Nyårsafton, in i dimman..

Nyårsafton alltså. Jag känner att jag bör förklara det extremt märkliga inlägget nedan, men jag vet inte hur.

Jag och Shaun lagade mat i cirka 100 timmar. För att orka öppnade vi en flaska rosé. Sen kom Bel Hamim. Sen fortsatte vi laga mat. Och dricka rosé. Sen kom Göran. Sen fortsatte vi laga mat, Shaun började tillverka polentapompa. Sen öppnade vi en flaska cava, jag skruvade av metalltrådarna från korken och det sa PANG och korken flög med världens fart och minst två glas vätska sprutade ner den nymålade köksväggen och det nymoppade golvet. Sen fortsatte vi laga mat. Brände de bajskorvsliknande nötkorvarna så att de såg ut som .. tja.. vidbrända små bajskorvar. Sen fortsatte vi laga mat. Shaun kämpade hårt med polentapompan. Sen kom Göran ut i köket från vardagsrummet med en stor bit kanelstång som pyrde på ett mycket sorgligt sätt och var askgrå i ena ändan, "eh, jag vet inte, ska det va såhär?". Det var juldekorationen som hade fattat eld. De andra gästerna var vilse i Aspudden. Vi lagade mat (mat vid det här laget är likamed polentapompa, den tog cirka 2 timmar att färdigställa). Vi drack Cava. Sen kom James. Vi fick nog och åt upp maten som var förvånansvärt god. Konverserade. Sedan kom fler gäster.

Ungefär här började det som skulle utvecklas till en ren orgie i musikrelaterade Playstation-spel. James föreslog att vi i framtiden skulle ha ett Playstation-triathlon: Singstar, Guitar Hero och Dancing Stage Fever. Jag känner rent spontant i efterhand att det kommer bli the battle of all times!

Vi ägnade ett tag åt att avancera Lars Ümlaüts karriär i bandet Polentah och gick sedan över till Singstar där James version av Queens Don't Stop Me Now överglänste allt jag någonsin hört i karaokeväg. Kombinationen livrädd skäggig skotte som krampaktigt håller i micken med båda händerna och sjunger "don't stop me neeeeuuuw i'm having such a good tiiiiime" i darrig falsett var så vacker att ögonen tårades. Sedan höll vi på att missa tolvslaget. Göran fick använda en tång för att öppna sin spanskimporterade flaska Cava och råkade sedan ut för korkhaveri liknande mitt från kvällens början. Vid tolv satte Shaun på en extremt långsam och deppig version av Auld Lang Syne. James ögon såg misstänkt fuktiga ut och han mumlade något om att han borde sätta på sig kilten medans Bel Hamim kände att det var dags för grannarna att få avnjuta hennes träffsäkra imitation av dement operasångerska då hon med en filt runt axlarna sjöng med i Auld Lang Syne som vid det här laget stog på repeat. Vi som frös ute på balkongen fick sedan lära oss att man i Skottland alltid dansar en långsam ringdans där man håller varandras händer med korsade armar och sjunger med i .. ja.. Auld Lang Syne. Så då gjorde vi det. Det var vackert.

När vi avslutat vår ringdans återgick vi till Singstar, och jag och Bel Hamim brände av Whitneys The Greatest Love of All och fick stående ovationer (mycket förståeligt). Vid det här laget hade jag druckit så många Stolly Bollys att mitt omdöme helt försvunnit. Jag kröp omkring på golvet och fixade med sladdar, gav Bel Hamim en äkta fyllekärleksförklaring som hon besvarade, och som vi sedan följde upp med att sjunga Unchained Melody. Shaun trodde att Göran gav honom en bit choklad och blev besviken när han upptäckte att det han tuggade på var stearin. James flickvän dök upp och visade sig vara min gamla skolkamrat. Någon halsade whiskey ur vår svarta DALLAS OIL-flaska som har JR på framsidan. Jag fick nog, gick in och lade mig i sängen med alla kläder på. Bel Hamim följde efter, lånade datorn och sedan följer inlägget nedan. Jag dikterade alltså denna osammanhängande text som Bel Hamim knattrade ner i mörkret.

Sedan följde timmar av "jag måste öppna fönstret och spotta", samtidigt som Shaun skapade spontant dansgolv med sin version av The Killers Somebody told me. Vid 5 gick alla hem, efter kramkalas vid ytterdörren. Sedan väcktes jag av BH och Shaun och fick klä på mej pyjamas och tvätta av smink. Gårdagen var ett inferno av gamla spritflaskor, intrampade chips i mattan och illamående. Chokladfontänen som vi hade köpt choklad och frukt till stog oanvänd på köksgolvet. "We were way too drunk to operate that thing", konstaterade Shaun. Jo, sant.