Ett antiklimax värt namnet.

Man köper en lakritspuck och ba ååååååh lakritspuuuuuuuuuuuck. När man kommer hem lägger man den i frysen medan man lagar mat, och hela tiden tänker man ååååååh lakritspuuuuuuuuuuuck. Efter maten hasar man ut i köket med förväntan lysande i ögonen. Fortfarande tänker man åååååh lakritspuuuuuuuuuuck. Sedan ser man att man glömt stänga frysen när man lade in glassen och den lilla lakritspuckpåsen innehåller numer något gojsigt och mjukt.

Då lägger man försiktigt tillbaka lakritspucken och hoppas på att den kanske fryser till igen, i rätt form och så. Sedan håller man tummarna. Hårt.