I morse snoozade jag i över en timme. Det var helt sjukt. Jag vaknade fem minuter innan alarmet gick igång och var redo att möta dagen med berått mod. Men så fort alarmet gick igång så sade den Pavlovska hunden inom mig "sooooooooooooov för fan, vad du än gör gå inte upp, sooooooooov". Så jag sov. Och vaknade. Och sov. Och vaknade. Och sov. Och vaknade. Och sådär höll jag på, från 06.30 till 07.45 eller något sånt.
Till saken hör att jag är extra snoozbenägen på tisdagmorgnar. Det är den enda morgon under arbetsveckan då jag inte behöver stå i ett klassrum, färdigkopierad och redo att möta en grupp tonåringar, klockan 08.00. Men ändå. Jag snoozade liksom tills min väckarklocka ba "äh men lägg av, du kan fan inte snooza i en timme, nu tänker jag inte ringa mer". Den gjorde någon sorts intervention? Min respons: "zzzzZZZZZzzzz". Man vill ju unnasaj!
Ja, jag har hört rönen. Istället för att snooza i 30 minuter ska man ställa klockan så att man får sova ostört de där 30 minutrarna man halvsover med hjärtat i halsgropen. Men mitt dilemma är detta: tänk om min hjärna är så inställd på snooze att den liksom inte kan gå upp när väckarklockan ringer. Om den liksom måste ha en startsträcka? Jag kan ju inte vara helt wild & crazy och ba jeopardiza att försova mig bara för att experimentera? What say ye? Ska jag? Friskt vågat, hälften vunnet?
onsdag, januari 27, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Summan av snooze är konstant; om du ställer klockan senare så kommer inte behovet av att snooza minska. Så gör det på egen risk,...
..
Själv tänker jag nog skippa frukost imorgon för att kunna snooza i en kvart. Prioriteringar.
Testa! Meddela sen gärna hur det gick så vi andra stackars snoozande satar vet om även vi ska prova.
jag har det så bra att jag slipper väckarklocka. Men jag snoozar ändå. Vaknar till varje kvart mellan 7 och 8, sen går jag upp.
Skicka en kommentar