Rock n roll lifestyle.

Läser i Aftonbladet att Per-Anton är besviken. Rolling Stones ställer in spelningar, och även om jag kan förstå besvikelsen hos någon som uppenbarligen tycker väldigt mycket om Stones och har sett fram emot, och planerat inför, spelningen så känns det hela lite .. fånigt.

"- Allt var klart, med resa och hotell. Nu får vi avboka tåget, och förlorar de pengarna." Jag kan verkligen förstå att det inte är kul att bli av med pengar man bokat resor och hotell för, men faktum är ju att skälet till att Stones ställer in är att Keith Richards inte repat sig efter olyckan på Nya Zeeland. Det är säkert jättetråkigt att ha bokat resor och boende i onödan, men det är nog fan inte roligare att vara sängliggande efter att ha ramlat ner från en palm. Och det för mej liksom in på pudelns kärna, i hela mitt förvirrande resonemang. Per-Anton, och andra fans enligt Aftonbladet, undrar vad Keith Richards egentligen hade i den där palmen att göra. Själv undrar jag vad Per-Anton och de andra fansen har med det att göra? Om Keith och Bill känner för att supa ner sej och tävla om vem som snabbast kan klättra upp i en palm så borde det väl rimligtvis vara deras ensak? Nej, det är det tydligen inte:

"Det var jäkligt dumt. Det är många som får lida för en fylla."

Observera här att de som åsyftas inte är Keith Richards familj eller hans vänner, utan alla stackars rockälskande män i läderväst som nu inte får dricka ljummen starköl i plastglas och lyssna på Honky Tonk Women för 23:e gången under deras livstid. Det var "jäkligt dumt" av Keith Richards att klättra upp i en palm, ramla ner ur samma palm och sedan vara tvungen att genomgå hjärnoperation eftersom Per-Anton och hans likar missar en spelning. Att en gravt alkoholiserad person genomgått allvarliga operationer till följd av ett fyllepåhitt som gick åt helvete är liksom inte intressant när den personen anses ha en skyldighet att underhålla. När folk har betalat pengar för en biljett, bokat tåg och hotell så förväntas underhållningen vara på plats. Det spelar ingen roll om underhållningens mor dött, om underhållningen ligger på sjukhus eller om underhållningen ligger på rehab - underhållningen är bara ett medel, ett verktyg, något som ska få publiken att må på ett visst sätt. Keith Richards är inte längre en person, utan blir reducerad till en funktion. Om han hade ramlat ner ur den där palmen och brutit nacken och dött så kan jag lova att gubbarna i läderväst hade gnällt och tyckt att det var ju jävligt dålig stil, nu när de hade biljetterna i bakfickan och "Best of.."-skivan på repeat i bilen. Vad sägs om att sluta gnälla och istället satsa på den heliga treenigheten "kåt, glad och tacksam"? Ni ska vara jävligt glada att Keith Richards kunde stå på benen innan olyckan, och borde som äkta fans vara ännu gladare att han inte strök med på kuppen. Att ha sett alla spelningar sedan 1982 är inte en rättighet för dej som Stones-fan, det är TUR. Enligt alla beräkningar, alkoholprofiler och antidrog-kampanjer borde Keith Richards ha dött runt 1982. Med eller utan palm.