Tv-kärlekar: Stanford Blatch.

I avsnittet där Stanford raggat upp BigTool4U på internet och bestämt att de ska ses på en klubb där alla endast får bära vita underkläder cementerades min kärlek för Carries mer lågmälde följeslagare. Synen av lille skallige Stanford vid bardisken, den uppenbara blandningen av förtjusning (över alla snygga killar endast iförda kallingar) och vissheten om att han själv inte anses vara lika läcker gjorde att jag nästan ville börja böla. Och när sedan en supersnygg kille kommer fram och snäpper till hans kalsonglinning och flörtar så blev jag så outsägligt lycklig. Säkert lyckligare än Stanford.

Under åren jag följde Sex & the City blev det mer och mer viktigt för mig att Stanford skulle träffa nån. Skit i Carrie liksom, skulle Stanford äntligen få träffa nån härlig karl att bli lycklig med? Skulle Stanford inse att lyckan trots allt fanns i Stockholm och äkta mig iförd illmönstrad skjorta och matchande hatt? Det var de stora frågorna i min tv-soffa. Jag blev därför naturligtvis överlycklig, och lite sotis, när Stanford tillslut fann lyckan med Broadwaydansaren Marcus.