Kafka shoppar på internet.

Älskar att:

1. Beställa några filmer från cdon som ska levereras inom 1-3 dagar.
2. Få bekräftelsemejl från cdon som innehåller en länk till min order.
3. Klicka på länken, och inse att jag måste logga in för att se orderstatus.
4. Inse att jag glömt mitt lösenord och be cdon skicka det till min mejl.
5. Få ett felmeddelande som berättar att min mejl inte existerar hos cdon.
6. Få vredesutbrott då punkt 2 direkt motbevisar punkt 5.

Robyns tänder: om att kasta sten i glashus, typ.

Människor alltså. Ibland blir föraktet så påtagligt. Både deras förakt riktat mot gud vet vad och mitt förakt som genast riktas mot dom.

Ändå sedan Robyn började härja på talk shows och bloggar i länder utanför Sverige så har jag fascinerat och lite äcklat följt det ständiga diskuterandet och kommenterandet om hennes tänder. Notera att innan With every heart beat plockades upp av Perez Hilton så kan jag inte påminna mig om att jag någonsin hört något sägas om Robyns tänder. Det är liksom normala tänder? Men så fort Perez började lovebomba henne så dök det upp bland kommentarerna. Fnysen. Föraktet. Föraktet för Perez Hilton, och föraktet för det han rekommenderar och väljer att hylla. Helt plötsligt, bland alla töntiga "I'm from Sweden too!!!!" så dök det upp kommentarer om Robyns utseende. Hon var en ful hipster, en GaGa-wannabe, eurotrash. Men framför allt hade hon fula tänder. Jag vet inte huuuur många kommentarer jag läst om hennes jävla tänder. Om jag tagit mig en fingerborg Aquavit för varje gång jag läst orden "snaggle tooth" i kommentarerna under en Robynvideo.. well, låt oss konstatera att min lever hade behövt transplanteras för länge sedan.

Snart började jag YouTube:a Robyns framträdanden på amerikansk tv. Där var de igen. SNAGGLE TOOOOOOTH. För varje person som tyckte att Robyns musik bäst kommenteras genom en kommentar om att hon är så snygg så fanns det minst en som inte verkade kunna se längre än hennes framtand.

Liksom, vad är det med anglos och deras besatthet av tänder? Inte ens skribenterna i Guardian kan låta bli att kommentera hennes tänder i sin bloggkrönika om 2010 års bästa låt. Återigen: i bloggkrönikan om 2010 års bästa låt. Inte 2010 års bästa porslinsfasader.

The thing is, we all love Robyn: sad little disco robot Robyn with her wonky teeth and interesting hairdos

Long time, no see.

Man vet att man bloggar sällan när man måste uppdatera Wordpress varje gång man loggar in för att skriva något.

"Vad betyder IRL?"

Ska jag säga en grej som irriterar mig?

När man typ pratar om något via dattan, inte chatt-stylee utan kanske via något sorts mailsystem eller så, så ba använder man en term eller nämner ett namn och den man pratar med svarar (obs flera timmar/dagar senare) och undrar "vad/vem är det?". Okej, way to go att sakta ner vårt kommunikationsflow här liksom, har du hört talas om Google? Wikipedia? The god damn internet???? Det irriterar mig.


Klart slut!

lololololol.

"...men jag vet tyvärr hur svårt det är då man måste tåla så mycket mer skit som underviktig än vad normal eller överviktiga behöver."

Hahaha! Hahahahahahahaahahahahahahahahahaha! Aaaaaahahahahahahahaahah!

Little 15

Jaha hörrni, idag hängde jag på gymnasiemässan med min nia. Det mest spännande som hände var att jag tre gånger blev misstagen för elev. Inte så att högstadieelever kom fram och trodde att jag var gymnasieelev, utan tvärt om. Tre skolor försökte pracka på mig ansökningspapper och information. Min medmentor skrattade rått, jag höll käften, tog ansökningspapperen och gick.

Slutsats: ser uppenbarligen megafräsch ut för mina 29 år.

"I am... the goddess of fierce"

Sedan slår jag på tv:n och slås av Tyras extrema megalomani (jag vet, yet again..) och bara HEEEEELL NOOO, den här skiten är för bra för att inte föras vidare.



Liksom, the goddess of fierce? The goddess of SHEER AND UTTER MADNESS, snarare.

What do you do when words are not enough.

"Och sedan undrar jag och min mamma när du ska uppdatera din blogg...",
och vad svarar man på det? Varför skriver jag inget? Har jag inte längre något att berätta? Kanske inte. Kanske är orden slut. Jag vet inte. Jag funderar lite på det ibland, men kommer inte riktigt fram till något. Kanske är det bara bredden på inläggen som är fel, typsnittet som är för stort, headern som är för gammal. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte kommer skriva ett inlägg där jag lovar bot och bättring, för jag är usel på att hålla löften. Kanske har jag bara inte något att berätta.

Sedan sitter jag på tunnelbanan en eftermiddag som präglas av ett envist jäkla snöande och sakta men säkert drabbas jag av den där känslan av att vara omgiven av freaks. Typ: jag har satt mig mitt i ett hemligt cirkussällskap. Typ: Shaun i Shaun of the dead går ut för att köpa tidningen en bakismorgon och märker inte att alla som stapplar längs trottoarerna är zombies. Typ så. Bredvid mig en urgullig liten två-åring. Mitt emot henne en man som på intet sätt ser ut att vara mentalt kapabel att ta hand om ett barn. Är två-åringen själv? Hon tittar ihärdigt på sina medpassagerare. Tvärs över gången en kvinna som sitter och ritar cirklar i luften framför sitt eget ansikte med en liten metallpenna, oavbrutet i 5 stationer. Några säten bort en man som har packat upp allt innehåll i en svinstor dramaten och organiserar prylarna prydligt på fyra säten. I Örnsberg visar mannen snett mitt emot det första tecknet på att ens känna den lilla knäpptysta två-åringen bredvid mig, när han sakta lyfter upp henne och trycker henne längre upp mot ryggstödet. Hon är som en stor plommonfärgad kåldolme och rör inte en min. Lever hon, ens en gång?

Vad vill jag säga med det här då? Vet inte riktigt. Men att orden skulle ha tagit slut går jag bara inte med på. Jag är nog bara lat.

Stolpskott.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att jobba på en skola som ligger i ett område som präglas av ytterligheter som lågutbildade knegare, analfabeter och medelklassiga radhus-Svenssons. Vårt elevunderlag har ju en rätt brokig bakgrund, kan man säga. Jag tycker typ jämt att det är något vi kan använda till vår fördel och jag är fullt och fast övertygad om att mina elevers toleransnivå för normavvikelser ändå är rejält mycket högre än vad den är hos elevunderlaget i skolor med en mer homogen bakgrund.

Men. Eftersom eleverna rent generellt är språkligt svaga så ger det såklart genomslag i allt skolarbete och många har en rätt skev uppfattning om vad som faktiskt krävs för högre betyg. Våra starkaste elever skulle kanske landa i ett mellanskikt på en annan skola. Eleverna kan inte relatera till abstrakta målpapper och hänfaller allt som oftast åt det som var verklighet när jag gick i högstadiet: relativa betyg. Alltså: de ser sig själva i relation till klasskamraterna och argumenterar sedan enligt devisen "men jag är ju mycket bättre än X och borde därför ha ett VG om X har G". Typ. Då är det jävligt svårt att stå där och vifta med kursplaner och ba "men G är ju ett väääääldigt brett betyg!". Ingen bryr sig liksom. En skola med betyg är en skola som lär sina elever att fokusera på betyget snarare än kunskap, så det där med vad man *faktiskt* presterar är bara intressant så länge man jämför det med någon annan i klassen.

Så jag har en elev som verkligen är svag i svenska. Han når målen för godkänt, men mycket mer än så är det inte. Men han förstår inte det. Han resonerar nämligen som så: "jag jobbar ju jättehårt, jag borde få VG". Det är en annan vanlig missuppfattning som är jobbig att reda ut. Det är inte kul att behöva säga att stenhårt jobb är en förutsättning för att du ens ska nå målen för godkänt, att det liksom inte är arbetsinsatsen som sådan som betygssätts. Det här har jag förklarat för honom sedan höstterminen i åttan, men han har inte riktigt greppat detta ännu. Och det är ju svårt - svenska är inte som andra ämnen. Det är inte så enkelt som att sätta upp mål av typen "förklara fotosyntesen" eller "du ska kunna lösa den här typen av ekvationer". Min förhoppning är att han ska förstå detta, typ lagom till skolavslutningen i juni.

Nyss dök han upp på Fejjan. Efter en trevande inledning där han frågade hur jag mådde utspelar sig följande konversation:

Elev: -"hur ska man göra för att få ett högt betyg"

Jag: -"det beror väl på vilket ämne?"

Elev: -"sve"

Jag: [tar sats för att säga samma sak för 1288489372:e gången]
- "ja du, det är svårt att svara på. du vet, det är inte som so eller no där du kan plugga järnet ett tag inom t.ex franska revolutionen och sedan gå och skriva ett prov."

[kommer här någonstans på den lysande idén att använda en liknelse han förstår - sport]

"det är lite mer som fotboll eller annan sport. man måste öva och spela jämt, hela tiden, för att bli bättre och bättre och utvecklas och hålla sina färdigheter på en jämn nivå. de bästa fotbollsspelarna har ju spelat länge. de vaknar inte bara upp en dag och tänker att det vore kul att vara asbra på fotboll och blir upplockade av champions league efter två veckors intensivt fotbollsläger."

Elev: -"vad vill du komma fram till ?"

Jag: *går med i gruppen 'Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt'*

Jackie vs Nemo

Istället för att rätta uppsatser, något jag verkligen borde göra just nu, sitter jag och tittar på Kungarna av Tylösand och tänker på hur alldeles för nykter jag är för att kunna titta på denna studie i mänsklig förnedring. Att den där Erica pratar i konstant Tigerjaktsläge är mitt minsta problem, att Nemo en halvtimme in i programmet lyckats visa kuken två gånger och ollat en rumskamrat i örat är ett lite större problem.

Jag tycker det känns så symptomatiskt att när Paradise Hotel visades senast så fullkomligt överöstes vi med analyser av hur framför allt Jackie Ferm egentligen mådde. Hon var väldigt ung, inne på sitt andra utvik och låg med killar i tv. Hennes kända pappa och deras trassliga relation och vad den lett till diskuterades en del, och nästan alltid i relation till att hon ansågs vara sexuellt utagerande. Och liksom, ja, det är klart att man kan spekulera i det - speciellt när hon först uttalade sig om att utviket var en hämnd på pappa. Men nu undrar jag vart alla analyser av Nemos serieknullande och tvångsnäckande förs? Jag läser mycket om Nemo och Jockiboi, men det är mer inriktat på vilka oseriösa morons de är. När ska vi prata om hur de mår egentligen, och vilka barndomstrauman som ligger bakom deras nersupna liggparad? Det pratas mer om deras töntiga frisyrer och fula tatueringar än deras eventuella självdestruktivitet.

Jackie insisterade om och om igen på att hon faktiskt mådde bra och fattade aktiva medvetna beslut om sitt liv och sitt kändisskap, och vi tvekade och tvekade och kan hon verkligen må bra? Är hon inte manipulerad av någon endaste person? Nemo och Jockiboi är kanske två jubelidioter, men att de mår bra och styr över sina handlingar - det verkar ingen tvivla på.

Årets mest orimliga affisch?

Naken-Janne och Jockiboy i all ära..

men nu har väl ändå de svenska dokusåpenamnen nått en ny all time low? Eller high. Beror sig kanske lite på hur man ser på saken.

Mejlkaoset, part infinity.

För dig som är intresserad av hur det gått med mejlkaoset som bröt ut för alla anställda vid utbildningsförvaltningen så kan jag meddela att:

1.) Det droppar fortfarande in mejl, speciellt efter att mejllistan kom in i andra andningen då någon beslöt sig för att starta en diskussion rörande den icke-befintliga IT-miljön i våra skolor.

2.) Mannen som är upphov till kaoset, Thomas Persson, skrivit ett blogginlägg om debaclet på Pedagog Stockholms blogg. Här kan man läsa det.
Mitt personliga favoritcitat i inlägget är:

Jag vill passa på att tacka för de tips som kommit om hur jag på ett smartare sätt kan skicka mina mejl till förvaltningens medarbetare i framtiden. Jag vill också klargöra att jag även framöver kommer att masskommunicera med förvaltningens medarbetare – det finns ingen möjlighet att bli struken från listan.

(min fetning då jag lol:ade på mig när jag läste det - kanske är det så att man måste läst och raderat cirka 250 mail bestående av variationer på temat "stryk mig från listan" för att se humorn)

Dark and difficult times lay ahead, Harry

Vad säger man när människor som man delar land med petar ner valsedlar med namnet på ett djupt rasistisk parti i valurnor? När människor som man delar land med tror att samhällsproblemen kan botas genom att jaga ut muslimer ur Sverige "med morot och piska"? När jag går till jobbet och möts av elever som i vanliga fall inte känner sig jättevälkomna av svenska samhället och som nu fått det bekräftat svart på vitt?

Fy fan.

Har aldrig känt mig så övertygad om mina politiska åsikter som nu. Ska lära mig SD:s partiprogram utantill och inte försitta ett enda tillfälle att demontera deras politiska luftslott. Och det hade jag tänkt göra till tonerna av en totalt oskämmig kämparglödsklassiker, för inget säger 'upp till kamp' som hockeyfrilla och säckpipor!





We're not gonna sit in silence
We're not gonna live with fear

Rösta!

Idag är det val och jag älskar val. Jag ska sätta på mig en raffig klänning och ett par tjusiga skor och bara ta mitt härliga medborgerliga ansvar och rösta skiten ur folk.

Om det mot all förmodan skulle sitta någon därhemma och ba "nä jag orkar inte, jag är så bakfull" eller ännu värre "alla partier är SKIT jag tänker inte rösta" så vill jag bara säga: res dig upp. Ta på dig skorna, stoppa röstkortet och legetimationen i fickan och GÅ NU. Bara gå. Rösta. Gör det.

Jag kommer ihåg det sista valet som min pappa röstade i. Han var väldigt sjuk då, och hade väldigt ont. Det här var innan amputationen och han använde kryckor eftersom fötterna höll på att gå i tusen ruttnande bitar. Jag kom ut i köket på valdagsmorgonen och gav honom en god morgon-kram och gjorde te, men han var bekymrad. Promenaden till vallokalen på cirka 700 meter kändes som 700 mil. Skulle det här bli det första valet han inte röstade i? Sen var det lite som i en smörig amerikansk film och han höjde näven (sant!) och röt: "Tamejfan om jag inte ska ta mej ner och rösta, om det så blir det sista jag gör!". Ja, han var lite dramatisk när det gällde politik, men vad annat kan man vänta sig av en man som har satt en Rocka röven av högern-badge i pannan på älgtrofén i plysch som hängde i hallen?

Så på med kavaj och slips och sedan tog jag min pappa under armen och vi började vår promenad mot vallokalen. Det tog oss 15 minuter att gå en sträcka som tog 4 minuter i vanliga fall. Vi var tvungna att sätta oss på bänkar längs vägen och vila lite eftersom pappas armmuskler inte räckte till att bära hela hans 190 cm långa kropp. Det fick ta den tid det tog, och när vi till slut kom hem igen var pappa helt slut men jävligt nöjd.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, det borde du kunna räkna ut med röven. Om min skruttiga pappa kunde släpa sig i väg och rösta i det tillstånd han befann sig i då, då har du ingen ursäkt alls att inte göra det.

Panschisrapporten.

Jag har liksom kommit till en punkt då jag går och lägger mig ... vid kvart i tio för att säkert kunna somna innan halv elva och typ vara någorlunda utvilad (= inte ett zombievrak) när väckarklockan ringer klockan 06.00. Liksom vad TÄNKTE jag när jag började min lärarutbildning? Jag har väl varit morgontrött i hela mitt jävla liv, och ändå ba "nä men jag spenderar 480 miljoner på ett studielån som ger mig en utbildning där jag måste använda min hjärna OCH kunna stimulera tonårshjärnor klockan 8.00 på morgonen". Ja alltså stimulera tonårshjärnor är ju inte så svårt. Ba ta på sig någe urringat.

Skoja.

I alla fall så inser jag exakt hur mycket min nya panschislivsstil har påverkat mig när jag efter en kväll som inkluderat extravaganser som tre öl och en QP-meny finner mig själv stående halvvägs in i klädkammaren pratandes högt med mig själv i ett osammanhängande jävla raljerande över typ.. ja jag kommer inte ens ihåg, så viktigt var det. Det här var kanske en kvart sedan? Skämdes så mycket direkt efter att jag skällt ut, ja, luften eller så, att jag tvärt tystnade, hämtade datorn, och försökte skamskölja bort detta pizzeria-alkisbeteende genom att lyssna på Adam & the Ants.

Söndagsångest? Inte då.

Inte när man har en veckas skolluncher att se fram emot!

Hoppsan!

Internet dog. Stendog. Satt i världens sjukaste samtal med en urtrevlig supportkille i typ 45 minuter i fredags. Vi hade vissa kommunikationsproblem eftersom jag har Mac och när han väl lokaliserat Macmanualen insåg vi att hans var på svenska och mitt operativsystem pratar engelska. Samtalet lät typ:

-"Du ska hitta bla bla bla..."
-"Hmm, vad kan det heta på engelska... utilities kanske?"
-"Testa!"
-"Okej, vad ska jag hitta nu?"
-"Ja, det heter såhär... men kolla efter ikonen! Det är en svart cirkel, men en fjärdedel är grön!"

Tillslut kom han fram till att vårt försvunna internet var ett mysterium i paritet med Jack the Ripper och han skulle skicka vidare ärendet. "Du får återkoppling via sms om 4-6 arbetsdagar". Okej. Så idag så ser jag att vårt IP-nummer inte börjar på 169 (don't ask! Supportkillen lärde mig allt jag kan!) och testar och TADAA! We haveth the internetz once again!

Firar med att currymarinera lite tofu.

Gunnel är tydligen lite upprörd:

"444 mail på 3 dagar vad tror ni+
TA GENAST BORT MIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Men möttes genast av en vänlig själ som i ämnesraden (så Gunnel inte missar det) påpekade att:

"Gunnel, ditt mejl blev det 445e!"

Och ja, det fortsätter droppa in mail från människor som vill bli borttagna från listan. Giv. Mig. Styrrrrrrrka.

Slave of disorder keep scraping away, every day

Känner att jag måste börja praktisera lite mindfulness om man ska stå ut med folk och deras emailinkompetens. Börjar med att lyssna på Strangelove och äta Ballerinakex. Återkommer med resultat.

Ett sista skalv innan helgen:

"Oförskämt att tro att man automatiskt vill vara med på er lista. Jag har nu över 400 mail som jag nu ska behöva gå igenom och ta bort. Är det rimligt? TA BORT MIG FRÅN "LISTAN"."

Alltså jag döööör. DU är inte rimlig, kära avsändare!

Senaste inlägget i utbildningsförvaltningens mailhaveri:

"Vem vare?! Vem vare som mejla'?!"


Dessutom har någon listmedlem gjort en PDF-bok av de 300 första mailen. Ska lätt skriva ut och spara.

Hur "Svara alla"-knappen blev dagens underhållning.

Igår morse när jag loggade in på min arbetsmail möttes jag av ett mail från en chef på utbildningsförvaltningen. Han ville önska alla 16 000 anställda välkomna tillbaka och gratulera för goda resultat, samt uppmuntra oss till att nå ännu högre resultat detta läsår (alltså: jobba mer! för samma lön!).

Så långt inget konstigt. Ett typiskt mail som man bryr sig jack shit om (för om man gjorde det skulle man bli arg), och bara raderar. Tills en lärare fick för sig att svara chefen på utbildningsförvaltningen, med en syrlig kommentar om lärarlöner. Det här mailet skickades till samtliga mottagare av chefens mail och då brakade helvetet lös.

På tio minuter ramlade sju mail in från folk som hyllade rebellärarens svar eller tyckte att okej, good point men palla trycka på "Svara alla".

Jag lämnar skrockande mailen och går och undervisar. Tre lektioner senare språkar jag med några kollegor som undrar "har du sett alla mail??". "Mja, jo, det var väl en 7-8 stycken", svarar jag. "Nej, nej", säger min kollega, "det är ju typ 57!". När jag väl loggar in visar det sig rätt snabbt att 157 är en mer rättvis siffra.

Det visar sig att utbildningschefens ursprungsmail har blivit kapat av 150 arga lärare som alla tryckt på Svara alla för att skriva olika varianter på "radera mig genast från denna lista". Så småning om har någon vänlig mer teknikinriktad själ vågat sig på att informera dessa 150 arga lärare om att:
1) listan är kopplad till anställning. Dvs, det enda sättet att raderas från listan är i princip att säga upp sig.
2) om man vill raderas från en lista är det nog visare att direkt vända sig till förvaltningen som har/skapar/använder listan än till alla de andra stackars satar som sitter i samma sits och får mail efter mail efter mail innehållandes sura kommentarer om att "jag har bättre saker för mig än att radera mail" och därmed bidrar till att vi alla får radera ännu fler mail.

Ah, tänkte mitt naiva jag då. Äntligen kommer mailen sluta. Men nej. Ilska föder glädje och snart börjar det trilla in mail av allsköns karaktär. Någon frågar om det inte finns någon som känner för att spela innebandy. Någon annan föreslår fotboll, eller en picknick i Rålis kanske? "Någon som vill ta en öl"? Ta genast bort mig från denna lista! Mig med! "Ta bort mig med, vet inte vilka ni är eller vad det gäller"! Sluta mejla! "Sluta skicka massmail om att sluta skicka massmail!". Någon som vill köpa min gamla futon? Någon som vill köpa en kattunge? Är det någon som vill sälja "en såndär sjungande fisk som sjunger don't worry be happy"? Ta bort mig med! Mig med! "Hur får jag igång skrivaren? Den fungerade förra terminen"!Ta omedelbart bort mig från denna lista! "Snälla ta bort mig från denna mailinglista - mitt namn finns inte ens med!" Ska vi ses i Rålis eller? Jag tar gärna en öl! "Berätta mer om er själva! Jag heter NN och jag gillar film, musik och kebab" "HÅLL KÄFTEN!" Ni har skickat till fel Johnny! Ta bort mig också! "NN, har du bild? Jag gillar också kebab!"

( Ja, allt i fetstil är copy-pejstat direkt ur ursprungsmailet.)

Och så fortsatte det. Arga, glada, retsamma, förbannade, roade röster i en enda stor geggig mailkakafoni. För varje mail jag raderade dök ett nytt upp i inkorgen. Jag har aldrig mer känt mig som Sisyfos. När jag gick från jobbet hade jag raderat närmare 300 mail. När jag startade Outlook imorse hade ytterligare ca. 50 mail landat i inkorgen, och minst lika många har dykt upp under dagen. Det verkar som om utbildningsförvaltningen har skapat ett monster och jag hoppas lite att det där ursprungliga mailet från en man som har ca. 100 000 i månadslön till anställda som har tur om de kommer upp i 30 000 per månad någon gång under sin karriär växer ytterligare, så att han för göra skäl för den där lönen. Ja, det hoppas jag verkligen - från djupet av mitt svarta lilla hjärta.

Saker man pratar om på måndagar.

Sitter och avslutar lunchen med tre kollegor när kollega A vänder sig till kollega B och frågar:

- Ska vi se om vi hittar den där blottaren idag igen?
- Blottaren?? undrar jag och kollega C förfärat.
- Ja visst.., säger kollega A som egentligen pratar om en råtta och tror att det även är det jag och kollega C upprepar med förfärade röster. Såhäääääär stor, utbrister han sedan och måttar upp några decimeter mellan händerna ackompanjerade av min och kollega Cs vilt uppspärrade ögon innan vi några sekunder senare lyckas reda ut missförståndet.

Återberättar en stund senare den märkliga konversationen för kollega D som skrattar sitt urhärliga Gula Blend-skratt och sedan berättar om en blottare hon träffade på i Marocko. "Den var som en jävla salami", säger hon sedan med en förtroendefull blick.

Jag tror det stavas J-o-a-n J-e-t-t ...

Kollade på filmen om The Runaways (så snygg, vill ligga med både Kristen Stewart och Dakota Fanning) och påmindes om en härlig screenshot jag tog för cirka 150 år sedan.

Det är ett kommentarsfält hos en stor tonårsbloggare som urartat då hon publicerat bilder på Kristen Stewart tagna under inspelningen av Runawaysfilmen och klagat på att Kristen har så fult hår. Hundratals tonårstjejer tog snabbt chansen att idiotförklara tonårsbloggaren och vissa lyckades med konststycket att idiotförklara sig själva av bara farten.



På så vis är ju kommentarsfälten hos de tonåriga Barbiebloggarna ibland förvillande lika kommentarsfälten på t.ex. Aftonbladet. Endast medelåldern skiljer dem åt.

Mutton dressed as lamb.

Min ålder till trots så körde jag på någon sorts catholic school girl-look idag, vilket fungerade oerhört väl i min kontakt med Stansted Airports manliga personal. Sorgligt förutsägbart kan tyckas, men hade jag vetat att en vit klänningskrage och vita brogues kunde få surmulna och säkerhetsanala uniformer att spricka upp i ett "no problem miss" när jag kom dragandes på mitt förstora bagage fyllt av vätskor och ett boardingkort utprintat på fel håll (och således med halva boardingkortet på ett papper och den andra halvan på ett annat) så hade jag gjort det till min standardklädsel på alla flygresor.

Fick även en redig boob squeeze av en extremt nitisk kvinnlig säkerhetsvakt som eventuellt anade att jag var en ulv i fårakläder.

Markant åldersskillnad i syskonskaran.

Eftermiddagsavsnitt av 90210. Lillebror på besök.

-"Asså, heter stället Death Pit?"

"Hilfe, hilfe!"

Mitt humör höjdes med cirka 100% när jag scrollade mig igenom Aftonbladets hysteriska startsida och hittade följande:




Älskar när livet blir buskis på riktigt.

En kommentar från en helt frisk människa.

Jag vet att vi alla vet att Aftonbladets kommentarsfunktion till största del nyttjas av människor som jag skulle definiera som mänsklighetens avarter, men den här kommentaren som återfanns under Elise Claessons spritt språngande krönika om singellivets faror är så rolig i allt sitt världsfrånvända vansinne att jag känner mig tvungen att dela med mig.

Jämstäldhet är det bara idiotiskt att eftersträva, män och kvinnor blir aldrig jämnstälda, fysiskt omöjligt kanske möjligt för afroditer men inte för friska människor. Jämnvärdighet är en helt annan sak än jämnstäldhet, när man förstår skillnaden mellan dessa, vet man också vilken som bör efterstävas! Jämnvärdighet både kan och bör uppnås. Men jämnställdhet glömm det med det samma!

Känner liksom att så mycket föll på plats med den här kommentaren. Jämnstäldhet är alltså bara fysiskt möjligt för afroditer. Vi friska människor får tydligen satsa på jämnvärdighet i stället. Ska tänka på det, nästa gång jag propsar för feministiska idéer.

Mvh,
en frisk jämnvärdig människa. Obs. Ej afrodit.

All hail the spaghetti monster!

Cirka världens coolaste tjej.



(Från HollabackNYC)

Vilken regnig sommar vi har!

Vet ni vad jag både roas och störs av? Folks bestämda uppfattningar om svenskt väder. När folk förnumstigt menar att det aldrig är snö på julafton och att svenska somrar alltid regnar bort (looking at you, Ledin!) så är det som om dom petar ihärdigt i midjan på mig med ett extra spetsigt pekfinger, på något vis. Jag vet inte, men det är som att folks uppfattning om regniga svenska somrar är så cementerad att inget väder, inte ens en galen ryssvärme, kan ändra deras uppfattning. Det bara är så.

Typexempel: nu efter över en månads vansinnig hetta och inte en regndroppe så regnar det i två dagar. Två ynka små dagar. Genast dyker sura kommentarer upp om att man minsann borde åka utomlands och inte spendera sommaren i regniga Sverige! Nä nä. Icke sa Nicke. Vi vill betala 5000 balubas för att åka till 30-gradig värme och molnfri himmel! Jajemän. Såäre.

Kom igen, liiiite irriterad blir man väl?

Att resa sig ur askan.

Någon påminde mig om att det snart gått en månad (!) sedan jag skrev något här. Skulle gärna göra en bloggiz och ba "det är för att jag ligger på stranden/är på annan ort/är ute och dricker vin" men det är ju faktiskt inte sant. Jag typ... svettas. That's what I do these days. Jag läser inte, jag kollar inte på tv (förutom veckans avsnitt av True Blood), plöjer inte filmer, ligger inte i parker, nej jag gör inte ett skvatt av det man borde göra i denna ljuva sommartid. Jag går och tränar, det är det jag gör. Och det är naturligtvis direkt kopplat till den första aktiviteten jag nämnde. Alltså: jag svettas inte för att jag går till gymmet, jag går till gymmet för att jag svettas. Det är nämligen det enda stället med vettig AC. Älskar gymmet. Och köpcentrum! Ni vet när alla gick med i Facebookgrupper om att man skulle sluta bygga gallerior av alla offentliga platser i Stockholm? Jag är så för det efter denna våg av ryssvärme (ryssvärme!). Fler gallerior! Kan vi inte göra en galleria av hela Stockholm, när vi ändå håller på? Tänk efter: inget slask på vintern, AC på sommaren. Vad mer kan en flicka begära??

Bada hade ju varit härligt. Jag har en jättefin baddräkt som jag köpte i Honolulu som jag gärna skulle använda. Om det inte vore för det faktum att jag är allergisk mot allt vatten som omger Sverige. Och mot vattnet i insjöar. Och mot klor. Så jag badar inte.

Vad gör ni?

Note to self: skaffa nya bakfyllecoacher

Okej, kul dessutom att min kille försökte övertyga mig om att "a pint would straighten you out" när jag sitter med gamnacke och blänger på min jävla pizza. Hans kompis tillade uppmuntrande att jag ju på det viset kunde "push the hangover off 'til school starts again in August".

Korv och champagne - a lethal combination

Det är intressant hur snabbt man faller ner i semesterdekadensen ändå. Ena dagen vaknar man för att nervöst titta på mobilens alarmfunktion helt i onödan, andra dagen kalvar man upp en halvtuggad tjockkorv runt hörnet på Liljeholmens tunnelbanestation klockan halv tre på morgonen.

Vandrade hem i kvällssolen bärandes på en bakfyllepizza jag inte mäktat med under matchen England- Tyskland och således fått med mig i take away-kartong när mannen som igår entusiastiskt hällde i mig champagne som om världsekonomin hängde på det ringde. Han satt och drack vino inför kvällens eskapader och undrade om inte jag skulle ta och hänga på. Det värsta är att jag i en nanosekund funderade på att tacka ja till detta vansinniga erbjudande. Sedan påminde sviterna av korvspyan mig om mitt faktiska fysiska tillstånd och jag avböjde med ett bestämt nej.

En liten tanke.

Nu, lagom till att man själv går på sommarlov och det pustas och frustas om hur lyxigt det är, så vill jag skänka en tanke till alla de elever för vilka sommarlovet är en flera månader lång plåga. För även om vi kommer ihåg tiden vi spenderade i högstadiets korridorer som vidrig så finns det de tonåringar vars hemförhållanden är än vidrigare och för vilka skolan är en plats där man får vara ifred, vara sig själv, vara tonåring, i åtta timmar om dagen. Vi kan väl tänka lite på dem?

Hajdoohajdoo jallabye!

Nu har jag sagt hej då till alla mina svingulliga nior och känner mig lite :C i hjärtat. Sedan läste jag en konversation emellan två av dom på Fejan och kände mig ^_^ igen. Konversationen rör ett bildspel med bilder från balen som den ena eleven satt ihop och presenteras här med viss tolkningshjälp för er som inte umgås så mycket utanför surdegskretsar:

Elev A: hahahahaha vf la du nt när ja schtekte med min don perignon ["varför tog du inte med en bild när jag visade min häftiga flaska champagne", reds. anm.]

Elev B: hahaha * Dom Pérignon, annars.

Elev A: ja hade kopia broshan

Sista krafttaget.

Sitter på balkongen och rättar de allra sista elevtexterna för terminen. Åttorna har skrivit resonerande/argumenterande uppsatser på teman som "Att förlora en vän" och "En förebild i mitt liv". Ni fattar galoppen. Man känner ändå att texterna som skrivs på det första temat bär en märklig air av det faktum att vi precis skrivit mordspäckade deckare. Bevisföremål 1a:

Att förlora en vänn kan också vara så att den personen är död. Det är då ens hjärta spricker och aldrig repar sig. Om det är ens eget fel att tex ens kompis dog så slutar det ofta med att man själv tar själv mord. Men om det är så att hen blev mördade så brukar man försöka hitta den personen och hämnas, vilket ofta leder till att man själv dör. Men om kompisen tar självmord så brukar den personen inte kunna leva utan sin kompis. Så det slutar ofta med att man tar självmord. Det inebär att man följer efter sin vän in i döden."

Summa summarum: håll tummarna för att era kompisar inte dör. Det slutar tydligen alltid med att man själv stryker med.

Inget konstigt alls!

På listan över saker jag helst inte vill möta när jag vinglar hem genom förortsmörkret placerar sig definitivt "Medelålders man som plötsligt stannar vid en dunkel dunge för att byta om till beige trenchcoat" väldigt högt upp. Typ topp 3, minst. Så ta det inte personligt att jag började pinna på i hysterisk fart, höll mobilen redo i ena handen och nycklarna i Wolverineposition i andra handen, du medelålders man som plötsligt bestämde dig för att stanna vid den dunkla dungen på Erik Segersälls Väg och byta om till beige trenchcoat vid ett-tiden i natt.

Hej Bullen, jag försöker läsa Snabba cash.

Kalla mig loco, men jag har någon sorts idé om att eftersom jag prackar på mina elever obligtorisk läsning i tid och otid så borde jag ta mig tiden att läsa de böcker mina elever svärmar för. Allt det här är ju naturligtvis för att bla bla bla pedagogik bla bla mötas bla bla närma oss litteratur med delade perspektiv, ni fattar. Grejen är ju att topp två populäraste böcker bland mina elever  är Snabba cash och Twilight-serien, vilket i ärlighetens namn är titlar som jag inte känt mig sådär assugen på.

Men rätt ska vara rätt och när en kille i 9:an höll ett långt brandtal om hur överjävla bra Snabba cash är och sedan erbjöd mig att låna hans eget exemplar så kände jag att "okej då, kör i vind. Låt oss få detta överstökat en gång för alla". Så jag lånade den.

Liten parentes: eleven ba "jag har den på pocket, jag har fått den av min syrra som jobbar på Pressbyrån, göööva det är bra med en syrra som jobbar på Pressbyrån då kan man få billigare pocket JAGÄLSKARDENHÄRBOKENSOMJAGFÅTTAVMINSYRRAPÅPRESSBYRÅN". Så får jag boken, öppnar den och ser ett illgrönt klistermärke på insidan av pärmen. Stämpeln på klistermärket är överstruken och istället har eleven fyllt i sitt namn. Jag är dock inte blindare än att jag kan se att det han maniskt strukit över med bläckpenna är skolbibliotekets stämpel. Hittar en likadan överstruken klisterlapp i slutet av boken. Klisterlappen med streckkod på bokens baksida är bortpillad, dock sitter klisterlappen med de avslöjande bokstäverna Hc kvar på ryggen. Nu ska jag sluta använda ordet klisterlapp, ville bara dela med mig av denna bihistoria. Slut på parentes.

Okej, det jag skulle komma till var följande: Jag har hunnit 45 sidor in i den här superrafflande boken och jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer orka hålla ut de sista 430 sidorna. Jag menar, är det konstigt att mina elever inte kan förstå innebörden i en mening som består av huvudsats + minst en bisats om det här är deras föredragna litteratur? Så många korta meningar och alla dessa jävla kolon! Jag blir tokig! Min misstanke om att Jens Lapidus alster nog passar bättre i serieformat bekräftas för varje stympad nominalfras jag utsätts för. Funderar allvarligt på att göra en s.k "elev". Dvs, kolla på filmen och låtsas som om jag har läst boken när jag blir förhörd.

Harr-de-harr.

Måndag kväll, sängen. Sambo leker med rymdapp på iPad. Jag kollar bloggar.

Sambo: -"I didn't know you can't see Neptune with your eyes."

Jag: -"Huh?"

Sambo: -"I didn't know you can't see Neptune or Uranus with your eyes."

Jag: -"Oh I can see Uranus with my eyes, believe me."

Sambo: -"Oh very mature..."

*tystnad*

Sambo: -"Uranus is blue."

Insikt som håller mig vid liv under detta till synes oändliga rättningsmaraton:

Nu är det tre veckor till sommarlov.

Tre veckor.

(eller okej, fyra om man räknar veckan efter alla elever dragit och vi sitter kvar och stirrar tomt på pappershögar som liksom måste bli av någonstans)

Elever recenserar... the sequel.

Det var ju populärt sist när jag presenterade några ur sammanhanget lösryckta citat ur elevrecensioner, så varför inte göra en repris?

En mycket ambitiös elev i nian har skrivit en i stort jävligt grym recension av Da Vinci-koden. Problemet är bara att eleven läser så mycket böcker (kärt problem, jag vet) att hon aldrig nöjer sig med enkla satser och ord, hon vill alltid veta vad den "svårare" synonymen är och bygger satser långa som Nilen för att uppnå samma litterära kvalitet som sina förebilder. Ibland lyckas det, ibland inte, kan man väl säga.

Själv finner jag mig härligt upprymd över följande passage som beskriver Robert Langdons första besök på Louvren:

"Omedveten om det riktiga skälet till det brådskande upphovet av honom, följer han efter genom Louvrens ödsliga gifflar."

Visade det här för min kollega som ba "eh, gifflar...är inte det...", jo just det BRÖD. Visserligen rätt franskt bröd, men att Louvren skulle vara uppbyggt av just gifflar ... analyze that, Robert Langdon!

Mormor skrattar.

Min mamma berättade igår att mormor en gång gick på bio och såg en film som var så rolig att hon skrattade käken ur led. Hennes kompis fick liksom slå till henne i ansiktet mitt under pågående film för att få käken på plats igen. Tyvärr kom mormor aldrig ihåg vad det var för film hon sett den gången och eftersom lilla mormor inte är i livet längre kommer vi aldrig få reda på det heller. Jag och mamma var rörande överens om att det är helt orimligt irriterande. Hur kan man skratta så mycket att hela jävla käken hoppar ur led och sedan inte komma ihåg vilken film det var man såg? Hur är det möjligt? Mormor! Snälla skicka en ledtråd, ty vi undrar så.

You could never cut the mustard with the big boys.

Önskar att jag var helt skrupelfri, då skulle jag nämligen posta lite bilder jag hittade i ett Facebookalbum som jag trodde skulle inhålla bilder från den Sataday night som jag skrev om i förra inlägget. Eller ja, albumet innehöll ju bilder från sagda kväll, bara kanske inte de bilder jag väntat mig. Albumet är upplagt av en av kusinens killkompisar och han har döpt det till typ "Bekki's 21st!!!" så jag ba "okej soft" och tänkte få se lite bilder på the spray tan och naglarna och tungpiercings och drinkar blandade i glasbaljor typ.

Vad jag får se:

• en (1) bild på personen albumet är döpt efter


• fem bilder på hennes tjejkompisar i olika konstellationer


• 25 bilder på fotoalbumets upphovsman och hans mates som barbröstade och tribaltatuerade står och spänner sig ute på bakgården, bärandes illasittande jeans och ohemula mängder hårgelé.

Alltså på en bild står de alla tre och försöker se heterosexuellt heta och barbröstade ut och de ser liksom ut som tre jävligt felknullade hobbitar som ska på raveparty i Mordor bevakade av teamet bakom Ibiza Uncovered.

Kan folk bara sluta skaffa barn med sina syskon?

Jag bara *pys*

Luften har helt gått ur mig. Nationella prov, utvecklingssamtal och samhällets jävlighet har alla bidragit till att jag dels scrollar Platsbanken efter heltidstjänster som eremit, dels bara kommer hem - slänger mig i soffan - spelar Sim City tills jag är alldeles yr. Kort sagt: livsglädjen är inte direkt en konstant just nu.

Det som håller mig uppe är typ min killes chav-kusins ashärliga Facebookliv. Hon har precis gjort slut med sin kille igen (han har pissgult hår och ser fah real 100% utvecklingsstörd ut) och ägnat mången statusuppdatering åt detta. Även om jag sörjer det faktum att jag inte kommer få se fler bilder på honom läsandes NUTS Magazine (med topprubriken: Britain's Sexiest New Boobs) på tåget till Blackpool, så kanske det är lika bra i längden, tänker jag. Min kille ba "qué?" och hänger inte alls med i svängarna. Men hon får mig liksom på bra humör. Inte på ett cyniskt sätt utan liksom bara.. för att hon är så rolig. Ibland lite omedvetet, men är det förbjudet eller? Hennes senaste briljanta status, direkt sammankopplad med hennes stundande födelsedagsparty är:

Last shift tomoro can't wait ........... Wednesday - eyebrow wax........ Thursday - facial......... Friday - spray tan ......... Sataday - nails done ......... Sataday night - PARTY !!!!!!! Eeeeeekkk excited !!!!!! Xxxx:) < 3 xx

Fullspäckat schema liksom! Eyebrow wax, facial, spray tan och nails, allt på en vecka! Och sen ba sataday night I feel the air is getting hot, like you baby (sataday, sataday night, sataday night..) *ler Whigfield*

Utvecklingssamtal.

Samtal rörande elevs oläsliga handstil:

Elev: -"Vad betyder 'motorik'?"
Jag: -"Det är typ hur något rör sig, kan man säga."
Elev: -"Aha. För min syrra kallade mig för motoriskt handikappad." *stoneface*
Jag: -"Hahaha!"
Styvpappa, nervös: -"Nja, men, hehe, du har ju väldigt bra grovmotorik, när du brottas och sådär, men finmotoriken, du vet det där lilla typ när man skriver och så, det har du ju lite svårare för."
Elev: -"Meh. Kan man inte ens be om ett glas vatten?"

Glassbiologiska institutet i Uppsala.

Stog och tittade ner i glassdisken och valde mellan en Nogger och en 88:an. Plötsligt kom en viss panik över mig när jag insåg att jag stog där och valde mellan de två s.k naziglassarna. Jag tror inte personligen på en rasbiologisk konspiration inom någon glasskoncern, men jag har ändå suttit och tittat folk i ögonen medans de högst allvarligt förklarat för mig att 88:an är en nazistglass och att hela världsekonomin egentligen bara styrs av typ fyra judar. Är det inte lite lite roligt att det alltid är samma människor, som alltså dels tror på nazistiska livsmedelskonspirationer, dels tror på världsekonomiskt mumbo jumbo som någon som känner någon som känner någon har läst i en Ding Ding Värld, det är alltid dessa människor som har allra svårast att acceptera patriarkatets existens? "Ha ha ha, näe du, det där är ju bara någon galen konspirationsteori som ROKS har hittat på", typ. Man ba jaha, du tänker så, okej men kan inte du berätta för mig om Görings koppling till GB igen istället då?! Eller alla galna antifeminister som på riktigt hävdar att det finns något som en gaylobby, men i nästa andetag tycker att patriarkatet är ett spöke som enbart existerar i manshatande kvinnors instabila psyken.

Får någon sorts psykosomatisk brain freeze av att tänka på detta. Ska äta min 88:an nu och tänka på ovala huvuden och blå ögon.

Sambon Staples - eyes on the prize

Missförstå mig inte, jag älskar min kille och bla bla bla - men varför i helvete ska han stapla precis allt som staplas kan i denna vår lägenhet? Istället för att knyta ihop soppåsen när den är full så staplar han soporna - försiktigt, antar jag - tills de når typ 20 cm över sopkorgskanten. Lilla papperskorgen i badrummet lever extra farligt, ety den står ju i ett hörn så där kan man stapla i all oändlighet. Bakom fåtöljen som står i vårt extrarum har han staplat, ja jag vet inte ens vad han har staplat där för jag orkar inte kolla. Men det är väl någon jävla tapetrulle ovanpå en tvättkort ovanpå ett par skor ovanpå en dammsugare - vad vet jag? Jag vågar inte röra saker här hemma för då bara visar det sig att det jag rör vid var staplat och allt som är staplat faller ner. Idag skulle jag flytta på våra återvinningspåsar för att dammsuga och inser att papperspåsen med pappersåtervinning är full. Och inte mindre än fem pappersförpackningar ligger ovanpå. Då stog jag ändå och vek ihop grejer för att kunna få plats med mer i påsen senast igår (mina futila försök att stävja stapelhetsen). Avslutade sedan dagen med att öppna ett köksskåp - varpå 3 plastbunkar, 1 skål och 4 lunchlådor, alla ivrigt staplade (en inte ens hemmahörande i skåpet) - rasslade ut och landade på min högra fot. Liksom?!?

Ich bin ein funky Fräulein!

Jag behöver denna skiva så mycket att jag nästan kissar i brallan. Den skulle hänga så fint bredvid Plant Music - the baroque bouquet i mitt vardagsrum.

Jo, vi fick lite vajsing på toan här hemma.

Torsdag natt, Google Talk

me: asså på tvn

"i told her about the bloodstain and then she shot herself"

jag hörde

"i told her about the bloodstain and then she SHAT HERSELF"

måste blogga
THE WORLD NEEDS TO KNOW

L A: HAHAHAHAHAH

tala om freudiansk felhörning dagen efter toalettproblem!

Lina Thomsgård - en jävla pärla.

Anders S Nilsson - en jävla idiot.




(Via Popmorsa)

Ett litet utbrott av lyrisk ilska.

Mvh, Aspudden Poetic Punx. Sticking it to the man via Aspuddens tunnelbaneperrong since mars 2010.

Det finns visserligen jävligt mycket hundar med tillhörande gubbar och kärringar i Aspudden, det är ett som är sant. Vart man än går så kommer det någon med en hund eller två (ibland tre). Har de inte hund så har de barn, ibland har de både och, och alla bär de på en limpa surdegsbröd. Hundar, barn och surdegsbröd utgör cirka 85 % av Aspuddens invånarantal.

Något jag absolut inte hade fattat:

att Magnum Gold faktiskt är guldfärgad. Så fab. Liberaceglass, liksom! Men varför heter den Magnum Gold ?! ? Det är väl nog konstigt att använda sig av interpunktion i ett glassnamn, men att dessutom använda sig av frågetecken + utropstecken... Kanske är det ett försök att bygga upp någon sorts stämning innan man river av papperet? Man går där med sin glarre och ba "åh nu ska jag prova Magnum Gold, göööva spännande, undrar varför den heter just Gold?" och glasspapperet bekräftar på något sätt den här spända förväntan med sitt Magnum Gold ?!. Det är som att pappret skriker ut MAGNUM GOLD ?! och så sliter man av pappret och möts av en glass som är doppad i guld och som i sin vräkiga utstyrsel bara vrålar: MAGNUM GOLD !!. Vinst varje gång.

Cougar Town, strax väster om Botoxville.

När det gäller Cougar Town fokuseras det alldeles för lite på Courtney Cox konstiga ansikte, tycker jag. Hon har liksom skaffat sig ett sådant där ansikte som är stramt ovanpå och sladdrigt under. Mungiporna är lite lite... längre, mer Jokerinspirerade, än vad de en gång var. Om Courtney är helt stilla utan att prata ser hon precis ut som hon gjorde för 15 år sedan, men så fort hon börjar prata så ser jag bara det där strama. Som när jag helt frenetiskt kunde sitta och släta ut cellofantäcket över salladsskålen tills man tillslut knappt kunde se att plasten var där. Så ser det ut som någon har gjort med hennes hud.

Sökes: bondgårdens motsvarighet till LVU.

Okej, hur sjuk är nya Burger King-reklamen?



1. Huvudpersonen är ihop med en ko.
2. Kossan behöver helt klart terapi. Utgångspunkten i filmen är svek. En man äter förväntansfullt en kycklingburgare efter att ha tagit in på motell, men blir tagen på bar gärning av sin partner. Som är en ko. Han har svikit sin ko-tjej genom att äta en kycklingburgare. Istället för koburgare då, får man anta. Vad är det för självhatande ko som råmar argt när hon kommer på sin kille på ett motell med en hamburgare gjort på annat kött än kokött? Jag kan personligen känna att om jag var en ko, så skulle det vara en förutsättning i mitt förhållande att min partner gav fan i att äta nötkött. Ungefär på samma sätt som att jag förutsätter att Shaun inte äter människokött.
3. Huvudpersonen är ihop med en ko.

Va fan.

Jag trodde poängen med att ställa fram klockan en timme (obs gjorde att jag förlorade två timmar igår obs) var att det skulle vara lite ljust och härligt när man vaknade. Känner mig lurad.

Earth hour, eller Tänt var det här!

Jag vet inte om ni satt och mös med värmeljus och skit, men jag kan säga att vid Nevern Square, Earl's Court så var de flesta fönster tända. Den brittiska medelklassens övre skikt hade bättre saker för sig, tydligen. Även mitt rum var tänt, ety där lågo jag och Liza med varsin kaffekopp fylld med vin, lyssnandes på våra norska grannars översvallande kärlek för Chelsea FC. Det lät ungefär såhär:

-"CHELSEA" *klapp klapp klapp*!!!! "CHELSEA" *klapp klapp klapp* !!!!
- ALIJALIJAAAALI woOOOop woOOOop!!!

Typ oavbrutet. I några timmar. Vi höll på att bli vansinniga, gnisslade tänder och fräste att det här var skälet till att vi inte längre bodde på hostel. Medans jag var i badrummet och försökte styra upp min gasiga ballongmage hörde jag hur Liza slutligen fått nog och ilsket försökte koppla in rumstelefonen i jacket. Eller, jag hörde ett ilsket skånskt utrop av typen "nej nu JÄVLAR" följt av klonk dunk klick klonk. Tyvärr gick det inte att nå receptionen och vi orkade inte klä på oss och gå ner. Vi hörde de norska aporna avlägsna sig efter midnatt. Men först måste de naturligtvis smälla i dörrar och vråla om CHELSEEEEAAA hela vägen ner för trappan, ut på gatan och runt hela Nevern Square.

Vi önskade hett att de skulle råka på några feisty supportrar av fiendeklack, men tyvärr vaknade Liza till liv några timmar senare av alltför bekanta ljud av typen "ALIJALIJAAAALI woOOOop woOOOop" i fjärran.

Och folk ba: "sport är ju ett hälsosamt inträssä". Juuust det.

Avsändare: anonym

Alltid lika intressant när man av en eller annan anledning blir av med alla nummer i mobilens telefonbok och sms utan avsändare börjar trilla in i inkorgen.

Det är liksom ganska spännande att få sms av okänd som lyder: Wearing discoskor och dansar sju slöjornas dans! Tänker på dig

Andas i papperspåse.

Gud, det var länge sedan jag var på sådant här rosenrasande dåligt humör.

Beställde i början av veckan prylar från Asos. Valde att betala extra för expressleverans, då jag snart åker iväg och, well, ja jag ville ha mina grejer innan jag åker. Har sedan dess med stor spänning följt mitt paket på resan mellan lager och internationella hubbar (vad fan det nu är) på engelska postterminalen. Enligt Asos skulle mitt paket levereras innan eller på fredag (ja det är idag då). Fab. Har varit hemma hela morgonen då jag vet att paketet ska levereras till min hemadress, inga konstigheter. Tills jag, klockan ETT, kollar paketets status och ser att leveransgubben varit här klockan 9, insett att han inte har någon portkod, och då bara åkt igen.

Liksom, okej, om den här leveransfirman (största internationella f.ö) saknar den universalnyckel/universalkod som post och dyl använder sig av, kan de kanske RINGA det telefonnummer som jag ändå angivit? Om den här leveransfirman (STÖRSTA INTERNATIONELLA) saknar den universalnyckel/universalkod som post och dyl använder sig av, kan det kanske vara bra att man hos Asos ens kan fylla i en jävla portkod när man väljer expressleverans? Kanske kunde leveransgubben lämnat en jävla lapp på porten där det står typ "Hej, du har ett paket. Ring", som alla andra jävla leveransfirmor? Kanske hade de kunnat uppdatera leveransstatusen lite tidigare än fyra timmar efter failad leverans, så man hade kunnat göra något annat med sin dag? Eller? Am I crazy här, eller är det en v-ä-r-d-e-l-ö-s situation?

Ni förstår, jag kommer nu aviseras mina varor. Det betyder att leveranstiden kommer upp i "normal" leveranstid. Jag kommer alltså ha betalat dubbla priset för att få mina varor levererade lika långsamt som vanligt. FAB! KUL LIV SOM KONSUMENT!

Som om det här inte var upprörande nog så är det dessutom omöjligt att komma i kontakt med fucking jävla leveransfirman då deras internationella nummer inte går att ringa från Sverige. Jag kan alltså inte arrangera en andra utkörning/hämta upp paketet. Jag måste liksom vänta på en jävla rövavisering som tidigast kommer på måndag, och eftersom jag är bortrest till på torsdag kan jag alltså inte hämta paketet förrän fredag - en jävla VECKA efter planerad och fakturerad (mind you) leveransdag.


Alltså höll på att börja grina av detta. Är inte så jävla viktigt med själva varorna jag väntade på, men det är liksom hela situatonen. Den är så frustrerande! Plus att jag har mens. Då är mitt temperament på Hurricane Katrina-nivå. Det gör mig också jävligt arg! Jag och Liza kom en gång fram till att under en menscykel (om man utgår ifrån att den är på ca 4 veckor) så är man helt opåverkad av menshormonerna i sammanlagt 1 jävla vecka! De andra veckorna är: lagra vatten, matcravings, humörsvingar, blöda, krampa.

Summa summarum: FML!

*har inget emot bankrån*

Faghag.se

En annan traumatiserande Sims-historia är när jag skapade Sue Ellen Ewing. Hon hade en pastellspräcklig långklänning, vita pumps och pärlhalsband. Jag byggde ett helt South Fork till henne, vilket alltså betyder att jag lade ner en jävla massa tid på simmen Sue Ellen.

Så en dag när Sue Ellen softade runt med en coctail i handen så hade en guldlampett gått sönder på South Fork och jag kommenderade Sue Ellen till att byta glödlampa. Så ba fick hon en elektrisk chock och dog. Blev så jävla sur alltså.

När jag blev mamma.

En gång när jag var väldigt nykär och det var väldigt nytt och hett med The Sims så skapade jag och min kille varsin sim som såg ut som oss och hette som oss. Sedan manipulerade vi dom till att bli kära och flyttade in och gjorde karriär och byggde ut vårt hus (som jag, även om det kanske låter lite stört, minns som ett väldigt mysigt Simshus!). Vi liksom gifte oss? Eller alltså våra simmar gifte sig (okej, bortse gärna från hur borgerligt det här är och ba "nä vad gölligt" istället) och simmen Johanna döptes automatiskt om och fick killens efternamn.

Sedan en dag ringde telefonen i vårt hus och vi fick erbjudande om att skaffa en bebis. Jag ropade till min kille som satt på toa och frågade om vi skulle skaffa en, han sa ja. Helt smidigt levererades ungen till vårt hus och så kom det upp en ruta där spelet ba "Vad ska barnet heta?". Alltså! Major decision making helt utan förvarning! Här har man bara kunnat typ flörta, flytta in och gifta sig med ett litet klick utan någon som helst eftertanke - våra simmar behövde inte ens ligga för att skaffa bebis och så det här! Vi kände oss lite ambushed och jag ropade till min kille, som fortfarande satt på toa, att hallå vad ska vi döpa vårt barn till?? Han visste inte. Inte jag heller. Sedan kom någon av oss på ett namn, men den andra tyckte att det var töntigt. Jag bara satt där och stirrade på skärmen där kravet på ett omedelbart beslut obönhörligt flimrade. Kände vuxenvärldens ångest skölja över mig med ett huvud som ekade oroväckande tomt.

Sedan helt plötsligt så hade väl spelet fått nog av mitt oseriösa velande och döpte helt sonika vårt barn till Simbarn. Simbarn Bergström. Här slet vi som läkare och byggde ut huset och så får vi en dotter som heter Simbarn! Simbarn = särbarn. Fan vad less jag blev då. Har typ inte spelat sedan dess.

Oh happy day!

Förlåt.

Vartannat inlägg handlar om Facebook! Kill me now!

Omg! De' ä gratis!

Liksom varför går man med i Facebookgruppen First 50,000 fans get to test and KEEP an Apple iPad!!!? Ba oj, vi har 50 000 iPads att ge bort (o rly?) - BÄST VI STARTAR EN FACEBOOKGRUPP SÅ VI KAN GE BORT DOM! Alltså folk! Bäääääää.

Två indikationer på att du inte kommer få en iPad av att gå med i en sketen Facebookgrupp sponsrad av Okänd Välgörare:

1. Som av en slump måste du skicka en invite till gruppen till hela din friend list för att ens vara s.k eligible. 'Mmkay.
2. Presentationssidan är till hälften täckt av en screenshot av gruppens wall där gruppmedlemmar tackar och hävdar att "it actually works!!!". Synd bara att texten på denna "screenshot" är i ett annat typsnitt än Facebooks.

Och om inte det är argument nog så kanske du bara kan låta bli att gå med av det enkla skäl att gruppen redan har 115 000 medlemmar!

Nu ska jag gå och lära mina elever kritiskt tänkande. Tack för mig.

What is love?

När min kille helt utan påtryckningar bara gav sig ut i denna vidriga ursäkt till väder för att köpa pizza till mig så var jag fan så nära jag någonsin kommer att komma stjärntwinklet som Yvaine avger när hon är i närheten av Tristan i filmversionen av Stardust.

Han ba *capricciosa* och ja ba *twinkle like a motherfucker*.

Oh my DAYS.

Min fascination för panschisar och Facebook är en never ending love story. Jag har en farmor som vid 73 års ålder kan hantera mediet och alla dess applikationer på ypperligt sätt. Hon uppdaterar sin status, kommentar på andras, trycker "Like" och lägger upp bilder. Hon skickar inte 4 miljarder invites till applikationer som på något sätt är kopplade till djur, maffian eller Haiti. Halleluja, framtiden är här! Även äldre vågar sig ut på vöörld vajjd väbb och bara lever i harmoni med alla surdegshipsters och fjortisar! Hurra!

Sedan en dag loggar man in på Facebook, klickar sig in på farmors profil och får sin bild av teknoratipanschisarna helt fördärvad. Låt oss titta lite den syn som mötte mig på farmors wall:



Okej. Nu ska vi göra som MC Hammer och break it down:

1. Tant hittar min farmor på Fejan. Tant friend requestar min farmor på Fejan. Tant hälsar farmor välkommen till Facebook, trots att en snabb blick på farmors wall gör det ganska tydligt att hon funnit på Facebook rätt länge. Tant antar alltså att eftersom hon inte hittat min farmor förrän nu, så måste min farmor precis ha reggat sitt konto. Kanske är Tant någon sorts superfilosof a la Skogen och Trädet och tänker att min farmors Facebookexistens inte kan erkännas förrän hon lagt till henne som vän. Vad vet jag?

2. Efter min farmors imponerande neutrala svar dyker Gubbe upp och undrar vad FB betyder? Ja. Vad kan det betyda? FittBöld? FettBula? FolkBäbis? Spänningen är olidlig. Vi kan redan nu konstatera att Gubbes slutledningsförmåga inte riktigt är på topp.

3. Nu dyker Tant upp igen och gör en vild chansning i tolkningen av den mystiska bokstavskombinationen. Kan den möjligen stå för ... Facebook??

4. Som en sann trooper rycker min stackars farmor in för att reda ut det hela. Jag förstår bara inte hur hon har detta tålamod? Jag hade typ *delete friend*, men så har jag temperamentet mer från mammas sida också kanske..

5. När man tror att konversationen inte kan bli dummare och att min farmor eventuellt borde få betalt för studievägledningen av dessa FB-mongos så dyker Gubbe upp igen. Han konstaterar snabbt att hans bristande slutledningsförmåga beror på att han har så svårt för förkortningar och fackuttryck sent på kvällen. Jaha! Jag som trodde att det berodde på att dina föräldrar var syskon. Dessutom är han så sällan "där". Där? Denna där? Ja du förstår Gubbe, han klarar inte tekniken så bra. Gubbe verkar nämligen ha fått för sig att Facebook är någon annanstans?

Okej, okej, i ärlighetens namn så kanske han bara skrev fel va? Han kanske menade "här". Här är ju där man är, och där är där man inte är. Och här är han ju, eftersom han skriver kommentaren, no? Hell no! Gubbe avslutar sina märkliga resonemang med att tacka för förklaringen; nu vet han vad han ger sig in på (möten med folk som använder förkortningar?) om han går med.

Once more with feeling: om han går med. Underförstått: I FACEBOOK! Inte konstigt att han inte fattar vad FB är en förkortning av när han inte ens fattar att den plattform via vilken han just nu i denna stund kommunicerar är Facebook!


Kan inte låta bli att tänka att det varit kul om Tant dykt upp och avslutat denna kommentarstråd med ytterligare ett "Välkommen till Facebook!", riktat till Gubbe denna gång. Exakt hur förvirrad hade Gubbe blivit då?

Oh my DAYS.

Firar fredag med franska favoritgubbar!

Jag vet inte vad det är med mig och de franska gubbarna men något är det uppenbarligen. Här är tre fantastiska liveversioner av tre fantastiska låtar av och med tre fantastiska sångare. För att fira att det äntligen är helg igen, alltså.

Yves:


Charles:


Och så my man foreverman Serge, med min allra bästa version av Initials BB (han får lite större ruta för att han liksom är le plus cool):

Köttklister. Körvtejp. Häftmassa av bacon?

Alltså köttklister! Nu får väl köttindustrin ta och ge sig??? Det ena påhittet är ju stördare än det andra. Kan man inte bara... jag vet inte... sälja en hel filé som hel filé och sen sälja delarna som delar? Det verkar så oerhört krångligt att behöva uppfinna köttklister och klistra ihop små bitar till en stor bit. Så mycket jobb, för så lite utdelning. Uppskattad arbetsgång: köttfabriken kommer ägna massa tid åt att klistra ihop alla små filébitar till en stor filébit, alla fläskfiléfantaster kommer köpa den ihopklistrade fläskfilén, gå hem och skära den i små bitar igen.

Som när jag fick reda på att till exempel Guinness processas med hjälp av något som heter isinglass (på engelska, det är bara den engelsktalande delen av hushållet som är intresserad av sådant här egentligen). Det framställs i alla fall av simblåsor. Va fan? Låter ju skiiiiitkrångligt. This is the modern age, people! Vi kan åka till månen och yadda yadda yadda. Ni fattar vart jag vill komma.

I bakgrunden.

I feeden på Facebook ser jag att sambons kusin, en typiskt chavtastic nordengelsk tjej, har blivit taggad i ett album med festbilder från den gångna helgen. Klickar upp en av bilderna för att.. ja.. det fattar väl vem som helst, och möts av ett dansgolv på en happening nattklubb i hemstaden. På dansgolvet står kusinens kompis med vänsterhandens fingrar i en klassisk fittslickarpose och högerhanden runt sin egen mamma. Bakom den osannolika mor- och dotterkombinationen syns en stor projektorduk där klubben stolt annonserar för en temafest i slutet på månaden.

Oh, pray do tell, vad kan detta tema vara? undrar ni naturligtvis nu.

Jo. Det är naturligtvis GI JOES & BARBIE HOES som glatt blinkar gult i bakgrunden. Tar det klassiska "pimps n hoes" till helt nya nivåer, aaight?

Elever i åttan skriver om Titanic.

Lite allmänt om själva båten:
"Det var 2224 menniskor som dog. titanic var en sorlig båt som sjönk sakta."

Ja, alla stavfelen är original.

Ett referat av filmen:
"Det var en kvinna som hette kate winslet som var kär i en man som hette Leonardo Dicario. Dem var kära bara i båten. Dom hade romantik tills slutet när det hände när båten sjönk."

Ja, jag kanske är onda fröken. Det förändrar inte det faktum att lulz-faktorn är skyhög.

Teenage (snooze) angst.

I morse snoozade jag i över en timme. Det var helt sjukt. Jag vaknade fem minuter innan alarmet gick igång och var redo att möta dagen med berått mod. Men så fort alarmet gick igång så sade den Pavlovska hunden inom mig "sooooooooooooov för fan, vad du än gör gå inte upp, sooooooooov". Så jag sov. Och vaknade. Och sov. Och vaknade. Och sov. Och vaknade. Och sådär höll jag på, från 06.30 till 07.45 eller något sånt.

Till saken hör att jag är extra snoozbenägen på tisdagmorgnar. Det är den enda morgon under arbetsveckan då jag inte behöver stå i ett klassrum, färdigkopierad och redo att möta en grupp tonåringar, klockan 08.00. Men ändå. Jag snoozade liksom tills min väckarklocka ba "äh men lägg av, du kan fan inte snooza i en timme, nu tänker jag inte ringa mer". Den gjorde någon sorts intervention? Min respons: "zzzzZZZZZzzzz". Man vill ju unnasaj!

Ja, jag har hört rönen. Istället för att snooza i 30 minuter ska man ställa klockan så att man får sova ostört de där 30 minutrarna man halvsover med hjärtat i halsgropen. Men mitt dilemma är detta: tänk om min hjärna är så inställd på snooze att den liksom inte kan gå upp när väckarklockan ringer. Om den liksom måste ha en startsträcka? Jag kan ju inte vara helt wild & crazy och ba jeopardiza att försova mig bara för att experimentera? What say ye? Ska jag? Friskt vågat, hälften vunnet?

Sömnexperiment.

Har för övrigt satt igång en sömncykel där jag snittar 4 timmar/natt under arbetsveckan och sedan 15 timmar/ typ natt under helgen.

Funkar sådär.

"En fängslande kontaktsida"

Gud. En kompis introducerade mig för sidan Prisondate och jag är helt hooked. Så. Jävla. Bisarrt.

Prisondate är som Match.com, fast för killar som sitter i finkan och tjejer som vill dejta dom. Jag har ännu inte signat upp för ett eget konto, utan har nöjt mig med att surfa runt på de användarprofiler som länkas på startsidan. Att alla är typ biffar eller ser ut som han Österrikiska källarpappan, det kunde man ju ge sig fan på. Men vem visste att snubbarna har så mycket humor?

And I quote:

Är en skön Latino kille på 28 bast som avtjänar ett långt straff
och därför söker lite kul brevkontakt.

Scrollar ner och hittar den lilla parentes:

(Är dömd till livstid för mord och rån)

Ba *köper brevpapper*



Eller varför inte killen som beskriver sig själv som en "en äventyrlig och lugn man och mina fritidsintressen är gymmet, djur, film. musik och sport". Han söker "en kvinnlig vän" som gärna får vara "romantisk och blyg". På sin topp 5-lista över saker han gillar står naturligtvis tatueringar, kampsport och djur. Mysigt! En lugn kille, helt enkelt! Han har en topp 5-lista över saker han ogillar också.

Den ser ut såhär:

Top 5 ogillar

• 1. Falska


• 2. Backstabers


• 3. Gollbögar

Synd att man inte är romantisk och blyg. Det hade kunnat bli vi i vår.

Nåja, om man inte vill liera sig med en våldsverkare eller narkotikasmugglare så finns det även en man som, hör och häpna, är oskyldigt dömd till tio år!! Eller ja, han skriver såhär:

Jag är "oskyldig" dömd till 10års fängelse för grovt narkotikabrott (min advokat satt och löste korsord)

"Oskyldig".

Nu hör jag hur ni undrar "Men hans topp 5-lista då? Vad står det på den?". Jo, det kan jag tala om. Damer och herrar, jag presenterar härmed Topp 5 Ogillar, skapad av vår "oskyldige" vän:

• 1. Fängelse


• 2. Tjallre


• 3. Fängelse kläder


• 4. Isoleringen

Och plats nummer 5 på topplistan över saker man ogillar, omsprungen på mållinjen av starka mottävlare som Isoleringen och Tjallare...I give you... *drum roll*...

• 5. Köttbullar

Fängslande indeed.

Dålig tajming.

Bakfull som en örn. Magen ett gapande hål.

Hungrig och vansinnigt illamående på en tunnelbana lyckas jag med konststycket att läsa just den bit i Oryx & Crake när Jimmy för första gången ser Oryx. På en internetsida med barnporr. Hon och två andra små flickor står på alla fyra och slickar vispad grädde av en man.

Gjorde inte sådär jättemycket för att förbättra mitt tillstånd, kan jag meddela. Nästa gång jag är bakis tänker jag bara läsa typ Totteböcker.

Låt Jane va!

Less jag blir på Expressens Annika Leone. Hon medverkade i Vakna med The Voice här om morgonen (note to self: sluta titta på Vakna med The Voice) och var bara så jävla typiskt fördömande och brudigt präktig. I egenskap av nöjesjournalist är det väl meningen att hon ska dela med sig av kändisskvaller, var bara inte beredd på att hon även skulle dela med sig av sin sköna inställning till tjejer som inte håller sig på mattan - the prude edition.

I ett samtal om Joel Kinnamans påstådda fling med Mammas Pojkar-favoriten Jane Timglas visas en bild från Janes blogg. Bilden är, om man läser texten i inlägget, från inspelningen av Snabba Cash. Den föreställer en bubbelpool med tre mer eller mindre påklädda killar omringade av typ fyra silikonstinna toplesstjejer. En av dem varandes Jane. Vakna-gänget oOOoh:ar förvånat när bilden dyker upp på stora tv-skärmen och tappar målföret tills någon frågar om bilden är från filminspelningen? Nä, säger Annika, det tror jag verkligen inte. Nähä. Men, försöker Josefin, det måste det ju va? Även om ingen i studion kan komma ihåg en scen som skulle påminna om denna nakenfraternisering känns allt annat lite märkligt. Annika ihärdar. Hon tror att det är en privat bild.

Så långt inga konstigheter, egentligen. Visst, man kan ju undra varför man antar att allt som filmas kommer med i filmen och om ingen tycker att det är lite konstigt att Joel Kinnaman ligger i poolen med backslick och vit skjorta, men jag är inte den som är den.

Men sen. Sedan vet jag inte vad som händer. Någon (Paul?) säger något om att alla de nakna brösten är väldigt stora, i ett försök att förklara bilden för radiolyssnarna. Josefin (love that bitch) protesterar mot påpekandet och menar att det spelar väl ingen roll vilken storlek brösten har. Det är ju att det är en massa nakna bröst som är grejen här liksom. Annika Leone protesterar. Det spelar väl visst roll? Nääe, säger Josefin. Joho, det gör det visst det, bestämmer Annika och cementerar den härliga uppfattningen om stora bröst som vulgära och osmakliga. Nice.

Det ska erkännas att redan här börjar det pysa metaforisk rök ur öronen på mig. Måhända att jag är extra stingslig för att jag inte ätit frukost, men vafan kom igen?! Hur kan man bara mena att bröstens storlek är det som avgör exakt hur nasty bilden ska bedömas vara? Idiot.

Sen, sen, ja då jävlar kläcker hon ur sig något som ungefär kan citeras: "Ja, och sen behöver ju Jane fixa sina tuttar för dom står ju åt två helt olika håll ha ha ha". Liksom okej, ta med en nakenbild på tjejen och påpeka vilken tattig skank hon är och att hon borde fixa de fixade tuttarna så att hon iallafall är en symmetrisk tattig skank? VA FAN?! Återigen så är Josefin den enda som verkar tycka att det här är lite keff (som mina kids brukar säga) och hon protesterar återigen och säger att "näe, inte hålla på och prata om Janes bröst nu" och påpekar att det kanske inte känns helt schysst. Istället för att bara lägga ner då och liksom inse att här står man, i radio och tv, och bara tycker att det är helt normalt att racka ner på och döma ut tjejer för att de har opererat jättetuttar och visat upp tuttarna i en tidning. Ja gud alltså. Vilket skabb va? Vilken orre va? (återigen - som mina kids brukar säga) Fan Annika, vad synd att Jane inte har ett skåp som du kan skriva "hora" på!

Och så säger de att det är vi håriga feminister som är fientligt inställda till utvikningstjejerna. Jo jag tackar jag.

Ja, det är den tiden på månaden. Typ.

Jävla Ica Aspis har ingen hård saltlakrits bland smågodiset. Däremot typ 10 mjuka eller sega varianter. Inga salta snören hade de heller. Trött man blir!

Booty and the bees.

Konståknings-EM och Trinny och Susannahs återkomst till trots; kvällens tv-höjdare var ändå när Piers Morgan vänligt men bestämt dissade en vidrigt drillad 4-åring som iklätts något hemskt grisskärt tyg och sedan placerats på scen för att sjunga äckligt sockersöta Beauty & the Beast i mitt hatprogram America's got talent.

Sedan kom visserligen David Hasselhoff och förstörde mitt moment genom att hävda att den knappt talkunniga patriotprodukten hade "förenat en nation" (min övers.). Han måste seriöst ha varit packad.

Äpplet faller inte långt från trädet - Facebook edition.

"I invented the freakin' poof!"

Nu när På Spåret precis dragit igång på min televisionsapparat kom jag att tänka på ett annat högkvalitativt tv-program - Jersey Shore (via mtv.com). Ditt liv är inte komplett förrän du sett Pauly D fixa frillan och bedyra sin kärlek till hårgelé. Eller förrän du sett Snooki pumpa sin lilla knytnäve i luften till housemusik, för den delen. Eller förrän du sett The Situation flexa sitt sexpack och tala om sig själv i tredje person. Eller... ja. Du fattar.

Liten bögrapport från jobbet bara.

Elev utanför klassrummet: -"Johanna, säg till NN!"
Jag: -"Vaddårå?"
Elev utanför klassrummet: -"Han säger att den som går in först i klassrummet är en bög. Nu kan jag inte gå in på lektionen bara för det."
Jag: -"Det är väl mycket bättre att vara bög än att få IG?"
Elev, nu inne i klassrummet: -"Sant."


Babysteps, tror jag att det kallas.

VA FAAAAAAN 2.0

Nu ser allt konstigt ut. Jag har inte ens gjort några ändringar!

Obs obs framstår som person med seriöst grava tekniska störningar. Typ min kollega som fortfarande inte fattar hur man sparar en fil från mailen på datorn. "Var du såhär trög när du lärde dig det här", frågade hon mig idag. "Nej", svarade jag då, men jag är beredd att ta tillbaka det nu för jag lyckas liksom mörda hela bloggen utan att ens spara några nya inställningar!!

VA FAAAAN

Vem har snott min högerpanel?

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEFF!


(snela jelp)

Årtiondets, möjligtvis århundradets, absolut sämsta låt.

Jag och min dåvarande pojkvän satt chockade framför tv-apparaten första gången vi råkade på denna låt, någon gång år 2000. Jag var en extremt enkelspårig indietjej med ett skeptiskt ögonbryn höjt i riktning mot allt som inte föll inom mina mycket rigida ramar av vad jag ansåg vara godkänd musik. Han var en hardcorecrossover som skämsigt nog hade gillat Limp Bizkit när han som tjock 12-åring bodde på Filippinerna. Men inte ens hans mörka förflutna som dyrkare av megatönten Fred Dirst kunde dämpa det magplask som är Papa Roach och videon till den exeptionellt vansinnesdåliga Last Resort.

När jag, Victor och Shaun försökte lista årtiondets tio sämsta låtar så kom vi överens om att kriterierna för dessa låtar skulle vara att man drabbades av den plötsliga instinkten att långsamt skala av sig sin egen hud medelst osthyvel så fort låten dyker upp i etern. Det finns till dags datum bara två låtar som -faktiskt- drabbar mig på det sättet. Den ena är väl ingen låt egentligen, utan det är många låtar men framförda av samma man. Det är naturligtvis veckans rap attack som plågsamt krystas fram varje vecka hos The Voice. Det har jag ju redan berört så nu lämnar jag det kapitlet av uselhet bakom mig för att fokusera helhjärtat på Papa Roach och Last Resort.


Vi kan väl börja med att kolla på videon och fräscha upp minnet lite?




Det är svårt för mig att sätta fingret på exakt vad det är som gör just den här låten så vidrigt jävla dålig.

Kanske är det bandnamnet? Papa Roach liksom. Vad vill ni säga mig med det? Ni är underdogs? Skitiga överlevare som slår uppåt? Tillåt mig tveka.

Kanske är det sångarens extremt irriterande sätt att gestikulera och försöka vara sådär liksom in your face. Jag menar, kolla på honom. Det där är en daterapeares ansikte if I ever saw one. Och då har jag inte ens nämnt hans svarta bowlingskjorta och fula smycken.

Något som definitivt bidrar är publiken i videon. Kolla på dom. Varenda en ett textboksexempel på det som i amerikanskt vardagstal kallas för en "douchebag" där dom står och försöker kombinera headbanging och hiphopfingrar på ett trovärdigt sätt. Jag tänker speciellt på tjejen i svart linne som syns mellan 00:57-1:00. Osthyveln är framme och uppvärmd vid det här laget, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

När man då slutligen är övertygad om att det bara inte kan bli sämre, det kan bara inte bli det, då bestämmer sig tönten som spelar bas för att gå coolt över scenen samtidigt som han svänger bashalsen hetsigt från sida till sida (ca. 1:03). Lo and behold my incredible penis, typ. Dra åt helvete, tänker jag spontant samtidigt som jag sakta börjar hyvla med bestämda tag.

Det är såhär Papa Roach vill framstå. Som ett gäng töntiga, illa klädda Nu Metal-apor som har så stora ballar att de måste spela alla instrument så bredbent att de i princip går ner i spagat. Med en publik som shoppar på Ed Hardy och dricker öl ur bongar och som tycker att Pablo Franciscos stå-upp är like totally awesome. Det är deras nisch. Och det är helt enkelt så jävla förlämpande att jag inte kan ha överseende med det. Det är allt jag hatar, och lite till.

Vem hade kunnat ana att 00-talets sämsta låt skulle komma redan under årtiondets första år? Att den här musikaliska bajskorven till och med utklassar riktiga pinsamheter som LeAnn Rhimes Can't fight the moonlight är ett konstaterat faktum och därför placerar jag den på min eviga topp 1 över sämsta låtarna någonsin.