Taxiåkarbrasa.

Okej, jag och Liza är hemma hos mej och förkovrar oss i våra vanliga intressen; alkohol och män i tighta läderbyxor. Vi spelar alltså Guitar Hero och dricker Stolly Bollys gjorda på den överblivna nyårschampagnen. Så iallafall går vi ut på balkongen för att få lite luft, som det heter, och när vi står där och sippar på våra Stollys så stannar en taxibil på gatan utanför huset. Vi är alltså ganska högt upp och tack vare strategiskt placerade tallar och diverse annan vegetation så syns inte vi från vägen, däremot så ser vi vägen mycket bra från ballen. Taxibilen, vars skylt lyser (då är den ledig, för de utan taxivana), parkerar vid trottaren och någon går ut ur taxin. Så långt allting gott och normalt. "Hmmm", säger jag, "det måste ju vara någon av grannarna som kommer hem och ska gå in bakvägen" (ja alltså genom källar/tvättstugedörren, inte den bakvägen). Och det tror vi ända tills personen på trottoaren burjar studsa upp och ner, som en liten studsboll, och intensivt klappa sig om armarna. "Vafan, det är ju taxichauffören", säger Liza på ljuvlig skånska och hon har ju naturligtvis rätt.

Taxichaffisen har alltså stannat, klockan 23 på fredagkvällen, för att gå ut ur bilen och ställa sig på trottoaren och studsa upp och ner, upp och ner, upp och ner och slå åkarbrasor. "Måste vara jävligt kallt i bilen", konstaterar Liza. Sedan börjar vi höhöhöhöhöhöhöhöhöhöhöööö-a, tills chaffisen sätter sig i bilen igen fem minuter senare och åker iväg.

"Alltså, ingen kommer ju tro oss om vi berättar det här", säger Liza. "Men alltså, skylten lyste ju, så han var ju själv i bilen. Fan va konstigt", tycker jag. "Det hade ju fan vart ännu konstigare om han hade passagerare", sa Liza. Jo, sant.