George Michael tillhör familjen Bluth, en familj som utan vidare konkurrens seglar upp på topp 3 över dysfunktionella tv-familjer. Med en ständigt alkad farmor, en fifflande farfar som sitter i fängelse, en pappa som försöker rädda det sargade familjeföretaget, en självupptagen bekräftelsekåt faster som är gift med en psykolog gone actor som verka härbärgera vissa homoerotiska känslor och en söt kusin som han är förälskad i, så passar han in i vilken vansinnessåpa som helst. Lägg sedan till en ömhetstörstande farbror som övergett sin karriär som strippa för att bli trollkarl, en farbror som har ett något tvivelaktigt förhållande till sin mor och får handen avbiten av en säl, och farfars långhåriga hippie-tvilling och inse att George Michael, namnet och det incestuösa kärleksintresset till trots, absolut är den minst märkliga karaktäkten av de alla. Möjligtvis med undantaget av pappa Michael då förstås (även om just han ovetandes dejtar en utvecklingsstörd Charlize Theron).
Trots att mitt hjärta bankar hårt för samtliga karaktärer i Arrested Development, så är det George Michaels töntighet och lillgamla kläder som får hjärtat att nästan hoppa ur bröstkorgen. Allt är bara så fel. Allt blir så fel. Och just därför så rätt. Att han jobbar i familjens Banana Stand (en bananformad kiosk) med att sälja frusna bananer doppade i choklad och skaffar sig en superkristen flickvän (som sedemera hookar upp med farbror Gob) är bara grädde på moset. Ingen tv-serie har någonsin haft ett så trovärdigt porträtt av en nervöst skrattande töntigt cool tonårskille. George Michael är inte bara en tv-kärlek, han är liksom en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin och jag hoppas att jag får minst en sånhär elev i varje årskull.
Jag hoppas verkligen att någon svensk tv-kanal tar sitt ansvar och köper in reality-programmet Ivana Young Man. Förutom att namnet är fullkomligt fantastiskt så ser jag verkligen fram emot lite ombytta roller i reality-träsket. I Ivana Young Man, som naturligtvis presenteras av Ivana Trump, tävlar en grupp yngre män om en äldre, sofistikerad dams gunst. Som Bachelor, fast med en sjukt mycket bättre titel. Tv400 kom igen nu!
Jag tänkte skriva något om Hansons "ful tjej blir snygg tjej a la teen flick"-process, kanske något om hur man inte riktigt visste hur man skulle förhålla sig till hans fling med Hoffs och om hur konstigt det var att han och Penhall kom undan med att spela brorsor i en del avsnitt. Men det var liksom 21 Jump Street. Vi kan alla sjunga med i ledmotivet. Vi ville alla ha chans på Hanson.
Vad kul att Ugly Betty vann för Bästa Komedi! Mest för att teamet blev så sjukt glada och mest stog och stojade vid bordet i förvånat glädjerus. Och att skaparkillen blev avbruten mitt i talet av att Vanessa Williams (som just delat ut pris och antagligen var backstage) stormade upp på scenen och tjoande började krama sina motspelare och chefer.
Noterat: Mel Gibsons film Apocalyptica som är nominerad för "Best Foreign Language Film" fick inga applåder under den lilla trailern som visas innan priset delas ut.
Men shit vad det stormar här utanför. Glaset i mina fönsterrutor rör liksom på sig. Hjäääälp.
Jag vet att jag är mensig när allt jag kan tänka på är mat. Mat jag har ätit, mat jag vill äta, mat jag ska laga, mat jag ska köpa när jag får pengar. Tankarna galopperar hungrigt mellan sushi, halloumi, avokado, pompa, spaghetti bolognese, hasselbackspotatis, friterade fläsksvålar (sen när äter jag friterade fläsksvålar???), scones, Pizza Huts salladsbuffé´(återigen..wtf?), bacon, stuvade makaroner, falukorv, chokladmousse, sommartomater, rödkål, varmkorv, vårrullar, pizzasallad och så vidare i allt mer hisnande kombinationer.
Hur ska jag kunna koncentrera mig på ett styck hemtenta och ett styck tentaplugg inför salstenta när det är på detta viset?
Min livslånga kärlekshistoria med fenomenet Television har inte alltid begränsats till programmen i sig. Emellanåt har en karaktär dykt upp som fått mig att puta med underläppen, kanske tillochmed gny lite grann. Speciellt om det händer något pinsamt eller hemskt. Ibland har de väckt moderskänslor, ibland har jag varit livrädd för att karaktären ska dö och ibland har jag fantiserat om giftermål (okej, kanske främst när jag var knodd). Gemensamt är dock att dessa karaktärer följer med mej lika envist som minnen av gamla skolkamrater. Man bara kommer ihåg dom, ibland sammankopplar man lite känslor med dom, ofta vill man att dom ska vara verkliga. Om jag hade en fantastisk ekonomi skulle jag köpa ihjäl mig på dvd:er och sitta dagen lång framför tv:n och återuppleva våra åh så patetiska förhållanden. Patetiska för att det är fiktiv karaktär och för att jag är den enda av oss två som kämpar för att hålla kärleken vid liv. Allt ska man visst göra själv.
Till alla jag sett på TV och önskat var verkliga. Den här kategorin är tillägnad er.
Inte förrän jag såg Let's Dance slog det mej exakt hur wide screenen blir med widescreen. Alla i vanliga fall så otroligt pinnsmala dansöser fick världens bredaste rövar. Tobbe Trollkarls rumpa var helt enormt bred, han såg ut att ha det vi gärna kallar "child bearing hips".
Mina egna child bearing hips frodas då jag på senare tid upptäckt att man kan få en sjukt stor korg med pompa för 35 spänn på Murphys. Med dipp. Kan fortfarande känna den fantastiska smaken av smoky mayo i gommen. Så. Sjukt. Gott. Ibland känner jag bara för att resignera och blir 200 kg tung och leva resten av mitt liv i en såndär vagga medans min psykiskt ohälsosamme partner matar mej med fett dagarna i ända. Det vore livet.
Jag kollar på reprisen av Let's Dance och känner ett enormt behov av att bedyra min kärlek till Lasse Brandeby. I LOVE YOU LASSE! Han är så fin när han dansar vals i frack och gör värsta flygplanssteget över golvet (jag ser prick likadan ut när jag måste göra pas de bourré med mjölksyra). Jag och Liza satt i telefon och sjöng Kurtan-låtar och jag känner att nästa jul måste jag leta fram mitt ex av Kurtans julskiva "JulKurt med Damorkestern".
Och med risk för att låta som en kärring som överanalyserar kärringprogram, men verkar inte Carin och Daniel Da Silva vara ett himla trevligt syskonpar?
Ett av de stora mysterierna i mitt liv rör naturligtvis VH1. I programmet Viewers Jukebox, där alltså tittarna får göra egna spellistor, ser jag en mycket tydlig tendens. Alla som får sina listor spelade bor i Ungern, Lettland, Bulgarien, Rumänien. Hur kommer det sig? Jag har aldrig sett någon från Skandinavien välja låtar, inte heller någon från exempelvis Frankrike, Grekland eller andra Medelhavsländer. Har VH1 någon mystisk anknytning till den av Bert Karlsson så hypade Öststatskonspirationen? Jag vill verkligen veta! Vill även tillägga att jag inte har fabricerat det här, utan det är ett vedertaget faktum styrkt av andra bekanta som har VH1. Visserligen har mitt intresse för detta mysterium ökat sedan jag och Shaun febrilt skickade in listor till den fantastiska 80s-helgen där man kunde komponera egna 80-talsspellistor till Viewers Jukebox. Ingen kom naturligtvis med. Det gjorde inga listor komponerade i västra eller norra Europa.
Hatar när man lagar mat som man varit assugen på hur länge som helst och så bara fuckar man upp det i de sista skälvande minutrarna. FAN! Nu smakar det bajs och jag som hade längtat så mycket.
Man kan fråga sig vad folk googlar mitt i helgnatten. Jo förutom uppenbara googlingar som man får se när de sexar nu och carola trosor så har någon stackare googlat
tjock ko sjunga.
Vad letade du efter, egentligen?
Ps. Du som googlat fakta och bild på fitta, jag tycker att du ska beställa den eminenta boken "Fittfakta" från RFSU. Där hittar du allt du söker. Ds.
Okej, jag och Liza är hemma hos mej och förkovrar oss i våra vanliga intressen; alkohol och män i tighta läderbyxor. Vi spelar alltså Guitar Hero och dricker Stolly Bollys gjorda på den överblivna nyårschampagnen. Så iallafall går vi ut på balkongen för att få lite luft, som det heter, och när vi står där och sippar på våra Stollys så stannar en taxibil på gatan utanför huset. Vi är alltså ganska högt upp och tack vare strategiskt placerade tallar och diverse annan vegetation så syns inte vi från vägen, däremot så ser vi vägen mycket bra från ballen. Taxibilen, vars skylt lyser (då är den ledig, för de utan taxivana), parkerar vid trottaren och någon går ut ur taxin. Så långt allting gott och normalt. "Hmmm", säger jag, "det måste ju vara någon av grannarna som kommer hem och ska gå in bakvägen" (ja alltså genom källar/tvättstugedörren, inte den bakvägen). Och det tror vi ända tills personen på trottoaren burjar studsa upp och ner, som en liten studsboll, och intensivt klappa sig om armarna. "Vafan, det är ju taxichauffören", säger Liza på ljuvlig skånska och hon har ju naturligtvis rätt.
Taxichaffisen har alltså stannat, klockan 23 på fredagkvällen, för att gå ut ur bilen och ställa sig på trottoaren och studsa upp och ner, upp och ner, upp och ner och slå åkarbrasor. "Måste vara jävligt kallt i bilen", konstaterar Liza. Sedan börjar vi höhöhöhöhöhöhöhöhöhöhöööö-a, tills chaffisen sätter sig i bilen igen fem minuter senare och åker iväg.
"Alltså, ingen kommer ju tro oss om vi berättar det här", säger Liza. "Men alltså, skylten lyste ju, så han var ju själv i bilen. Fan va konstigt", tycker jag. "Det hade ju fan vart ännu konstigare om han hade passagerare", sa Liza. Jo, sant.
Jo den här bilden av Madonna på omslaget till Out, den fnissade jag ju hysteriskt åt när den dök upp här och var på internet. Hur kan man annat göra när nån stackars retuschare gått lös så till den milda grad att man nästan tror att det var Madonna som spelade rymdisarna i Närkontakt av tredje graden?
Men grejen är den att jag såg ett videoklipp med Madonna, nyligen inspelat, där hon såg ut precis som på det där omslaget! Det kan ju inte vara möjligt. Jag har funderat som fan på hur det gick till. Var det kanske kameravinkeln? Har hon genomgått extremt suspekt plastik-kirurgi? Något har uppenbarligen hänt eftersom hennes ansiktsproportioner mer liknade de på bilden här uppe än de som hon vanligtvis har (eller som jag trodde att hon hade?). Nu såg jag nyss videon till Sorry på tv, och ja, där ser det ju ut som att hon är på god väg att förvandlas till Spielberg-alien men jag trodde att det bara var just kameravinklar och ljussättning. Nu vet jag banne mej inte.
Satt och kollade in Lovefilms utbud av tv-serier på hyr-dvd och hittade till min stora förtjusning Rapport till himlen. I en liten kolumn i vänsterspalten hittade jag rubriken "Liknande Filmer" som ska guida mig till andra produkter som jag kan tänkas njuta av om jag gillar Rapport till himlen. Vad återfinns då i denna kolumn? Jo, bland annat dessa tre filmer som jag känner verkligen är, ja om inte rena rama manuskopior så åtminstone förvillande lika 90-talsdramat med en död Lina Englund, en trånande Johan Wideberg och en ondskefull Stellan Skarsgård:
Bästa tuggummi: Beyonce - Irreplaceable, Sugababes - Red dress, Promiscuous - Nelly Furtado & Timbaland (allvarligt talat så upptäckte jag först för typ fem minuter sedan att Justin Timberlake är med i videon, pinsamt). Drink: Russin Tretow. Konstigaste plastiktrend: Ny tandrad i överkäken (se Beyonce och Hillary Duff för referens). Overkligaste: Resan till NYC. Var jag verkligen där? Bluff: Kelly Clarkson är plötsligt rocktjej. Insikt: "I'm not here for your entertainment", sjöng Pink och satte fingret på varför hon borde ägna sig åt något annat än att spela in kassa skivor vars videor spelas i oändlighet på mtv. Bloggstalking: Sleepless, Margret Atladottir, Pojkfröken (kom tillbaka!). Dansdänga:I don't feel like dancing såklart. TV: Extras (avsnittet med Daniel Radcliff och dame Diana Rigg i s02 är något av det bästa jag sett). Rome. Flavor of Love + Strange Love på TV400. Kontorshäng: med Bel Hamim och Per Erik Algot Göran U. Årets Skräphögen-googling:rock hade luja i hård konkurrens med chips tuttar och carola knular. Yoda-googlingen för några dagar sedan gick inte heller av för hackor.
Spritpicknick med Liza på klipporna vid Vinterviken, återkommande fenomen under hela sommaren. Nacho Libre och Borat. Jarvis släppte soloskiva och Brett började posta på YouTube. Karaoken blev den nya dansmattan i mina umgängeskretsar. Skrev C-uppsats. Familjedrama. Jag, Liza och Victor gjorde en rockad och flyttade alla inom loppet av några månader till Norsborg-linjen. Hej då Solberga, Hej Aspudden. Bråk med Stockholmshem. Otaliga Finlandskryssningar.Carnivále på dvd. Levde utan soffa i månader. Brassestolar på balkongen. Fotbolls-VM. Kvällspromenader bland Vintervikens Trädgårdar. Drinkar på Gondolen. E blev mamma. Farfar blev dålig och farmor byggde om hela huset. Och ja, trots allt var det ju bättre än 2005.
Någon har orkat tröska sig igenom otaliga sidor här på Skräphögen, inte dåligt alls. Känner att dessa tre googlingar som under dagen lett hit är fina och beskriver vad som pågår rätt bra:
nördig hemsida
galen mamma
ruttet äppel
Bubblare: feting, nakna hemmafruar, riddarkläder.
Ja fast min mamma är inte galen alls. Hon är pretty darn amazing. Men ändå, rolig googling.
Nyårsafton alltså. Jag känner att jag bör förklara det extremt märkliga inlägget nedan, men jag vet inte hur.
Jag och Shaun lagade mat i cirka 100 timmar. För att orka öppnade vi en flaska rosé. Sen kom Bel Hamim. Sen fortsatte vi laga mat. Och dricka rosé. Sen kom Göran. Sen fortsatte vi laga mat, Shaun började tillverka polentapompa. Sen öppnade vi en flaska cava, jag skruvade av metalltrådarna från korken och det sa PANG och korken flög med världens fart och minst två glas vätska sprutade ner den nymålade köksväggen och det nymoppade golvet. Sen fortsatte vi laga mat. Brände de bajskorvsliknande nötkorvarna så att de såg ut som .. tja.. vidbrända små bajskorvar. Sen fortsatte vi laga mat. Shaun kämpade hårt med polentapompan. Sen kom Göran ut i köket från vardagsrummet med en stor bit kanelstång som pyrde på ett mycket sorgligt sätt och var askgrå i ena ändan, "eh, jag vet inte, ska det va såhär?". Det var juldekorationen som hade fattat eld. De andra gästerna var vilse i Aspudden. Vi lagade mat (mat vid det här laget är likamed polentapompa, den tog cirka 2 timmar att färdigställa). Vi drack Cava. Sen kom James. Vi fick nog och åt upp maten som var förvånansvärt god. Konverserade. Sedan kom fler gäster.
Ungefär här började det som skulle utvecklas till en ren orgie i musikrelaterade Playstation-spel. James föreslog att vi i framtiden skulle ha ett Playstation-triathlon: Singstar, Guitar Hero och Dancing Stage Fever. Jag känner rent spontant i efterhand att det kommer bli the battle of all times!
Vi ägnade ett tag åt att avancera Lars Ümlaüts karriär i bandet Polentah och gick sedan över till Singstar där James version av Queens Don't Stop Me Now överglänste allt jag någonsin hört i karaokeväg. Kombinationen livrädd skäggig skotte som krampaktigt håller i micken med båda händerna och sjunger "don't stop me neeeeuuuw i'm having such a good tiiiiime" i darrig falsett var så vacker att ögonen tårades. Sedan höll vi på att missa tolvslaget. Göran fick använda en tång för att öppna sin spanskimporterade flaska Cava och råkade sedan ut för korkhaveri liknande mitt från kvällens början. Vid tolv satte Shaun på en extremt långsam och deppig version av Auld Lang Syne. James ögon såg misstänkt fuktiga ut och han mumlade något om att han borde sätta på sig kilten medans Bel Hamim kände att det var dags för grannarna att få avnjuta hennes träffsäkra imitation av dement operasångerska då hon med en filt runt axlarna sjöng med i Auld Lang Syne som vid det här laget stog på repeat. Vi som frös ute på balkongen fick sedan lära oss att man i Skottland alltid dansar en långsam ringdans där man håller varandras händer med korsade armar och sjunger med i .. ja.. Auld Lang Syne. Så då gjorde vi det. Det var vackert.
När vi avslutat vår ringdans återgick vi till Singstar, och jag och Bel Hamim brände av Whitneys The Greatest Love of All och fick stående ovationer (mycket förståeligt). Vid det här laget hade jag druckit så många Stolly Bollys att mitt omdöme helt försvunnit. Jag kröp omkring på golvet och fixade med sladdar, gav Bel Hamim en äkta fyllekärleksförklaring som hon besvarade, och som vi sedan följde upp med att sjunga Unchained Melody. Shaun trodde att Göran gav honom en bit choklad och blev besviken när han upptäckte att det han tuggade på var stearin. James flickvän dök upp och visade sig vara min gamla skolkamrat. Någon halsade whiskey ur vår svarta DALLAS OIL-flaska som har JR på framsidan. Jag fick nog, gick in och lade mig i sängen med alla kläder på. Bel Hamim följde efter, lånade datorn och sedan följer inlägget nedan. Jag dikterade alltså denna osammanhängande text som Bel Hamim knattrade ner i mörkret.
Sedan följde timmar av "jag måste öppna fönstret och spotta", samtidigt som Shaun skapade spontant dansgolv med sin version av The Killers Somebody told me. Vid 5 gick alla hem, efter kramkalas vid ytterdörren. Sedan väcktes jag av BH och Shaun och fick klä på mej pyjamas och tvätta av smink. Gårdagen var ett inferno av gamla spritflaskor, intrampade chips i mattan och illamående. Chokladfontänen som vi hade köpt choklad och frukt till stog oanvänd på köksgolvet. "We were way too drunk to operate that thing", konstaterade Shaun. Jo, sant.
måndag, januari 01, 2007
måndag, januari 01, 2007
Hajjå värden,
Efter x antal flaskor cava känner jag att det är dags att kaskadkräkas samt önska gott nytt år. Min ständiga sekreterare är Bel Hamim Ahanlaran. Nu däckar jag på sängen efter att ha sjungit "The greatest love of all" med Bel Hamim. (Bel Hamim villhär inflika att vi sjöng denna vid tolvslaget och att flera fantastiska framträdanden har skett efter det. Typ Unchained Melody. Kan vasra så att Bel Hamim och underteckand är drottningar av Singstar. Vi vet. Allvarkligt talat. Ingen mera spånken. Okej. Kanke lite till.)
Åh vad fin fredagkvällen blev. Även om tältet var svinkallt i början (och i ärlighetens namn blev det inte mycket varmare där bakom där vi stog) och fast jag missade att spela några låtar som jag verkligen verkligen ville spela. Men shit alltså, när vi hade spelat i kanske 45 minuter stövlar en spenslig indiekille fram, högst 19 år, och undrar om det här är indietältet och om vi kommer börja spela britpop snart eller? På världens äckligaste, grabbigaste, översittarsätt, typ "lilla gumman nu ska jag lära dej vad som räknas som britpop, låt mej ta över va?". Jag och Shaun fnös åt hans försök att undervisa oss i 90-talets indiescen och konstaterade att han måste varit i blöjbarnsåldern när Brett smiskade sin delikata bakdel med micken. Blev inte förvånad när han sedan kom fram och önskade Oasis. Ja, jag är fördomsfull.
Låtar jag önskade att jag hade spelat: Divine Comedy - National Express, All Seeing I - Walk like a panther.
Allvarligt talat, alla dessa non-smoking generation-tjejer, var kom dom ifrån? Så fort någon stackars bloggdam syns på bild med en cigg i näven så trillar det in minst 5 kommentarer om hur ofräscht det är att röka. Skärpning för fan. Vaddå ofräscht? Vem fan har bett er att hångla med människan? Och framförallt, vem fan har bett er att predika? Vi vet alla att man får lite gula tänder av att röka och att lungorna mår rätt taskigt, och att man, om man har otur som min mormor, ryker på lungcancer och dör. Ska man predika får man väl göra det ordentligt, typ "du vet väl att rökning dödar" och ja, det vet de flesta rökare. Men att säga att det är ofräscht, som om motsatsen - fräsch - är något man strävar efter att vara. Nej. Den målsättningen lämnade jag bakom mej tillsammans med min sista flaska Date.
Om man känner att fredagkvällen är trist och innehållslös kan man gå till Riddarkällaren på nya klubben 90s och kolla på när jag spelar mina sorgliga indieskivor från 90-talet. Jag är tjejen som står och ser tjock ut i en Åhlénsklänning för 450 spänn bakom skivspelaren i tältet . Killen bredvid är Shaun. Vi är snela. Man får knula.
Förra julen var lite som ett vacuum. Ett bevis på att vi klarade av att ha det mysigt och bra trots att vi var två personer färre. Att tänka tanken det här är första julen utan.. gick inte för sig. Det var alldeles för konstigt. Minsta ansats till klump i halsen svaldes snabbt ner med must, glögg, öl, kaffe, glögg, mat, knäck, mandariner, choklad. Och så i år. När allt är så annorlunda. En ny plats som är egentligen är gammal, och vetskapen om att den ena personen ligger utspridd i en minneslund några minuter därifrån och att den andra personen sitter på ett demensboende en kort bilfärd därifrån. Nej. Bort, bort. Ordna resor, handla klappar, pyssla paket. Vid midnatt, 5 timmar innan tågresa, slår det till. Som ett hugg i hjärtat. Och så ett till. Och ett till. Och ett till. Tills jag lägger mig bland omslagspapperena och grinar ner några etiketter formade som hjärtan. Nu är julen utan den jag saknar inte den första, den ovanliga, det är ytterligare en och bara en i raden av jul efter jul efter jul. Jag har inga fotografier från den sista julen vi alla var där. Sista julen vi alla levde. Sista julen vi alla kände igen varandras ansikten. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på mig. Jag kommer inte ihåg vad jag fick i julklapp. Jag kommer bara ihåg att det var den sista och den var som julen alltid är, varm, pladdrig, lugn, och jag hade så bråttom därifrån. Skulle prompt flyga iväg dagarna efter. Mot något nytt. Så sitter man här och undrar vad fan man skulle vara så jävlajävlajävla dum i huvudet för varför stannade jag inte bara varför såg jag inte bara sjukdomen och hur illa det var varför fattade jag inte att jag skulle ha stannat och tagit tillvara på skiten? Så jävla dum i huvet.
Efter att ha startat dagen med att halka utanför porten och graciöst landa på min nyckelknippa samt ett ruttet äpple spenderade jag alldeles för många minuter av min fantastiskt goda sushi-lunch som inmundigades med Bel Hamim, med att lyssna på en 19-årig Kate Moss-look-a-like som beklagade sig över sin stundande ålderskris (hon fyller 20 om en månad) samtidigt som hon försiktigt petade av varenda fiskbit från det kolhydratrika riset för att sedan dela fiskbiten med hjälp av sina ätpinnar och äta den mycket, mycket långsamt. Vid hemkomst hittade jag ett kravbrev från Stockholmshem som nu gått till kronofogden med vår flyttstädsfight och jag säger bara att IT'S ON MOTHERFUCKERS. Om några dagar åker jag till farmor och då ska vi terrorisera er tills ni spyr och betalar MEJ för fantastisk städning samt sveda och värk (denna stress dom utsätter mej för). Hyresgästföreningen! Farmor! Upp till kamp!
Hata Stockholmshem, världens sämsta jävla skitvärd med den lataste jävla ursäkten till lobotomerad personal. JAG HATAR ER.
Alltså min alkoholmarinerade hjärna får kombinerat glädjefnatt och bara allmänt skithögt utslag på bizarrometern när jag läser det här!!!!! Jag älskar Olinda! Hon är så verklighetsfrånvänd! Bara hon ser storheten i Olindas lysande stjärna på nöjeshimlen, men shit vad hon tror på den. I love it. Om alla trodde på sin egen förträfflighet på samma sätt så skulle vi...ja..inte ha världsfred, men en himla många färre brudar som stoppar fingrarna i halsen och helst vill vara någon annan. Olinda vill bara vara Olinda, hennes mamma borde skriva en populärpsykologibok om hur man uppfostrar självälskande ta-ingen-bull-tjejer med bulldozerinstinkt. Hon skulle tjäna miljoner.
Ett filmerbjudande! Jag dör! Det är ju säkert superovanligt i LA! Det var säkert Spielberg som frågade, men som hon kanske inte kände igen?! Han ba "do you wanna play the lead in my e.t sequel?", hon ba "no, i'm waiting for a better offer, you old shaggy perv" (okej hon kanske inte kan hippa ord som "shaggy" och "perv" så hon sa nog "no, you äckliga jävla idiotgubbe, fan hit me champaaaaagne").
(träffar dörrposten istället för dörrhålet) -"Erm, sweety, are you a bit tipsy?" (snubblar på ett par strumpor) -"Eeeeeehhh...well..." (glider längs med golvet och greppar tafatt tag i lite kläder som dunsar i golvet medans jag glider vidare) -"I'm...eeeeehhhh..." (landar på sängen, kryper ner iförd glittrig klänning och glittrigare eyeliner, går genast upp igen för att hämta mineralvatten, snubblar på samma par strumpor, glider återigen längs med golvet och rakt in i dörrposten) -"Well, I guess you could say I'm slightly intoxicated."
När jag var liten var Grynet Molvig den vackraste kvinnan jag visste. Hon bländade mej med sin skönhet i Folk och rövare i Kamomilla stad och jag kunde inte slita ögonen ifrån hennes mörkbruna ögon och honungsgula hår. Hon var den vackraste jag visste. Jag såg tillochmed Mannen som slutade röka vid åtta års ålder bara för hennes skull. Där var hon ännu finare.
Och nu, en sisådär tio år efter att de skiljt sig, får jag reda på att hon varit gift med Noppe. Noppe! Lewenhaupt! Jättelänge! Noppe! NOPPE LEWENHAUPT! Och jag visste inget!
Det känns som om någon sodomerat min barndoms gudinna. Värre än när man fick reda på att tomten inte fanns. Mycket, mycket värre. Mår lite illa.
Sen tycker jag att det är jävligt tråkigt när dagspressen rapporterar om J-Lo's adoptionsplaner och menar att hon "hakar på en adoptionstrend". Enligt uppgifter har Jennifer Lopez svårt att få barn, hon har fått missfall och genomgått hormonbehandlingar som tydligen inte funkar så bra och har nu beslutat sig för att adoptera. Jag har väldigt svårt att tro att hennes och Marc Anthonys beslut är särskilt starkt kopplat till någon trend, utan mer har att göra med andra faktorer (typ: de kan inte få barn). Trist inställning.
Eh, är det bara jag som tycker att det är konstigt att ha en skitstor konsert på Wembley till minne av Prinsessan Dianas död?
Fast inte lika konstigt som att se en intervju med Harry och William på Vh1. Sen när blev dom så stora att dom fick intervjuas av tv utan att pappa eller nån annan vuxen syns åtminstone i bakgrunden? Och ärligt talat så märks det ju vilken av de två som genomgått diger mediaträning och ska bli kung en dag.
Kan någon vara snäll att förklara för mig varför i HELVETE sladdar till taklampor alltid är typ 6 meter långa?? I kombination med sockerbitskontakter (aka djävulens påfund) får skiten inte plats i kåpan och man knörvlar och knåpar och det hoppar av kroken och så har man stått i 20 minuter på en stege och har asont i rygg och nacke och finner sig själv vråla könsord till sladden och kontakten.
Allvarligt talat! Om jag vill ha en golvlampa så köper jag en golvlampa, jag köper inte en taklampa med skitlång sladd och låter den hänga i golvhöjd från taket! Sansa er, taklampsladdmakare!
När jag kom hem från jobbet nu vid tolvtiden stog det ett gäng festsugna tonåringar och hängde utanför stationen. En (högst) 15-årig skitsnygg tjej halsade målmedvetet ur en nästan full flaska Koskenkorva. Jag är inte moralens väktare nummer ett direkt, men vill man inte bara ringa polisen? Maria Pol? Hennes morsa? Anyone?
Kanske borde gå ner dit och ställa mej med min bok några meter ifrån och bara kolla att hon inte spyr ihjäl sig, blir våldtagen eller rånad.
Om två och en halv timme ska jag, lilla jag, på invigning. Och inte vilken invigning som helst, jag ska få gå på VIP-invigningen av Rymdbas Stockholm. Nej, det är inte ett skämt. Men det ska erkännas att när Bel Hamim ringde och meddelade att jag fått post skickat till kontoret och sedan läste upp det som stog på inbjudningskortet trodde jag att det var ett practical joke.
Enligt inbjudningskortet skulle jag inte bara få buffé, dryck och mingel med astronauter från ESA, jag skulle även OSA till adressen xxx@rymdbas.se. Allvarligt talat, hur många gånger i livet har man en anledning att mejla någon på rymdbas.se? Jag bara undrar.
Så jag tänkte piffa lite, äta mindre (hallå, man måste ju ha plats med buffén!) och sedan glida in på invigningen och försöka pimpa ut Bel Hamim till högstbjudande astronaut.
Finns det något värre än att skriva slutet på akademiska texter? Antingen blir det helt abrubt avkapat eller så måste man klämma i med det smetigaste och mest klyschiga man kan komma på, helt enkelt därför att det är det enda som någorlunda passar in. Och nu, när jag tyckte att jag hade värsta bra slutet, inte smetigt, inte töntigt, inte avkapat, då skriver min handledare "not so hot - can you think of something stronger or more relevant".
Bah be-yotch, can YOU think of something stronger or more relevant?? För jag kan uppenbarligen inte det eftersom det här är det avslut jag valt. Sen är jag inte helt säker på att det står "hot" iofs, hon har en helt oläslig handstil.
Shit alltså, jag blir helt störd ju mer jag tänker på det. "Something stronger" = smetigt, klyschigt och töntigt. "More relevant" = wh00t?
Om man googlar "marilyns manson saker" så antar jag iskallt att man inte letar efter en webshop som säljer t-shirts med Marilyn Manson-motiv, utan att man är ute efter en specifik ung dams samling av sådana. Så om det sitter en ung dam (eller man, vad vet jag) därute vid namn Marilyn så vill jag be dig att hålla hårt i din Manson-memorabilia, någon är uppenbarligen ute efter rubbet.
Alltså denna jävla Jason Alexander. Han var gift med miss Britney i typ tre dagar innan fylledådet annullerades illa kvickt och nu när Brittan skiljer sig från K-Fed så verkar det inte finnas någon hejd på expertkommentarerna från denna ex-man. Som om han blevo expert på all things Britney för att han var gift med henne i tre dagar! Herregud, om man bortser från det geggiga fyllesexet de eventuellt hade på sin bröllopsnatt så måste det ju finnas hotellstäderskor som spenderat mer tid med Britney Spears än vad Jason "nej-det-är-inte-jag-som-är-George-i-Seinfeld" Alexander har gjort.
Här kan man läsa att Britney är bisexuell och har plastikopererat sig. Det vet Jason Alexander. Han har ju varit gift med Britney i tre dagar! Klart att han vet att hon fettsög sig ett sisådär år efter att de spenderade en blöt helg i Las Vegas tillsammans. Klart Britney ringer och berättar det för honom, han som verkar så pålitlig och verkligen håller käften så fort minsta lilla lokaltidning erbjuder honom en måltidskupong på Wendys mot lite skvaller.
Och här kan man få ett expertutlåtande om hur bra Britney är i sängen. De hade säkert sex hur många gånger som helst under fyllehelgen, och omdömet påverkas inte alls av alkoholintag eller det faktum att det var en jävla bondlurk med pottfrilla som fick ligga med en skitsnygg popikon. Med största sannolikhet skulle Britney kunnat däcka i sängen efter lite hångel och tidigare nämnda bondlurk skulle ändå bedöma det som bra sex eftersom Britney är: 1. ljusår snyggare än de lokala tjejer som efter 25 tequilashots kan tänka sig att ligga med Jason och hans pottfrilla 2. en härlig omväxling till de lokala kossor som efter 25 tequilashots kan tänka sig att ligga med Jason och hans pottfrilla
Grejen är såhär: Britneys stab lät henne vara gift med K-fed i över ett år. De lät henne inte vara gift med Jason Alexander i mer än tre dagar. Det tycker jag är ett ganska bra mått på hur obetydlig deras relation var och motiverar på inget sätt att man som nöjesjournalist på någon tidning eller tv-kanal kontaktar denna man för expertutlåtanden. De motiverar inte heller varför tidningar som Aftonbladet och Expressen köper in notiser från andra tidningar och tv-kanaler där Jason Alexander får göra expertutlåtanden. Jag har inget emot en saftig kiss & tell, men i det här fallet så var det ju knappt någon kiss och alldeles för mycket jävla tell. Snälla Jason Alexander, håll käften.
Har lagt mig till med en sexig bihåleinflammation. Trodde först att det var en vanlig förkylning tills högra kinden började ömma på universitetet. Då anade jag fara på färde. Efter en rendez-vous med sjukvårdsupplysningen fick jag bekräftat att jag verkligen har hålor fyllda med segt och jävligt snor. Det lustiga är att jag då hade gått en halv dag på universitetet och seriöst undrat varför alla mina klasskamrater mökade så dant och spanat efter den student som åt överkokt broccoli i café 3:an. Lita på att jag först och främst tror att folk stinker och ätar stinkande mat, och att det krävs just sjukvårdsupplysning för att jag ska fatta att det stinker för att det ligger segt gulgrönt slem i mina kinder.
Shaun är i Barcelona med jobbet. Märk väl att när han åkte till Dublin för ungefär en månad sedan så blev jag också jätteförkyld. Analyze this och så vidare. Helgen spenderas därför i sängen med Doktor Glas, som ska läsas till på måndag. Någon som har ett ex av Epikanalys att låna ut över helgen? Jag kan bjuda på te, apelsiner och uppvärmd potatisgratäng som tack.
Giv mig styrka!!! Finns det fortfarande folk som köper skivor med Westlife? Jag trodde, och hoppas, att Sveriges teens lägger sina pengar på heta, begåvade och ödmjuka killar som Darin, inte på överåriga, uppblåsta, självgoda, stentrista Westlife. Westlife! Fy faaaan, de är så tråkiga att jag blir förbannad. Bara för att man kan waila och sjunga i stämmor är man inte en bra artist, HÖR NI DET, era gamla irländska tjyvgubbar!
Jag har så svårt att kolla på program som Insider. Det är så jobbigt att se elakingar bli ertappade, på något sätt. En vuxen karl är villig att köpa sex från en (påhittad) 12-årig pojke som pimpas ut av Insiders reporter. Han pratar om vilka sexuella övningar han kan tänka sig att ägna sig åt med 12-åringen ("om han bara är 12 kan jag ju inte sätta på honom"), och den förmodade hallicken avslöjar att han är reporter för Tv3 och att äcklot är filmad från flera håll. -"Mitt liv är förstört!", säger äcklot indignerat. Inte en tanke på hur den påhittade 12-åringen som han tänkte ha oralsex med skulle ha mått, naturligtvis. Det är såklart skitbra att man bustar vuxna män som är villiga att stämma sexträff med minderåriga, det är liksom inte okej. Och ändå, jag bara vrrrriiiider mej på soffan. Kan inte titta. Det är så sjukt pinigt och jobbigt. Bortförklaringarna är så pinsamma, och på något sätt smittar den pinsamheten av sig på reportern och hela programmet.
E fyllde år och vi firade genom att bli pruttfulla i hennes lägenhet. Det var fylla av typen "fy fan vad jag äääälschkar dej" och allt medan folk troppade av till diverse hippa nattklubbar blev min, E's och ytterligare några förtappade själars plan för kvällen allt mer tydlig, vi behövde karaoke. Eftersom Hägern var stängt då någon illasinnad själ kastat in en brandbomb genom fönstret stog vårt hopp till Hägerstensåsens andra fina karaokehak: Banken.
För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Banken är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, endast 5 minuters gångväg från Hägern. Banken är till vardags en riktig pizzeria, till skillnad från Hägern som endast skyltar med att dom har pizza men som faktiskt inte erbjuder pizza till försäljning (alltså en låtsas-pizzeria).
Då vi alla var osäkra på huruvida Banken verkligen erbjöd karaoke, eller om det bara var ett fantasifoster sprunget ur E's alkoholindränkta och karaokefixerade hjärna så beslöt vi oss för att ringa och kolla. E, som talar en härligt bred östgötsk dialekt, greppar telefonluren och samtalet lyder som följer:
*tut tut* -"Bankens pizzeria" - "Ja hej, du jag undrar bara om ni har karaoke ikväll?" -"Ja, den har redan börjat." -"Haaaar den?" -"Ja.." -"Är re mycket folk eller?" -"Sådär, det finns lediga bord." -"Okej, va bra! Men den har börjat alltså?" -"Ja, ni är välkomna.." -"Tack...*sjunger skithögt* JAG ÄR FÅÅÅNGAD AV EN STOOOOORMVIIND!" *klick*
Efter att samtalet avslutats får E panik och hävdar att hon: a) inte kan gå dit nu eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind", b) dessutom aldrig mer kan beställa pizza därifrån eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind". Vi instämmer i båda fallen, men kommer tillslut iväg. Inne på Banken hittar vi åtta fjuniga killar i 18-årsåldern samt två Svensson-par i 35-årsåldern. E river av en hejdundrande Hotel California och sedan turas hon och killgänget om att sjunga, med ett litet avbrott för bartendern och karaokevärdinnan som sjunger typ "Son of a preacherman". När så två timmar av denna inte så farligt variatonsrika karaoke har fortlöpt (E har hunnit med att mumla med i Dollys 9 to 5 sittandes på golvet och killgänget har hunnit med att spela luftgitarr till Guns n' Roses) så meddelar karaokevärdinnan att någon som inte är E eller det 18-åriga killgänget ska sjunga. Huh?, undrar vi alla chockat - vi har vid det laget glömt bort att det finns några andra i lokalen.
Långsamt reser sig snubben från ett av Svensson-paren upp, han greppar micken, och innan vi har hunnit reagera öppnar han luftvägarna och sjunger...
Daaaaay-o, Daaaaaaaaaaaaaay-o Daylight come and me want go home Day, me say day, me say day, me say day, me say day, me say daaaaay-o..
Efter två timmars total tystnad reser sig Super-Svensson alltså upp och klämmer i med "Banana Boat Song", vilket måste räknas som ett helt vansinnigt otippat val. "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sen vi sågs.." - ja, det hade jag kunnat tänka mej. "Come mister tallyman, tally me banana.." - nej, det hade jag sannerligen inte räknat med. Helt iskallt står han där med ryggen mot oss i dryga tre minuter och sjunger om sitt hårda liv lastandes bananer innan han river ner kvällens största applåder. Särskilt bra var han inte, men vad gjorde väl det? Av dryga 500 låtar valde han trots allt "Banana Boat Song", ett sånt beslut förtjänar applåder.
Epilog: Jag blev tafsad på av en av de fjuniga killarna som nog trodde att jag var för full för att märka nåt. E blev bjuden på efterfest av den lokala knarkkungen (hon tackade efter övertalning nej). Super-Svensson sågs aldrig mer till. Banken är numera stängd efter att någon illasinnad själ slängt en brandbomb genom fönstret.
Igår, på kryssningen, när den åtminstone till utseendet lätt utvecklingsstörde Baltiske trubaduren Andreas tillslut beslöt sig för att hitta på 50 % av orden till den gamla dängan "Country roads" sköljde ett bisarrt karaokerelaterat minne över mig.
Jag och mina vänner hade beslutat oss för att samlas hemma hos E under lördagen på Popaganda förra året. Där skulle vi hänga, prata, och konsumera alkohol. Som en förfest, fast klockan 15 en ljum försommareftermiddag. Tyvärr råkade det sig så att det spöregnade, himlen hade verkligen öppnat sig, och ni vet hur det blir. Man har det bekvämt i soffor, fåtöljer och på sittpuffar. Alla man hade tänkt träffa är i lägenheten man befinner sig i. Man har sitt vin, sina öl, sin cider (jag tror faktiskt att jag hade alla tre, ja). Man har det bra. Alla är över 20 och har genomlevt sina hundår på leråkrar i Hultsfred, Roskilde och Arvika, dvs ingen känner ett enormt behov av att trängas på en lerig gratisfestival för att kolla på The Embassy. Och någonstans i allt detta tar alkoholen slut och man fattar det enda beslut som verkar vettigt just då: mot Hägern!
För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Hägern är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, där jag vid mitt första besök verkligen kände mej kluven: å ena sidan - jag vill dricka upp min öl så fort som möjligt och försäkra mej om att jag kommer härifrån levande, å andra sidan - jag finner mej extremt fängslad av tjackpundartanten som river av Hey Jude i karaoken.
Så vi styrde vår kosa mot Hägern, som sin vana trogen erbjuder karaoke på lördagkvällar. Samtliga i sällskapet dråsade ner runt ett bord placerat strax framför karaokemaskinen. Klockan är uppskattningsvis runt 20.30 och av någon anledning är vi alla sjukt peppade på karaoken. "Urschäckta, när börjar kareåken?", frågar någon i sällskapet för att få det chockerande beskedet att den inte ska börja förrän om 30 minuter. Ett intensivt bönande (jag har minnesbilder av att någon, kanske jag själv, knäpper händerna för att understryka hur gärna vi vill börja) tar vid och den stackars karaokevärdinnan startar karaoken. Medans mitt sällskap frenetiskt börjar bläddra i låtpärmarna och skriva på dom där lapparna man lämnar in drar värdinnan igång John Denvers Country Roads och här fullkomligt exploderar vår extremt otippade karaoke-extas och helt plötsligt sjunger vi med utav bara helvete. Alltså jag har aldrig lyssnat på denna låt vad jag kan dra mig till minnes, inte heller är den en förfestfavorit eller ens en låt jag någonsin hört mina kompisar lyssna på eller ens nynna, ändå sjunger vi som om våra liv hängde på det.
Country roooooooads, take me hooooooome To the place I beloooooong West virginia, mountain momma Take me hooooome, country roooooads
Mountain momma?
Ja vi sitter alltså typ sju personer vid ett bord på Hägern och fullkomligt vrålar till detta bisarra låtval. Lagom till slutet av låten, där refrängen upprepas några gånger, börjar vi unisont veva med armarna. Ni vet sådär när man verkligen sträcker ut armarna och vevar dom från sida till sida. Och vi sjunger! Och vevar armarna! Och sjunger! Och sedan är låten slut. Värdinnan gav intrycket av att vara jätteglad över vår helt störda entusiasm, men innerst inne visste hon - hellre ljumma alkisar som sjunger Elvis än skitfulla 20-somethings som när mikrofonerna slutar funka använder sagda apparat för att trumma conga-partiet i Copacabana på en av alkisfarbrödernas flint (guilty as charged).
Sedan denna kväll, för drygt 1,5 år sedan, har jag hört låten kanske en gång. Ja tills Andreas beslutade sig för att slakta den på sant, Baltiskt, Finlandsfärje-manér, och jag instinktivt kände ett tvång att sjunga med och veva armarna åtminstone en gång (till Shauns och Bel Hamims stora fasa).
Så då sitter jag här igen, med korsstygn och ostbågar. En fredagkväll på jobbet (ett av dom) med andra ord. Men, jag skola icke klaga. Ungen är så gott som däckad framför Kalles Klätterträd efter dagens strapatser på dagis, och jag ska kolla på Idol som har kärlekstema och kanske sjunga med. Glass-glassiiIIIIiigt!
Förtydligande: Det har kommit till min kännedom att det är lite förvirrande med den blogg som listas under rubriken Dubbeltrubbel. Ja,det är alltså jag som skriver där. I framtiden kanske det blir andra med, vad vet jag. Men just nu är det bara jag som skriver där, på uppdrag av Mamsell C. Så! Förtydligande över. Klart slut.
Strax utanför sydöstra hörnet av Central Park, där 5th Avenue korsar 59th Street, står det en stor glaskub med ett lysande äpple i. När man går in genom dörrarna kan man antingen ta den genomskinliga spiraltrappan eller den runda, genomskinliga hissen (jag tänker mej att det är så glashissen ser ut i "Kalle och glashissen" av Roald Dahl) ner en våning för att mötas av den typen av butik som jag trodde att vi alla skulle shoppa i vid det här laget på 2000-talet.
Långa bord med iMacs och MacBooks, där man kan slå sig ner för att kolla mail, blogga, eller vad som faller en in. Långa bord med iPods; Nanos, videopoddar, uppkopplade till hörlurar, högtalare och små skärmar så att du i lugn och ro kan testa ljud och bild. Längs väggarna hänger fodral, hörlurar, programvara, spel. Överallt cirkulerar personal i röda tröjor. Jobbigt att gå fram för att be om hjälp? Använd en av datorerna, med ett klick kan du kalla till dej personal till den dator du befinner dig vid. Inga långa, trötta köer. Ska du köpa en iPod går du till iPodbaren där alla kassor är bemannade. Ska du investera i en dator gäller en annan radda kassor. Allt är skyltat och tydligt. Om du lagt dig till med en kartong innehållandes en snygg högtalardock är det bara att ställa sig i kö till t.ex. iPodbaren och vänta på att en vänlig anställd med kortläsare dyker upp, vips kan du betala med ditt VISA (eller vad du nu har), få kvitto och lämna kön glad och nöjd. Eller kö, varför ens ställa sig i kö om du ska handla något som finns ute i butiken, bara ta kartongen och tillkalla en jeppe med kortmaskin via en av datorerna! Butiken är öppen dygnet runt, och man får den där känslan av att shoppa i samma butik som Alex i Clockwork Orange. Ni vet när han ska handla skivor och allt är lugnt och stilla och man hör lite hissmusik i bakgrunden. Ching-chicka-ching, nämen titta här *bläddra*, ching-chicka-ching.. Ja fast utan tjejer som står och suger på kukformad glass såklart.
Gud så jag älskade denna butik. Det var en ren fröjd att gå omkring och grubbla på huruvida den röda 8gb nanon eller den vita 30gb videopodden skulle gå bli min bebis. För det är inte bara roligare, enklare och snyggare att shoppa Apple i New York, det är sjukt mycket billigare också.
(Känner verkligen att Skräphögens nördfaktor höjdes med ungefär 700% nu, så vahettere, på med Urkel-byxorna)
Okej, det är andra kvällen i rad som jag och Shaun gått ut för att äta samt gå på spånken. Och jag vet inte vad som är pjoblemet, som ett av mina fritidsbarn skulle sagt (anekdot berättas vi annat tillfälle), men jag dricker mängder utan att bli särskilt dragen. Okejokej, inte ett problem - man är väl vuxen (dvs jag dricker inte för att bli full utan för att det är så gott = största livslögnen näst efter "jag är inte bög jag och min killkompis brukar bara suga av varandra" nej okej det är ingen livslögn det har med definition av sexualitet att göra och den diskussionen ska vi ha under ett nyktrare tillfälle vilket i sig är en paradox eftersom mitt resonmang precis tog avstamp i att jag var ganska nykter, något jag torde ha motbevisat vid det här laget SKÅL). Jaja, det hela påminner mej om ett av de roligaste ögonblicken på senare tid. Jag och Shaun sitter på ett flygplan över Atlanten. Tvärs över gången sitter en tant som fått rullas in i rullstol (för att hon var gammal och extremt skröplig). Hon ägnar 8-timmarsflygningen åt att lösa korsord och dricka sprit. Shaun kommenterar det hela med "that old bag is boozing like a trooper", vilket då fick mej att skratta hejdlöst. Och nu när jag tänkte på det så frustade jag till såpass att det flög snor ur näsan på mej - för det är kul att en gammal skröplig tant i rullstol "boozar som en trooper".
Andra kul saker: 1. Jag skrev precis ett mail till min handledare. Ja alltså läraren jag går med under min praktik (VFU). Mailet skickas alltså halv ett på natten, och skrivs under alkoholpåverkan. 2. Har lurat med Bel Hamim, och kanske Liza, på 12 timmars fylla på finska havet. Vi måste fylla på barskåpet (tro det eller ej). 3. Både Avenue Q och Jacques Brel is alive and living in Paris ska sättas upp i Stockholm. Ska vara asbra, orkar dock inte länka, ni får fan googla. Tänkte se båda, samt off-Brodwayproduktionen Evil Dead, the musical när vi var i NYC, men det, liksom gigget med Jesus H Christ and the four horsemen of the Apocalypse gick tyvärr i stöpet.
Jag stavade precis "gick" som "juck". Dags för några avsnitt av Arrested Development s3 innan jag däckar tror jag.
16-årig bratbrud på lyset: *sjunger högljutt* "Jag känner en bot, hon heter Malin, Malin heter hoooon, och hon är jävligt, jävligt, jävligt fräääääsch.."
Och ja, det värsta är naturligtvis att den texten är vettigare än originalet. Och ja, hon gick av vid Östermalmstorg med sitt 16-åriga posse. Och ja, dom var jävligt, jävligt, jävligt fräscha.
Program jag inte skulle sakna om de lades ner och försvann för alltid:
Time-Out Sport och buskis. Sport och buskis! SPORT OCH BUSKIS! Men ni hör ju själva.
Hey Baberiba Ord kan inte beskriva hur vansinnigt o-roligt Hey Baberiba är. David Hellenius sätter på sig en peruk, stammar med konstig röst och spelar korkad. Jättebra imitation av kungen, verkligen jättebra. Christine Meltzer sätter på sig en peruk, målar läppglans utanför munnen och spelar korkad. Jättebra imitation av Linda Rosing, verkligen jättebra. Poängen är att det inte finns några komiska poänger, förutom perukerna och de konstiga rösterna. Jag skrattar inte ens åt det vansinnigt dåliga, för det är just bara dåligt. Och namnet? Ska det vara spexigt eller?
Efter tio När blev Malou vin Siwers så sjukt osympatisk? Jag hade helt missat det, men det är ju helt tydligt när man ser den här urvattnade Oprah-pastischen till program. Alltså jag vet inte vad som är värst: hennes självgodhet, att hon behandlar gäster och publik som idioter eller alla vidriga ämnen som behandlas (själsliv, moderskap, grötgrötgrööööt). Dessutom är bakgrunden, dekoren, så konstig att jag känner mej åksjuk när jag ser skiten.
Hallå jag är hemma. Sjukt trött och vansinnigt kall (från hotellrum vars element ljudligt spann hetta nätterna igenom till vardagsrum där elementet mest bara verkar vara dekoration) och allt verkar så litet. Pyttehus, pytteläsk, pytteALLT. Men i gengäld: tystnad, ren tunnelbana, luft som man bara vill dra ner i lungorna och behålla där. Men det är förstås petitesser och precis som alla andra önskar jag att jag hade minst en vecka till, helst en månad, kanske ett år. Det är så mycket att man först bara vill låsa in sig på hotellrummet och kolla på Saved By The Bell-repriser, men sen vill man inte ha något annat. Bara diners med servitriser som pratar bred Brooklyn-accent när de fyller på ens kaffe, "Borderline" med Madonna i högtalarna, gubbar i hjälm, rykande trottoargaller och gula taxibilar utanför fönstret. Ljudet av sirener har aldrig varit så romantiskt.
Popkulturella höjdpunkter: 1. Se "Borat" på utsåld biograf i Chelsea, kändisspotting: Gina Gershon traskar ut ur salongen efter oss. Självklart skitsnygg. 2.Hinka Malibu & Coke (macho is my middle name) på ett nästan tomt Ray Fisch i Lower East Side och nästan sätta spånken i halsen när Johnny Knoxville rajar in med en stor pizzakartong från Ray's Pizza i handen. "Eh, are we like alone in a bar with Johnny Knoxville and a huge pizza?" Acceptera universums nycker när Johnny lufsar fram till vårt bord och bjuder oss på pizza med peperoni. Slutsats: Johnny har antagligen ett ohälsosamt förhållande till sprit, jag har ett ohälsosamt förhållande till min egen coolhet och vägrar ta fram kameran.
Men mer om det senare. Nu ska jag smeka min nya iPod, inhandlad i Apples föredomliga butik på 5th Ave. Definitivt mer om det senare.
Och apropå fula djur i dagspressen, vem fan döpte den här skitfula och skitfarliga flodhästen till "Cuddles"? Ser han ut att leva upp till sitt namn eller?
Det här är så himla äckligt på så himla många nivåer. För det första: Det är en marulk. För det andra: Det är en marulk som är längre än jag. För det tredje: "Den ligger här på golvet och det är fortfarande lite liv i den. Men den är sådan, marulken. Den kan ligga och titta på en timvis, säger Bjarne". Men guuuuud så äckligt, en skitstor, skitful, jävla marulk som bara ligger på golvet och flåsar och blänger på en. Först tänkte jag att det var väl bara att klubba skiten i huvet eller nåt och get it over with, eftersom de tydligen inte har några tankar på att slänga tillbaka firren i havet. Men sen kom jag på att guuuud vad äckligt det skulle vara, 73 kilo fisk som är lika lång som en vuxen människa, alltså jag ryser.
Efter en dagslång H&M-turné i sällskap av Bel Hamim och min ondskefulla förkylning beslutade vi oss för att dra hem till mej och äta pizza framför tv:n. Föga anade vi att ett sant Mac Gyver-moment skulle inträffa. På pizzerian fick vi hjälpa den stackars iranska pizzabagaren att installera en timer till pizzaugnen, vars instruktioner var så krångligt skrivna att vi två modersmålstalare hade svårt att förstå. Så vi hukade framför pizzaugnen och knapprade och knapprade tills vi tillslut fick den att fungera. Tror vi. Lovade att titta in imorgon och höra mej för. Alltså jag kände mej som en superhjälte, Installeringskvinnan.
Shaun, som bevakar pokerturneringar i Dublin, hade under tiden ett moment av ett helt annat slag, nämligen ett Celebrity-moment. Brian McFadden, den förlorade Westlife-medlemmen, dök upp och ville prompt veta vart Shaun hade köpt sin Cheap Monday-jacka. "I Stockholm", svarade Shaun varpå Brian McFadden lyriskt började svamla om svenska kvinnor. Då smet Shaun. Alltså allvarligt talat, han kunde väl ha stannat och bondat lite? Vi hade kunnat gå på dubbeldejt med Brian McFadden och Delta Goodrem (om dom fortfarande är ihop)! Och hånat Delta Goodrems tantfrisyr bakom ryggen på henne! Och sjungit den där "that's what's real to me"-låten på karaoke ihop! Kanske kunde Brian ha visat oss sina smultronställen på Irland? Kanske lånat Shaun en av sina anoraks? Möjligheterna är oändliga! Men nej.
Ahahaha, jag vet att ingen gillar Carolina Gynning, men jag gör faktiskt det. I Förkväll nu alldeles för en stund sedan stog hon för den roligaste politiska satir jag skådat på länge. Och ja, jag tror att hon vet precis vad hon sa.
Carina Berg:"-Snart kommer jämställdhetsminister Nyamko Sabuni hit. Det är lite kul för alla Westlife-fans står kvar här utanför och skriker." Carolina Gynning:"-Ja, det måste va för hennes skull. Fantastiskt."
Njuter av att snyta mej i takt till de fantastiska videorna i So 80s på Vh1 (jag känner att en sponsring kanske borde vara på sin plats, hör av er Vh1!) och njuter än mer när jag får befria slemhinnorna i takt till Showroom Dummies av och med Kraftwerk. Känner mej hypnotiserad av sista scenerna när de robotlika tyskarna dansar runt i ett rum och ser lite fulla ut, men hypnosen bryts snabbt när det blir något fel på videon. Ja den liksom slutar inte som den ska utan fryser och sen blir det svart och hela tiden ligger den lilla rutan kvar som berättar för oss tittare att det här är Showroom Dummies med Kraftwerk och den är från skivan Trans-Europe Express. Sen börjar en video med Journey. Alla har hippie-hår och kanske lite moppe-musche. Nån har afro och spelar gitarr. Och vi tittare är fortfarande upplysta om att det här är Showroom Dummies med Kraftwerk.
Okej det är inte så roligt. Men vad som däremot är roligt är att efter cirka 1.30, när Showroom Dummies-rutan fortfarande hänger kvar, så börjar bokstäverna försvinna. Långsamt, en efter en, från sista ordet till första. Som om någon liten prao sitter på Vh1:s huvudkontor och har panik för att hen inte kan få bort Showroom Dummies-rutan och nu helt enkelt får ta till Backspace-tangenten.
Jag sitter och reviderar en inlämningsuppgift, då är det roligt, okej?
Fan vad jag är besviken på All Saints comeback förresten. Snarrk.
Just nu känner jag ett obeskrivligt hat gentemot alla IDIOTER som inte kan SKÖTA SINA JOBB och som nu är direkt ansvariga för att jag kommer få en FET JÄVLA KOMPLETTERINGSUPPGIFT. Fan vad jag hatar den här jävla kursen, den är så jävla tråkig och värdelös och bajsig. Ja, jag sa det. Den är bajsig med extra bajs on top.
Annat jag hatar just nu: U, som tror att det är okej att höra av sig dagen innan för att bestämma tider för avlösningstjänst och som då blir sur för att jag inte kan de tider hon önskar. Jag har en sak att säga till dej: du är inte bara osympatisk och hänsynslös, du har även en 5-åring som knappt är pott-tränad OCH DU FÖRTJÄNAR INTE BÄTTRE. Hoppas att du får torka smetigt, illaluktande sondis-bajs i många år till.
Namnet Skräphögen är ju en sorts samlingsnamn på grejer som ligger och skräpar i mitt bakhuvud och har inte så mycket med mej som person att göra. Men idag, just nu, invirad i en filt på soffan med vansinnigt högt droppande regndroppar utanför mina vardagsrumsfönster, så känner jag mej verkligen som en liten skräphög. Är så trött, infektion i kroppen, tjock i halsen, seg i huvudet. Och Shaun har panikshoppat i Kista och är någonstans i tunnelbanesystemet, han åker till Dublin imorgon för att jobba och kommer inte tillbaka förrän nästa vecka. Då har vi en kväll på oss att packa och sen bär det av till New York. Och jag kommer inte se röken av honom ikväll för han måste stryka och packa och jag måste sova förkylningen ur kroppen. Och inte såg jag röken av honom igårkväll heller för jag dansade och sen kom Marita över för att låna lite böcker. Ingen quality time alltså och nu ska jag vara helt själv hemma i en vecka, och då kan jag vältra mej i vitlök men just nu så känner jag att jag klarar mej bra utan vitlök.
Jag behöver te, filtar, min bok och kanske en kram då och då.
Boney M:s discoklassiker Daddy Cool är ju så vansinnigt sönderspelad att man faller i koma när den sätter igång, men jag måste erkänna att detta framförande tillförde helt nya dimensioner till låten:
Jag står i köket i en 2:a i Solbergas orangea hus, det område som kallas Apelsinen. Min bästis Sandra och hennes mamma bor här. Alla dörrar är stängda. Jag och Sandra fixar mellis, det är här jag lärt mej att uppskatta kulinariska läckerheter som kall varmkorv doppad i ajvar relish och pizza med köttfärssås. Bandaren i köket står på, vi lyssnar på ett Mr Music-band. Det osar från spisen och solen skiner in genom ett fönster. Någonstans i lägenheten finns Sandras mamma, hon har hållt sig inne de senaste dagarna och har inte varit ute och hälsat. Mr Music delar generöst med sig av den senaste tidens största hits när To Be With You dånar ut genom bandaren i det röriga köket där två mellanstadietjejer fixar mellis och talar med dämpade röster utan att riktigt förstå varför. Min reaktion: Måste höja! Sandra störtar fram mot bandaren och stänger av.
-"Meh, vad gör du? Den är ju jättebra!" -"Vi spolar. Alltså mamma och Abbe har gjort slut, hon kan inte lyssna på den här låten."
Ett dämpat snyftande från sovrummet på andra sidan hallen är det första jag hör av Sandras mamma. Stora tysta Abbes närvaro vilar som en stor skugga över Sandra och hennes mamma de där åren. Gör slut, blir ihop, gör slut, blir ihop. Abbe solar på balkongen och använder en speciell olja som gör att han blir solbrun mycket fortfare än vanligt. Abbe tittar på tv och vill inte bli störd. Abbe accepterar inte vad som helst i hemmet som inte är hans. Sandras mamma pendlar mellan skitglad, skitarg och skitledsen. Accepterar inte vad som helst från nån jävla snubbe som tror att han kan mästra runt henne som en annan förbannad husfru. Ängsligt tillags. Förolämpat fräsande. Ömt omhändertagande.
De ska hinna göra slut och bli ihop minst tre gånger till innan hon till slut får nog, jag kommer inte ihåg om han slog henne den gången, men jag tror det. Och Mr Big's smöriga brottarhit To Be With You stannar kvar hos mej som låten som måste stängas av för hennes skull.
Okej, att Meatloaf gör en cover av Celine Dions gamla dänga "It's all coming back to me now" känns helt logiskt med tanke på låtens långa titel (jfr "I'd do anything for love but I won't do that", "Rock and roll dreams come true" m.fl) och det faktum att den helt självklart låter som en Meatloaf-låt i hans tappning. Det är elgitarr, piano och teatralisk sång - allt vi älskar med Meatloaf, med andra ord. Det som gjorde mej förvånad var alltså inte valet av cover, utan valet av duettpartner, han sjunger alltså Celine Dions gamla dramanummer tillsammans med Marion Raven. Marion Raven som är typ en 20-årig norska som hade några rätt stora hits förra året och som orsakade mindre skandal då en av hennes videor lanserades av en site med tvivelaktigt erotiskt innehåll. Marion Raven som, för oss med lite för gott minne för vår omgivnings bästa, var med i teenpopduon M2M, som i sin tur hade en jättehit med "Don't say you love me" cirka 1999.
Så Meatloaf smyger som vanligt runt på ett stort slott bland människor i historiska dräkter (denna gång en maskeradbal) och duettar loss på en gammal Celine Dion-låt i sällskap av Marion Raven. Jag tycker iallafall att det är lite märkligt.
Till alla som är intresserade av mitt hälsotillstånd: Har den senaste tiden fått feta myggbett nattetid, alltså ett spårade ur helt och täckte ett tag ca 50 % av min vänstra vad (ja jag är lite överkänslig). Bel Hamim röstade på loppor, men då jag är utan husdjur och hjälpligt hygienisk så tror jag mer på alternativet Monstruös Mygga Med Lika Monstruös Överlevnadsinstinkt. Vaknade i lördags upp med nya bett i nacken och ett på knäet. Bettet på knäet utvecklas enligt myggbettens alla normer, dock har betten i nacken förökats och anses nu vara ett rejält utslag av nickelallergi. Har inte reagerat på smycken på åratal (inte ens H&M), men har nu alltså ett halsbandsformat utslag som sträcker sig över hela nacken och halsen - från nyckelbenen på vänster sida till nyckelbenen på höger sida. Och jag har verkligen glömt hur infernaliskt det kliar. Det börjar klia om jag vilar nacken mot en kudde, om jag blåser håret med hårtork, om jag bara nuddar jättesnabbt. Xylocain hjälper inte, vad fan hjälper då? Finns det inget allergimiffo där ute som sitter på lite vettig information???? Hjääääälp!
Alltså vad är det för fel på norrmän? För det första har en norrman sökt på kissa bajsa flicka video, för det andra har den norska sökmotorn skickat vederbörande hit. Two wrongs don't make a right!
Jag blir verkligen provocerad såhär i Nobel-tider när folk alltid verkar snöa in på samma fråga (egentligen illa dold kritik): "varför vinner inte nån som man känner till eller har läst?". Av någon anledning verkar folk se Nobelpriset som litteraturvärldens svar på guldklockan, typ tack för trogen tjänst, folk gillar dina böcker, dom säljer bra här får du ett pris grattis hej då. Men alltså, det är liksom inte topplistan på Pocket Shop som ligger till grund för Nobelpriset och det tycker jag är rätt bra. Poängen är väl att folk som är jävligt insatta i litteratur noggrannt väljer ut en författare vars alster är värda att uppmärksammas av den stora massan, och då tycker jag att det är bättre att t.ex Elfride Jelinek får det än säg...Astrid Lindgren. Astrid skrev bra böcker, men alla har ju för fan redan upptäckt Astrid, hon är ju översatt till 5 miljarders miljarder språk - vad skulle hon och hennes texter vinna på uppmärksamhet av Akademien? Och framförallt - vad skulle läsare vinna på att hon får uppmärksamhet av Akademien? Vi har ju redan hennes böcker hemma, och har vi inte det så vet vi att vi borde ha det. Är det för att vi för en gångs skull ska få känna att "ja, jag kan min kultur, den här boken har jag ju hemma", som den inledande frågan ställs varje år? Ja, det är nog mindervärdeskomplexet, den där känslan av att faktiskt inte veta vem den här personen som har vunnit det här viktiga litteraturpriset är och skämmas lite över det, som styr. Men liksom, var lite glad, bara för att du inte kan uttala namnet eller aldrig hört talas om människan så behöver det inte bestämma personens texter som obegripliga, torra eller superpretto. Det kan mycket väl vara den vackraste textbit du någonsin läst och då inser du att det finns mängder av litteratur, lyrik och drama som är oerhört läsvärd men som aldrig ens skulle översatts till svenska (eller så många andra språk för den delen heller) om det inte vore för Nobelpriset. Kanske hade det översatts men sedan förtvinat i fem exemplar i bokförlagens dammiga källare istället för att köpas, läsas och älskas eller hatas.
Trots idogt Vh1-gluttande och ZTV's evigt oförändrade julaftonsplaylist så har jag svårt att förlika mej med faktumet att Harry Connick Jr är mer smörig crooner än.. ja.. seriemördare. Inte ens rollen som äkta man till Grace i Will&Grace kan sudda ut min bild av honom som seriemördaren som ville sniffa på Sigourney Weavers trosor. Och där står han, i min tv, och sjunger med snett smilgropsleende i softat ljus. Det är faktiskt inte okej.
Är så vansinnigt uttråkad i skolan, kurslitteraturen är skittråkig och behövs inte för att klara tentor och/eller skriva uppgifter. Engelskan var jävligt pestig emellanåt, med högt tempo och ungefär 500 sidor för mycket att läsa i veckan, men man var ju iallafall lite på alerten. Och mitt i alla syntax-luntor och obligatoriskt krystade sonett-tolkningar så fick man iallafall då och då vila ögonen på ett vackert litet stycke text som man ville skriva ner och sätta upp på kylskåpsdörren. Nu är det bara - blärgh. Överkompenserar genom att trycka i mig skönlitteratur som den värsta bulimiker, jag hetsläser verkligen. Som att alla dom där massorna av geggig pedagogikrapportering och läsinlärningsteorier skapar ett större och större tomrum som måste fyllas med meningsfull text. Meningsfull och meningsfull, det räcker om den inte får mej att vilja somna såfort ögat möter inledningsorden på sidan..
Annars är det rätt roligt att Shauns chef i veckoutskicket till de anställda av vilka minst 70 % är engelskspråkiga använde sig av det fantastiskt direktöversatta: the taste is like the bum, divided. Lika fint som när en stressad 15-åring avfärdade den engelsktalande lärarens förfrågan med ett snabbt shit in it under en språkresa på 90-talet och sedan menade på att det spelade ju ingen roll, shit the same (som nu är ett uttryck jag använder dagligen).
I fredags var det tydligen Alla Äckliga Sluskars Dag i kollektivtrafiken. Satte mej på tunnelbanan och hamnade snett mittemot en karl som åt något odefinierbart och även kände den otvungna lusten att smaska så högt att jag hörde det trots att jag lyssnade på min iPod. Han smaskade högljutt med öppen mun mellan Liljeholmen och Centralen, alltså 6 stationer (ca 10 minuter) och avslutade sessionen med att noggrant och långsamt slicka sina handflator. Han var inte synbart förståndshandikappad, men jag gissar mej till en viss social begåvningsbegränsning.
På perrongen möttes jag sedan av en man med barnvagn som plötsligt nös rakt ut, med konsekvensen att en stor snorloska på cirka 50 gram beslutade sig för att dingla lite från näshåret ner över läppen. Hur man löser det? Jo, naturligtvis så drar man med handflatan över det drabbade partiet och snärtar sedan till så att snorprojektilen upplöses i flertalet delar och landar på valfri del av perrong/ valfri medresenär.
Huruvida smaskmannen och snorpappan hade uppfostrats av samma hygienhatande människa är oklart. Det står däremot klart att jag skulle föredra att de mobilfria zonerna ersätts med äckelfria zoner.
Kan någon snälla informera mej om exakt hur många Beck-filmer som Peter Haber, Micke Persbrandt och den dubbade tysken har gjort för Tv4:as räkning. För det kan väl ändå inte vara så som det känns, att de spelat in 52 stycken - en för varje söndag på året. Hur är det möjligt att visa en ny Beck-film varje söndag? Kör dom samma tio filmer om och om igen? Det är typ ett av modern tids största mediamysterier.
Kan deltagare och jury i Idol vara vänliga att sluta använda ordet "leverera" asap. "Att leverera" håller på att förvandlas till den mest urvattnade frasen sedan ungdomsorganisationerna gav sig på ordet "kompetent" i slutet på 90-talet.
Mina ersättningsförslag:
Jag tycker inte att du levererade ikväll Jag tycker inte att du var tillräckligt bra ikväll. Jag tycker inte att du gjorde bra ifrån dig ikväll. Jag tycker inte att du uppfyllde förväntningarna ikväll.
Du levererar! Du gjorde det! Du var skitbra! Du uppfyllde alla förväntningar!
Chockerande va? Ja, det krävs en student från Nordiska Språk för att komma på dessa nyskapande och svårtillgängliga ersättningsuttryck... Sanna mina ord.
Älskar när morgontv:n lite obemärkt glider ur den upplöjda fåran av mysighet, allvar och tillgänglighet. Som för tio minuter sedan när Steffo meddelare att han har sorgliga nyheter angående Nyhetsmorgons fredagsprogram. -"Det kommer inte att lagas någon mat här på fredag..", säger Steffo och skickar en liten liten vibb genom rutan som säger oss att han helt ärligt inte är riktigt nöjd med det beslutet.
-"Nej, så vi får se om Steffo överhuvudtaget kommer hit", säger Jenny med några gram vasshet för mycket i rösten och tittar bort.
På Sexkulturbloggen har jag fått i uppdrag att kombinera mitt intresse för sexualpolitik med min besatthet av populärkultur. Idag skriver jag om "Being Bingo". Så får vi se vartåt det barkar hän.
Fick ett sms av tjejerna i min basgrupp på Universitetet: Tjena! Hur ä läget? Har du hoppat av? Vi saknar dig och undrar vart du tagit vägen / Grupp 3 :)
Gylliga tjejerna. Men fatta när man inte varit i skolan på så länge att kursarna tror att man hoppat av. Illa, illa, Bobby Ewing-frilla. Jag skrev tillbaka att jag skulle komma imorrn (idag). Kollade kalendern för att försäkra mej om att vi verkligen har något idag, tisdag - tomt, onsdag - tomt, torsdag - TENTA. Eh. Har vi tenta på torsdag? Eh. Skulle man ha anmält sig till den förra torsdagen? Va bra! Jag har liksom levt i en bubbla som kallas "jobba extra på fritids så att du har råd att köpa onödiga grejer i NY" och inte ens ägnat skolan en tanke. Tji fick jag. Nu blir det morfemanalys och "motherese" i två softa dygn. Frågan är: mysbyxor, täcke och te i soffan eller anteckningsblock, polystyrenkaffe och rumpdomnande stolar i Universitetsbiblioteket?
Det märker man på googlingarna, som blir märkligare och märkligare. Idag googlade någon gay gurka, kan det härledas till gurka loves gurka som googlades för någon vecka sedan? En queergrönsaksgooglare är i farten, det står klart.
Åh guuuud så roligt det är med dålig korrekturläsning: I denna djuplodande artikel om kändisromanserna vi inte känner till kan man läsa sig till att Kevin Federlines nya smeknamn tydligen är "K-Fes". Wahahaha! (Ja, jag är 5)
Jaja, lätt att slinta med fingret och slå till S istället för D, men är det verkligen ingen som korrekturläst för senare i artikeln saknas det andra bokstäver. Men liksom..K-Fes! Vad säger B-Prutt om det?
På tunnelbanan kan man se reklam för Mrs. Cheng's DinnerKits, den ser ut som så att det är en kartong som på bilden här följt av ett plus, som i sin tur följs av lite kött som följs av ett plus som följs av grönsaker, det är tillslut likamed en tallrik Cantonese Dinner. Man ska alltså köpa ett dinner kit, lägga till kött och grönsaker för att få en tallrik med kött, grönsaker och ris. Så vaddå, man betalar 50 spänn för ris och lite kryddor? Ursäkta mej, men låter inte det som en sjukt dålig deal? Inte för att jag är nån konsumentombudsman eller så, men det är typ som om man skulle sälja lite strösocker i ett Mrs. Cheng's Kanelbullekit, strösocker + jäst + mjöl + mjölk + ägg + kanel = en kanelbulle (med viss reservation för att jag inte har en aning om hur man bakar bullar).
Nu får du nog ta hand om din farmor för här hjälper inga kåtkepsar. Kolla på bilderna jag bifogar så förstår du vad jag menar. Busken i bakgrunden finns i hennes grönsaksland och är en haschplanta på 3 meter.
Och det är verkligen en haschplanta på tre meter. Farmor rensar bort den varje år, men den växer sej bara större och större för varje sommar - i år när det var så varmt och torrt växte den utan bara sjutton. Hon har glatt visat upp den för grannsonen som är polis, och nu har jag 8 fotografier där farmor och plastfarbror, båda uppklädda i tidsenliga hippiekläder, har stoppat varsin pipa full med spretande haschplanteblad och glatt poserar framför den enorma plantan. Eller vaddå plantan, det är ett jävla träd! Min farmor har ett haschträd i sin trädgård. Och jag har de 8 roligaste fotografierna jag någonsin sett i hela mitt jävla liv i min ägo.
Jag klarar inte av Sanna Brådings radioröst. Klararinteav. Jag tycker att hon gör ett bra jobb som programledare för Idol men finner mej själv sitta och vänta på att hon ska annonsera ut en tävling där man kan vinna Liiiiionel Richie-biljetterrrr precis som snubbarna som bara spelade "Centerfold" i NileCity. Jag vet inte när hon lade sig till med radiorösten, men det var efter ICA-reklamen (som för övrigt bevisar att det är just en radioröst och inte hennes "riktigt" röst) som den började ta över The Artist Formerly Known as Tanja i Tre Kronor. Jag får sådana rysningar ända in i benmärgen var gång hon hesar ur sig ett "det var ju grrrymt bra" med fullt magstöd, inte ens mysrysningar utan bara rent och skärt obehag. Enda gångerna man inte vill belägga henne med munkavle och ersätta henne med en dövtolk är när hon ställer sina följdfrågor, då ibland glimtar hennes normala röst fram och man kan sluta försöka hitta små tingestar att stoppa i öronen och istället lyssna på vad hon säger.
Snälla Sanna please, jag försvarade dej när alla andra gillade Sanna i Tre Kronor, jag försvarade dej när du syntes på vimmelbilder iförd silvriga plastbyxor och knypplade toppar, och jag tyckte att det var tråkigt när du försvann ur ICA-reklamen - men jag orkar inte lyssna på dej när du envisas med att använda Radiorösten! Orkar inte! Hör hellre Mogge pipa "glassiiIIIIIIIIIIiiiiiigt" oavbrutet i 45 minuter! Jag är allvarlig.
"Ibland tycker jag att det är rätt skönt att vara en galen mamma", sade precis Pernilla Wahlgren som tydligen är ny programledare för Babyboom på Tv4+. Eh. Jag kan inte tänka mej en mindre galen mamma än Pernilla Wahlgren. Men då förutsätter jag naturligtvis att hon menar galen som i "spexig" och "knasig" och inte galen som i "vansinnig".
Det kunde vara lite mer varierat ur den aspekten. Det är lite många piercade rocktjejer nu men jag gillar alla dem, meddelar Peter Swartling angående startfältet i Idol 2006. Det får väl ändå räknas som dagens underdrift, då typ samtliga deltagare som landade i topp 10 (med undantag för smörisen Danny och potentiella Lägereldskillen Erik) kan placeras på en glidande devil sign-skala. Låt min cyniska tv-skadade person på förhand anta att det trots detta kommer att framföras max tre låtar som över huvud taget kan förknippas med rock i veckofinalerna, alla piercade rocktjejer och punkiga killar till trots. Jag tror att Idol-tittare kommer att få dras med samma gamla FM-pop, ofarliga riff och uttjatade souldängor som tidigare år.
Dags att gaska upp sig? Jadå. Bilden som Liza länkade mej till har hållit mej på relativt gott humör genom helgens prövningar: Man skulle nästan kunna tro att jag gjort den alldeles själv!
Och om inte det gör tricket, do you believe in life after love?
Nej, jag är självklart inte nöjd. Har bara varit så sjukt upprörd de senaste dagarna att jag inte pallat med att motivera, det här är min vänliga censurerade version.
En röst på "Alliansen" är fan en röst på Kristdemokraternas ruttna jävla familjepolitik som på allvar hävdar heterosexualitetens överhöghet och oantastlighet som familjeform. FY FAN. En röst på "Alliansen" är en röst på Folkpartiets vidriga skolpolitik som enbart handlar om förtryck och kontroll. FY FAN. Det är liksom INTE okej. Jag är ledsen. Känner på fullaste allvar att jag hellre senarelägger yrkeslivet som lärare än tvingas arbeta i en skola där lösningar på problem stavas "tidigare betyg", "betyg i ordning och reda" och "fler läxor". FY FAN. Jag vill bara att ni ska inse att en röst på "Alliansen" skapade en möjlighet för Jan Björklund att bli skolminister. Jan Motherfucking Björklund. Mannen som tyckte att vi skulle lösa lärarbristen genom att anställa pensionerade yrkesmilitärer. I'm just saying..Maken till infantil skolpolitik får man fan leta efter, och det gäller hela "Alliansen". Att de första åtgärderna som ska ske är att ge läraren befogenhet att beslagta mobiler etc är så sjukt jävla DUMT och VÄRDELÖST. FAN SKÄMS PÅ ER, JAG VILL INTE BLI LÄRARE I ERT JÄVLA ALLIANS-SAMHÄLLE, HOPPAS ATT ERA BARN FÅR ADHD OCH INLÄRNINGSSVÅRIGHETER OCH HAMNAR I "FEL SÄLLSKAP" SÅ SKA VI SE HUR LÅNGT ERA JÄVLA BETYG OCH LÄXOR RÄCKER ERA GAMLA FÄHUNDAR.
Nu ska jag gå och kaskadkräkas över bilder på Axén-Ohlin. Tack och hej.
En stilla Google-betraktelse innan jag går och lägger mej. De senaste timmarna har tydligen tjänat som verktyg för de mest kreativa Sökarna!
De specifika förfrågningarna: you're my lover undercover melodifestival le som en fotomodell torrent kläder för stora tuttar
De existensiella frågorna: varför tatuerar man sej? vilken kondom för mej?
De socialrealistiska konstaterandena: att vara ett skilsmässobarn skitliv
Och ingen Google-rapport komplett utan lite knul: filmer där dom knular
Min personliga favorit är "att vara ett skilsmässobarn", den och "le som en fotomodell" får mej att skratta högt här i det halvmålade kaoset som är mitt vardagsrum.
Lägereldskillar är bland det värsta jag vet, inget framkallar behovet av en skämskudde och en spybalja så mycket som lägereldskillar. Den värsta lägereldskille jag någonsin träffat var faktiskt en tjej. Jag och Nadja var på språkresa när vi var 14. Vi var på en ort som inte erbjöd så mycket mer än lokala tonårskillar, the wonders of TopShop och oändliga kustlinjer med milslånga sandstränder. Alla dessa sandstränder med tillhörande kuperade landskap resulterade naturligtvis i en hel del kvällar med aktiviteter som gärna finns avbildade i språkresekatalogerna; solkyssta tonåringar med stora leenden, vindrufsigt hår och stickade tröjor samlade i solnedgång i en stor härlig gemenskap. Och denna bilden hade naturligtvis inte varit komplett utan Lägereldskillen. Lägereldskillen hette Lina, inledde alla sina meningar med "min pojkvän säger att.. " och hade tagit med sig sin gitarr på språkresan.
Låt mej upprepa.
Hon hade tagit med sig sin gitarr på språkresan.
Låter det illa?
Hon hade tagit med sig sin gitarr och ett nothäfte med Nirvana-låtar.
När alla vi språkresetonåringar blivit trötta på att se solkyssta ut så klämde alltid nån jävel ur sig "men Lina, kan inte du spela lite?". Och det kunde Lina såklart. I 9 fall av 10 kunde Lina faktiskt spela Nirvanas stora Unplugged-hit "About a girl" för att sedan gå över till lite mer obskyrt Nirvana-material som "Come as you are". I de sällsynta fall när ingen bad Lina att spela lite så tog hon helt enkelt till det knep som alla Lägereldskillar sedan urminnes tider använt sig av: att helt sonika börja plinka lite förstrött på gitarren. Gärna mitt i en konversation. Gärna ackompanjerat av ett korkat leende eftersom det inte alls är sjukt oartigt att börja spela ett instrument när någon talar till en och sedan inte ge någon respons förutom ett hjärndött leende som fullkomligt skriker JAG SKITER I VAD DU SÄGER DU ÄR HELT OINTRESSANT JAG SPELAR FAKTISKT GITARR NER PÅ KNÄ OCH TILLBE MIN FANTASTISKT KONSTNÄRLIGA PERSONLIGHET ÄR JAG INTE DEN BÄSTA OCH MEST SPONTANA MUSIKER DU NÅNSIN STÖTT PÅ?. Mot slutet av språkresan blev den senare situationen mer och mer vanlig eftersom alla var så vansinnigt trötta på att sjunga med i "About a girl" och så fort någon vågade sig på att önska en låt som inte ingick i Nirvana-repertoaren och Lina mot förmodan spelade den önskade låten så avbröt hon det efter cirka 1 minut och konstaterade att det minsann inte var en låt som passade tillfället eftersom den var så tråkig och så klämde hon i med Nirvana igen, vilket bara bevisar att Lägereldskillen aldrig egentligen spelar för att upprätthålla en gemytlig Pripps Blå-stämning utan bara är ute efter bekräftelse. Jag är tillochmed beredd att påstå att Lägereldskillen spelar i samma bekräftelsebehovsliga som Slitz-tjejen, dvs top of the motherfucking line.
För allvarligt talat, hur spontant är det egentligen att ta med sig en gitarr någonstans över huvud taget? Det är liksom inte ett instrument man råkar ha i fickan eller i väskan, det är liksom en gitarr! Som någon har tagit med sig till en plats där gitarrer inte går att "råka" hittas! Man har alltså medvetet transporterat instrumentet till platsen med intentionen att använda den! Och Lägereldskillen är liksom aldrig typen som erkänner det här, utan ska alltid vara lite blygsam och liksom "oj ja jag har visst med mej min gitarr, va, vill ni att jag ska spela? nääe jag vet inte, näe, äh OKEJ DÅ!" och sen går det inte att få stopp på fanskapet!
Det värsta är att de nu börjar få skivkontrakt, James Blunt är ju den klassiska Lägereldskillen. Men Lägereldskillen har såklart hängt med i evulotionen och syns nu ibland även med piano. Snälla, det är viktigt att inte stödja den här typen av musik. Den uppmuntrar nämligen tusentals ungdomar att varje år lära sig spela gitarr för att sen släpa med den i alla möjliga och omöjliga sammanhang och plåga sina medmänniskor. Faktum är att det bästa vore att ignorera Lägereldskillen nästa gång han eller hon börjar plinka lite förstrött och le stort. Ignorera! Uppmuntra inte denna destruktiva musikform, det kan vara den största naturkatastrofen näst efter växthuseffekten.
Idag hämtade jag och Shaun ut vår nya digitalbox. Det var, som Kishti Tomita skulle ha sagt, ett hallelujah moment utan dess like. Äntligen kan jag återuppta mina Vh1-orgier. Dessutom var de medföljande radiokanalerna inte fy skam, vi har utvärderat 80s-kanalen under kvällens tejpande och spacklande (och avancerat fuldansande) och konstaterat att den inte spelat en enda dålig låt. Att spackla och samtidigt sjunga stämmor (nåja) i spackelspadarna till "(I've had) The time of my life" var inte det lättaste, men allt går ju som bekant med vilja, våld och vaselin.
Nu börjar dock den känslomässiga utmattningen att sätta in, även om "We are the world" lyckades hålla vår låga uppe ytterligare ett tag, varför vi tänker resignera oss till sovrummet för ett avsnitt av Carnivále s2 innan vi däckar i snarkningar och med glasögonen på sniskan.
Det som fascinerar och förbryllar mej när jag ser auditions för Idol är hur fruktansvärt värdelösa folk är på engelska. Om man ska sjunga en låt och man väljer en låt med engelsk text, är det då inte en bra idé att faktiskt kunna uttala iallafall 50 % av orden? Om man byter ut alla V mot W, förvandlar ord till oigenkännlighet eller byter ut dom mot andra, liknande ord så spelar det liksom ingen roll hur bra sången är, jag bara irriterar mig på hur slarvig sångaren är som inte ens verkat tagit sig tid att läsa igenom texten en endaste gång. Om det är nerverna som spelar in, varför väljer man inte en låt på svenska så att man har en stressfylld faktor mindre att oroa sig över? Jag fattar verkligen inte.
Detsamma gäller i Eurovision Song Contest, när reglerna ändrades och alla länder tilläts att sjunga på engelska så insåg man rätt snart att det ju var en jättedålig idé. Hur många som stapplade sig igenom en text som de inte förstog ett ord av vet jag inte, det är omöjligt att räkna. Ibland tar det ju en hel vers + refräng innan man ens fattar att engelska är språket de sjunger på. "Det är en fördel att sjunga på engelska för budskapet i texten kan nå fram till alla då", säger en del. Men budskapet går ju inte fram, det enda budskap som går fram är att artisten kommer från ett land där skolämnet "engelska" inte direkt är prio ett. Hellre en stabilt sjungen trudelutt på turkiska som jag inte förstår ett skvatt av än en trudelutt som jag förväntas fatta men som försvinner i mystiska assimilationer och substitutioner.
Det är okej att inte kunna engelska. Det är okej att inte låta som en infödd talare av språket. Men det blir så jäkla jobbigt att höra i ett sammanhang där de faktorerna skymmer intentionerna. Sjung på det språk du behärskar, budskapet går fram ändå.
Play.com är min drog. Sjukt billiga filmer och ibland även skivor, leverans inkluderat i priset och varan levererad inom en vecka. Har kanske inte alltid det mest obskyra (speciellt inte musik), men om man som jag (och Shaun) är svårt beroende av tv-serier på dvd så är det helt oslagbart. Här kan man bl.a fynda säsong 1 av Carnivále för 25 pund. Den kostar alltså 800 spänn på Åhléns (och över 500 på svenska nätshoppar).
Men på senaste tid så kan jag inte riktigt kontrollera mitt missbruk, jag lägger varor i kundkorgen men skiter så småningom i att köpa. Jag vet inte varför. Jag tror att jag är girig och vill ha allt på en gång, och så får jag kortslutning i hjärnan när jag lägger en vara i korgen, typ "fan tänk om jag lägger XX pund på det här och så ångrar jag mej och vill hellre ha det här och så kan jag inte köpa det för att jag köpte den första likabraattintetanågot". Men lik förbannat är jag där några timmar senare och lägger nya grejer i varukorgen. Hjääälp. Finns det nån akutlinje till Dr. Phil eller hon psykologen i Oprah med stora stela håret och Tyra-panna?
Men ändå. Säsong 1 av Extras för 14.99. Och lagom till nästa helg får vi soffan så man kan dega i den under en filt och kolla alla avsnitt i sträck.
Mtv står på i sovrummet medans jag försöker vakna till liv, reagerar lite över att de visar "Since I left you" med The Avalanches och precis när jag ska dryfta mej till ett blogginlägg om musikvideor så klämmer dom i med ett gammalt liveperformance av Suede, 'Beautiful Ones' från Mtv Live n' Direct som spelades in typ -96 eller -97. Brett i svart skjorta, lång lugg. Richard i tantblus. Jag hade den inspelad på Vhs och kollade alltid på den efter skolan (måste ha varit -96). Jag vet att majoriteten av befolkningen bara rycker på axlarna, men det är fan rätt konstigt att den visas. Jag blev lite ställd. Sen blev jag glad. Sen sjöng jag med. Sen slutade jag sjunga med för jag är förjävla morgonhes.
Lost it to bostik, kanske världens bästa off-rhyme.
Men allavarligt talat Fergie, när du nu sjunger om din "London Bridge" hade det inte varit på sin plats att faktiskt läsa iallafall en turistguide innan ni spelade in videon och fotade omslaget till singeln? Bron du dansar under och fotograferas vid är ju för fan Tower Bridge! Och ja, jag fattar att det hela är en metafor men det döljer liksom inte själva faktumet att du refererar till fel bro. Om ni liksom inte tycker att det är så viktigt vilken bro det är så hade ni kunnat spara på budgetpengarna och spelat in under Golden Gate kanske? Det är ju också en känd bro.
Kanske upptäckte dom inte misstaget förrns dom kom fram, typ "Shit, är det HÄR London Bridge? Den är ju asful! Hörrö Fergie, det är nog inte bra för din image att jämföra din muff med den här fula gråa betongbron. Okej, fixa några taxis, vi drar till Tower Bridge istället, den ser iallafall lite lyxig ut".
Käre Steve, när Shaun väckte mej imorse och konstaterade att dagen troligtvis skulle gå i sorgens tecken för mej då du avlidit i sviterna av ett stingrocke-stick, så trodde jag först att han skojade. Visserligen ett grymt och hänsynslöst sätt att skoja med folk på morgonkvisten, men vi har ju gått igenom det här förut. Jag minns tillfällen då det cirkulerat rykten om både din och popartisten Tarkans död på internet vid flera tidigare tillfällen, men det har naturligtvis inte varit något annat än illvilliga rykten spridda av människor som inget hellre vill än att brottas med krokodiler (eller sjunga turkiska pophits). Men den här gången är det alltså sant.
Jag kommer ihåg hur min pappa förtjust tittade på Crocodile Hunter och hur jag rynkade näsan och tyckte att du var lite skämmig. Men du växte i mina ögon, och innan jag visste ordet av så myste jag också framför tv:n när du forcerade Australiens vildmark iförd dina khakishorts. Med fnasiga läppar och vinden i din blonda lugg fanns det inga djur du inte vågade hålla i, sitta på eller killa under hakan. Och sedan kom Teri. Den amerikanska lejontämjerskan verkade vara din exakta kvinnliga motsvarighet, matchande khakis, matchande fnasiga läppar. Kommer du ihåg den där gången ni hjälpte en bondgård som var invaderad av råttor? När ni öppnade dörren till ladan och man såg ett golv som bestog av brun, pulserande päls så trodde jag att jag skulle kräkas. När ni filmade takbjälkarna där råttorna hängde i varandras svansar för att de inte fick plats så var vi tvungna att stänga av. Jag undrar hur ni gjorde med alla dom där råttorna. För jag är alldeles säker på att ni löste bondens problem, det fanns inga djur som du och Teri kärleksfullt inte rådde på. Ända tills du beslöt dej för att simma med nån himla stingrocka, jag vet inte om du försökte killa stingrockan under hakan eller om du ville brottas lite men tydligen så fick rockan nog och stack dej rakt i bröstet. Det tycker jag är synd, jag får väl leva med repriserna och Teri, ja, hon får leva kvar med era två små barn och berätta om pappas kärlek till farliga djur.
George Michael tillhör familjen Bluth, en familj som utan vidare konkurrens seglar upp på topp 3 över dysfunktionella tv-familjer. Med en ständigt alkad farmor, en fifflande farfar som sitter i fängelse, en pappa som försöker rädda det sargade familjeföretaget, en självupptagen bekräftelsekåt faster som är gift med en psykolog gone actor som verka härbärgera vissa homoerotiska känslor och en söt kusin som han är förälskad i, så passar han in i vilken vansinnessåpa som helst. Lägg sedan till en ömhetstörstande farbror som övergett sin karriär som strippa för att bli trollkarl, en farbror som har ett något tvivelaktigt förhållande till sin mor och får handen avbiten av en säl, och farfars långhåriga hippie-tvilling och inse att George Michael, namnet och det incestuösa kärleksintresset till trots, absolut är den minst märkliga karaktäkten av de alla. Möjligtvis med undantaget av pappa Michael då förstås (även om just han ovetandes dejtar en utvecklingsstörd Charlize Theron). 
