Stockholms motsvarighet till Los Angeles alla servitörer.

Vi springer på varandra utanför tunnelbanan och hon hejar glatt. Hennes långa färgade hår är omsorgsfullt lockat och uppsatt i något som närmast kan liknas vid en Barbie-Rapunzel i rockabillyfrisyr. Trots att klockan är 07.50 är hon uppsminkad och bär lacktights. Jag har sett henne en gång tidigare och känner henne enbart som "en tjej som ska hjälpa till" med skolans musikprojekt. Hon undrar om jag ska på After Work (eller aafter vöörk, som mina kollegor envisas med att säga) och jag nekar. Jag frågar henne om hon är här för musikprojektet och hon skrattar och säger "nej, jag jobbar ju här på särskolan". Känner mig sjukt dum och försöker stryka över det hela med ett vansinneshurtigt "jaHAA!".

"Nä", säger hon på småländska, "jag blev tillfrågad om jag ville vara med i musikprojektet eftersom jag är sångessska".

Nu kan jag inte låta bli att undra, om vi bortser från allt det här mumbo jumbot om att man ska få definiera sig själv, är det verkligen så att man kan titulera sig som sångerska om man jobbar till 100% med något helt annat? Man gick på Rytmus och lärde sig sjunga jazz, men jobbar 5 år senare heltid med att baka bröd, t.ex. Är man liksom sångerska då? Är man inte brödbakare? En brödbakare med ett intresse för sång, eller en brödbakare som försöker jobba med sång vid sidan om?

Eller är det kanske bara så att jag blir gnuggad åt fel håll då jag tycker att yrket sångerska känns alldeles för "Mina Vänner" för att kunna tas på något som helst allvar?