It's never enough, however much I do

Drabbas av någon sorts panik när jag tittar på Dokument inifråns "Ingen riktig våldtäkt". Inte bara pga det uppenbara (dvs. ämnet i sig) utan även för att det påminner om det som för mej är mest ångestladdat i min lärargärning: känslan av att aldrig räcka till.

I programmet diskuteras det att skolpersonal inte lyckas snappa upp elevers försök att berätta om övergrepp. I värsta fall väljer skolpersonalen att inte snappa upp det. Intervjuade elever påpekar att skolor kanske aktivt väljer bort att ta tag i våldtäkter och andra övergrepp på grund av de konsekvenser det kan få för skolans anseende.

Jag undervisar ca. 90 elever. Jag kommer bra överens med mina elever, både i och utanför klassrummet. Vi äter lunch ihop, pratar om saker som händer i våra liv. På skolan där jag arbetar nu saknas en naturlig mötesplats för lärare och elever under raster. Den enda självklara platsen för oss att mötas är i matsalen. Jag brukar därför försöka ta mig tid att i lugn och ro äta med några av mina 9:or och skapa en relation som inte bara går ut på att jag undervisar dem. Det är en helt okej taktik. Jag vet mer om många av mina elever efter 8 månader än vad andra kollegor som undervisat dem i flera år vet. Ännu viktigare är att mina elever vet mycket om mig. Jag delar med mig av erfarenheter och upplevelser, de svarar genom att dela med sig av sina erfarenheter och vips! så har vi börjat skapa ett förtroende. Det är inte en särskilt konstig mekanism, utan snarast en djupt mänsklig sådan.

På min förra skola fungerade det annorlunda. Där fanns en skåphall som var utrustad med bord, sittplatser, biljardbord och elevcafeteria. Rent planlösningsmässigt var det integrerat på ett helt annat sätt än vad det är på min nuvarande arbetsplats. Eleverna var också mycket mer utåtagerande. För att rasterna skulle fungera var det nödvändigt att lärarna befann sig ute bland eleverna. Alla lärare orkade inte det, och det förstår jag. Ljudnivån var stundtals otroligt hög. Man ägnade sin egen rast, sin väl behövda återhämtningstid, åt att lösa konflikter och tjafsa om saker som att man inte slänger skräp i blomkrukor. Men det gjorde något för relationen mellan eleverna och de lärare som befann sig ute bland eleverna. Det skapade band mellan oss som skänkte mig en trygghet, för jag visste att hände någon skit så skulle den skiten nå åtminstone någon av oss lärare som befann oss ute i den där högljudda skåphallen. Och mycket skit nådde oss. Mer än vad många av våra dåvarande elever antagligen förstog. Hybris hör tonåren till, och många tonåringar tror att de är superhemliga och skitbra på att lura vuxna. Sedan glömmer de att de lagt till skolpersonal på Facebook när de postar bilderna från fredagens fest. Och trots att "golare har inga polare"-kulturen levde i allra högsta grad, så tog de inte med detta i beräkningen: är man rädd eller orolig och vill vända sig till en vuxen, och man har en vuxen att vända sig till som man vet kommer att lyssna, stötta och försöka hjälpa en så trumfar det töntiga ordspråk skapade av smågangsters.

Det är klart att jag förstår att det skedde saker i deras liv som jag aldrig fick höra om. Huvudsaken är att jag ofta kände att mina elever kunde göra ett medvetet val; om de kände att situationer uppstod och att de behövde diskuteras med en vuxen så fanns jag där. Och skillnaden mellan min dåvarande arbetsplats och min nuvarande är att jag tror att andelen elever som känner så är mycket färre på min nuvarande skola. En av orsakerna till det är definitivt den redan nämna bristen på naturliga mötesplatser, en annan orsak kan också vara att jag arbetat där en relativt kort tid. Oavsett orsak så är resultatet detsamma.

Jag tror, att av mina 90 elever, så finns det nog åtminstone 20 som skulle kunna tänka sig att söka upp mig om något hade hänt dem. Jag skulle lyssna på dem allihop, hur många det än var. Men jag jobbar på ett stort högstadium och det som bekymrar mig är tanken på alla de andra eleverna. Det finns ju elever som jag inte ens vet vad de heter?! Som inte vet vad jag heter. Vem fan ska finnas till för dem?! Går det omkring en massa ledsna elever i korridorerna som tror att jag skiter i dem? Att jag är likgiltig inför deras ångest??

Jag inser att tanken är helt absurd, jag har kollegor som är urbra och som har kontakt med elever som jag inte ens kan årskursbestämma. Vi har också en väldigt bra skolkurator och skolsyster. Men för mig är den känslan av otillräcklighet så ofta närvarande i min yrkesutövning. Den drabbar mig inte bara i det direkt pedagogiska utan även i mötet med personen bakom eleven och det är så otroligt jävla frustrerande.