Earth hour, eller Tänt var det här!

Jag vet inte om ni satt och mös med värmeljus och skit, men jag kan säga att vid Nevern Square, Earl's Court så var de flesta fönster tända. Den brittiska medelklassens övre skikt hade bättre saker för sig, tydligen. Även mitt rum var tänt, ety där lågo jag och Liza med varsin kaffekopp fylld med vin, lyssnandes på våra norska grannars översvallande kärlek för Chelsea FC. Det lät ungefär såhär:

-"CHELSEA" *klapp klapp klapp*!!!! "CHELSEA" *klapp klapp klapp* !!!!
- ALIJALIJAAAALI woOOOop woOOOop!!!

Typ oavbrutet. I några timmar. Vi höll på att bli vansinniga, gnisslade tänder och fräste att det här var skälet till att vi inte längre bodde på hostel. Medans jag var i badrummet och försökte styra upp min gasiga ballongmage hörde jag hur Liza slutligen fått nog och ilsket försökte koppla in rumstelefonen i jacket. Eller, jag hörde ett ilsket skånskt utrop av typen "nej nu JÄVLAR" följt av klonk dunk klick klonk. Tyvärr gick det inte att nå receptionen och vi orkade inte klä på oss och gå ner. Vi hörde de norska aporna avlägsna sig efter midnatt. Men först måste de naturligtvis smälla i dörrar och vråla om CHELSEEEEAAA hela vägen ner för trappan, ut på gatan och runt hela Nevern Square.

Vi önskade hett att de skulle råka på några feisty supportrar av fiendeklack, men tyvärr vaknade Liza till liv några timmar senare av alltför bekanta ljud av typen "ALIJALIJAAAALI woOOOop woOOOop" i fjärran.

Och folk ba: "sport är ju ett hälsosamt inträssä". Juuust det.