Nervsallad.

Om exakt 25 minuter går jag upp med min C-uppsats. Jag har varit här sedan 10.00 imorse då jag var opponent, och sedan har jag varit tvungen att vanka omkring här ute på universitetet och invänta bilan, typ. Som en jävla osalig ande har jag spökat omkring i caféerna och korridorerna. För en sketen liten uppsats. Allvarligt talat.

Rock n roll lifestyle.

Läser i Aftonbladet att Per-Anton är besviken. Rolling Stones ställer in spelningar, och även om jag kan förstå besvikelsen hos någon som uppenbarligen tycker väldigt mycket om Stones och har sett fram emot, och planerat inför, spelningen så känns det hela lite .. fånigt.

"- Allt var klart, med resa och hotell. Nu får vi avboka tåget, och förlorar de pengarna." Jag kan verkligen förstå att det inte är kul att bli av med pengar man bokat resor och hotell för, men faktum är ju att skälet till att Stones ställer in är att Keith Richards inte repat sig efter olyckan på Nya Zeeland. Det är säkert jättetråkigt att ha bokat resor och boende i onödan, men det är nog fan inte roligare att vara sängliggande efter att ha ramlat ner från en palm. Och det för mej liksom in på pudelns kärna, i hela mitt förvirrande resonemang. Per-Anton, och andra fans enligt Aftonbladet, undrar vad Keith Richards egentligen hade i den där palmen att göra. Själv undrar jag vad Per-Anton och de andra fansen har med det att göra? Om Keith och Bill känner för att supa ner sej och tävla om vem som snabbast kan klättra upp i en palm så borde det väl rimligtvis vara deras ensak? Nej, det är det tydligen inte:

"Det var jäkligt dumt. Det är många som får lida för en fylla."

Observera här att de som åsyftas inte är Keith Richards familj eller hans vänner, utan alla stackars rockälskande män i läderväst som nu inte får dricka ljummen starköl i plastglas och lyssna på Honky Tonk Women för 23:e gången under deras livstid. Det var "jäkligt dumt" av Keith Richards att klättra upp i en palm, ramla ner ur samma palm och sedan vara tvungen att genomgå hjärnoperation eftersom Per-Anton och hans likar missar en spelning. Att en gravt alkoholiserad person genomgått allvarliga operationer till följd av ett fyllepåhitt som gick åt helvete är liksom inte intressant när den personen anses ha en skyldighet att underhålla. När folk har betalat pengar för en biljett, bokat tåg och hotell så förväntas underhållningen vara på plats. Det spelar ingen roll om underhållningens mor dött, om underhållningen ligger på sjukhus eller om underhållningen ligger på rehab - underhållningen är bara ett medel, ett verktyg, något som ska få publiken att må på ett visst sätt. Keith Richards är inte längre en person, utan blir reducerad till en funktion. Om han hade ramlat ner ur den där palmen och brutit nacken och dött så kan jag lova att gubbarna i läderväst hade gnällt och tyckt att det var ju jävligt dålig stil, nu när de hade biljetterna i bakfickan och "Best of.."-skivan på repeat i bilen. Vad sägs om att sluta gnälla och istället satsa på den heliga treenigheten "kåt, glad och tacksam"? Ni ska vara jävligt glada att Keith Richards kunde stå på benen innan olyckan, och borde som äkta fans vara ännu gladare att han inte strök med på kuppen. Att ha sett alla spelningar sedan 1982 är inte en rättighet för dej som Stones-fan, det är TUR. Enligt alla beräkningar, alkoholprofiler och antidrog-kampanjer borde Keith Richards ha dött runt 1982. Med eller utan palm.

You're going to reap, just what you sow.

lill baps

(no, this is big baps speaking)

lobotomerad kvinna svensk konst

(are you trying to tell me something?)

svenska privata knula

(de flesta som knular knular ju privat, det är faktiskt förbjudet att knula offentligt)

naken på andra språk

(kroppsspråket?)

b-boy battla

(BRING IT ON BITCH)

Kryzz.

Jag har varit på 12-timmars till Åland (och tillbaka). 12-timmars blev till 15-timmars då en man hoppade av från båten vi skulle byta till i Mariehamn, sedan hade vi efterfest med chips och läsk (minus chips och läsk) och sedan betalade A min taxi hem. Tack och hej leverpastej.

Kryssningarna till och från finskt territorium har inte genomgått några större förändringar sedan Finlands storslam i ESC, förutom att discot spelade Lordi 3 (!) gånger på tillbakavägen, och varje gång så röjde tonåringarna och de asfulla medelålders männen som fan på dansgolvet.

Med anledning av kryssningen bifogar jag följande fantastiska filmsnutt, som goda vännen M skickade till mej härom dagen:



(alltså ursäkta mej, men man kan inte ens placera det här på en bisarrhets-skala, det är det sjukaste framträdandet jag någonsin sett)

Mm, regn.

Vad bra att de enda regniga dagarna i maj alltid lika säkert lägger sig runt dagarna för Popaganda! Jättebra. Istället för att sunka med Stockholms indie-elit ute på Universitetet får jag nu på äkta flickvänsmanér sitta och supa ner mej på en pall bredvid Shaun, som ska spela skivor på Street ikväll. Så om ni inte har något att göra, eller har tröttnat på att vada fram i tetrapaks-drivorna på Frescati, så kan ni ju dyka upp och hålla mej sällskap. Jag är kuttersmycket i svart som ser lite sur ut för att den enda jag har att prata med fraterniserar med sina engelska dj-kollegor istället för att underhålla mej. Stunder som denna önskade jag att jag kunde sticka, hade varit ett gyllene tillfälle!

Alf Poier, anyone?

Alf Poier - Weil der Mänsch zählt. Österrike. 6:a i Riga 2003.

Aldrig har något bidrag blivit så mobbat av kvällstidningarnas tråkiga schlagerexperter. Jag tror han fick ett minus respektive en överkryssad geting i Aftonbladet och Expressen. Hur gick det till? Det här är ett av de senaste årens mest skruvade bidrag. En man som ser lite lätt vansinnig ut sjunger en melodi som växlar mellan Gullan Bornemark och headbangande. Hallå! Alf Poier är en Österrikisk komiker, och där schlagerexperterna bara såg en låt som inte föll dom i smaken såg jag (och mina vänner, och alla som röstade tydligen..) ett bidrag som var jävligt roligt. Allt från Poiers dans, till de falsksjungande körsångarna, till pappdjuren i bakgrunden. Genialiskt.

Enligt säker källa översätts en del av låttexten som följer:
Manche Tiere die haben Flügl
Und andere haben Flossn
Manche liegn im Freien
Und die andern in da Dosn

En del djur har vingar
och andra har huggtänder
Många ligger ute i det fria
och de andra i (konserv)burkar

Med andra ord, rena rama Electric Banana Band. Den här låten förekom även den på otaliga Roskilde-band, även om låten aldrig riktigt når samma höjder utan det medföljande framträdandet.

Låtarna som håller, del 3.

Zeljko Joksimovic - Lane Moje. Serbien-Montenegro. 2:a i Istanbul 2004.

Ballader i ESC har en tendes att vara långdragna, sönderwailade och på franska. Därför klappar mitt hjärta ännu för Serbiens vackra "Lane Moje", balkan-balladernas balkan-ballad. Som om Emir Kusturicas filmer beslutat sig för att tävla i Eurovisionen, komplett med stråkar, flöjter och ett vackert språk. I mitt förra liv var jag en Balkan-gubbe med mustascher ända ner till knäna, vilket gjorde att jag nästan grinade lite när jag hörde denna fina lilla bit i 2004 års semifinal. Som tur var gick den vidare till finalen, där den sedan placerade sig på en ärofylld 2:a plats.

Liten parentes.

Jag har två opublicerade poster till om ESC som jag ej hann posta igår. Därför fortsätter ESC-temat i ytterligare två inlägg. ESC-allergiker, avert your eyes och kom tillbaka om två inlägg.

Alla tiders freakshow.

Nog för att ESC har ett rykte att utkonkurrera Cirkus Scott i freakshow och naket, men en del bidrag har ju varit konstigare än andra. Urvalet var väldigt svårt, men efter att ha gjort mitt bästa med att sålla ut de mest uppenbara bidragen (Alf Poier, anyone?) presenterar jag nu:

Min topp tre: bisarra låtar som deltagit de senaste åren i ESC (i kronologisk ordning)

XXL - 100% te ljubam. Makedonien. 15:e plats i Stockholm 2000.
Makedonien skickade fyra anorektiska tonårstjejer i pastellfärgade minikjolar. Ingen kunde sjunga. Frågan var om de ens hört någon sjunga någon gång. De var som barnen i Sound of Music. Helt ovana vid musik. Tillsammans stolpade de fram över scenen lallandes "I love you, te ljubam 100 %...". Stackars tjejer! Jag och Victor döpte genast om dom till "de moldaviska glasspinnarna", då de påminde kusligt mycket om Hemglass billigaste pinnglass. Makedonien, Moldavien.. who cares?

Prime Minister - Northern Girl. Ryssland. 10:a i Tallinn 2002.
Ett gäng fula lönnfeta ryssar i 30-årsåldern fick fylla boyband-kvoten 2002. I vita kostymer och med en rejäl rysk brytning hörde vi dom sjunga "norhter girl, with frosty eyes, I wanna mount you baby". Det var bara det att dom sjöng "Norhtern girl, with frosty eyes, I wanna melt you baby". Så går det när artisten inte förstår språket han/hon/de sjunger på. Anställ mej, Öst. Jag är ju engelsklärare.

Julie & Ludwig - On again.. off again. Malta. 12:a i Istanbul 2004.
Med sedvanlig god smak skickade Malta sitt svar på Mariah Carey. Med sej hade hon en opera-dvärg med ambitioner. Tillsammans sjöng de en duett som inte kom igång förrns i refrängen, dock inte pga låten utan pga den helt sinnessjuka knäböjar-dansen paret då visade upp. Det årets koreografiska höjdpunkt, utan tvekan.

Ett äkta hallelujah!

Om jag inte hade varit så otrolig kass på att planera min tid så hade jag innan kl 20.00 ikväll postat ett inlägg som såg ut såhär:

Title hade varit: Den värdiga vinnaren

Lordi - Hard Rock Hallelujah. Finland. Tävlar i år i Aten.
Finland har aldrig vunnit. Någonsin. Och det är kanske inte så konstigt när man minns bidrag som "Jamma Jamma" eller Jari Sillanpää, eller vilket annat asdåligt bidrag som helst. Tango-land i all ära, men Finland är även ett metal-land utan dess like. Ja, metal med den där lätt omoderna twisten som all deras musik verkar ha. För något år sedan tävlade Finlands storheter Nightwish om en plats i ESC. Folket röstade fram dom, men juryn röstade emot och Jari fick åka (om jag inte helt är ute och cyklar). Det finska folkets vrede utmynnade därför i det bästa bidrag de någonsin bidragit med: Lordi. En hederlig gammal KIZZ-låt i Orch-kostym som kammade hem 42 % (!!!!!!!) av rösterna i årets finska melodifestival. Och dom är värda varenda procent. Vad som än händer ikväll så kommer Lordi vara MIN vinnare.


Update: Mirakel! Det är ett mirakel! Europa skärpte sej och röstade fram Lordi som vinnare. Jag är..stum.. av glädje. Efter 50 år av sistaplatser måste Finland ha tänkt "allvarligt talat, fuck you Europa, nu skickar vi monstrena på er". Och det gick hem. Fantastiskt. Jag röstade på Lordi!

Låtarna som håller, del 2.

Ruslana - Wild Dances. Ukraina. Vann i Istanbul 2004.
Som om Xena krigarprinsessan dumpat töntiga Gabrielle till förmån för ett gäng dansglada hunner. Ruslana tvättade bort etnons fula rykte och begav sig upp i de karpatiska bergen för att fixa lite inspiration. Med hjälp av gigantiska lurar, världens största trumjävlar och en hel del eld förde hon Ukraina till seger för första gången i ESC. Bör avnjutas på högsta volym, till grannarnas stora glädje.

De glömda favoriterna.

Hur man kan glömma en del bidrag är för mej ett mysterium. Men faktum kvarstår när man kollar gamla resultatlistor att man kanske kommer ihåg tio låtar per år (om du inte heter Björn Kjellman eller Mattias Holmgren förstås). En del är så bra att man minns dom, en del är så dåliga att man minns dom, en del är så konstiga att man minns dom (Alf Poier, anyone?).

Min topp tre: De senaste årens bortglömda favoriter (i kronologisk ordning)

Sestre - Samo Ljubezen. Slovenien. 14:e plats i Tallinn 2002
Från anonyma Slovenien kom tre transor i röda, glittriga flygvärdinnedräkter. Låten var rätt ljum, men damerna desto hetare. Komplett med "safety onboard"-rörelser och en obegriplig text på originalspråket charmade dom senare under året hela Pride park.

Michalis Rakintzis - S.A.G.A.P.O. Grekland. 17:e plats i Tallinn 2002
Okej, ingen med hjärncellerna i behåll kan ha glömt fantastiska Michalis. I Michael Jacksons avlagda scenkläder och med en koreografi Floor Filler-deltagarna skulle avundas stampade sig Michalis och hans band in i mitt hjärta. Låten var med på samtliga Roskilde-kassetter vi spelade in det året. Grekisk synth. Ja tack.

Deen - In the disco. Bosnien-Herzegovina. 9:a i Istanbul 2004
Osannolikt bortglömd är även Deen. Den taniga lilla discobögen från Bosnien väste "iin the diiiscoooooh" till ett pumpande "untz-untz"-beat och juckade sedan våldsamt tillsammans med dansarna till refrängens "up and down, here we go" under en supermorfad multidiscokula. Gud. Så. Bra.

Låtarna som håller, del 1.

Sertab Erener - Everyway that I can. Turkiet. Vann i Riga, 2003.
Turkiet, detta ständigt i ESC-sammanhang förbisedda land vann så tillslut. Jag jublade. Min mamma jublade. Och även om många vart lite förvånade just då, så jublade de flesta jag känner med tillslut. Det här var alltså året då vi skickade Fame, med Give me your love. Våra stela schlagerpop blev helt jävla överkörd av Turkiets haremsosande orientpop. I matchen Falukorv VS Iskender Kebab gick, tack och lov, den senare segrande ur striden.

De ovärdiga vinnarna.

Man hade laddat. Med chirre, dirre och popcorn. Man satte poäng i kvällstidningarnas specialbilagor. Man mös. Man skrattade. Man rös. En helt vanlig ESC alltså. Ända tills omröstningen. "Eh..va..fick DEN tolvan?". "Nääääe..". "Men allvarligt..en tolva TILL?". "NÄE DIT SKA JAG ALDRIG ÅKA PÅ SEMESTER IGEN". "Jaha, typiskt när dom röstar på varandra".

Min topp tre : De senaste årens absolut sämsta vinnare (i kronologisk ordning)

Tanel Padar, Dave Benton & 2XL - Everybody. Estland. Vann i Köpenhamn 2001.
Jag vet inte vad som hände. Det enda som är säkert är att detta var början på det som kom att kallas "den stora Östblockskonspirationen". Och även om jag inte är helt lagd åt det konspiratoriska hållet så kvarstår frågan: hur i helvete kunde den här skiten vinna om inte tack vare en stor maffig öststatskonspiration?

Marie N - I wanna. Lettland. Vann i Tallinn 2002.
Kommer ni ihåg hur Marie N gjorde tre klädbyten i numret? (Nej, Linda Bengtzing var inte först) Från man i kavaj, till tjej i kort klänning, till tangomadame. Kommer ni ihåg låten? NEJ, FÖR DEN VAR SÅ JÄVLA DÅLIG. Jag som har fotografiskt låtminne (definitivt den korrekta benämningen) kommer ihåg följande: "I wanna feel the..nanananananannana..I wanna nananananana..I wanna feel the nanananana..I wanna ananananannaa, ay-ay-ay".

Helena Paparizou - My number 1. Grekland. Vann i Kiev 2005.
Allvarligt talat, jag skiter i hur snygg hennes klänning var och hur bra färgvalet passade henne. Det här är en av de dassigaste charter-hitsen som någonsin entrat tävlingen. Det hjälper inte att de lade in cirka 10 sekunders "autentiskt" grekiskt stråkinstrument, och att hon under de 10 sekunderna låtsades spela på sin dansares oproportionerligt långa hängslen, det här var och förblir en skitlåt. Till skillnad från Marie N's bidrag kommer jag här ihåg texten, till min stora fasa, då den innehåller alla vidrigt dåliga textraders moder: "You're my lover, undercover". Och då har jag inte ens nämnt Paparizous evigt växande överläpp.

Pass på.

Det är Eurovision Song Contest-tema här idag. Som pepp inför den årliga maskeraden vi brukar ta oss för denna kväll har jag gått igenom gamla års bidrag. Varje år klär vi alltså ut oss till valfritt ESC-bidrag, och för att hitta inspiration måste man ju gå igenom både minnesbanken och bildbanken.

Nåja, kvällen närmar sig och jag måste skriva uppsats. Men ESC-tema alltså. Dagen till ära.

Skitliv.

Ursäkta mej, men vilken total jävla skitdag det här har varit. Skit, skit, skit, så långt ögat kan nå. Om jag var hemma skulle jag lägga mej i sängen och dra täcket över huvudet. Om jag hade en BiB skulle jag öppna tappen och placera mej i horisontalläge under den med munnen öppen. Om jag var lagd åt det hållet skulle jag likt Michael Douglas i Falling Down skaffa mej ett automatvapen och låta det tala för mej (alltså känner ni hur jag börjar transformeras till någon sorts gnällkärringarnas superpsykopat a la Columbine?).

Skitfredag, be gone!

Reklampaus.

Varje gång jag ser reklamen för tv-programmet Matchen på Tv4, så låter det som om speakern säger "Idol-hora" när dom presenterar Idol-Ola under uppräknandet av deltagarna.

Kanske inte jättelångt ifrån sanningen? (Nee STACKARS OLA vad har han gjort för ont? Tjaa, sjungit slibbiga ballader i Idol t.ex. Men han är väl ingen hora för det? Kejrå, men det är iallafall roligt. Slut på dialogparentes)

Äkta kärlek, bitches.

Fy fan.

Fy fan för alla er som ligger och sover gott i sköna sängar nu. Fy fan!

Men mest av allt: Fy fan för mej som ännu en gång inte gjort saker i tid. FY FAN.

Nu ska jag äta julknäcke. Julknäcke är min enda vän.

En feting i vattenpipan.

Textremsa of the day:

Grace beklagar sig över expojkvänner. T.ex den haschglade Jeff..

Grace: "..who liked his bong more than he liked me."
Textremsan: "..som gillade sin vattenpipa mer än mig."

Hallå! Kan vi få en knark-konsult till avdelningen! Jag är inget fan av droger visserligen, men t.om jag vet att det är skillnad på en bong och en vattenpipa. Kanske borde textaren skickas till Roskildefestivalen på studieresa?

Rak eller glad?

Det är straight or gay-tema på min tv just nu. Upptäckte häromdagen att kanal5 repriserar realityshowen "Straight eller gay", där singeltjejen Jackie dejtar ett gäng killar och måste luska ut vilka av dom som är straighta och vilka som är gay. Det gör hon genom kluriga frågor som alla handlar om huruvida han rakar sig någon annanstans än i ansiktet, om han gillar att laga mat, om han gråter lätt osv. Gaykillarna har konstaterat att Jackie har världens sämsta gaydar, och dom är väl inte helt ute och cyklar. Dock - SPOILERVARNING - valde hon faktiskt en straight kille i sista avsnittet. Till min stora sorg.

Och idag handlade Ricki Lake om kvinnor som misstänkte att deras pojkvänner kanske var gay. I alla fall utom ett kändes det bara så himla sjukt, typ "han sitter med benen i kors, han måste vara gay" eller "han är så snygg, han måste vara gay". I det enda, enligt mej, tveksamma fallet hade flickvännen kommit in i badrummet, och där funnit sin pojkvän tillsammans med deras homosexuelle vän. Som, när hon öppnade dörren, reste sig upp efter att ha stått på knä framför tjejens pojkvän.. Jag kan gå med på att det gör en misstänksam.

Hursom så fick den sista killen göra ett lögndetektortest, där fick han svara på följande frågor:
1. Har du någonsin blivit upphetsad av att kolla på andra killars nakna kroppar i ett omklädningsrum?
2. Har du någonsin fantiserat om att vara naken på en strand med Brad Pitt?
3. Är du homosexuell?

Allvarligt talat. Vad ÄR det här för frågor? Jag tänder på killar och jag har aldrig blivit upphetsad av att se killar nakna/halvnakna i omklädningsrum. Och jag har ALDRIG fantiserat om att vara naken nånstans med Brad Pitt. Allra minst på en jävla strand liksom. Sannolikheten är större att jag skulle svara ja på fråga tre än på någon av de första frågorna. Men det är klart, alla bögar tänder ju på biffiga jocks och Brad Pitt med sand mellan skinkorna.

Någon som har hört talas om att smaken är som baken? (för stor för att klämma ner i ett par jeans)

Populärkulturella funderingar.

Under min lunchrast har jag funderat på följande:

- Är det bara jag, eller ser Emma Andersson helt plötsligt ut att vara typ 50 bast?
- Är det bara jag, eller känns Bridezillas lite unket och elakt spekulativt? Tacka vet jag Bröllopsfeber.
- Är det bara jag, eller vill man inte bara begå massmord när man hör "Hips don't lie" med Shakira?

Getekul.

Vi är och tittar på getterna i parken på andra sidan gatan. En liten skylt meddelar oss (och alla små knoddar som också är där) att ett av kreaturen fått en liten killing. "Naaaaw", säger jag och pekar på skylten varpå Shaun förskräckt ropar till. Det tar ungefär en nanosekund innan jag inser varför.

Tänk er in i situationen. Du är engelsk. Du är spatserar i parken med ditt hjärtas dam. Ni står vid en liten djurhage. I hagen betar små getter och en liten getbäbis studsar nöjt omkring. Så idylliskt. Ända tills ditt hjärtas dam helt plöstligt pekar på en skylt upphängd på hagen där det enda ord du kan tyda är "KILLING".

Efter att jag snabbt förklarat att det inte skulle begås spontanslakt på de små djuren utan att "killing" är vårt namn på getbäbisar fick Shaun ta några snabba drag på astmainhalatorn och sedan kunde vi fortsätta vår promenad.

My-my-my-myyyyy Winona.

Var trött efter en lång dags jakt på "attiraljer vi har gjort oss av med men som vi är i desperat behov av" och kvällsgrillning på klipporna vid vattnet (blåå blå vindar och vatteeen..), somnade med näsan i en bok som måste läsas ut idag och vaknade till någon gång typ mitt i natten. Tv:n var på. Reality Bites hade precis börjat. Jag kunde absolut inte somna om.

Gud så jag har älskat den filmen! Jag var 15 och tittade på den flera gånger i veckan. Ville bo i en grungig lägenhet i Houston, ville kedjeröka överallt (fast jag inte rökte), ville dricka decaf, ville klä i röd ärmlös tshirt och baggy jeans lika bra som Winona. Ville prata som Winona, ville hångla som Winona (med Big Gulp i handen), ville se ut som Winona. Fast jag har alltid sett mer ut som Jeanine Garofalo än Winona Ryder, så det var ju bara att acceptera genetiska fakta och ge upp den waif-drömmen.


Jeanine i hatt, Winona med gitarr.

Mitt i allt slog det mej. Winona. Det var inte snattningen som förstörde hennes karriär. Det var blonderingen. Övergången från brunett till blondin, från Hepburnsk indie-älva till blond Hollywoodkvinna. En antydan om den där önskan att bara vilja vara som de andra, att vara snygg på samma villkor och bli uppskattad för sin snygghet på samma sätt (erbjudanden om utvik kontra dedikerade hemsidor fokuserade på personlighet och ouppnåelighet). Med blonderingen kom de asdåliga filmerna, typ Mr Deeds och den där med Al Pacino där hon är robot (?) eller nåt, jag kommer inte ens ihåg vad den heter. Hon blev bara ytterligare en snygg, blond skådis som valde halvtaskiga filmer där hennes rollkaraktärer först och främst var snygga, och som tillslut blev tvungen att snatta för att få lite teenage kicks och publicitet.


Åh Winona! <--- VS ---> Eh..vem?

Platform 9 and 3/4.

Okej, den asgamla tanten som bor i lägenheten bredvid (döpt till OBN - old biddy next door) har en specialinstallerad ringklocka som dånar över slätterna när någon ringer på. Det låter som en såndär signal innan någon pratar i högtalare på en tågstation. DING-ding-doooong, next train to Kings Cross Station.. Det hela skulle varit helt okej roande om det inte vore för att folk envisas med att ringa på hennes dörr i arla morgontimma, typ kl 08.00. Och då bara måste man klämma ur sig ett sömndrucket "next train to Kings Cross Station..", hur tidigt det än må vara. Jag tror det kallas tvångstankar light.

Nu har vi iallafall internet hemma, och slipper således smygsurfa på grannens opålitliga nätverk. Hipp, hipp!

Inte road.

Trender är ju inte endast förbehållet mode (cityshorts) och musik (garagerock-boomen), även tv och film drabbas av detta ack så fantasiberövande fenomen. Hur många re-makes ska en biobesökare behöva stå ut med egentligen är en fråga jag ställer rätt ofta. På senare tid har biobesöken varit få, samtidigt som tv-tittandet på "vanliga" kabelkanaler har ökat drastiskt iom flytten (digitalbox-abstinensen). Det betyder att min dag-tv består av tanter (Oprah, Martha, Malou von Siwers), såpor (Dool, 90210) och eftermiddagens race av sitcoms.

Familje-temat har ju hängt med i sitcoms sedan Andra Mosebok ungefär, jag tänker Cosby, Alla älskar Raymond, Huset fullt, Family Ties osv i all oändlighet. De senare åren har väl kompis-temat varit den stora trenden, tack vare serier som Vänner. Och kompis-tema i all ära, men på senare år har en avart av detta tema dykt upp och claimat oproportionerliga mängder sitcom-material. Jag tänker naturligtvis på Snygg Kille/Ful Kille-trenden, senast demonstrerad i "Freddie" på kanal 5. Snygg Kille/Ful Kille-trenden definieras på följande sätt:

- Några killar är kompisar. Minst två, högst fyra.
- En av killarna är brudmagnet.
- En av killarna är inte så snygg och får inga brudar.
- Killarna är kombos eller hänger med varandra så ofta att de inte behöver ringa på dörren när de hälsar på.
- Minst en tjej figurerar i bakgrunden. Hon är ganska snygg. Hon kanske har varit, eller är, ihop med nån av killarna, hon kanske även är granne eller kompis (men inte lika mycket kompis som killarna).

Lägg sedan till ungefär en miljon skämt i varierande form som alla tar avstamp i misslyckade raggningsförsök för den fula killens del, farsliknande förvecklingar med multipla damer för den snygga killens del, och ett ständigt jävla tuppande och snoppmäteri. Med denna extremt o-roliga coctail kan du sedan skaka och mixa fram sitcoms som redan nämnda "Freddie", "Joey", "Two and a Half Men", "Off Centre" och "Tre Vänner & En Pizzeria". Sedan kan du luta dej tillbaka, kaskadkräkas av tristess och lägga ner skiten efter tre säsonger.

Hallå eller!

Samtidigt i Universitetsbiblioteket..

Så sitter jag här med näsan begravd i "The rhetoric of fiction" och klurar på reliable commentary och the author's voice in fiction samtidigt som jag undrar hur i hela världen jag ska få ihop det här. Den ska ju vara klar och kopierad och inlämnad på onsdag kl. 10.00.

Vad
håller
jag
på
med

?


Ett mail ploppar in i inkorgen. Handledare skriver att deadlinen skjutits upp! MED EN HEL VECKA. Dansar en mental glädjesamba där jag sitter, mittemellan en jurist-kille med babyface och en tuggummismaskande ekonomtjej. (Ständigt dessa ekonomer och jurister, känner mej nästan förföljd.)

Äntligen.

Samtidigt i en korridor i Södra Huset..

Har tillslut masat mig till Universitetet och njuter nu av att kunna surfa runt i den elektroniska rymden obehindrat. Blev indragen i en psykologiundersökning som behandlade närminne. Klarade det galant, tydligen. Min teori är att det inte har så mycket att göra med mitt närminne (som faktiskt suger gigantiska elefantballar) utan mer med att testet var utformat på ett sådant sätt som stimulerade den enda del av min hjärna som inte är lite lätt understimulerad; nämligen delen som gör mej till en jävel på ordgåtor. "Du var grym", sade den ena pyskologistudenten. Jag höll med. Sedan bjöd de på godis.

Korridorerna fylls av studenter nu. Har sett 5 cityshorts. Lyssnar på Thåström och känner mej misantropisk bland alla ärtiga ekonomistudenter.

Smygblogg.

Älsklingsdatorn har snappat upp någon grannes trådlösa nätverk, då och då är signalen tillräckligt stark för att man ska kunna ladda en sida. Jag tar det osäkra före det säkra och vågar mej på ett inlägg, det är som rysk roulette alltså. Fast lite töntigare.

Flytten var förjävlig, men tack vare några fina själar lyckades vi få in alla våra pinaler i den nya lägenheten. Väggarna i köket är kissgula, väggarna i vardagsrummet är pastell-kissgula och har stora borrhål. Vi har inga taklampor. Vi har inget köksbord, inga köksstolar, ingen soffa. Sovrummet har inget antennuttag för tv:n. Om tio dagar ska min c-uppsats vara klar. Livet!

Men annars är det bra. Älskar att ha nära till tunnelbanan, har hittat minigolf rakt över gatan och igår var vi och hälsade på ponnyerna som bor bredvid minigolfen. Och så fick Shaun det nya jobbet han sökte.

Vahettere, hoppas att det här funkar nu. Annars får jag testa igen när jag är på universitetet imorrn. Där finns det iallafall garanterad uppkoppling.

Fulsurf.

Hallå. Jag lever.

Klart slut.