Kafka shoppar på internet.

Älskar att:

1. Beställa några filmer från cdon som ska levereras inom 1-3 dagar.
2. Få bekräftelsemejl från cdon som innehåller en länk till min order.
3. Klicka på länken, och inse att jag måste logga in för att se orderstatus.
4. Inse att jag glömt mitt lösenord och be cdon skicka det till min mejl.
5. Få ett felmeddelande som berättar att min mejl inte existerar hos cdon.
6. Få vredesutbrott då punkt 2 direkt motbevisar punkt 5.

Robyns tänder: om att kasta sten i glashus, typ.

Människor alltså. Ibland blir föraktet så påtagligt. Både deras förakt riktat mot gud vet vad och mitt förakt som genast riktas mot dom.

Ändå sedan Robyn började härja på talk shows och bloggar i länder utanför Sverige så har jag fascinerat och lite äcklat följt det ständiga diskuterandet och kommenterandet om hennes tänder. Notera att innan With every heart beat plockades upp av Perez Hilton så kan jag inte påminna mig om att jag någonsin hört något sägas om Robyns tänder. Det är liksom normala tänder? Men så fort Perez började lovebomba henne så dök det upp bland kommentarerna. Fnysen. Föraktet. Föraktet för Perez Hilton, och föraktet för det han rekommenderar och väljer att hylla. Helt plötsligt, bland alla töntiga "I'm from Sweden too!!!!" så dök det upp kommentarer om Robyns utseende. Hon var en ful hipster, en GaGa-wannabe, eurotrash. Men framför allt hade hon fula tänder. Jag vet inte huuuur många kommentarer jag läst om hennes jävla tänder. Om jag tagit mig en fingerborg Aquavit för varje gång jag läst orden "snaggle tooth" i kommentarerna under en Robynvideo.. well, låt oss konstatera att min lever hade behövt transplanteras för länge sedan.

Snart började jag YouTube:a Robyns framträdanden på amerikansk tv. Där var de igen. SNAGGLE TOOOOOOTH. För varje person som tyckte att Robyns musik bäst kommenteras genom en kommentar om att hon är så snygg så fanns det minst en som inte verkade kunna se längre än hennes framtand.

Liksom, vad är det med anglos och deras besatthet av tänder? Inte ens skribenterna i Guardian kan låta bli att kommentera hennes tänder i sin bloggkrönika om 2010 års bästa låt. Återigen: i bloggkrönikan om 2010 års bästa låt. Inte 2010 års bästa porslinsfasader.

The thing is, we all love Robyn: sad little disco robot Robyn with her wonky teeth and interesting hairdos

Long time, no see.

Man vet att man bloggar sällan när man måste uppdatera Wordpress varje gång man loggar in för att skriva något.

"Vad betyder IRL?"

Ska jag säga en grej som irriterar mig?

När man typ pratar om något via dattan, inte chatt-stylee utan kanske via något sorts mailsystem eller så, så ba använder man en term eller nämner ett namn och den man pratar med svarar (obs flera timmar/dagar senare) och undrar "vad/vem är det?". Okej, way to go att sakta ner vårt kommunikationsflow här liksom, har du hört talas om Google? Wikipedia? The god damn internet???? Det irriterar mig.


Klart slut!

lololololol.

"...men jag vet tyvärr hur svårt det är då man måste tåla så mycket mer skit som underviktig än vad normal eller överviktiga behöver."

Hahaha! Hahahahahahahaahahahahahahahahahaha! Aaaaaahahahahahahahaahah!

Little 15

Jaha hörrni, idag hängde jag på gymnasiemässan med min nia. Det mest spännande som hände var att jag tre gånger blev misstagen för elev. Inte så att högstadieelever kom fram och trodde att jag var gymnasieelev, utan tvärt om. Tre skolor försökte pracka på mig ansökningspapper och information. Min medmentor skrattade rått, jag höll käften, tog ansökningspapperen och gick.

Slutsats: ser uppenbarligen megafräsch ut för mina 29 år.

"I am... the goddess of fierce"

Sedan slår jag på tv:n och slås av Tyras extrema megalomani (jag vet, yet again..) och bara HEEEEELL NOOO, den här skiten är för bra för att inte föras vidare.



Liksom, the goddess of fierce? The goddess of SHEER AND UTTER MADNESS, snarare.

What do you do when words are not enough.

"Och sedan undrar jag och min mamma när du ska uppdatera din blogg...",
och vad svarar man på det? Varför skriver jag inget? Har jag inte längre något att berätta? Kanske inte. Kanske är orden slut. Jag vet inte. Jag funderar lite på det ibland, men kommer inte riktigt fram till något. Kanske är det bara bredden på inläggen som är fel, typsnittet som är för stort, headern som är för gammal. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte kommer skriva ett inlägg där jag lovar bot och bättring, för jag är usel på att hålla löften. Kanske har jag bara inte något att berätta.

Sedan sitter jag på tunnelbanan en eftermiddag som präglas av ett envist jäkla snöande och sakta men säkert drabbas jag av den där känslan av att vara omgiven av freaks. Typ: jag har satt mig mitt i ett hemligt cirkussällskap. Typ: Shaun i Shaun of the dead går ut för att köpa tidningen en bakismorgon och märker inte att alla som stapplar längs trottoarerna är zombies. Typ så. Bredvid mig en urgullig liten två-åring. Mitt emot henne en man som på intet sätt ser ut att vara mentalt kapabel att ta hand om ett barn. Är två-åringen själv? Hon tittar ihärdigt på sina medpassagerare. Tvärs över gången en kvinna som sitter och ritar cirklar i luften framför sitt eget ansikte med en liten metallpenna, oavbrutet i 5 stationer. Några säten bort en man som har packat upp allt innehåll i en svinstor dramaten och organiserar prylarna prydligt på fyra säten. I Örnsberg visar mannen snett mitt emot det första tecknet på att ens känna den lilla knäpptysta två-åringen bredvid mig, när han sakta lyfter upp henne och trycker henne längre upp mot ryggstödet. Hon är som en stor plommonfärgad kåldolme och rör inte en min. Lever hon, ens en gång?

Vad vill jag säga med det här då? Vet inte riktigt. Men att orden skulle ha tagit slut går jag bara inte med på. Jag är nog bara lat.

Stolpskott.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att jobba på en skola som ligger i ett område som präglas av ytterligheter som lågutbildade knegare, analfabeter och medelklassiga radhus-Svenssons. Vårt elevunderlag har ju en rätt brokig bakgrund, kan man säga. Jag tycker typ jämt att det är något vi kan använda till vår fördel och jag är fullt och fast övertygad om att mina elevers toleransnivå för normavvikelser ändå är rejält mycket högre än vad den är hos elevunderlaget i skolor med en mer homogen bakgrund.

Men. Eftersom eleverna rent generellt är språkligt svaga så ger det såklart genomslag i allt skolarbete och många har en rätt skev uppfattning om vad som faktiskt krävs för högre betyg. Våra starkaste elever skulle kanske landa i ett mellanskikt på en annan skola. Eleverna kan inte relatera till abstrakta målpapper och hänfaller allt som oftast åt det som var verklighet när jag gick i högstadiet: relativa betyg. Alltså: de ser sig själva i relation till klasskamraterna och argumenterar sedan enligt devisen "men jag är ju mycket bättre än X och borde därför ha ett VG om X har G". Typ. Då är det jävligt svårt att stå där och vifta med kursplaner och ba "men G är ju ett väääääldigt brett betyg!". Ingen bryr sig liksom. En skola med betyg är en skola som lär sina elever att fokusera på betyget snarare än kunskap, så det där med vad man *faktiskt* presterar är bara intressant så länge man jämför det med någon annan i klassen.

Så jag har en elev som verkligen är svag i svenska. Han når målen för godkänt, men mycket mer än så är det inte. Men han förstår inte det. Han resonerar nämligen som så: "jag jobbar ju jättehårt, jag borde få VG". Det är en annan vanlig missuppfattning som är jobbig att reda ut. Det är inte kul att behöva säga att stenhårt jobb är en förutsättning för att du ens ska nå målen för godkänt, att det liksom inte är arbetsinsatsen som sådan som betygssätts. Det här har jag förklarat för honom sedan höstterminen i åttan, men han har inte riktigt greppat detta ännu. Och det är ju svårt - svenska är inte som andra ämnen. Det är inte så enkelt som att sätta upp mål av typen "förklara fotosyntesen" eller "du ska kunna lösa den här typen av ekvationer". Min förhoppning är att han ska förstå detta, typ lagom till skolavslutningen i juni.

Nyss dök han upp på Fejjan. Efter en trevande inledning där han frågade hur jag mådde utspelar sig följande konversation:

Elev: -"hur ska man göra för att få ett högt betyg"

Jag: -"det beror väl på vilket ämne?"

Elev: -"sve"

Jag: [tar sats för att säga samma sak för 1288489372:e gången]
- "ja du, det är svårt att svara på. du vet, det är inte som so eller no där du kan plugga järnet ett tag inom t.ex franska revolutionen och sedan gå och skriva ett prov."

[kommer här någonstans på den lysande idén att använda en liknelse han förstår - sport]

"det är lite mer som fotboll eller annan sport. man måste öva och spela jämt, hela tiden, för att bli bättre och bättre och utvecklas och hålla sina färdigheter på en jämn nivå. de bästa fotbollsspelarna har ju spelat länge. de vaknar inte bara upp en dag och tänker att det vore kul att vara asbra på fotboll och blir upplockade av champions league efter två veckors intensivt fotbollsläger."

Elev: -"vad vill du komma fram till ?"

Jag: *går med i gruppen 'Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt'*

Jackie vs Nemo

Istället för att rätta uppsatser, något jag verkligen borde göra just nu, sitter jag och tittar på Kungarna av Tylösand och tänker på hur alldeles för nykter jag är för att kunna titta på denna studie i mänsklig förnedring. Att den där Erica pratar i konstant Tigerjaktsläge är mitt minsta problem, att Nemo en halvtimme in i programmet lyckats visa kuken två gånger och ollat en rumskamrat i örat är ett lite större problem.

Jag tycker det känns så symptomatiskt att när Paradise Hotel visades senast så fullkomligt överöstes vi med analyser av hur framför allt Jackie Ferm egentligen mådde. Hon var väldigt ung, inne på sitt andra utvik och låg med killar i tv. Hennes kända pappa och deras trassliga relation och vad den lett till diskuterades en del, och nästan alltid i relation till att hon ansågs vara sexuellt utagerande. Och liksom, ja, det är klart att man kan spekulera i det - speciellt när hon först uttalade sig om att utviket var en hämnd på pappa. Men nu undrar jag vart alla analyser av Nemos serieknullande och tvångsnäckande förs? Jag läser mycket om Nemo och Jockiboi, men det är mer inriktat på vilka oseriösa morons de är. När ska vi prata om hur de mår egentligen, och vilka barndomstrauman som ligger bakom deras nersupna liggparad? Det pratas mer om deras töntiga frisyrer och fula tatueringar än deras eventuella självdestruktivitet.

Jackie insisterade om och om igen på att hon faktiskt mådde bra och fattade aktiva medvetna beslut om sitt liv och sitt kändisskap, och vi tvekade och tvekade och kan hon verkligen må bra? Är hon inte manipulerad av någon endaste person? Nemo och Jockiboi är kanske två jubelidioter, men att de mår bra och styr över sina handlingar - det verkar ingen tvivla på.

Årets mest orimliga affisch?

Naken-Janne och Jockiboy i all ära..

men nu har väl ändå de svenska dokusåpenamnen nått en ny all time low? Eller high. Beror sig kanske lite på hur man ser på saken.

Mejlkaoset, part infinity.

För dig som är intresserad av hur det gått med mejlkaoset som bröt ut för alla anställda vid utbildningsförvaltningen så kan jag meddela att:

1.) Det droppar fortfarande in mejl, speciellt efter att mejllistan kom in i andra andningen då någon beslöt sig för att starta en diskussion rörande den icke-befintliga IT-miljön i våra skolor.

2.) Mannen som är upphov till kaoset, Thomas Persson, skrivit ett blogginlägg om debaclet på Pedagog Stockholms blogg. Här kan man läsa det.
Mitt personliga favoritcitat i inlägget är:

Jag vill passa på att tacka för de tips som kommit om hur jag på ett smartare sätt kan skicka mina mejl till förvaltningens medarbetare i framtiden. Jag vill också klargöra att jag även framöver kommer att masskommunicera med förvaltningens medarbetare – det finns ingen möjlighet att bli struken från listan.

(min fetning då jag lol:ade på mig när jag läste det - kanske är det så att man måste läst och raderat cirka 250 mail bestående av variationer på temat "stryk mig från listan" för att se humorn)

Dark and difficult times lay ahead, Harry

Vad säger man när människor som man delar land med petar ner valsedlar med namnet på ett djupt rasistisk parti i valurnor? När människor som man delar land med tror att samhällsproblemen kan botas genom att jaga ut muslimer ur Sverige "med morot och piska"? När jag går till jobbet och möts av elever som i vanliga fall inte känner sig jättevälkomna av svenska samhället och som nu fått det bekräftat svart på vitt?

Fy fan.

Har aldrig känt mig så övertygad om mina politiska åsikter som nu. Ska lära mig SD:s partiprogram utantill och inte försitta ett enda tillfälle att demontera deras politiska luftslott. Och det hade jag tänkt göra till tonerna av en totalt oskämmig kämparglödsklassiker, för inget säger 'upp till kamp' som hockeyfrilla och säckpipor!





We're not gonna sit in silence
We're not gonna live with fear

Rösta!

Idag är det val och jag älskar val. Jag ska sätta på mig en raffig klänning och ett par tjusiga skor och bara ta mitt härliga medborgerliga ansvar och rösta skiten ur folk.

Om det mot all förmodan skulle sitta någon därhemma och ba "nä jag orkar inte, jag är så bakfull" eller ännu värre "alla partier är SKIT jag tänker inte rösta" så vill jag bara säga: res dig upp. Ta på dig skorna, stoppa röstkortet och legetimationen i fickan och GÅ NU. Bara gå. Rösta. Gör det.

Jag kommer ihåg det sista valet som min pappa röstade i. Han var väldigt sjuk då, och hade väldigt ont. Det här var innan amputationen och han använde kryckor eftersom fötterna höll på att gå i tusen ruttnande bitar. Jag kom ut i köket på valdagsmorgonen och gav honom en god morgon-kram och gjorde te, men han var bekymrad. Promenaden till vallokalen på cirka 700 meter kändes som 700 mil. Skulle det här bli det första valet han inte röstade i? Sen var det lite som i en smörig amerikansk film och han höjde näven (sant!) och röt: "Tamejfan om jag inte ska ta mej ner och rösta, om det så blir det sista jag gör!". Ja, han var lite dramatisk när det gällde politik, men vad annat kan man vänta sig av en man som har satt en Rocka röven av högern-badge i pannan på älgtrofén i plysch som hängde i hallen?

Så på med kavaj och slips och sedan tog jag min pappa under armen och vi började vår promenad mot vallokalen. Det tog oss 15 minuter att gå en sträcka som tog 4 minuter i vanliga fall. Vi var tvungna att sätta oss på bänkar längs vägen och vila lite eftersom pappas armmuskler inte räckte till att bära hela hans 190 cm långa kropp. Det fick ta den tid det tog, och när vi till slut kom hem igen var pappa helt slut men jävligt nöjd.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, det borde du kunna räkna ut med röven. Om min skruttiga pappa kunde släpa sig i väg och rösta i det tillstånd han befann sig i då, då har du ingen ursäkt alls att inte göra det.

Panschisrapporten.

Jag har liksom kommit till en punkt då jag går och lägger mig ... vid kvart i tio för att säkert kunna somna innan halv elva och typ vara någorlunda utvilad (= inte ett zombievrak) när väckarklockan ringer klockan 06.00. Liksom vad TÄNKTE jag när jag började min lärarutbildning? Jag har väl varit morgontrött i hela mitt jävla liv, och ändå ba "nä men jag spenderar 480 miljoner på ett studielån som ger mig en utbildning där jag måste använda min hjärna OCH kunna stimulera tonårshjärnor klockan 8.00 på morgonen". Ja alltså stimulera tonårshjärnor är ju inte så svårt. Ba ta på sig någe urringat.

Skoja.

I alla fall så inser jag exakt hur mycket min nya panschislivsstil har påverkat mig när jag efter en kväll som inkluderat extravaganser som tre öl och en QP-meny finner mig själv stående halvvägs in i klädkammaren pratandes högt med mig själv i ett osammanhängande jävla raljerande över typ.. ja jag kommer inte ens ihåg, så viktigt var det. Det här var kanske en kvart sedan? Skämdes så mycket direkt efter att jag skällt ut, ja, luften eller så, att jag tvärt tystnade, hämtade datorn, och försökte skamskölja bort detta pizzeria-alkisbeteende genom att lyssna på Adam & the Ants.

Söndagsångest? Inte då.

Inte när man har en veckas skolluncher att se fram emot!

Hoppsan!

Internet dog. Stendog. Satt i världens sjukaste samtal med en urtrevlig supportkille i typ 45 minuter i fredags. Vi hade vissa kommunikationsproblem eftersom jag har Mac och när han väl lokaliserat Macmanualen insåg vi att hans var på svenska och mitt operativsystem pratar engelska. Samtalet lät typ:

-"Du ska hitta bla bla bla..."
-"Hmm, vad kan det heta på engelska... utilities kanske?"
-"Testa!"
-"Okej, vad ska jag hitta nu?"
-"Ja, det heter såhär... men kolla efter ikonen! Det är en svart cirkel, men en fjärdedel är grön!"

Tillslut kom han fram till att vårt försvunna internet var ett mysterium i paritet med Jack the Ripper och han skulle skicka vidare ärendet. "Du får återkoppling via sms om 4-6 arbetsdagar". Okej. Så idag så ser jag att vårt IP-nummer inte börjar på 169 (don't ask! Supportkillen lärde mig allt jag kan!) och testar och TADAA! We haveth the internetz once again!

Firar med att currymarinera lite tofu.