Hur "Svara alla"-knappen blev dagens underhållning.

Igår morse när jag loggade in på min arbetsmail möttes jag av ett mail från en chef på utbildningsförvaltningen. Han ville önska alla 16 000 anställda välkomna tillbaka och gratulera för goda resultat, samt uppmuntra oss till att nå ännu högre resultat detta läsår (alltså: jobba mer! för samma lön!).

Så långt inget konstigt. Ett typiskt mail som man bryr sig jack shit om (för om man gjorde det skulle man bli arg), och bara raderar. Tills en lärare fick för sig att svara chefen på utbildningsförvaltningen, med en syrlig kommentar om lärarlöner. Det här mailet skickades till samtliga mottagare av chefens mail och då brakade helvetet lös.

På tio minuter ramlade sju mail in från folk som hyllade rebellärarens svar eller tyckte att okej, good point men palla trycka på "Svara alla".

Jag lämnar skrockande mailen och går och undervisar. Tre lektioner senare språkar jag med några kollegor som undrar "har du sett alla mail??". "Mja, jo, det var väl en 7-8 stycken", svarar jag. "Nej, nej", säger min kollega, "det är ju typ 57!". När jag väl loggar in visar det sig rätt snabbt att 157 är en mer rättvis siffra.

Det visar sig att utbildningschefens ursprungsmail har blivit kapat av 150 arga lärare som alla tryckt på Svara alla för att skriva olika varianter på "radera mig genast från denna lista". Så småning om har någon vänlig mer teknikinriktad själ vågat sig på att informera dessa 150 arga lärare om att:
1) listan är kopplad till anställning. Dvs, det enda sättet att raderas från listan är i princip att säga upp sig.
2) om man vill raderas från en lista är det nog visare att direkt vända sig till förvaltningen som har/skapar/använder listan än till alla de andra stackars satar som sitter i samma sits och får mail efter mail efter mail innehållandes sura kommentarer om att "jag har bättre saker för mig än att radera mail" och därmed bidrar till att vi alla får radera ännu fler mail.

Ah, tänkte mitt naiva jag då. Äntligen kommer mailen sluta. Men nej. Ilska föder glädje och snart börjar det trilla in mail av allsköns karaktär. Någon frågar om det inte finns någon som känner för att spela innebandy. Någon annan föreslår fotboll, eller en picknick i Rålis kanske? "Någon som vill ta en öl"? Ta genast bort mig från denna lista! Mig med! "Ta bort mig med, vet inte vilka ni är eller vad det gäller"! Sluta mejla! "Sluta skicka massmail om att sluta skicka massmail!". Någon som vill köpa min gamla futon? Någon som vill köpa en kattunge? Är det någon som vill sälja "en såndär sjungande fisk som sjunger don't worry be happy"? Ta bort mig med! Mig med! "Hur får jag igång skrivaren? Den fungerade förra terminen"!Ta omedelbart bort mig från denna lista! "Snälla ta bort mig från denna mailinglista - mitt namn finns inte ens med!" Ska vi ses i Rålis eller? Jag tar gärna en öl! "Berätta mer om er själva! Jag heter NN och jag gillar film, musik och kebab" "HÅLL KÄFTEN!" Ni har skickat till fel Johnny! Ta bort mig också! "NN, har du bild? Jag gillar också kebab!"

( Ja, allt i fetstil är copy-pejstat direkt ur ursprungsmailet.)

Och så fortsatte det. Arga, glada, retsamma, förbannade, roade röster i en enda stor geggig mailkakafoni. För varje mail jag raderade dök ett nytt upp i inkorgen. Jag har aldrig mer känt mig som Sisyfos. När jag gick från jobbet hade jag raderat närmare 300 mail. När jag startade Outlook imorse hade ytterligare ca. 50 mail landat i inkorgen, och minst lika många har dykt upp under dagen. Det verkar som om utbildningsförvaltningen har skapat ett monster och jag hoppas lite att det där ursprungliga mailet från en man som har ca. 100 000 i månadslön till anställda som har tur om de kommer upp i 30 000 per månad någon gång under sin karriär växer ytterligare, så att han för göra skäl för den där lönen. Ja, det hoppas jag verkligen - från djupet av mitt svarta lilla hjärta.