An unexpected journey.

Jag var på bio här om dagen och för första gången någonsin började jag böla till en trailer. Trailern i fråga var Bilbo och skälet till att jag började böla är att jag kommer ihåg när jag såg den första trailern för Sagan om ringen. Jag kommer ihåg hur jag berättade för pappa vad jag sett och att vi tillsammans byggde upp sådana förväntningar att vi båda var oroliga att filmen aldrig skulle kunna leva upp till dem. Det känns som hundra år sedan.

Min pappa var helt tokig i Tolkienböckerna. Han försökte läsa Bilbo för mig i flera år när jag var liten, men jag tyckte att den var så tråkig. Det var först i tonåren som jag läste Bilbo och kom att älska den lika mycket som min pappa gjorde. Det var vår bok, och även om han aldrig fick läsa hela boken för mig så var det hans förtjänst att jag läste den över huvud taget. Tyvärr fick jag aldrig riktigt samma relation till Ringen-trilogin. Det var för segt, för många naturbeskrivningar, för långa stridsscener. Men pappa älskade dem alltjämt och hans entusiasm smittade av sig.

Vi såg de första två filmerna på bio. Jag kommer ihåg att jag var exceptionellt bakfull när vi såg Sagan om de två tornen och därför oerhört tacksam att vi åkte med Färdtjänst till biografen. När den sista filmen kom ut var pappa så sjuk att vi inte kunde se den ihop på bio. Vi väntade troget på DVD-släppet och såg den ihop i vårt vardagsrum, någon gång mellan alla sjukhusbesök. Jag i soffan, pappa i sin rullstol. Han tyckte så väldigt mycket om filmerna och när min pappa dog något år senare så kom jag på mig själv med att tänka att jag var så glad att han fått se hela trilogin. Det är märkligt hur man hakar upp sig på de små detaljerna när någon dör. Det var på något sätt som om filmatiseringen av Ringen-trilogin ersatte allt det andra min pappa borde fått uppleva men aldrig fick; barnbarn, sin egen 50-årsdag.

Jag tror att det är därför jag började grina på Filmstaden Sergel i fredags. För lika glad som jag är över att pappa fick se alla tre filmerna i Ringen-trilogin, lika ledsen är jag att han inte kommer att få se filmatiseringen av Bilbo.

"das ist magic bitches"

Jag har länge hävdat att det bästa med YouTube är kommentarerna, och det står jag fast vid. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att säga att ibland lyckas någon begåvad individ sätta ord på precis alla känslor som blossar upp inom en när man trycker på play, hur motstridiga de än må vara.

Case in point:

"Actually a pretty good 80's synth track... but damn they look retarded!"

Denna helgs primära psykos:

BAP VAN!

En annan höjdpunkt under julfirandet i England var mötet med Bap* Van! BAP VAN!

Vi traskar genom sjaviga industriområden i närheten av ett stort fängelse första gången jag får uppleva Bap Van. Utanför en lagerlokal kommer den körande i fjärran. "Oooh, it's Bap van!", säger mitt sällskap förtjust. Det dröjer inte många sekunder innan jag förstår hans plötsliga entusiasm för denna till synes oansenlinga skåpbil.

Tänk er glassbilen, fast istället för glass stannar den till och säljer mackor och fika. Den döps till det klatschiga namnet Bap Van och likt glassbilen har den en glammig sirensignatur som varskor människor om dess ankomst.






...BAP VAN!




* Bap: eng. för brödbit, brödbulle.

En överdos Food Network.

Jag har tillbringat två veckor av mitt jullov i England. Man skulle kanske kunna lockas till att tro att jag tillbringat dessa två veckor med att göra juliga engelska saker, men då familjen jag varit här för att träffa inte är så intresserade av juliga saker har jag mest tittat på Food Network. Jag har glott så mycket på Food Network att jag på blott två veckor skapat vänner och fiender bland kanalens tv-kockar.

Bubblare på kärlekslistan är Jun Tanaka. Jun Tanaka valsade in i mitt hjärta när han lagade saffron poached pears with chocolate mousse. Hallå?! Extra plus i kanten för att Jun är så GOLLIG och uppmuntrande i sitt sätt. Han får mig att tro att det är möjligt att laga den ena omöjliga maträtten efter den andra.

Att Nigella fortfarande regerar med fast hand i tv-matlagningens rike är plågsamt tydligt. Jag älskar Nigella och är lika förtjust i hennes mat som i hennes dyra jumprar. Hon får mig att vilja åka hem och laga en hel jävla kyckling? Marinera små korvar och köra ner i ett ihåligt bröd? Fritera små bläckfiskar och äta direkt med välmanikyrerade händer? Helt orimligt och helt klart ett bevis på att Nigella är och förblir Queen of food porn.

Nigella, dyr jumper, en dessert.

Nigellas raka motsats är präktiga low-fatkocken Ellie Krieger. Dör på hennes beskäftiga uppsyn och antiseptiskt blekta leende som ger mig tips om hur jag kan äta kalorisnålt på italiensk restaurang för att sedan baka någon sorts monstrositet till pastarätt med fullkornspasta och zucchini. "It's healthy and delicious". Ba okej håll käft.

Inte lika bantningsorienterat är Ace of Cakes. Så mycket potential med ett program om ett gäng galna tårtmakare som gör zombietårtor med power tools, men helt seriöst så är varje program precis likadant. Tårtmakarna får ett till synes omöjligt tårtuppdrag, tårtmakarna lagar tårtan utan problem, kunderna säger att tårtan är fantastisk. Lägg till att tårtmakarkungen har ett vidrigt fittskägg och att det hela tiden finns en liten brasklapp om att det är okej att göra tårtor om man är en tuff kille med Limp Bizkit-komplex, bara man gör dom med motorsåg. So over it.

Värst av alla är dock Barefoot Contessa. Vet inte ens om jag kan beskriva vad det är som irriterar mig med detta program, men det går ju inte att komma ifrån programledaren och kocken Ina Garten. Ina Garten är en rik kärring som bor i The Hamptons och är så vidrigt amerikanskt ogenuin att jag vill ställa mig upp och moona tv:n så fort hennes självgoda nuna dyker upp i rutan. Hon verkar gullig om man till exempel bildgooglar, men låt er inte luras. Bakom varje leende och varje uttalat "amaaazing" döljer sig en ekande tomhet och en död själ.


Nu, dagen innan jag återvänder till mitt Food Network-lösa liv i Sverige, känner jag dock ett visst mått av panik inför att inte ha tillgång till alla dessa program. Till och med Ina Gartens slemmiga demonstration av hur man viker en megastor linneduk inför festen man naturligtvis kommer att ha för sina 50 närmaste vänner känns svår att klara sig utan. Bullen, är jag normal?

–" Å det är han som alltid spelar så fint på pianot."

Inte för att vara en förutsägbar svenskfröken eller så, men jag blev faktiskt himla glad när Akademien utsåg Tranströmer till årets litteraturpristagare. Grinade som om det vore lingonveckan när jag läste Åsa Beckmans intervju i DN.

Hon finns med på det familjefoto från en radhustrappa i Västerås från 70-talet som finns med i Staffans Bergstens biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”

Och när jag ändå är inne på att gråta, och på att vara förutsägbar, så kan jag ju utan att överdriva säga att jag fortfarande får det där våldsamma gråtsugen i magen när jag läser (eller hör) Romanska bågar.

Generationsklyftan.

Lillebror: -"Där har vi någon som var ful!"

Jag: -"Vem?"

Lillebror: -"Sångaren i Blur."

Jag: -"VA? Nääej! Jag tyckte han var snygg. Och jag känner INGEN tjej som tyckte att han var ful då när det begav sig."

Lillebror: -"Okej... Han är visserligen inte lika ful som han sångaren i Pulp."

Jag: -"VA F...!!!!!! HAN OCH JAG SKA JU GIFTA OSS!!!"

Tydligt tecken på 30-årskris

När man läser någonstans att en person blir "ny bla bla-chef och hens mångåriga erfarenhet kommer att.." och allt man tänker är "HEN ÄR JU FÖR FAN BARA TYP 20?! HUR KAN HEN HA MÅNGÅRIG ERFARENHET, HEN TOG JU JUST STUDENTEN?!?!?!?!".

Dels att folk som är tio år yngre kan ha mångårig yrkeslivserfarenhet (alltså jag har fortfarande ingen aning om hur), dels att jag automatiskt antar att någon som är tio år yngre är typ .. jätteliten.