Baaaaaby don't let him waste your time.

Jag har just (sanning med modifikation, har druckit X antal öl sedan dess) sett Jarvis på Berns. Fan-fucking-tastic. Han är ju så vansinnigt bra på alla sätt och vis. Fortfarande het, fortfarande fantastisk sångare, fortfarande bra mellansnack, fortfarande bra look, fortfarande Jarvis. Ojojoj, det var så bra. Hade jag inte redan haft en man från Sheffield-trakten som hjärtat bultade lite extra för så hade jag definitivt utsett Jarvis till måltavla för framtida familjebildning (trots hans nuvarande snygga franska fru).

Nu ska jag äta Pringles i sängen och sakta somna med en bultande huvudvärk för att vakna upp till tvättstuga, räkningar, lyriksammanställningar och disk.

Mmm...kaffe.

Kära snälla kvinnor som reagerar med stor olust på Bo Rothsteins debattartikel om den heterosexuella kärnfamiljen och hävdar argument som "jag har valt själv att vara hemma med mina barn" och "jag bryr mig inte om en karriär, jag vill hellre vara hemma med mina barn" och "det är klart att kvinnan måste vara hemma, det är ju liksom hon som är gravid och det är bara hon som kan amma och det kan faktiskt inte män även om ni feminister tror det".

Aldrig någonsin påstår Bo Rothstein, eller för den delen Tiina Rosenberg som artikeln i viss mån hänvisar till, att kvinnor i allmänhet med våld tvingas vara hemma och ta hand om barnen och hemmet. Artikeln diskuterar varför ni aktivt gör det valet och vad det får för konsekvenser. Det är ju jättehärligt att du inte bryr dig om en karriär och inte heller om din pension, men jag skulle vilja höra dig säga det när du är 70 år och lever på kattmat. Att dela på föräldraförsäkring/ledighet är något som båda föräldrar har rätt till och jag tycker inte att det är okej att som många av er uttrycker det, lura av er man den ledigheten. Det om något är väl oerhört skevt och baserat på en tanke om att en part har rätt till dominans inom vissa områden som den andra parten inte får beträda.

Artikeln belyser hela problemet som ni verkar kämpa så hårt för att inte se (jag tänker mig de där tre aporna med händer för ögon, öra, mun): "ojämställdheten skapas bakom ryggen på både mannen och kvinnan". Det betyder att det kvittar hur många gånger du har fått din man att diska, hur lite du vill fokusera på en karriär eller huruvida du är intellektuellt inkapabel till att använda en bröstpump - erat sätt att tackla artikeln bevisar ju bara att Bo har så jävla rätt. Det händer bakom era ryggar och ni kan intala er själva att det är till er fördel men det är det inte.

Skälet till att jag blir förbannad är att era attityder får en effekt på mitt liv. Ni reproducerar föreställningar om att kvinnan har en vilja att försaka vissa delar av sitt liv för att få vara Mamma och det gör att jag kommer att möta svårigheter den dag jag inte reagerar på samma sätt. Det gör att eventuell pappa till mina eventuella barn kommer att möta svårigheter den dag han vill ta pappaledigt. Det gör att väldigt många går omkring och tror att heterosexuella par som skaffar barn bör reagera och agera efter ett visst mönster - eftersom det är så jävla naturligt - och det är INTE okej. Den heterosexuella kärnfamiljen är inte längre baserad på antalet barn och parets civilstånd som sådant, den är en föreställning om hur en familj bör se ut och fungera. Denna föreställning leder till otroligt skeva uppfattningar om vad som bör kallas, vad som juridiskt sett får kallas, och vad som av samhället tillåts kallas, för Familj.

Och ni som menar att den heterosexuella kärnfamiljen inte längre existerar och att Sverige är ett jämställt land och därför inte behöver hålla på och jiddra mer, snälla snälla snälla snälla snälla, ni måste vakna upp och lukta på kaffet. Helst idag.

Tv-kärlekar: Ponnyexpressen.

Om man som tidigare nämnt är uppvuxen med Vilda Västern-romantik och en eftermiddag vid 12 års ålder slår på tv 3 för att mötas av Ponnyexpressens heta unga män, ja då förstår ni att tween-romanserna började spira i vardagsrummet. Ponnyexpressen handlade om ett gäng unga killar och en tjej som var utklädd till kille som alla jobbade för Teaspoon på den lokala Ponnyexpressen. Ponnyexpressen var som en het, hästburen version av posten. Fast på häst. Och ibland blev dom skjutna på (det blir säkert brevbärare idag också förresten). Faktum är att den snygga Ponnyexpressaren längst upp till vänster blev skjuten och dog om jag inte missminner mej. Man han var inte mindre snygg för det! Och det var ju det här som var problemet för mitt 12-åriga hjärta: hur välja favorit? Snubbarna var lika noga utvalda som glassmakerna i Hemglass mixpåsar, ibland är man övertygad om att päron är godast, ibland är hallon nummer ett. Och på samma sätt växlade mitt intresse och min tweeniga åtrå. Trots allt hade de ju alla de väsentliga egenskaperna: cowboyhatt, chaps och solbränd hy.

Det tog inte lång tid förrän jag och mina kompisar gick i små lämmeltåg hem till mej (jag bodde närmast skolan) för att äta knäckebröd med Jubelsalami, sörpla O'boy och dräggla liderligt över pojkarnas äventyr. Det här var en tid då TV förstog vilka som var hemma vid 15-snåret och anpassade programmen i tablån efter det. Det var en gyllene era; Ponnyexpressen, 21 Jump Street, Vägen till Avonlea, Pang i Plugget, Paradise Beach, California Dreams .. listan kan göras oändlig. Och vi var fast.

Saida.

Förutspår härmed morgondagens inlägg:

"Kära dagbok,
igår skulle vi gå och dansa till schlager på Lino. Förfestade med Bel Hamim och Liza. Rullade håret på papiljotter. Drack Russin Tretow. Åt upp Bel Hamim.

Nu är jag bakis. Och mätt.

Hej då dagboken"

Förfest.

Lino, beware.

History repeating.

Någon mer än jag som känner att Enrique Iglesias försöker göra en Hero i sin senaste video? Alltså rakt av kopiera videon till sin väldigt framgånsrika låt Hero?

Känd starlet spelar Enriques tjej - check! (Jennifer Love Hewitt/Mischa Barton)
Enrique är sammankopplad med brottslighet - check!
Hångel på säng med starlet iförd bh - check!
Något skiljer dem åt - check! (Mickey Rourke ganstrar ihjäl Enrique/Enrique hamnar i finkan)
Starlet blir fasthållen av någon, gråter och sträcker sig förtvivlat efter Enrique - check!
Enrique blir med våld bortförd från sin tjej (och eventuellt misshandlad/dödad) - check!

Kom på något nytt! Måtte Julio skämmas.

Ice Dancing Stage Fever.

Kan inte låta bli att fnissa och fortsätta fundera på mina referensramar när jag nu tittar på konståknings-EM och polska paret Dorota och Mariusz Siudek gör en fantastiskt fin paråkning till en låt som finns i typ discohouse-version på mitt Dancing Stage Fever-spel. Den går även under namnet "Robert Wells-låten" hos mig och mina vänner. Jag kan liksom inte koppla ifrån att de åker till "Robert Wells-låten", trots att den nu inte har några hetsiga beats och att ingen står och stampar på en dansmatta. Inte vad jag kan se iallafall.

Åh nu åker dom till Månskenssonaten! Åh vad jag älskar denna sport!

Helt apropå.

Efter ett långt juluppehåll uppdateras nu Sexkulturbloggen igen. Read it and weep.

Tv-kärlekar: Hiro Nakamura

På ett tråkigt kontor i Japan sitter Hiro och övar på att bända tid och rum efter sin vilja. En dag lyckas han. Klockan på skrivbordet stannar i en minut, och en superhjälte är född.

Hiro är en god nörd med ett osunt intresse för superhjälteserietidningar och en önskan om att livet betyder mer än gruppjympa på kontorsskrapans konstgräsbeklädda takterass. Hiro är faktiskt godare än god. Så god att han råkar teleportera sig flera månader fel i tiden för att försöka rädda tjejen han gillar. Så god att han blir jätteledsen varje gång någon råkar illa ut i hans närhet, han har ju fått superkrafter - de måste man använda till något gott. Klart jag gillar killar med ett samvete, än mer om de har runda mjuka kinder och ler så stort att ögonen försvinner bakom kinderna. Klart jag gillar Hiro lite mer än vad som är hälsosamt i sammanhanget. Han har etsat sig fast som absolut favorit hos mej trots att fina serien Heroes har med heart throbs som Milo Ventimiglia (även han gammal tv-kärlek). Super-Hiro: mitt hjärta slår för dej!

Sniff.

När jag nyss var påväg hem från jobbet och gick mellan tunnelbanan och hemma så gjorde jag något jag aldrig gjort förut: jag snortade snö. Flingorna singlade ner en masse i sakta mak och på något sätt hamnade jag väl i någon sorts liten flingvirvel samtidigt som jag andades in. Genom detta bildades kanske något sorts baksug och vips så hade jag inhalerat en snöflinga stor som en kaka i höger näsborre. Händelsen var inte den alltigenom förnämliga upplevelse jag hade hoppats på, men kommer säkerligen utgöra en trevlig anekdot på äldre dagar.

Uppmaning till folket.

Det finns ett ord som det har gått inflation i, ett ord som används av varenda super-svenne om allt som kanske eventuellt glittrar det minsta lilla. Jag skulle vilja att vi gemensamt gör ett försök att undvika det ordet ett tag framöver, och att vi alla gemensamt inser att ordet varken är nytt, häftigt eller originellt roligt. Jag talar naturligtvis om ordet "Bling" i alla dess former och avarter.

För fem år sedan var det jättekul att häva ur sig att man bara skulle hänga på sig lite bling och sedan var man redo att göra stan. Det var även superspexigt att tjuta "BLING BLING BABY" om någon kommenterade på något glittrigt. Det är det inte längre. Det är trist och överanvänds så till den milda grad att jag nu får utslag som kliar så fort jag läser ordet. Det är inte okej att hänvisa till sina smycken som bling, det är definitivt inte okej att hänvisa till dom som bling bling och om en enda person till berättar att dom ska blinga något så tror jag att min hjärna exploderar. Använd er fantasi! Det finns jättemånga synonymer och kommer ni inte på några så föreslår jag att ni lägger vantarna på en synonymordbok eller bara slutar prata om grejer som glittrar och gnistrar.

Pretty please with bling bling on top?

Did you ever know that you're my hero?

Älskade, älskade Claes.

Mitt claim to fame i sammanhanget är att jag och Claes har delat ett långt samtal (20 minuter!) om latinundervisning, då han blev ytterst förtjust över att jag läste latin när vi träffades under någon sorts Gymnasiemässa i miniatyrformat på Mälarhöjdens skola typ 1998. Jag var där i egenskap av humaniora-student från mitt gymnasium och råkade gå i samma klass som hans son. Eller, ja, en av hans söner. Den andra var ju på mässan för att bestämma sig för vilket gymnasium han skulle gå på.

Walking in a winter wonderland.

Okej, det snöar. Det ligger typ 5 cm snö på marken här utanför. 5 cm snö på marken och jobb på fritids innebär att jag kommer få ägna min dag åt att övertala ett gäng 6- och 7-åringar om att det inte är nån idé att gå ut och göra snögubbar eftersom dom snögubbarna kommer att bestå av ca 20 % snö och 80 % grus. Då är det inte snögubbar, utan grusgubbar. With a touch of snow.

Ingen kommer naturligtvis lyssna, och jag kommer att få jaga barn genom huset och tvinga ut dom i hallen för att hänga upp sina dyngsura overaller som är slängda över hallgolvet, eftersom kullen vi har nu är helt hopplösa på att hänga upp sina kläder.

Sen ska jag lyckas tentaplugga lite också. "NEJ Pelle, fröken kan inte komma och hjälpa ner Åsa ur trädet. Fröken pluggar. Åsa får sitta där tills mamma kommer".

Tv-kärlekar: Stanford Blatch.

I avsnittet där Stanford raggat upp BigTool4U på internet och bestämt att de ska ses på en klubb där alla endast får bära vita underkläder cementerades min kärlek för Carries mer lågmälde följeslagare. Synen av lille skallige Stanford vid bardisken, den uppenbara blandningen av förtjusning (över alla snygga killar endast iförda kallingar) och vissheten om att han själv inte anses vara lika läcker gjorde att jag nästan ville börja böla. Och när sedan en supersnygg kille kommer fram och snäpper till hans kalsonglinning och flörtar så blev jag så outsägligt lycklig. Säkert lyckligare än Stanford.

Under åren jag följde Sex & the City blev det mer och mer viktigt för mig att Stanford skulle träffa nån. Skit i Carrie liksom, skulle Stanford äntligen få träffa nån härlig karl att bli lycklig med? Skulle Stanford inse att lyckan trots allt fanns i Stockholm och äkta mig iförd illmönstrad skjorta och matchande hatt? Det var de stora frågorna i min tv-soffa. Jag blev därför naturligtvis överlycklig, och lite sotis, när Stanford tillslut fann lyckan med Broadwaydansaren Marcus.

Nocturne.

Jag vet att han var ett gammalt pervo. Dock ett übercoolt, stiligt pervo. Eller, han var ju inte på något sätt ens i närheten av riktiga gubbslem som R Kelly, Roman Polanski eller Jerry Lee Lewis. Kanske är han lite missförstådd? Att han alltid låter som om han vill ligga, vad han än sjunger om, och duetterna med dottern Charlotte har definitivt gjort att han gärna klumpas ihop med de förut nämnda snuskhumrarna. Ja det och den där låten med Jane Birkin, ni kanske har hört talas om den? Men vaddå, den är ju inte värre än vilken story ur Mitt Livs Novell som helst (dessutom är tjejen myndig), fast det förstås - folk brukar ju reagera negativt när man kör upp (no pun intended) kvinnors sexualitet i ansiktet på dom. Anywho, medans jag sitter här och stirrar på de två raderna textanalys som på något magiskt vis ska bli till två sidor får denna lilla visa (dock i kortare formet i klippet) bli min triggare. Älskade Serge.

Naaaaw.

Är det bara jag som tycker att det är sjukt gulligt att någon googlat harry potter jag älska dig? Hoppas så innerligt att det inte är samma person som googlat kuken.

Tv-kärlekar: Byron Sully

Han kunde kasta en tomahawk med precision. Han bar mockasiner. Han visste värdet av en god hempermanent. Och han var inte rädd för att gänga med en 30-årig yrkeskvinna i en tid då kvinnors yrkesval begränsades till lärare och horor. Jag vet att Dr. Quinn var en extremt cheesy serie, men jag var i mellanstadieåldern och uppfostrad med Vilda Västern-romantik. I ett sådant läge är det svårt att motstå en fast stjärt i mockabyxor, speciellt om mannen som stjärten sitter på har en gullig varg och bär på en livssorg som fått honom att överge normislivet för att käka rötter och jaga buffel med indianerna. Dr. Quinn var som en politiskt korrekt Harlequin-roman filmad i softat ljus, en orgie i orättvisor, framflämtade repliker och chaps.

Jag ska sent glömma scenen där vi först fick stifta bekantskap med Sully. Doktor Michaela Quinn anländer i Colorado Springs iförd värsta societetsblåsan, efter att ha ramlat i en lerpöl försöker hon sätta upp en annons om sina tjänster inne hos tjurige butiksägaren Loren Bray. Loren Bray är precis som resten av invånarna i den lilla staden och vill inte ha något med kvinnliga doktorer att göra och förvägrar Dr. Mike att sätta upp lappen. Gnabb inledes. Gnabb avslutas när Sully tyst kastar sin tomahawk genom dörren, och med det välriktade kastet fäster Dr. Quinns lapp vid anslagstavlan likt ett stort Vilda Västern-häftstift.

Ack Sully, du kämpade för en kvinnas rätt att inneha och utöva ett proffesionellt yrke. For this I will always love you. This och dina tighta mockabyxor.

Tv-kärlekar: George Michael Bluth

George Michael tillhör familjen Bluth, en familj som utan vidare konkurrens seglar upp på topp 3 över dysfunktionella tv-familjer. Med en ständigt alkad farmor, en fifflande farfar som sitter i fängelse, en pappa som försöker rädda det sargade familjeföretaget, en självupptagen bekräftelsekåt faster som är gift med en psykolog gone actor som verka härbärgera vissa homoerotiska känslor och en söt kusin som han är förälskad i, så passar han in i vilken vansinnessåpa som helst. Lägg sedan till en ömhetstörstande farbror som övergett sin karriär som strippa för att bli trollkarl, en farbror som har ett något tvivelaktigt förhållande till sin mor och får handen avbiten av en säl, och farfars långhåriga hippie-tvilling och inse att George Michael, namnet och det incestuösa kärleksintresset till trots, absolut är den minst märkliga karaktäkten av de alla. Möjligtvis med undantaget av pappa Michael då förstås (även om just han ovetandes dejtar en utvecklingsstörd Charlize Theron).

Trots att mitt hjärta bankar hårt för samtliga karaktärer i Arrested Development, så är det George Michaels töntighet och lillgamla kläder som får hjärtat att nästan hoppa ur bröstkorgen. Allt är bara så fel. Allt blir så fel. Och just därför så rätt. Att han jobbar i familjens Banana Stand (en bananformad kiosk) med att sälja frusna bananer doppade i choklad och skaffar sig en superkristen flickvän (som sedemera hookar upp med farbror Gob) är bara grädde på moset. Ingen tv-serie har någonsin haft ett så trovärdigt porträtt av en nervöst skrattande töntigt cool tonårskille. George Michael är inte bara en tv-kärlek, han är liksom en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin och jag hoppas att jag får minst en sånhär elev i varje årskull.

Ivana Humpalot.

Jag hoppas verkligen att någon svensk tv-kanal tar sitt ansvar och köper in reality-programmet Ivana Young Man. Förutom att namnet är fullkomligt fantastiskt så ser jag verkligen fram emot lite ombytta roller i reality-träsket. I Ivana Young Man, som naturligtvis presenteras av Ivana Trump, tävlar en grupp yngre män om en äldre, sofistikerad dams gunst. Som Bachelor, fast med en sjukt mycket bättre titel. Tv400 kom igen nu!

Tv-kärlekar: Tom Hanson

Jag tänkte skriva något om Hansons "ful tjej blir snygg tjej a la teen flick"-process, kanske något om hur man inte riktigt visste hur man skulle förhålla sig till hans fling med Hoffs och om hur konstigt det var att han och Penhall kom undan med att spela brorsor i en del avsnitt. Men det var liksom 21 Jump Street. Vi kan alla sjunga med i ledmotivet. Vi ville alla ha chans på Hanson.

Firmafest på GG.

Vad kul att Ugly Betty vann för Bästa Komedi! Mest för att teamet blev så sjukt glada och mest stog och stojade vid bordet i förvånat glädjerus. Och att skaparkillen blev avbruten mitt i talet av att Vanessa Williams (som just delat ut pris och antagligen var backstage) stormade upp på scenen och tjoande började krama sina motspelare och chefer.

Noterat: Mel Gibsons film Apocalyptica som är nominerad för "Best Foreign Language Film" fick inga applåder under den lilla trailern som visas innan priset delas ut.

Men shit vad det stormar här utanför. Glaset i mina fönsterrutor rör liksom på sig. Hjäääälp.

Nämen åh! (Lite Golden Globe)

Nu vann precis min all-time filmälskling Bill Nighy en Golden Globe! Huzzah!

Man kan ju liksom inte gå och sova när Star!, som är en sådan skitkanal annars, visar Golden Globe-galan.

Feed me..

Jag vet att jag är mensig när allt jag kan tänka på är mat. Mat jag har ätit, mat jag vill äta, mat jag ska laga, mat jag ska köpa när jag får pengar. Tankarna galopperar hungrigt mellan sushi, halloumi, avokado, pompa, spaghetti bolognese, hasselbackspotatis, friterade fläsksvålar (sen när äter jag friterade fläsksvålar???), scones, Pizza Huts salladsbuffé´(återigen..wtf?), bacon, stuvade makaroner, falukorv, chokladmousse, sommartomater, rödkål, varmkorv, vårrullar, pizzasallad och så vidare i allt mer hisnande kombinationer.

Hur ska jag kunna koncentrera mig på ett styck hemtenta och ett styck tentaplugg inför salstenta när det är på detta viset?

Tv-kärlekar.

Min livslånga kärlekshistoria med fenomenet Television har inte alltid begränsats till programmen i sig. Emellanåt har en karaktär dykt upp som fått mig att puta med underläppen, kanske tillochmed gny lite grann. Speciellt om det händer något pinsamt eller hemskt. Ibland har de väckt moderskänslor, ibland har jag varit livrädd för att karaktären ska dö och ibland har jag fantiserat om giftermål (okej, kanske främst när jag var knodd). Gemensamt är dock att dessa karaktärer följer med mej lika envist som minnen av gamla skolkamrater. Man bara kommer ihåg dom, ibland sammankopplar man lite känslor med dom, ofta vill man att dom ska vara verkliga. Om jag hade en fantastisk ekonomi skulle jag köpa ihjäl mig på dvd:er och sitta dagen lång framför tv:n och återuppleva våra åh så patetiska förhållanden. Patetiska för att det är fiktiv karaktär och för att jag är den enda av oss två som kämpar för att hålla kärleken vid liv. Allt ska man visst göra själv.

Till alla jag sett på TV och önskat var verkliga. Den här kategorin är tillägnad er.

Avvänjning.

Man vet att man är allvarligt PS2-skadad när Wolfmothers Woman spelas på MTV2 och man instinktivt undrar varför MTV spelar tv-spelsmusik.

WideAss.

Inte förrän jag såg Let's Dance slog det mej exakt hur wide screenen blir med widescreen. Alla i vanliga fall så otroligt pinnsmala dansöser fick världens bredaste rövar. Tobbe Trollkarls rumpa var helt enormt bred, han såg ut att ha det vi gärna kallar "child bearing hips".

Mina egna child bearing hips frodas då jag på senare tid upptäckt att man kan få en sjukt stor korg med pompa för 35 spänn på Murphys. Med dipp. Kan fortfarande känna den fantastiska smaken av smoky mayo i gommen. Så. Sjukt. Gott. Ibland känner jag bara för att resignera och blir 200 kg tung och leva resten av mitt liv i en såndär vagga medans min psykiskt ohälsosamme partner matar mej med fett dagarna i ända. Det vore livet.

Allt är bara lek och såååång...

Jag kollar på reprisen av Let's Dance och känner ett enormt behov av att bedyra min kärlek till Lasse Brandeby. I LOVE YOU LASSE! Han är så fin när han dansar vals i frack och gör värsta flygplanssteget över golvet (jag ser prick likadan ut när jag måste göra pas de bourré med mjölksyra). Jag och Liza satt i telefon och sjöng Kurtan-låtar och jag känner att nästa jul måste jag leta fram mitt ex av Kurtans julskiva "JulKurt med Damorkestern".

Och med risk för att låta som en kärring som överanalyserar kärringprogram, men verkar inte Carin och Daniel Da Silva vara ett himla trevligt syskonpar?

Det Stora Jukeboxmysteriet.

Ett av de stora mysterierna i mitt liv rör naturligtvis VH1. I programmet Viewers Jukebox, där alltså tittarna får göra egna spellistor, ser jag en mycket tydlig tendens. Alla som får sina listor spelade bor i Ungern, Lettland, Bulgarien, Rumänien. Hur kommer det sig? Jag har aldrig sett någon från Skandinavien välja låtar, inte heller någon från exempelvis Frankrike, Grekland eller andra Medelhavsländer. Har VH1 någon mystisk anknytning till den av Bert Karlsson så hypade Öststatskonspirationen? Jag vill verkligen veta! Vill även tillägga att jag inte har fabricerat det här, utan det är ett vedertaget faktum styrkt av andra bekanta som har VH1. Visserligen har mitt intresse för detta mysterium ökat sedan jag och Shaun febrilt skickade in listor till den fantastiska 80s-helgen där man kunde komponera egna 80-talsspellistor till Viewers Jukebox. Ingen kom naturligtvis med. Det gjorde inga listor komponerade i västra eller norra Europa.

Men åh!

Hatar när man lagar mat som man varit assugen på hur länge som helst och så bara fuckar man upp det i de sista skälvande minutrarna. FAN! Nu smakar det bajs och jag som hade längtat så mycket.

Skitliv.

Men vi lät ju bli SingStar!

Man kan fråga sig vad folk googlar mitt i helgnatten. Jo förutom uppenbara googlingar som man får se när de sexar nu och carola trosor så har någon stackare googlat


tjock ko sjunga.

Vad letade du efter, egentligen?



Ps. Du som googlat fakta och bild på fitta, jag tycker att du ska beställa den eminenta boken "Fittfakta" från RFSU. Där hittar du allt du söker. Ds.

Taxiåkarbrasa.

Okej, jag och Liza är hemma hos mej och förkovrar oss i våra vanliga intressen; alkohol och män i tighta läderbyxor. Vi spelar alltså Guitar Hero och dricker Stolly Bollys gjorda på den överblivna nyårschampagnen. Så iallafall går vi ut på balkongen för att få lite luft, som det heter, och när vi står där och sippar på våra Stollys så stannar en taxibil på gatan utanför huset. Vi är alltså ganska högt upp och tack vare strategiskt placerade tallar och diverse annan vegetation så syns inte vi från vägen, däremot så ser vi vägen mycket bra från ballen. Taxibilen, vars skylt lyser (då är den ledig, för de utan taxivana), parkerar vid trottaren och någon går ut ur taxin. Så långt allting gott och normalt. "Hmmm", säger jag, "det måste ju vara någon av grannarna som kommer hem och ska gå in bakvägen" (ja alltså genom källar/tvättstugedörren, inte den bakvägen). Och det tror vi ända tills personen på trottoaren burjar studsa upp och ner, som en liten studsboll, och intensivt klappa sig om armarna. "Vafan, det är ju taxichauffören", säger Liza på ljuvlig skånska och hon har ju naturligtvis rätt.

Taxichaffisen har alltså stannat, klockan 23 på fredagkvällen, för att gå ut ur bilen och ställa sig på trottoaren och studsa upp och ner, upp och ner, upp och ner och slå åkarbrasor. "Måste vara jävligt kallt i bilen", konstaterar Liza. Sedan börjar vi höhöhöhöhöhöhöhöhöhöhöööö-a, tills chaffisen sätter sig i bilen igen fem minuter senare och åker iväg.

"Alltså, ingen kommer ju tro oss om vi berättar det här", säger Liza. "Men alltså, skylten lyste ju, så han var ju själv i bilen. Fan va konstigt", tycker jag. "Det hade ju fan vart ännu konstigare om han hade passagerare", sa Liza. Jo, sant.

Loving the alien.

Jo den här bilden av Madonna på omslaget till Out, den fnissade jag ju hysteriskt åt när den dök upp här och var på internet. Hur kan man annat göra när nån stackars retuschare gått lös så till den milda grad att man nästan tror att det var Madonna som spelade rymdisarna i Närkontakt av tredje graden?

Men grejen är den att jag såg ett videoklipp med Madonna, nyligen inspelat, där hon såg ut precis som på det där omslaget! Det kan ju inte vara möjligt. Jag har funderat som fan på hur det gick till. Var det kanske kameravinkeln? Har hon genomgått extremt suspekt plastik-kirurgi? Något har uppenbarligen hänt eftersom hennes ansiktsproportioner mer liknade de på bilden här uppe än de som hon vanligtvis har (eller som jag trodde att hon hade?). Nu såg jag nyss videon till Sorry på tv, och ja, där ser det ju ut som att hon är på god väg att förvandlas till Spielberg-alien men jag trodde att det bara var just kameravinklar och ljussättning. Nu vet jag banne mej inte.

Liknande produkter?

Satt och kollade in Lovefilms utbud av tv-serier på hyr-dvd och hittade till min stora förtjusning Rapport till himlen. I en liten kolumn i vänsterspalten hittade jag rubriken "Liknande Filmer" som ska guida mig till andra produkter som jag kan tänkas njuta av om jag gillar Rapport till himlen. Vad återfinns då i denna kolumn? Jo, bland annat dessa tre filmer som jag känner verkligen är, ja om inte rena rama manuskopior så åtminstone förvillande lika 90-talsdramat med en död Lina Englund, en trånande Johan Wideberg och en ondskefull Stellan Skarsgård:

- Pirates of the Caribbean 2
- Mr & Mrs Smith

och..

- King Kong

Allvarligt talat.

År 2006 - the recap.

Bästa tuggummi: Beyonce - Irreplaceable, Sugababes - Red dress, Promiscuous - Nelly Furtado & Timbaland (allvarligt talat så upptäckte jag först för typ fem minuter sedan att Justin Timberlake är med i videon, pinsamt).
Drink: Russin Tretow.
Konstigaste plastiktrend: Ny tandrad i överkäken (se Beyonce och Hillary Duff för referens).
Overkligaste: Resan till NYC. Var jag verkligen där?
Bluff: Kelly Clarkson är plötsligt rocktjej.
Insikt: "I'm not here for your entertainment", sjöng Pink och satte fingret på varför hon borde ägna sig åt något annat än att spela in kassa skivor vars videor spelas i oändlighet på mtv.
Bloggstalking: Sleepless, Margret Atladottir, Pojkfröken (kom tillbaka!).
Dansdänga: I don't feel like dancing såklart.
TV: Extras (avsnittet med Daniel Radcliff och dame Diana Rigg i s02 är något av det bästa jag sett). Rome. Flavor of Love + Strange Love på TV400.
Kontorshäng: med Bel Hamim och Per Erik Algot Göran U.
Årets Skräphögen-googling: rock hade luja i hård konkurrens med chips tuttar och carola knular. Yoda-googlingen för några dagar sedan gick inte heller av för hackor.

Spritpicknick med Liza på klipporna vid Vinterviken, återkommande fenomen under hela sommaren. Nacho Libre och Borat. Jarvis släppte soloskiva och Brett började posta på YouTube. Karaoken blev den nya dansmattan i mina umgängeskretsar. Skrev C-uppsats. Familjedrama. Jag, Liza och Victor gjorde en rockad och flyttade alla inom loppet av några månader till Norsborg-linjen. Hej då Solberga, Hej Aspudden. Bråk med Stockholmshem. Otaliga Finlandskryssningar. Carnivále på dvd. Levde utan soffa i månader. Brassestolar på balkongen. Fotbolls-VM. Kvällspromenader bland Vintervikens Trädgårdar. Drinkar på Gondolen. E blev mamma. Farfar blev dålig och farmor byggde om hela huset. Och ja, trots allt var det ju bättre än 2005.

Sammanfattning.

Någon har orkat tröska sig igenom otaliga sidor här på Skräphögen, inte dåligt alls. Känner att dessa tre googlingar som under dagen lett hit är fina och beskriver vad som pågår rätt bra:

nördig hemsida

galen mamma

ruttet äppel

Bubblare: feting, nakna hemmafruar, riddarkläder.

Ja fast min mamma är inte galen alls. Hon är pretty darn amazing. Men ändå, rolig googling.

Nyårsafton, in i dimman..

Nyårsafton alltså. Jag känner att jag bör förklara det extremt märkliga inlägget nedan, men jag vet inte hur.

Jag och Shaun lagade mat i cirka 100 timmar. För att orka öppnade vi en flaska rosé. Sen kom Bel Hamim. Sen fortsatte vi laga mat. Och dricka rosé. Sen kom Göran. Sen fortsatte vi laga mat, Shaun började tillverka polentapompa. Sen öppnade vi en flaska cava, jag skruvade av metalltrådarna från korken och det sa PANG och korken flög med världens fart och minst två glas vätska sprutade ner den nymålade köksväggen och det nymoppade golvet. Sen fortsatte vi laga mat. Brände de bajskorvsliknande nötkorvarna så att de såg ut som .. tja.. vidbrända små bajskorvar. Sen fortsatte vi laga mat. Shaun kämpade hårt med polentapompan. Sen kom Göran ut i köket från vardagsrummet med en stor bit kanelstång som pyrde på ett mycket sorgligt sätt och var askgrå i ena ändan, "eh, jag vet inte, ska det va såhär?". Det var juldekorationen som hade fattat eld. De andra gästerna var vilse i Aspudden. Vi lagade mat (mat vid det här laget är likamed polentapompa, den tog cirka 2 timmar att färdigställa). Vi drack Cava. Sen kom James. Vi fick nog och åt upp maten som var förvånansvärt god. Konverserade. Sedan kom fler gäster.

Ungefär här började det som skulle utvecklas till en ren orgie i musikrelaterade Playstation-spel. James föreslog att vi i framtiden skulle ha ett Playstation-triathlon: Singstar, Guitar Hero och Dancing Stage Fever. Jag känner rent spontant i efterhand att det kommer bli the battle of all times!

Vi ägnade ett tag åt att avancera Lars Ümlaüts karriär i bandet Polentah och gick sedan över till Singstar där James version av Queens Don't Stop Me Now överglänste allt jag någonsin hört i karaokeväg. Kombinationen livrädd skäggig skotte som krampaktigt håller i micken med båda händerna och sjunger "don't stop me neeeeuuuw i'm having such a good tiiiiime" i darrig falsett var så vacker att ögonen tårades. Sedan höll vi på att missa tolvslaget. Göran fick använda en tång för att öppna sin spanskimporterade flaska Cava och råkade sedan ut för korkhaveri liknande mitt från kvällens början. Vid tolv satte Shaun på en extremt långsam och deppig version av Auld Lang Syne. James ögon såg misstänkt fuktiga ut och han mumlade något om att han borde sätta på sig kilten medans Bel Hamim kände att det var dags för grannarna att få avnjuta hennes träffsäkra imitation av dement operasångerska då hon med en filt runt axlarna sjöng med i Auld Lang Syne som vid det här laget stog på repeat. Vi som frös ute på balkongen fick sedan lära oss att man i Skottland alltid dansar en långsam ringdans där man håller varandras händer med korsade armar och sjunger med i .. ja.. Auld Lang Syne. Så då gjorde vi det. Det var vackert.

När vi avslutat vår ringdans återgick vi till Singstar, och jag och Bel Hamim brände av Whitneys The Greatest Love of All och fick stående ovationer (mycket förståeligt). Vid det här laget hade jag druckit så många Stolly Bollys att mitt omdöme helt försvunnit. Jag kröp omkring på golvet och fixade med sladdar, gav Bel Hamim en äkta fyllekärleksförklaring som hon besvarade, och som vi sedan följde upp med att sjunga Unchained Melody. Shaun trodde att Göran gav honom en bit choklad och blev besviken när han upptäckte att det han tuggade på var stearin. James flickvän dök upp och visade sig vara min gamla skolkamrat. Någon halsade whiskey ur vår svarta DALLAS OIL-flaska som har JR på framsidan. Jag fick nog, gick in och lade mig i sängen med alla kläder på. Bel Hamim följde efter, lånade datorn och sedan följer inlägget nedan. Jag dikterade alltså denna osammanhängande text som Bel Hamim knattrade ner i mörkret.

Sedan följde timmar av "jag måste öppna fönstret och spotta", samtidigt som Shaun skapade spontant dansgolv med sin version av The Killers Somebody told me. Vid 5 gick alla hem, efter kramkalas vid ytterdörren. Sedan väcktes jag av BH och Shaun och fick klä på mej pyjamas och tvätta av smink. Gårdagen var ett inferno av gamla spritflaskor, intrampade chips i mattan och illamående. Chokladfontänen som vi hade köpt choklad och frukt till stog oanvänd på köksgolvet. "We were way too drunk to operate that thing", konstaterade Shaun. Jo, sant.

Hajjå värden,

Efter x antal flaskor cava känner jag att det är dags att kaskadkräkas samt önska gott nytt år. Min ständiga sekreterare är Bel Hamim Ahanlaran. Nu däckar jag på sängen efter att ha sjungit "The greatest love of all" med Bel Hamim. (Bel Hamim villhär inflika att vi sjöng denna vid tolvslaget och att flera fantastiska framträdanden har skett efter det. Typ Unchained Melody. Kan vasra så att Bel Hamim och underteckand är drottningar av Singstar. Vi vet. Allvarkligt talat. Ingen mera spånken. Okej. Kanke lite till.)

Jag är full.

Jag vet att ni vill veta

Heno is my first, my last, my everything.

Gott nytt år önskar J.