Tv-kärlekar: Hiro Nakamura

På ett tråkigt kontor i Japan sitter Hiro och övar på att bända tid och rum efter sin vilja. En dag lyckas han. Klockan på skrivbordet stannar i en minut, och en superhjälte är född.

Hiro är en god nörd med ett osunt intresse för superhjälteserietidningar och en önskan om att livet betyder mer än gruppjympa på kontorsskrapans konstgräsbeklädda takterass. Hiro är faktiskt godare än god. Så god att han råkar teleportera sig flera månader fel i tiden för att försöka rädda tjejen han gillar. Så god att han blir jätteledsen varje gång någon råkar illa ut i hans närhet, han har ju fått superkrafter - de måste man använda till något gott. Klart jag gillar killar med ett samvete, än mer om de har runda mjuka kinder och ler så stort att ögonen försvinner bakom kinderna. Klart jag gillar Hiro lite mer än vad som är hälsosamt i sammanhanget. Han har etsat sig fast som absolut favorit hos mej trots att fina serien Heroes har med heart throbs som Milo Ventimiglia (även han gammal tv-kärlek). Super-Hiro: mitt hjärta slår för dej!

Tv-kärlekar: Stanford Blatch.

I avsnittet där Stanford raggat upp BigTool4U på internet och bestämt att de ska ses på en klubb där alla endast får bära vita underkläder cementerades min kärlek för Carries mer lågmälde följeslagare. Synen av lille skallige Stanford vid bardisken, den uppenbara blandningen av förtjusning (över alla snygga killar endast iförda kallingar) och vissheten om att han själv inte anses vara lika läcker gjorde att jag nästan ville börja böla. Och när sedan en supersnygg kille kommer fram och snäpper till hans kalsonglinning och flörtar så blev jag så outsägligt lycklig. Säkert lyckligare än Stanford.

Under åren jag följde Sex & the City blev det mer och mer viktigt för mig att Stanford skulle träffa nån. Skit i Carrie liksom, skulle Stanford äntligen få träffa nån härlig karl att bli lycklig med? Skulle Stanford inse att lyckan trots allt fanns i Stockholm och äkta mig iförd illmönstrad skjorta och matchande hatt? Det var de stora frågorna i min tv-soffa. Jag blev därför naturligtvis överlycklig, och lite sotis, när Stanford tillslut fann lyckan med Broadwaydansaren Marcus.

Tv-kärlekar: Byron Sully

Han kunde kasta en tomahawk med precision. Han bar mockasiner. Han visste värdet av en god hempermanent. Och han var inte rädd för att gänga med en 30-årig yrkeskvinna i en tid då kvinnors yrkesval begränsades till lärare och horor. Jag vet att Dr. Quinn var en extremt cheesy serie, men jag var i mellanstadieåldern och uppfostrad med Vilda Västern-romantik. I ett sådant läge är det svårt att motstå en fast stjärt i mockabyxor, speciellt om mannen som stjärten sitter på har en gullig varg och bär på en livssorg som fått honom att överge normislivet för att käka rötter och jaga buffel med indianerna. Dr. Quinn var som en politiskt korrekt Harlequin-roman filmad i softat ljus, en orgie i orättvisor, framflämtade repliker och chaps.

Jag ska sent glömma scenen där vi först fick stifta bekantskap med Sully. Doktor Michaela Quinn anländer i Colorado Springs iförd värsta societetsblåsan, efter att ha ramlat i en lerpöl försöker hon sätta upp en annons om sina tjänster inne hos tjurige butiksägaren Loren Bray. Loren Bray är precis som resten av invånarna i den lilla staden och vill inte ha något med kvinnliga doktorer att göra och förvägrar Dr. Mike att sätta upp lappen. Gnabb inledes. Gnabb avslutas när Sully tyst kastar sin tomahawk genom dörren, och med det välriktade kastet fäster Dr. Quinns lapp vid anslagstavlan likt ett stort Vilda Västern-häftstift.

Ack Sully, du kämpade för en kvinnas rätt att inneha och utöva ett proffesionellt yrke. For this I will always love you. This och dina tighta mockabyxor.

Tv-kärlekar: George Michael Bluth

George Michael tillhör familjen Bluth, en familj som utan vidare konkurrens seglar upp på topp 3 över dysfunktionella tv-familjer. Med en ständigt alkad farmor, en fifflande farfar som sitter i fängelse, en pappa som försöker rädda det sargade familjeföretaget, en självupptagen bekräftelsekåt faster som är gift med en psykolog gone actor som verka härbärgera vissa homoerotiska känslor och en söt kusin som han är förälskad i, så passar han in i vilken vansinnessåpa som helst. Lägg sedan till en ömhetstörstande farbror som övergett sin karriär som strippa för att bli trollkarl, en farbror som har ett något tvivelaktigt förhållande till sin mor och får handen avbiten av en säl, och farfars långhåriga hippie-tvilling och inse att George Michael, namnet och det incestuösa kärleksintresset till trots, absolut är den minst märkliga karaktäkten av de alla. Möjligtvis med undantaget av pappa Michael då förstås (även om just han ovetandes dejtar en utvecklingsstörd Charlize Theron).

Trots att mitt hjärta bankar hårt för samtliga karaktärer i Arrested Development, så är det George Michaels töntighet och lillgamla kläder som får hjärtat att nästan hoppa ur bröstkorgen. Allt är bara så fel. Allt blir så fel. Och just därför så rätt. Att han jobbar i familjens Banana Stand (en bananformad kiosk) med att sälja frusna bananer doppade i choklad och skaffar sig en superkristen flickvän (som sedemera hookar upp med farbror Gob) är bara grädde på moset. Ingen tv-serie har någonsin haft ett så trovärdigt porträtt av en nervöst skrattande töntigt cool tonårskille. George Michael är inte bara en tv-kärlek, han är liksom en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin och jag hoppas att jag får minst en sånhär elev i varje årskull.

Tv-kärlekar: Tom Hanson

Jag tänkte skriva något om Hansons "ful tjej blir snygg tjej a la teen flick"-process, kanske något om hur man inte riktigt visste hur man skulle förhålla sig till hans fling med Hoffs och om hur konstigt det var att han och Penhall kom undan med att spela brorsor i en del avsnitt. Men det var liksom 21 Jump Street. Vi kan alla sjunga med i ledmotivet. Vi ville alla ha chans på Hanson.

Tv-kärlekar.

Min livslånga kärlekshistoria med fenomenet Television har inte alltid begränsats till programmen i sig. Emellanåt har en karaktär dykt upp som fått mig att puta med underläppen, kanske tillochmed gny lite grann. Speciellt om det händer något pinsamt eller hemskt. Ibland har de väckt moderskänslor, ibland har jag varit livrädd för att karaktären ska dö och ibland har jag fantiserat om giftermål (okej, kanske främst när jag var knodd). Gemensamt är dock att dessa karaktärer följer med mej lika envist som minnen av gamla skolkamrater. Man bara kommer ihåg dom, ibland sammankopplar man lite känslor med dom, ofta vill man att dom ska vara verkliga. Om jag hade en fantastisk ekonomi skulle jag köpa ihjäl mig på dvd:er och sitta dagen lång framför tv:n och återuppleva våra åh så patetiska förhållanden. Patetiska för att det är fiktiv karaktär och för att jag är den enda av oss två som kämpar för att hålla kärleken vid liv. Allt ska man visst göra själv.

Till alla jag sett på TV och önskat var verkliga. Den här kategorin är tillägnad er.