Om handväskor för 600 £:

[...] it's just further confirmation that I am resolutely of the underclass.
If I'm honest, the handbag I would probably like most is a big, hollowed-out potato with handles on it. A giant King Edward with satchel straps. Then, in time of crisis, I could bake and eat the handbag, and survive the winter. That is the way of my people.

- How to be a woman, Caitlin Moran 

Ikväll, kl. 21.00 i SVT1, är min hjältinna, livsguru och imaginary BFF Caitlin Moran gäst hos Skavlan. Kommer fangirl-pipa med knuten näve under hela intervjun. 

Am I a boy or a lady, I don't know which.

Jag vill börja med att säga att jag använder ordet hen. Framför allt använder jag det i min yrkesutövning. Jag tror inte ni förstår hur mycket det underlättar att kunna skriva instruktioner med ett könsneutralt pronomen istället för ett tjatigt 'han/hon' när man undervisar i svenska. Det underlättar förresten i muntlig kommunikation också. Så jag använder hen. Och mina elever accepterar det. En del har börjat använda ordet själva, antagligen då de också inser att ordet faktiskt fyller en lucka i språket. Det underlättar kommunikation, och där tror jag att vi har pudelns kärna. Om man inte sätter sig på tvären och avfärdar ett nytt pronomen som trams grundat på märkliga uppfattningar om att män måste få vara män och kvinnor få vara kvinnor så inser man ganska snart att hen inte bara kan användas för att ersätta en han eller en hon som inte vill bli definierad enligt sitt biologiska kön, det kan också användas för att ersätta en krånglig språklig konstruktion.

Med det sagt så anser jag att det allra sjukaste i hen-debatten är att folk behandlar det som om det gällde en omröstning i ett politiskt beslut. Spaltmeter och tv-minutrar ägnas åt att debattera för och emot. Vi pratar liksom inte införandet av högertrafik eller en ny valuta? Vi pratar om språkbruk och jag kan säga att det är väldigt sällan man kommer till någon sorts konsensus om huruvida ett ord ska eller inte ska börja användas. Det vanligaste är att de som gillar att använda ett nytt ord börjar använda det, sedan kan resten av samhället välja att haka på eller inte.

Någonstans där landar jag. Jag är inte så intresserad av att övertyga folk om att börja använda hen. Jag är ointresserad av att bemöta förmodat roliga skämt som går ut på att man associerar ordet till hönor. Jag satsar istället stenhårt på exponering. Jag använder hen när jag kommunicerar med andra människor och förhoppningsvis leder det till att några av dessa människor dels vänjer sig vid ordet, dels inser att ett könsneutralt pronomen underlättar, för att så småningom börja använda det själva. Ringar på vattnet, folk. Ringar på vattnet.

–" Å det är han som alltid spelar så fint på pianot."

Inte för att vara en förutsägbar svenskfröken eller så, men jag blev faktiskt himla glad när Akademien utsåg Tranströmer till årets litteraturpristagare. Grinade som om det vore lingonveckan när jag läste Åsa Beckmans intervju i DN.

Hon finns med på det familjefoto från en radhustrappa i Västerås från 70-talet som finns med i Staffans Bergstens biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”

Och när jag ändå är inne på att gråta, och på att vara förutsägbar, så kan jag ju utan att överdriva säga att jag fortfarande får det där våldsamma gråtsugen i magen när jag läser (eller hör) Romanska bågar.

Skräphögen folkbildar: Inbjudare

I egenskap av Person som arbetar med tonåringar känns det som min plikt att hålla alla er gullestofiler uppdaterade med det senaste i korridorstugget. Vi går ut starkt med min personliga favorit: inbjudaren. Om man googlar säger Wiktionary såhär:

1. (slang) person som inbjuder sig själv till något, vanligen andras samtal

Men begreppet är vidare än så och kan även innebära en person som bjuder in andra och liksom serverar den kommande dissen på silverfat. Ett aktuellt exempel är det här kommentarsfältet hos Liza, där vi har flera inbjudare. Dels jag, som hetsar på det anonyma trollet och lägger mig i utan att delta i den faktiska debatten (for the lulz liksom), dels då trollet som genom sina debattinlägg är största inbjudaren och bara ber om att få ett verbalt kok stryk.

Om man är större än den största inbjudaren, då kan man vara något så fint som "inbjudarnas inbjudare". Inbjudarnas inbjudare stötte jag först på i en kommentarstråd under en f.d elevs nya profilbild på Facebook. Den före detta elevens kompis skrev följande:

"HAHA mamma stod bredvid mig när jag kolla på den här bilden (fråga mig inte vrf men hon e ju inbjudarnas inbjudare..).."

Fortfarande osäker på uttryckets användningsområde? För vidare referens till denna maxade version av uttrycket, se #Birrogate. Den missförstådde misantropen som nu tvingas i landsflykt är själva definitionen av inbjudarnas inbjudare. Gapar, ryar, rasar och fnyser åt vitt skilda saker som Pride, abort och östeuropeiska män och målar med bredaste penslarna i sina krönikor och debattartiklar för att sedan gråta ut i media när han stöter på mothugg och missnöje. Man vill ju ba ta tag i hans ansikte och ömt fråga "men Marcus, fattar du inte att du är inbjudarnas inbjudare? Ingen bad om din åsikt om Pride..". Tror i och för sig inte att det skulle hjälpa, vilket verkligen befäster hans status som inbjudarnas inbjudare.

Andra uttryck och begrepp vi ska attackera i denna folkbildande serie med bloggposter är "kryddare" och "uzuik". På återseende!

Mr Darcy i den berömda badscenen; inbjudarnas inbjudare. Fast av en mer sexuell karaktär.