Jag har ju då va fotfobi. Fötter är det äckligaste jag vet. De enda fötter jag står ut med är bäbisfötter, för dom är liksom runda undertill och sådär bäbisgosiga och alldeles oförstörda. Alla andra fötter kategoriseras urskiljningslöst som superäckliga. Därför var det lite extra traumatiskt i förrgår när Shaun råkade sparka av mig halva lilltånageln. Jag har inte drabbats av sådana akuta äckelkänslor inför min egen kropp sedan jag lyckades sparka av halva toppen på ringfingertån på samma fot för en sisådär nio år sedan. Jag bara stirrade på Shaun och flämtade "my tooooooooooe! YOU KILLED MY TOE". Jag såg att nageln liksom stog upp från sidan, om ni fattar, och började hyperventilera. Shaun satte mig varsamt ner, plåstrade om tån och försäkrade mig om att det inte var så farligt som jag trodde.
Det tror jag vad fan jag vill om.
Nu har jag i alla fall försökt avleda min ångest inför tanken på den här halva nageln som hänger och dinglar genom att använda Hello Kitty-plåster. Går sådär.
torsdag, juli 02, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Jag minns ju då Arvika -04 när du fick ett sådant magnifikt skoskav och tyckte dina egna fötter var så äckliga att jag fick tvätta och plåstra om sagda skavsår för att du inte pallade och du gick i gummistövlar hela festivalen för att slippa se. Det kallar jag en fobi att bita i, så att säga.
Skicka en kommentar