Gud så jag har älskat den filmen! Jag var 15 och tittade på den flera gånger i veckan. Ville bo i en grungig lägenhet i Houston, ville kedjeröka överallt (fast jag inte rökte), ville dricka decaf, ville klä i röd ärmlös tshirt och baggy jeans lika bra som Winona. Ville prata som Winona, ville hångla som Winona (med Big Gulp i handen), ville se ut som Winona. Fast jag har alltid sett mer ut som Jeanine Garofalo än Winona Ryder, så det var ju bara att acceptera genetiska fakta och ge upp den waif-drömmen.
Mitt i allt slog det mej. Winona. Det var inte snattningen som förstörde hennes karriär. Det var blonderingen. Övergången från brunett till blondin, från Hepburnsk indie-älva till blond Hollywoodkvinna. En antydan om den där önskan att bara vilja vara som de andra, att vara snygg på samma villkor och bli uppskattad för sin snygghet på samma sätt (erbjudanden om utvik kontra dedikerade hemsidor fokuserade på personlighet och ouppnåelighet). Med blonderingen kom de asdåliga filmerna, typ Mr Deeds och den där med Al Pacino där hon är robot (?) eller nåt, jag kommer inte ens ihåg vad den heter. Hon blev bara ytterligare en snygg, blond skådis som valde halvtaskiga filmer där hennes rollkaraktärer först och främst var snygga, och som tillslut blev tvungen att snatta för att få lite teenage kicks och publicitet.
7 kommentarer:
it's so sad, *sob*, so saaaad, *hulk* *snyft*
(alltså, jag är med dig..)
Hon låg ju faktiskt väääldigt högt upp på min lista då när det begav sig men försvann sedan spårlöst. Först nu har jag fattat vad det var som hände, tackar ;)
Fröken S: Det måste vara nåt speciellt med honom alltså, Adam Duritz i CC menar jag. Han har ju dejtat massa snygga Hollywood-damer. Och han är verkligen asful. Han kanske har..en fin personlighet.
Grus: Åh det var så lite så.
och johnny depp. avundsjukepoängen för johnny depp finns inte på min skala. (jag harj ust sett cry baby. igen.)
haha,jag satt ocksåoch låtsades att jag var winona och bodde i reality bites när jag var femton!!! när min kompis eblev dumpad av sin kille var den enda lösningen på hjärtesorgen att äta halvmicrad gräddglass med krossad choklad och se reality bites igen och igen och igen tills e somnade i mitt knä.
på nåt sätt gillar jag ändå att hon blev lite klåfingrig och sedan bannlyst (på samma sätt som jag gillar att shannon doherty råkar i slagsmål titt som tätt) för det är skönt att veta att hon inte är söt och vän och gullig och smart och bitsk på samma gång på riktigt hela tiden. jag läste nåt om att de faktiskt kommer en film medhenne igen i sommar så jag tror att vi alla snart kommer att önska att vi var winona och bodde i reality bites - även de som hade glömt att de önskade.
Jag gillade också realty bites - men jag kunde inte slita ögonen ifrån Ethan Hawke.
Den killen är fin. Eller som jag brukar säga "en riktig fining".
Samtidigt måste jag vara väldigt imponerad över Stillers regi - han är uppenbarligen en mångtydig man. Som en Zoolander med hjärna liksom. Jag gillade för övrigt även Cable guy.
och jag som alltid ville se ut som Garofalo (orwhatchamaspellit) men hade alltid (ALLTID) hår som Winona. Utom blond.
Skicka en kommentar