten och det slutar jag ju inte med bara för att jag blir äldre. Jag läser en annan typ av litteratur, men jag läser. Jag spelar andra typer av spel, men jag spelar.

Hjälp emottages tacksamt.

Jag ska undervisa en grupp elever som läser Svenska som andraspråk. Toppen på alla sätt och vis, det är en lite grupp med supergulliga och lite truliga killar. Love them to bits. Jag tänker såhär: att vi ska arbeta tematiskt. Att vi väljer några teman, och arbetar med svenska utifrån de temana. Exempel: vi har tema Ilska i fem veckor. Då kanske vi läser en novell på temat, jobbar med nyhetsmaterial där ilska förekommer och skriver arga insändare. På så sätt kan vi hänga upp genrer och texttyper på de olika temana. Typ "hmm, vad är en insändare nu igen. Just det, det vi skrev när vi skulle vara arga på något". Sedan kanske vi har tema whatever i några veckor, och läser en bok, skriver andra typer av texter, jobbar med ordkunskap kopplat till det specifika temat och så vidare.

Tyvärr tog det all min brain power att komma på denna idé, och nu ekar det bara tomt när jag försöker komma på bra teman att använda. Snela hjelp. Dom går i nian. Dom är tuffa. Dom har hjärtan av guld. Nu behöver vi teman som passar som handen i handsken, så att jag kan knuffa upp lilla gänget till G-nivå.

Kommentar överflödig, va?

Åååååh lakritspuuuuuck?

Åååååh lakritspuuuuuck?, originally uploaded by Skraphogen.

Hmmm.

Ett antiklimax värt namnet.

Man köper en lakritspuck och ba ååååååh lakritspuuuuuuuuuuuck. När man kommer hem lägger man den i frysen medan man lagar mat, och hela tiden tänker man ååååååh lakritspuuuuuuuuuuuck. Efter maten hasar man ut i köket med förväntan lysande i ögonen. Fortfarande tänker man åååååh lakritspuuuuuuuuuuck. Sedan ser man att man glömt stänga frysen när man lade in glassen och den lilla lakritspuckpåsen innehåller numer något gojsigt och mjukt.

Då lägger man försiktigt tillbaka lakritspucken och hoppas på att den kanske fryser till igen, i rätt form och så. Sedan håller man tummarna. Hårt.

En upptakt.

Nu är terminen officiellt igång och jag är officiellt fast anställd och har 10 mentorselever varav en typ är blivande Trenchcoat Mafia. Hujedamig. Har belägrat en förhatlig Dell-dator i arbetsrummet och börjat fila på terminsplaneringar. Har en ny kollega med världens galnaste hår. Har världens sämsta schema och en skitful gul lärarkalender.

Let the läsår begin!

Slutdestination Göteborg, som synes.

WoW:ar på väg till WoW.

Blott ett glas från loungen.

Blott ett glas från loungen., originally uploaded by Skraphogen.

Efter två dagars extremt effektiv detox har jag tagit till glaset igen. Sitter omgiven av feisty förortstjejer som pratar om arabiska killar med borderline och två kostymklädda män från valfri mellansvensk stad som kollar över en powerpointpresentation om vindkraft. Kill me now.

Sneglar upp mot SJs VIP-lounge och förbannar min arbetarklassbakgrund som får mig att tro att jag inte är välkommen där, trots min 1 klassbiljett.

En av vindkraftmännen äter en mozzarellaciabatta med Parkinsonsdarriga händer. Jag trivs bättre här. Skål!

(Ja, jag har bara leopardmönstrade kjolar och klänningar på mig)

Yn bång väng blang.

Riktigt sann lycka infinner sig när man är pank, ska på festival och plötsligt inser att man har presentkort på Systembolaget hängandes på kylskåpsdörren.


Nu har jag visserligen lovat mamma, som är personen med den goda smaken att ge mig dessa presentkort (<3 mamma), att inte köpa "nån jävla skit, eller BiB" för pengarna. Så jag får väl köpa mig en flaska fintjut eller två och ba *lyxfestival*.

Angående de tonåriga Barbiebloggarna.

Nevermind bröstbilderna, löshåret, "love to be me" och allt jävla jamande som försiggår hos dessa unga damer: kan någon lärare vara vänlig och ta sitt ansvar och lära tjejerna att stava till provocera?

Rövsvetten är min ständiga följeslagare.

Rövsvetten är min ständiga följeslagare., originally uploaded by Skraphogen.

Sista dagen i Berlin och jag svettas som en spädgris på tysk grillafton.
Med en termometer som envist pekar på runt 30 grader orkar man ju knappt göra annat än att dricka coctails för 4 europas (just nu på kommunismens arkitektoniska mästerverk Karl Marx Allee).

Ps.

Ps., originally uploaded by Skraphogen.

Är i Berlin för att dricka min egen kroppsvikt i weissbier. Dagligen. Återkommer senast måndag.

Meta så in i.

Fråga ej varför, men jag körde bloggen i Google Translate. Inget vidare anmärkningsvärt, förutom det här:

This is tamejfan as to deliver a child ska bli min nya shit in it, tror jag. Jag har varit en ivrig förespråkare av direktöversättningen shit in it sedan en frustrerad resekamrat yttrade orden till en oförstående engelsman under en språkresa till Isle of Wight 1995. Kan även tänka mig att slänga in ett Funka now mobile blog bastard när situationen kräver det.

Playboy TV.

Jag satt här på soffan och hatade internet lite spontant som man gör ibland. Ingen online, ingen som uppdaterar något, sista sidan på internet has been reached. Och då. Som om någon där uppe, eller där nere, ville mig väl, så snubblar jag in på Russell Brands blogg och möts av ett videoklipp där Russell i en dryg minut spelar ukulele endast iförd ett par mycket små röda kalsonger. Inget prat, ingen handling. Bara Russell i sina små kalsonger.

(Tack Gud)

Kollade på klippet en gång eller fem tills en trött röst nådde mig från sovrummet:
-"Stop it with the fucking ukulele music out there!!"

Så nu kollar jag utan ljud.

Jag dippar.

Jag dippar., originally uploaded by Skraphogen.

Tips: dipskålen bör vara lika stor som chipsskålen. Detta förutsätter naturligtvis att chipsskålen är skitstor.

Det här är tamejfan som att förlösa ett barn.

Det här är tamejfan som att förlösa ett barn., originally uploaded by Skraphogen.

Funka nu mobilbloggsjävel

Big mistake, 2.0:

Att över huvud taget ens köpa nudlar med Kimchi-smak. Vad tänkte jag? Jag har inte en femårings smaklökar direkt, men ändå.

Be still my burning tongue.

Big mistake:

gnugga ögonen sekunderna efter att jag adderat kryddpåsen till mina nudlar med Kimchi-smak.

Påminner om den gången mitt ex glatt hackade ett gäng röda pepparfrukter för att några timmar senare utstöta urtidsvrål från badrummet när han försökte få ut sina linser. Vad jag gjorde? Jag stog i dörröpningen och skrattade.

Plötsligt händer det.

Åh herre. Kan detta vara bästa lilla nyheten någonsin? Alla element som får oss att älska kvällspressen är med:
- Det rasas!
- Ett helt normalt ord får ett sexprefix och bildar därmed ett sprillans nytt kvällstidningsord!
- Ett barn får exemplifiera t3h h0rr0r medelst urfånigt citat!

Dessutom: blurrade tuttar, en hemsida om extremsex (= föregående nämnda blurrade tuttar), ett obegripligt foto på en parkering med tillhörande Varnings-skylt. What more could I possibly ask for?

Lärarnas Riksförbund.

Vilka klippor! Inte nog med att de deltar officiellt i Prideparaden, de puffar även för ett HBT-seminarium för lärare på hemsidans förstasida. En ynka termin in i mitt yrkesliv kan jag konstatera: det behövs.


Ps. Har jag berättat att jag fått fast anställning på skolan där jag hade mitt vik? Super! Om det inte vore för att jag kuppat järnet bakom ryggen på snubben jag vikade för. Ba eh okej, hej hej kollega, nevermind det där skrivna dokumentet där jag typ idiotförklarar dig som nu finns i händerna på två mycket intelligenta och revanschsugna niondeklassare.

Pridefestival hos Skräphögen.

"Vi ska bli så fulla att vi har sex med varandra. Och inte kommer ihåg det dagen efter."

Manlig vän of the homosexual persuasion har uppenbarligen storslagna planer för oss.

Ny mobil sökes. Gärna bra.

Jag tänker att jag ska uppgradera min gamla mobil som i ärlighetens namn börjar bli lite sömnig. Jag tänker att min nya gunstling ska ha en sjujävla kamera, med mobilkameramått mätt. Jag undrar: är det någon som har några stalltips?

Härmed är Harry Potter-bloggandet avslutat för denna gång.

Är det bara jag, eller är inte Dumbledore extremt het i Half-blood Prince? När han först dök upp på duken så kände jag bara hell-o sugartits. Kan det vara stylingen? Är det månne skäggsmycket och hans glamrockiga robe som gör 'att? Inte ens hans mögliga hand fick mig att skygga! Det hela var en mycket märklig upplevelse. Jag har mig veterligen aldrig tyckt att Michael Gambon rent utseendemässigt är särskilt mycket att hänga i den ytliga julgranen, så det måste ju vara själva karaktären Dumbledore som attraherar.

Är det min gamla vurm för grått hår som plötsligt har slagit ut i full blom kanske? Kommer jag bli en såndär som börjar annonsera efter äldre gentlemen med grått långt hår, för att sedan be dom ta på sig någon gammal lajvartrasa och hytta med en björkkvist jag samlat på mig i dungen utanför huset? Huka er, det känns som om Pandoras ask har öppnats på allvar!

Ett litet förtydligande (nu när jag fått i mig lite frukost).

Den kritik som skaver är alltså den som å ena sidan förnärmat uttrycker sig om att filmen inte alls är trogen boken och sedan exemplifierar med framför allt två grejer:
1. att slutet inte är ett riktigt slut (och därför är filmen slarvigt gjord)
2. att det är för mycket fokus på hångel och kärlek.

Den kritiken skaver eftersom att just det abrupta slutet och allt hångel verkligen är de två faktorer som jag själv förknippar med boken. Sådant går jag igång på, tydligen. Våld och sex! Anyhoodles, dödsfallet (no pun intended!), Rons konstanta hånglande med Lavender Brown och de rätt ingående beskrivningarna av Voldemorts bakgrund och märkliga släkt är i min värld stöttepelarna på vilken hela Half-blood Prince vilar. I filmen får jag två av tre, och det är jag rätt nöjd med.

Alla dessa människor som gnäller om att slutet inte är som i boken och att det hånglas mer i filmen får mig att vilja sätta på mig läderhatten och likt Brasse vråla FEL FEL FEL FEL FEL! Ska man ha åsikter om något i filmen som inte är troget boken så kanske man kan fokusera lite på Harry och Ginny. Där har vi en liten lucka som vi gemensamt kan peta i med våra nördiga pinnar och älta film kontra bok och vad det kommer ha för betydelse för sista filmen (som ju blir två).

Men åh (och en liten spoiler alert!!!)

Något jag sitter och upprörs över såhär i sommartider är alla som menar att nya Harry-filmen är dålig eftersom att den inte har något riktigt slut. Eh. Det hade väl inte boken heller? Ni-vet-vem kolar, Harry ger sig fan på att han ska leta reda på de resterande horkruxarna (vad heter dom på svenska egentligen?) och Hermione och Ron tänker haka på. Framtiden är oviss, vad ska egentligen hända?

Gud, jag och Liza var så upprörda att vi fick ha långa terapisessioner över ändlösa koppar kaffe och take away-lunch i hennes gamla butik sommaren boken släpptes.

Så har folk mage att påstå att slutet på filmen inte är till belåtenhet, herre, det är väl en del som är trogen boken om någon.


*fangirl_87*

Har de månne skaffat det för att lära oss en läxa?

Jag har ända sedan vi skaffade det undrat hur mycket oväsen trumsetet till Rock Band egentligen gör. Nu när mina grannar tydligen också skaffat Rock Band kan jag meddela: rätt så jävla mycket.

Waking up is a strange reason to die.

Efter att ha upptäckt Auto-Tune the News så känner jag lite att jag aldrig vill se vanliga nyheter igen.



Fler nyheter här.

Min enda räddning: intravenöst intag av vin.

Älskar turister och deras fucked up grammatik (och med älskar menar jag naturligtvis hatar).

"Pleaze, can you change me for the toilets?"
(kan du vara snäll och växla, så jag kan gå på toa?)
"How many times it take?"
(hur lång tid tar det att gå runt hela Den Stora Turistattraktionen?)

Nästa gång jag får höra någon av de två frågorna så är det mycket möjligt att jag självantänder på ett ytterst spontant sätt i ren ilska.

Festival via sms.

Sist jag åkte på äkta festival, dvs med tältande och allt vad det innebär, var 2004 då jag och vapendragaren Liza åkte till Arvika och äcklades av i princip alla omkring oss. Mitt mest bestående minne av festivalen, förutom att det absolut inte gick att använda toaletterna på campingen, är att vi båda var så chockade över att Arvika inte hade något H&M. Sådana är vi. I år åkte Liza till Arvika med sin karl, jag satt hemma men kände mig ändå delaktig i festligheterna tack vare en gedigen sms-rapportering.

Utan further ado, jag presenterar: Arvikafestivalen upplevd via sms.

2009-07-03, 11:27
"Det finns fortfarande inget hm i Arvika. Det finns bara lindex och kapp ahl. Undra på att folk klär sig som de gör."

2009-07-03, 21:29
"Sloganen på taxin här är 'arvika, mer än festival'. Alltså NEJ! Folk här är retards. Minns du pöbelfesten på KW? Samma nu. ALTSÖ DE DÄRA DÄPÄCHE, DÄ Ä NO BRÅ!"

2009-07-03, 21:36
"Men alltså. Seriöst. Folk kan inte svara på frågor heller. Finns d ett willys elr dylik stormarknad? NÄJ. Nähä, ingen ica? JOO DÄ FINNS DÄ EN. Men aaargh! Tänk dig att alla frågor får dylika svar av locals. Ingen vet var ngt finns. Hallå, ni har 15 butiker! Hur e d möjligt?"

2009-07-03, 22:05
"Alltså d va precis en kille som var nära att spöa björn! Om jag ser honö nära mitt kött igen ska jag få ögonen utpetade med nyckel, jag skiter i om det blir fyllecell. jävla idiot! Alltså i will KILL HIM! Aaaaargh!!!"

2009-07-03, 22:15
"Men nu är d DM obh nu drar jag från ölhagen och idioterna som prioriterar öl över musik och hänger med DE RIKTIGA FANSEN, FÖR I HELVETE! Suck mx dick, cp-locals!"

Om fötter.

Jag har ju då va fotfobi. Fötter är det äckligaste jag vet. De enda fötter jag står ut med är bäbisfötter, för dom är liksom runda undertill och sådär bäbisgosiga och alldeles oförstörda. Alla andra fötter kategoriseras urskiljningslöst som superäckliga. Därför var det lite extra traumatiskt i förrgår när Shaun råkade sparka av mig halva lilltånageln. Jag har inte drabbats av sådana akuta äckelkänslor inför min egen kropp sedan jag lyckades sparka av halva toppen på ringfingertån på samma fot för en sisådär nio år sedan. Jag bara stirrade på Shaun och flämtade "my tooooooooooe! YOU KILLED MY TOE". Jag såg att nageln liksom stog upp från sidan, om ni fattar, och började hyperventilera. Shaun satte mig varsamt ner, plåstrade om tån och försäkrade mig om att det inte var så farligt som jag trodde.

Det tror jag vad fan jag vill om.

Nu har jag i alla fall försökt avleda min ångest inför tanken på den här halva nageln som hänger och dinglar genom att använda Hello Kitty-plåster. Går sådär.

Årets fråga.

Baserat på helt vetenskapliga undersökningar genomförda på Den Stora Turistattraktionen har denna fråga gäckat mig och kollegorna ett tag. Slänger ut den här så vi kan klura på det tillsammans under helgen:
Varför har alla finska barn huckle?

Sommarens låt alltså.

Gud, den är gammal men den är sannerligen en goding. Denna har jag lyssnat på varje morgon när jag går till tunnelbanan och varje kväll när jag går hem från tunnelbanan och ibland slår jag till med en till lyssning någonstans där emellan också. Första gången jag hörde den var typ 10 år sedan och vet ni, jag älskar den lika mycket nu som jag gjorde då.

Helt apropå (this just in).

Sms från C, kl. 00:27
"Michael Jackson är död!"

Sms till C, kl. 00:28

"VA? Och mitt internet som ..well.. är dött!"


On a further note: Kul för Farrah Fawcett att dö samma kväll som Michael. Alla ba *Farrah WHO?*

eBayer breaking the time/space continuum!

Saxat från annons på eBay:

A very beautiful 1950's vintage dress probably from the 1980's.

Kan någon snälla förklara för mig hur en en klänning från 50-talet antagligen är från 80-talet? Är Doc informerad?

Jag mötte Rutan.

Satt här om dagen i en kassa tillsammans med min kollega på Den Stora Turistattraktionen. Allt är frid och fröjd när ett par joviala amerikanska medelålders män kliver in i sällskap av världens kortaste lilla dam. Nu. Jag och kollegan sitter bakom en väldigt hög disk. Tänk armhålehöjd för en normallång skandinav. Needless to say började vi genast le roat åt hur denna mycket korta dam gett sig fanken på att betala för både sig själv och hennes sällskap. Vi såg henne knappt, det var mest en liten hand som viftade med hundralappar och en mycket barsk röst som med någon sorts tysk brytning förklarade att hon minsann tänkte bjuda på biljetter och hör sen. Den ene mannen ler milt, tittar på mig och kollegan och säger: -"She's a very famous person back home in the States..". Jag och kollegan höjer på ögonbrynen. -"I don't know if you've heard of her..she's called Dr. Ruth. We just ran in to her at the Nobel Museum and now she wants to take us everywhere".

Då trillar poletten ner och jag blir helt till mig i nylonstrumporna och hojtar "OH MAJ GAD I WORK AT RFSU!!!!" typ. Dr Ruth bara "jajaja, I löörn evryzing abaot sex from ze Swedes". Kollegan var kanske liiite coolare än yours truly och tog betalt medans jag fortfarande halvlåg över biljettdisken och yrade "RFSU! I used to work for RFSU! Hehe very good! Important job! Very good!". Helt osammanhängande. Mycket proffsigt intryck.

Någon timme senare befinner jag mig inne i själva turistattraktionen för att vakta artefakterna, varpå Dr. Ruth och hennes male escorts svänger runt hörnet. -"Oh, it's the lady from downstairs!", utbrister sällskapet och jag får sedan sitta på första parkett när Dr Ruth berättar anekdoter om hur hon blivit utauktionerad för 17 000 dollar till någon arabisk oljeshejk under en välgörenhetsgala i New York. Sedan håller hon mig i handen och klappar mig på axeln och säger att jag talar en "beautiful Eenglish, but how come you are not blonde?".

Dr Ruth alltså. Vad är oddsen - egentligen?

Alltid är det någon jävel som ska spela bongotrumma.

Jag och Liza gled ner i tunnelbanan och möttes av följande syn på perrongen:
två solbrända tjackpundare av manligt kön som lever la dolce vita på en bänk. Den ene ligger och slumrar med huvudet i den andres knä, den andre sitter och käkar en hel grillad kyckling med bara händerna som vore han på något jävla medeltidslajv. När de har myst klart sätter sig Törnrosa plötsligt upp, varpå Kycklingmannen antagligen känner sig så high on proteins att han ställer sig upp och engagerat börjar trumma på en av papperskorgarna. Maniskt. I 7 minuter.

Tack livet.

Osolidariskt att gå snabbt.

Det händer ibland att jag lämnar tunnelbanestationen sent, mycket sent till och med. Nästan alltid ska alltid minst en till tjej åt samma håll som jag. Då tänker jag såhär: vore det inte urpraktiskt om vi bara kunde hålla oss någorlunda i närheten av varandra tills någon av oss avviker, ifall det skulle sitta något weirdo och lura i ett buskage? Jo. Det vore urpraktiskt. Och ändå sker alltid samma sak. Man kommer upp ur tunnelbanan, alla tjejer kastar ett getöga omkring sig för att scanna av situationen och man pinnar på åt sitt håll. Men tjejerna som går åt mitt håll verkar alla träna för OS i gång för det är en jävla fart på dom, kan jag meddela. Jag som inte är begåvad med de längsta benen i världshistorien hamnar alltid på efterkälken och efter 30 sekunder är jag lämnad till mitt öde. Sisten hem är uppenbarligen en rutten tomat.

Igår till exempel, en situation på pricken lik den beskrivna ovan uppstog. Jag började gå åt mitt håll, strax bakom en tjej. Fan vad hon pinnade på! Liksom okej, jag fattar att man vill hem snabbt och sova - fair dinkums - men måste hon gå som om hon haft en jävla raket uppkörd i röven eller? Vi hade dessutom sällskap av en mycket suspekt karl, som låtsaspratade i sin mobil och stirrade in i en låst bil på vägen. Jag känner liksom att hur snabbt jag än går, så i den situationen skulle jag fan se till att hålla någorlunda jämna steg med de andra som tar samma olustiga promenad hem. Men inte raketbruden, hon kollade på psykot, noterade mig, vände på klacken och ba *VROOOOOOOOOOM*. Kvar stog jag med en potentiellt påtänd crazy ass biltjuv och ba mumma.

Sit on my face, Stevie Nicks.

Festivaler i all ära - nu har jag iallafall bokat biljett till Fleetwood Mac! PÄPPÄN! Marre frågade om vi fixat sitt- eller ståbiljetter. "Öh, sitt såklart", svarade jag förvirrat. "Det fanns inga stå, parkett har sittplatser också". Han protesterade snabbt mot detta otyg och jag menade lika oförstående på att "så var det ju när jag såg Dolly också?". Tydligen går jag bara på panschiskonserter nu för ti'n.

När jag var liten och mina päron spelade Fleetwood Mac för mig så var jag förvirrad. Vem var egentligen vem? Lindsey var tydligen kille och Stevie tjej? Eller? Det hjälpte kanske inte heller att båda sjöng och spelade gitarr. Inte konstigt att jag i flera år inte visste vem som hette vad av min mormors syster och hennes man. Elsie & Selfrid visste jag ju att dom hette, men vilket av namnen var ett tjejnamn och vilket var ett killnamn? Hette mormors syster Elsie eller Selfrid? Det var extremt förvirrande och vi träffade dom ganska ofta, så det gällde att skaffa sig strategier (till exempel genom att bara tilltala dom i kluster, "Elsie&Selfrid, mormor säger att maten är klar nu"). Fleetwood Mac hade jag ingen direkt anledning att prata om särskilt ofta så förvirringen gällande Lindsey och Stevie kvarblev och reddes inte ut förrän många år senare (typ igår) (närå, men kanske när jag var så gammal som 19?).

För ordningens skull har jag gjort en förtydligande bild. Vad gäller släkten så lärde jag mig så småning om att Elsie var mormors syster och Selfrid hennes man.

En tanke.

Det roligaste med att läsa kommentarerna hos de tonåriga shoppingbloggarna är väl ändå att det till varje inlägg postas minst 5 kommentarer som innehåller någon av särskrivningarna "as snyggt" och "skit snyggt". Bla bla öppna dörrar spark spark, men ändå. Det piggar liksom upp lite. Plus att det känns tryggt. As tryggt.

Skolavslutning #3

Sedan fick jag lite blomster.

Skolavslutning #2

Elev: - Jag skulle vilja flytta in i ett stort hus med dig och Lärare A och Lärare B och Lärare C.
Jag: - Oj. Vilken kombination. Vilket kollektiv vi skulle bli.
Elev: - Ja. Eller så pluggar jag till läkare i Paris. Då måste du flytta med mig!
Jag: - Men vad ska jag göra där? Jag pratar inte ens franska!
Elev: - Näe, men det gör inget. Du kan bli min hemmafru.

Skolavslutning #1

Elev: -Jag har kommit in på Kungsholmens gymnasium, men jag vet inte om jag kommer trivas där.
Jag: -Varför skulle du inte göra det?
Elev: -Det är bara en massa svenskar ju.
Jag: -Haha, men det är väl inget problem? Jag är svensk och vi kommer ju jättebra överens.
Elev: -Det är inte samma sak! Alltså du är svensk. Men du är gangsta i hjärtat.

Det är väl bara en tidsfråga innan Steffo drar till med en rap attack.

Måndag med Nyhetsmorgon i tv4 innebär det i mina ögon outhärdligt tråkiga inslaget med Sportpanelen. Ja, snälla låt oss ägna tjugo minuter åt att diskutera de senaste sporthändelserna! *zzzZZzzz*

Kristin Kaspersen, detta under av rågblont mysleende helylleälsk , har tydligen beslutat sig för att styra upp tittarunderlaget genom att tilltala den yngre publik som står utan morgonprogram nu när The Voice slutat med sina morgonsändningar på kanal 5. Från ingenstans har hon nämligen börjat slänga sig med mycket moderna ordval.

I min nyduschade morgonkoma hör jag henne introducera sportpanelens diskussion med ett svalt "Vi börjar med tennisen så vi slipper börja med att dissa". Min spontana reaktion: ursäkta? Hörde jag rätt? Är mina öron förortsbetingade eller sa hon verkligen...? Varpå Arne Hegerfors yttrar en syrlig kommentar om tennisfinalen och Kristin förtjust utbrister: "Nämen, du börjar med att dissa ändå!"

Har helvetet frusit? Flyger grisar? Kommer tittarombudsmannen bli nerringd av upprörda panschisar som protesterar mot Kaspersens moderna språkbruk? Stay tuned.

Här är till exempel ett skäl till att jag kommer sakna dom.

Elev 1: -"Alltså, vad är meatball?"
Elev 2: -"Köttkula."
Elev 3: -"Jävla idiot. Köttbulle heter det ju. På gud. Vad fan är köttkula för maträtt?"
Fröken: -"HAHAHAHA!"


Nu ska jag på bal. Har dragit på mig ett rött fodral och planerar att dansa tryckare med alla snygga killar i nian.

Hönsmamman raljerar.

Jag gillar verkligen de flesta av mina elever. Jag gillar dem så mycket att jag helt uppriktigt kan säga att jag kommer sakna dem när den här terminen är över och jag, likt en tjock Mary Poppins med tigermönstrat paraply, försvinner ut i världen för att ta nya barn under mina pedagogiska vingars beskydd. Men något jag inte kommer sakna - förutom den blivande seriemördaren i årskurs sju - är en del kollegor. Framförallt är jag glad att jag vikarierat för den lärare jag vikarierat för, då gudarna ska veta att den mannen inte har alla indianer i kanoten. Maken till ärkenöt var det länge sedan jag stötte på.

Han ser sig själv som någon sorts sanningssägare, en lärare som sparkar etablissemanget i röven och vågar vara den som ropar att kejsaren går utan kläder. I själva verket är han en feg liten smygrasist som döljer sina okunskaper bakom trötta plattityder och en image som kulturrevolutionär. Kort sagt: man vill bara bitchslappa hans trötta arschle hela vägen till Arbetsförmedlingen.

Hur kan man sucka, stöna och rulla med ögonen åt litteraturvetenskapliga studier vid universitet och sedan gå in i ett klassrum med förortsåttor och vecka efter vecka mata dem med "Veckans citat" av till en själv inbillat besläktade genier som Hesse och Vonnegut? Hur kan man inte se det motsatsförhållandet?

Du jobbar på en högstadieskola i en av Stockholms södra förorter. Du är inte Mr Keating i Döda Poeters Sällskap, så du kan lägga ner Walt Whitmans samlade verk nu för inga av dina elever kommer någonsin ställa sig ovanpå sina bänkar i en noggrannt orkestrerad protest för din skull! Du suger och de vet om det! De känner att du är besviken på dem och på deras prestationer för att de inte motsvarar hur du trodde och hoppades att din yrkesroll skulle vara. Du kommer aldrig bli den "själslige och intellektuelle ledare" du drömde om att bli när du lät midnattsfilmen på tv 3 styra ditt yrkesval, så du kan glömma det nu.

Det värsta är att jag känner svår ångest inför tanken på att lämna tillbaka en del elever till den här personen. Jag är rädd att de kommer gå under. Inte för att jag på något vis är oumbärlig, utan för att han är så jävla dålig.

Skolan suger - vem tar ansvar?!

Skulle vilja skriva ett långt och välförmulerat utlägg om lärarrumspolitik och hur jävla fucked up hela jäkla skolsystemet är men jag är alldeles för rosenrasande för att ens knappa in de här få orden utan att det svartnar för ögonen så jag ger upp och går och klipper mä istället!

Vi hade iallafall inte tur med vädret.

Jaha, så förutom att mitt hår ser ut som indiefrisyren gud glömde så säger väderleksrapporten att det ska regna i Berlin under två av tre semesterdagar.

Maxxat!

Oh won't you come with me and walk this land?

Jag tänkte fylla på vår Moleskin City Notebook med lite adresser inför Berlintrippen och hittade i den vår resedagbok anno januari 2008. Den handlar mest om mat, men tydligen även om en fruktansvärd tant vi stötte ihop med på flyget. Jag hade helt förträngt henne, men när jag läste anteckningen så var det som om hon bufflade sig ner mellan oss i soffan och bara pöste på det där självgoda sättet som kulturtanter bara kan.

27/1 2008.
After some stressful preparations we found ourselves queing up at the gate in Skavsta. Because of the lack of room, there were certain difficulties separating the übermensch line from the plebian one. Old Swedish "kulturkärring" in stripey tights tried to cut the line but failed in doing so thanks to yours truly. She did however make a run for it once out on the tarmac and actually sped past everyone to get a row of seats all to herself (and huge jacket, huge backpack and, as it turned out, huge eyemask-wearing boyfriend). Ultimate beyotch.

Jag kommer verkligen ihåg hur den här kvinnan gick mig på nerverna. Det var något med de randiga tightsen och hennes örhängen av typen "ihopmonterad-av-supergulliga-lilla-X'tholo-och-hans-flinka-små-fingrar-för-blott-4-kronor-på-en-strand-i-Ghana-innan-jag-lägrade-hans-storebror-för-en-spottstyver" och hur hon verkligen kutade förbi alla för att kunna breda ut sig över tre säten med sina pinaler (som om flyget inte var fullbokat och som om det någonsin varit tillåtet att ockupera ett helt flygplanssäte med sin dunjacka och peruanskt vävda ryggsäck). Hon utstrålade en sådan tydlig air av att tycka sig vara förmer än alla människor hon någonsin stött på och man kände sig nästan lite äcklig i hennes närhet.

Men sedan hittade jag en anteckning om resans theme song och då blev jag på gott humör igen för den hade jag glömt bort att den ens existerade. Det är Tysklandsälsklingarna Boney M och deras rymddisco-cover på Gadda-da-vida. Här finns den på Spottan, men om man är sugen på lite röd helkroppstrikå och robotdans (när är man inte sugen på röd trikå och robotdans?) så kan man kolla in det här klippet istället:

Nu är det faktiskt rätt synd om mig. Svält och såntdärnt kan man ju ändå stå ut med om man har snyggt hår och är rynkfri. Är rätt säker på att Bob Geldof håller med faktiskt.

Jag ser ut som ett jävla härke i håret. Fruk-tans-värt. I helgen ska jag till Berlin och fira min födelsedag. Då vill man ju va tipptopp va. Eller ja, i mitt fall så är det för tillfället bara håret som över huvud taget har en chans att kvala in under epitetet tipptopp så det är där jag lägger ribban. Men nej, då har inte min frissa några lediga tider förrän på tisdag nästa vecka! Tisdag! Nästa vecka! Då är jag ju hemma igen! Alltså buhuuu. Min lugg är aslång och jag kommer att vara tvungen att frissa till den så att Viskan, Ättran, Nissan och Lagan som gjort en surprise visit i min panna är synliga för alla och envar. Varenda tysk jag träffar kommer ba "Ja ja, die Schwedische Mädchen mit dem asfulen Haar und dem tiefen Rynken im Pannen, Ja! Sie kann Ich nicht vergessen!".

Ångezt.

Mitt eget Se&Hör.

En gång för alla, nu måste detta redas ut innan min DOOL-hjärna förtvinar av mindervärdeskomplex: Micke Persbrandt är ihop med Sanna Lundell. Ulf Lundell är alltså svärfar till Micke Persbrandt. Ulf Lundell är i sin tur ihop med Mikael Rickfors dotter, vilket gör Micke Rickfors till Ulf Lundells svärfar. Har jag glömt någon nu?

Jag orkar aldrig blogga musik.

Men jag kan ej sluta lyssna på denna låt. Dryga nio minuter har aldrig flugit förbi så snabbt. Vilken hångellåt va?! Man börjar titta förföriskt på allt i ens närhet när den går igång. Själv har jag hittills försökt få till det med några sängkuddar, en pocketbok och grannens dvärgpudel. Ingen verkade i ärlighetens namn särskilt sugen. Måste vara pannrynkorna.

Mvh,

Vi ska faktiskt ut idag, mitt lilla fejs och jag.

Nu ska jag, min gasiga mensmage och mina fyra pannrynkor ta oss samman och ge oss ut på galej. Fråga: får man ta sig en jävel när man har varit och nallat på Pronaxenkartongen? Inte va?


Mvh,

Låt oss tala lite till om mina rynkor i pannan.

Jag kan inte sluta dra fingrarna över pannan för att känna om de är kvar. Det är alltså så pass illa att jag kan känna rynkorna med fingertopparna. Jag liksom följer rynkans längd, fram och tillbaka, fram och tillbaka. I ren panik har jag försökt intala mig själv att rynkorna troligtvis beror på svårt uttrokad hud så jag har återfuktat som en dåre vilket har resulterat i att min panna nu har djupa åldersrynkor och tonårspepplor.

Jag ser liksom ut som Gordon Ramsay. Med Améliefrisyr.

Mitt liv i den tysta vagnen.

En jobbig grej med att ha skolan som arbetsplats är när man glömmer saker på arbetsplatsen inför en långhelg eller ett lov. Man kan nämligen inte glida dit när man har tid, larma av, traska in och sedan hämta det man glömt. Det kvarglömda föremålet har liksom blivit inlåst av en nitisk vaktmästare bakom gallergrindar, 25 dörrar som måste låsas upp med 25 olika nycklar och eventuellt en eldsprutande drake någonstans mitt i det hela också, och så kommer det att förbli till på måndag morgon.

Så jag antar att min långhelg blir mobilfri.

A love injection to cure up my infection.

Har precis upptäckt fyra rynkor som närmast kan beskrivas som avgrundsdjupa i min panna. När hände detta? Jag har ju allt som oftast en lugg som döljer det här området så det var verkligen en chock när upptäckten gjordes. Nu kan jag inte tänka på något annat. Jag tänker nu ofta på att jag skulle vilja lägga tandpetare i rynkorna för att kontrollera om dom skulle ligga kvar. Lite som det där brösttestet med pennorna man fick lära sig att bekymra sig över när man var 14 år och fastbröstad ("om du lägger två pennor under bröstet och pennorna ramlar så har du hängbröst", man ba *klämmer fast en dassrulle*... *och ett paraply*).

Helt plötsligt känns nervförlamande giftinjicering som en naturlig del av framtiden. Obs. Det här kan även vara ett utslag av någon sorts annalkande ålderskris i samband med den stundande 28-årsdagen.

Tell me more, tell me more.

Saker man inte vill att två små tanter som sitter vid bordet bakom en på Mosebackes bruncbuffé ska prata om i cirka tjugo minuter:

hur den ena tanten börjat kaskadkräkas på en kryssningsbuffé och blivit rullad i rullstol till hytten av personalen eftersom hon inte kunde sluta kräkas och ja det förstår du det beror på att jag inte kan ääääta så mycket, jag kan inte det, nej du förstår att min mage klarar inte av det när jag äter buffé, då får jag ont i magen och börjar aaaalltid kräkas! *tar en runda till på brunchbuffén*

Snillen spekulerar.

Fråga mig verkligen inte varför, men jag sitter här i spiknyktert tillstånd klockan tjugo i tre på natten och YouTube:ar Svullos megahit För fet för ett fuck. I kommentarerna är det som vanligt rena rama war of the intellects och någon ställer frågan: "varför tog han självmord igenligen?" (sic!). Som svar kommer liksom analysernas analys, levererad av någon som uppenbarligen har stor insikt i självmordsproblematik:

Mådde dåligt vet inte varför han är ju sjukt rolig


Häpp!

Då känner man sig lite överflödig.

Elev 1: - "Johanna, hur gammal är du?"
Jag: - "27, snart 28".
Elev 1: - "Vaa? Bara 27? Gud vad liten du är!"
Elev 2: - "Skärp dig, det heter inte liten.
Elev 1: - "Va?"
Elev 2: - "Det heter fett ung".

Säger en hel del ändå.

Har nu tittat på sista avsnittet av Inför Eurovision Song Contest och min första spontana tanke när eftertexterna rullar över Marie Sernholdts själlosa wohooo:ande är "missade jag ett avsnitt av Färjan för det här?".

Fruktstund.

Jag har sällan skådat tacksammare ansikten än mina elevers när jag halade fram två påsar frukt under Elevens val i eftermiddags. Deras blodsockernivåer är i största sannolikhet nere någonstans i fotknölshöjd vid den tidpunkten på dagen och så ska de liksom sitta och fokusera i 60 minuter (minst). En omöjlig ekvation! Så idag gjorde jag som min kollega Spanskfröken brukar göra och styrde upp en fruktstund. Belönades snabbt med ett "alltså jag svär du är bästa lärarn". Bananer och äpplen. Det är alltså vad som krävs för att bli "bästa lärarn". Mysteriet är löst! Måste ringa Lärarhögskolan och tipsa om detta.

Konsumentupplysning.

Det är nu en gång för alla konstaterat att:
- Coca-Cola är godast på burk.
- Hallonsoda är godast på glasflaska.

Tack för mig.

Skona mig!

Fatta att Danmark skickar en låt skriven av Ronan Keating till ESC och att den framförs av en kille som bredbent juckar fram tonerna ur sin brutalt nermixade gitarr. Det är så provocerande uselt. Påminner mig om en konversation två elever emellan som jag avlyssnade för ett tag sedan. Elev 1 gillar emorock och elev 2 kände sig tvungen att kritisera detta på äkta besserwissrigt tonårsmanér.

Elev 2:-"Asså rockmusik suger verkligen. Jag fattar inte att du kan lyssna på rock. Det SUGER verkligen".
Elev 1:-"Näe, gör det ju INTE!"
Elev 2:-"Eller okej. Takida är bra. Det kan jag faktiskt erkänna".

Fröken ba *!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*

Come to the dark side. We have cookies.

Känner mig djupt oroad över att jag är besviken på faktumet att min crush Jane Goldman envisas med att spela Alliance. Alliance! Kände likadant med Linna Johansson.

Vegetable state of mind.

Kommer hem och känner mig lite som en burksparris. Sladdrig, slö, vit. Liksom lealös på något sätt.

Språktanten svarar.

Imorse rasslade en kommentar på ett mycket gammalt inlägg in. Kommentaren lämnades av Anonym och till råga på allt valde Anonym att kommentera på gamla bloggplattformen. Eftersom kommentaren är en fråga ställd till mig så vill jag passa på att säga följande: om man har en fråga som man vill ha svar på så är det nog bäst att ställa den i ett inlägg lite mer aktuellt än april 2007. Helst också i ett inlägg på den bloggplattform som för stunden används.

Med detta sagt, låt oss komma till poängen. Pudelns kärna. Själva frågan. Detta är spörsmålet som dryftades i tidigare nämnda inlägg:

Johanna, vad betyder "häpp"?

Kära Anonym,
häpp kan på Skräphögslingo ha två betydelser. Den första som en sorts uppgiven förkortning av uttrycket "nähäpp". Lite snärtigare, lite mer kärnfullt. Den andra betydelsen, som kanske också är den i min vokabulär mest åsyftade, är ett cirkushäpp. Ett cirkushäpp är det "häpp" en cirkusartist kan tänkas utbrista när ett särdeles magnifikt trick har genomförts. Cirkushäppet används ofta som en sorts sarkasm av undertecknad. Exempel: *spenderar minutrar med att förklara något ingen egentligen bryr sig om* - häpp!

Oink oink!

Min förkylning är inne på åttonde dygnet och jag ser hur en del kollegor på allvar börjar tänka i termer som "svininfluensa" när de pratar med mig.

Kollega: -"Oj, vad du låter förkyld!"
Jag: -"Jag är förkyld".
Kollega: -"Men du låter verkligen...jätteförkyld..."
Jag: -"Jag är jätteförkyld".
Kollega: -"Mmm.."
Jag: -"OINK OINK NÖFF NÖFF"

Nej okej. Inget nöffande förekom i denna konversation, men det hade jag kanske kunnat bjuda på nu när jag tänker på det i efterhand. Påminner mig om ett barn som gick på det fritids jag jobbade på under några år. Han hade vissa.. tja, vad ska vi kalla det.. fixeringar. Han gillade till exempel krig. Och vapen. Problemet var bara att leksaksvapen var förbjudna på fritidset där jag jobbade. Han ägnade istället dagarna åt att rita krig, läsa om krig, bygga krigslandskap i sandlådan och andra normala aktiviteter man ägnar sig åt när man är 8 år. En dag hade han iallafall avancerat till den stora lådan med mycket små bondgårdsdjur i plast. Han verkade lite förvirrad först och ställde upp kossorna och hästarna i små formationer och tittade misstänksamt på dem. Han flyttade runt dem lite och lät dem prata med varandra. Jag såg honom från min plats i köket och undrade vad han skulle ta sig till härnäst. Skulle han kanske leka bondgård?

Nä. Han tog efter några sekunders funderande och småkonverserande bondgårdsdjuren emellan tag i en plastgris, höjde armen och vrålade maniskt:
-"MEN NU KOMMEJ JÄTTEGJISEN OCH NÖFFAJ NEJ HELA STÄLLET!"

Skrämmande? Ja. Kreativt? Ja. Ganska verklighetstroget också. Liksom, om en gris ska kriga - vad gör han då? Jo han"nöffar" såklart på ett mycket fientligt sätt "ner hela stället". Kanske ska kontra med det nästa gång någon misstänksamt tittar på mig när jag snyter mig. "Chill da pill, det är bara en vanlig förkylning, annars skulle jag redan nöffat ner hela stället".