Best of 2011: 10

Beth Ditto - I wrote the book

Best of 2011: 9

The Horrors - Monica gems

Best of 2011: 8

Those Dancing Days - I'll be yours

Best of 2011: 7

Brett Anderson - Unsung

Är det rasistiskt att kalla någon för vitryss nu också?

"Så länge Afrikas största land heter Nigeria (vilket betyder "negrernas land" på latin) så är det fullt rimligt att kalla människor med afrikansk härkomst för negrer och negresser. Finns inget nedlåtande i det alls."

Om vi bortser från att Alexander Bard skulle kunna vara ny poster boy för Privilege denying dude när han som vit man avgör huruvida orden "neger" och "negress" bör uppfattas som nedlåtande så är ju detta argument något av det fånigaste jag någonsin läst inom ramen för det jag brukar kalla Lex Negerboll. 

Okej Alexander Bard, om vi utgår från att du har rätt (vilket du egentligen inte har, slå upp t.ex floden Niger) så är det alltså så att eftersom namnet på det största landet på en kontinent betyder "negrernas land" på latin så är det rimligt att kalla alla på den kontinenten för negrer och negresser? Att namnet är latin, och att latin är ett språk som uppstått på en helt annan kontinent, och att landet inte hette Nigeria förrän ett gäng profithungriga Européer beslutade sig för att det var ett lämpligt namn på sin senaste koloni verkar inte ha någon betydelse i argumentationen. Hur jävla historieblind kan man rimligtvis vara? Bards argument är ett skolboksexempel på vita människor som snabbt stämplar alla andra hudfärger än den egna som biologiska undantag. Det är samma funktion som får små barn att kalla den blekt laxrosa kritan för "hudfärgad". 

Kanske är det svårt för någon som ägnat så många år att vara normbrytande att förstå att ett konstant markerande av att utanförskap inte är allas högsta önskan. När Alexander Bard klär sig i en Elizabethansk latexsymfoni och matchar med knallrött helskägg så avviker han från normen på egna villkor. Han hade ett val när han klädde på sig: latexkostym eller jeans och t-shirt. Så vitt jag vet kan vi inte göra likadant med vår hud. 

Best of 2011: 6

Alex Winston - Sister wife

Best of 2011: 5

Kate Bush - Wild man

Best of 2011: 4

Cat's Eyes - Cat's eyes




Bonus: I knew it was over, live. Eftersom kyrkorgel och flickkör passar bra i juletid.

Best of 2011: 3

Wild Beasts - Bed of nails

"Det finns ett ord för folk som använder coitus interruptus: föräldrar."

Läser om p-piller för män och det ointresse som läkemedelsföretagen visar dessa redan framtagna preventivmedel. Hormonreglerande preventivmedel för män existerar alltså i forskningslab, problemet är att läkemedelsföretagen ikläder sig rollen som den mest irriterande killen på festen och helt enkelt VET att män inte är intresserade av dessa produkter. Detta trots att det finns studier som visar att män absolut har ett intresse av en utökad beslutsmakt i frågan om föräldraskapets vare eller icke vara.

Att läkemedelsföretagen väljer att ignorera dessa studier och därmed systematiskt diskriminera män och deras rätt till sin egen kropp är naturligtvis helt sjukt. Det beslutet innebär ju även i förlängningen att det är kvinnan i den heterosexuella relationen som förväntas fortsätta manipulera sin fertilitet via hormonreglering och därmed har det yttersta ansvaret för att förhindra en graviditet. Kondom är såklart alltid ett bra alternativ, men det är väl ingen nyhet att det av olika anledningar slarvas med kondomer? Hallå, ju fler sätt att skydda sig mot oönskad graviditet, desto bättre.
När läkemedelsföretagen dessutom hävdar att p-piller för män inte kan bli en succé pga de biverkningar som pillren kan ge och att det därför inte ens är någon idé att försöka sälja.. give me a break alltså. Hade som preventivmedelslängtande man antagligen självantänt av ilska över detta.

Jag har själv tuggat preventivmedel sedan tonåren och det finns ju onekligen en himla trygghet i att veta att man minimerar risken för babymaking när man inte har något intresse av att bli gravid. Det känns ju helt sjukt att en manlig partner inte ska kunna känna samma trygghet? Att han ska behöva lita på att jag tar mina piller i tid, eller att jag tar dem alls för den delen. Jag tänker också på alla de vänner jag har som blivit på smällen trots p-pilleranvändande. Hade deras partners också haft tillgång till p-piller hade de kanske sluppit göra abort.

Jag undrar lite: var är alla mansaktivister och jämställdister och allt vad för skit de nu kallar sig? De borde ju rimligtvis vara intresserade av att utöva lite lobbyverksamhet i denna fråga. Hur många gånger har man inte hört allt ojande över ondskefulla kvinnor som medvetet ljuger om p-piller och sedan kräver män på underhåll (lol på den klyschan, men det är ju inte JAG som håller den vid liv, om man säger)?! Här har de sin chans att göra något vettigt, i jämställdhetens namn. Ut på gator och torg med er, kräv er rätt!



 (Rubriken till inlägget är ett citat ur en läsarkommentar till en artikel på dn.se)

Best of 2011: 2

Anna Calvi - Desire

Best of 2011: 1

Patrick Wolf - Together

Best of 2011: topp 10

Hatar årsbästalistor. Älskar årsbästalistor.

Som ni förstår är det mycket komplicerat att hantera dessa två motstridiga känslor. Jag tänkte därför i sann KBT-anda ägna mig åt s.k "exponering" och komponera en lista över mina bästa låtar 2011. För att dämpa prestationsångesten som omger allt listande där man outar kulturella preferenser är den helt utan inbördes ordning och befriad från gulligt kluriga små texter om varför det jag postar är bra. Hallå, ni får väl lita på min otvivelaktigt goda smak?

Äntligen: tidning rapporterar om det som inte hänt.

Det här måste ju vara något slags rekord i att inte ha något att skriva om, men att ändå skriva om det.

Sanna Nielsen: "Vi är inte Östersundsbor"
Sanna Nielsen: "Vi är inte vaxdockor"
Sanna Nielsen: "Vi är inte Napalm Death-fans"


Något mer spännande än att Sanna Nielsen INTE är förlovad måste ju ha hänt i nöjessverige?!?!!

Satsuma gif - The revenge!

Satsuma gif MEGAFAIL

Jävla skitplattform som inte kan hantera animerade GIFs.

–" Å det är han som alltid spelar så fint på pianot."

Inte för att vara en förutsägbar svenskfröken eller så, men jag blev faktiskt himla glad när Akademien utsåg Tranströmer till årets litteraturpristagare. Grinade som om det vore lingonveckan när jag läste Åsa Beckmans intervju i DN.

Hon finns med på det familjefoto från en radhustrappa i Västerås från 70-talet som finns med i Staffans Bergstens biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”

Och när jag ändå är inne på att gråta, och på att vara förutsägbar, så kan jag ju utan att överdriva säga att jag fortfarande får det där våldsamma gråtsugen i magen när jag läser (eller hör) Romanska bågar.

Jag finns.

Hörrni, jag finns här. Jag är bara i lite allmän livschock just nu. Jag är så nära att kunna reda ut en massa livsknutar och om jag lyckas reda ut dom så skulle jag kunna få slippa gå omkring med en konstant molande psykosomatisk magvärk. Min hjärna är därför satt i total passivitetschock. Tyvärr innebär det även att jag inte har något att skriva om. Eller, det innebär att jag tror att jag inte har något att skriva om, men det har jag ju. Saker jag skulle kunna skriva om:

• att jag har träffat Effy TVÅ gånger
• att jag har hittat den perfekta Ron Swanson-färgen till mina vardagsrumsväggar
• att jag har börjat på ett nytt jobb
• att min nya rektor var utklädd till Eric Saade och mimade till Popular på förra skolavslutningen (mina förväntingar - skyhöga!!!)

Okej och det här då: skulle vara lite spontan och ba mobilblogga i personalrummet. Nej men då är mottagningen på min nya arbetsplats i paritet med typ Hitlers bunker. Så gick det med det.

Glaset är halvfullt. Kanske halvtomt. Det rymmer hur som helst inga kläder.

Idag tvättade jag fem maskiner tvätt. Det blev nödvändigt efter att jag städat i min klädkammare. Obs. Få ej för dig att jag har en klädkammare värdig suffixet 'kammare'. Det är mer än stor garderob. Utan dörr.

Så skulle jag sortera in all mina nytvättade kläder och insåg att det inte gick. Det var redan fullt. "Jag har för mycket kläder!", tänkte jag först. Sedan insåg jag att det var helt fel. Jag inte har för mycket kläder, jag har bara för få garderober.

Generationsklyftan.

Lillebror: -"Där har vi någon som var ful!"

Jag: -"Vem?"

Lillebror: -"Sångaren i Blur."

Jag: -"VA? Nääej! Jag tyckte han var snygg. Och jag känner INGEN tjej som tyckte att han var ful då när det begav sig."

Lillebror: -"Okej... Han är visserligen inte lika ful som han sångaren i Pulp."

Jag: -"VA F...!!!!!! HAN OCH JAG SKA JU GIFTA OSS!!!"

Far är rar. Mor ror. Grattis, du är svensk!

På Twitter pågår förutom #postaenmix och dagens SJ-debacle även en diskussion om språktest och medborgarskap. Jag kan personligen tycka att alla typer av prov som förutsättning för medborgarskap är en helt absurd tanke. Jag brukar till exempel skratta förfärat när USA:s medorgarskapsprov kommer på tal eftersom att jag är rätt säker på att många amerikanska medborgare skulle få ett IG av gigantiska proportioner på det provet.

I diskussionen på Twitter används ett exempelprov från SFI-D som underlag, denna SFI-nivå ska alltså motsvara den språkfärdighet som krävs för att passera språktestet i medborgarskapsprovet. Här kan ni kika på det. Det är en skrivuppgift som för en vuxen utbildad människa med god språkförståelse av svenska ser enkel ut, men nu är det ju inte den människan som ska skriva detta prov.

En riksdagsledamot diskuterar detta test med följande argument:

"Vem är det som inte på något sätt kan lära sig att skriva ett enkelt brev efter 5 år i Sverige?"

Eh, till exempel en person som är analfabet på sitt modersmål? Jag vet inte om man behöver ha pluggat språkutveckling för att förstå de ganska komplicerade mekanismerna bakom att lära sig ett helt nytt språk. Det är inget man gör i en handvändning direkt, vi pratar liksom inte reseparlör här? Även om man kan "skriva ett enkelt brev" så innebär ett lösande av den här uppgiften även att du har förstått vad du ska skriva om, varför och till vem. Du måste kunna avkoda texttypen och anpassa ditt svar därefter.

Man brukar räkna med att det tar ett nyanlänt barn åtminstone fem år innan dennas språkfärdighet är på en nivå som gör att de kan ta sig igenom skolan på någorlunda samma villkor som ett barn som är fött här. Det nyanlända barnet vistas 8 timmar om dagen i svensktalande miljöer. Tänk dig att istället vara 40 år gammal, att aldrig ha gått i skola och därmed inte ha en grundläggande studievana, inte ens en klassrumskultur att finna trygghet i. Du kanske aldrig har läst ens en vägskylt, aldrig lärt dig skriva ditt namn. Du har av olika anledningar kanske inte ett jobb. Du rör dig mellan SFI och hemmet. Låt mig fråga: när var sista gången ni småpratade en stund med en nyanländ vuxen människa? Tog en liten fika? Nä, trodde inte det..
Lägg till den omvälvande situation du redan befinner dig i, kanske med en familj i släptåg och traumatiska upplevelser i bagaget, och den psykiska stress det med största säkerhet innebär.

För en människa med en liknande bakgrund är det ett stort framsteg att skriva en text som de flesta svensktalande skulle avfärda som otillräcklig. En person som är utbildad i andraspråksinlärning kan göra en adekvat bedömning av en sådan text och hur den visar skribentens språkutveckling, och ändå är det sällan jag hör dessa personer höja sina röster om nödvändigheten av språktest. Det är inte dom som skickar runt ett SFI-prov och avfärdar uppgiften som enkel i förhållande till tid, som om tid var den faktor som gjorde oss språkligt kompetenta. Andraspråksundervisarna vet att språkinlärning är mer komplicerad än så.

Alla som ansöker om medborgarskap är inte invandrade akademiker och det är min fasta övertygelse att språkfärdighet inte är det som borde avgöra huruvida du är välkommen som medborgare i landet Sverige. Man kan ha ett medborgarvärde och ett människovärde ändå. Faktiskt.

Språket och omvärldsuppfattningen, pt 2.

Här kan man se hela scenen, som förutom samtalet om ett av mina absoluta hatord även innehåller en intressant betraktelse över undergroundklubben City Jerks. Det är väl spenderade 7 minuter, på många sätt.

"- Thanks Nick, next time I'm about to go down on a big juicy cock I'll remember: it's all right with you."

Språket och omvärldsuppfattningen.

Like-knappen börjar likea sig själv som svar på all kritik.

Det började med små tecken. Ett oansenligt svar skrivet av mig för några veckor sedan hade helt plötsligt 5 likes. Jag kunde bara minnas att jag sett 1 (nämligen klickat av den personen svaret angick). När jag klickade för att se vilka dessa 4 smyglikeare var, så såg jag bara namnet på den ursprungliga. Curious, very cuuurious (obs, Ollivander-referens, obs)...

And then - this:




Grattis Victor, till en kärnfullt formulerad kommentar - gillad av drygt 2800 personer. Var tvungen att klicka för att se vad som skulle hända, eventuellt att jag hoppades på att Facebook lyckats bryta the time-space continuum eller så. Men nä, det var bara ytterligare ett rop på hjälp och tydligt fall av överkompensation av Like-knappen, som ändå fått utstå onödigt mycket skit tycker jag. Det kan ni ju tänka på nästa gång ni formulerar sarkastiska och föraktfulla kommentarer om den där oskyldiga lilla funktionen :C



EDIT: Svaret som likeats 5 ggr är nu uppe i 46 likes. Something wicked this way comes...

Idag är jag Kathy Beth Terry.

Tyvärr utan Kenny G på taket och Hanson i trädgården.

Gästerna lindades och lades i en krubba.

Det kommer några grabbar hit som ska krubba.
...
Det betyder äta.

Men tack för förtydligandet, Per Morberg. Trodde grabbarna skulle komma för att sova i liten Jesus-säng i stallet ditt.

När verkligheten överträffar Photoshop.

Det här är ju ta mej fan det sjukaste jag sett.

Sam Seaborn is dead! Long live Chris Traegar!

40 är ju det nya 30 såatteh..

What Turning Forty Means to Me

I need to take my pants off as soon as I get home. I didn't used to have to do that. But now I do.

Byt byxor mot kjol och 40 mot 30. Åh herre.

Det där livet kan aldrig bli mitt.

Jag tycker att bilderna hos Niotillfem och Elsa Billgren är underbara. De är en tillfällig tillflyktsort bestående av vintageklänningar, råbiff och perfekta kamerainställningar.

Jag önskar bara ibland att någon kunde fota lika extatiska hemmafester i ett föräldrahem som inte är en etagesexa i Vasastan, utan en trea i Farsta. Att någon visade upp ett välstylat hem hos två nygifta i Hallonbergen. Att en underbar förfest som kantas av bubbel och några omgångar galenpanna kunde få hända i Vårby gård. För bilderna som jag scrollar mig igenom nu kan jag på intet sätt relatera till.

Visst, jag har sett Nio till fem-Sandra blixtra förbi på festival, och jag har bläddrat bland klänningar på Beyond Retro samtidigt som Elsa står några meter bort och plockar bland plaggen på en annan klädstång. Vi delar platser i staden, men vi delar inte liv och förutsättningar. Deras uppväxt i innerstan med föräldrar utan ekonomiska bekymmer har inget att göra med min uppväxt i Solberga hos en sjukpensionerad pappa. Jag försöker inte göra politiska poänger, jag försöker bara dela med mig av känslan att vara så nära, men ändå så jävla långt borta. Deras liv, med spontan Sonia Rykiel-shopping och smakfullt ljussatta karriärer i New York, kan aldrig bli mitt. I teorin skulle jag kanske kunnat bana en yrkesväg som så småningom gör att mina barn kan åtnjuta det som dessa tjejer och deras vänner kan, men jag kommer aldrig spendera semesterveckor hemma i mina föräldrars etagevåning i innerstan. Jag kommer aldrig hålla en bröllopsfest i åttarummare på Östermalm.

Mitt klasskomplex må ha tagit mig till en välmående närförort och ett medelklassigt DINKY-liknande liv. Men min inre förortstonåring, som hade kunnat engagera sig i rituell slakt för en plats på Södra Latin när närhetsprincipen var allrådande, skulle bli så vansinnigt glad om hon kunde få sig till livs en liten ynka bild på en underbar lördagskväll fotad med dyr kamera och redigerad till Paraplyerna i Cherbourg-stadium av en tjej som inte fötts med silversked i mun.

Det hade jag kunnat relatera till utan att de sämsta, onekligen grönt färgade, sidorna av min personlighet hade visat sin fula nuna med jämna mellanrum.

"A voice that was filled with such power and pain that it was at once entirely human yet laced with the divine."

Och om Amy Winehouse skriver Russell Brand en väldigt läsvärd text på sin blogg.

I tread a troubled track

Om Utøya.

Som så många andra med mig har jag också spenderat varma sommarveckor på läger tillsammans med jämnåriga för att diskutera politik och organisation, leka fåniga lekar, bada mitt i natten och frenetiskt fika var tredje timme. Jag har suttit på solvarma trätrappor och gråtit över killar, för att bara några timmar senare diskutera skolidrottens vara eller icke vara sittandes under ett krokigt gammalt päronträd. Jag har skrattat så jag nästan kissat på mig, åkt hem, längtat tillbaka och jag skulle ljuga om jag sa att dessa sommardagar i kollostugor runt om i Stockholms skärgård inte hade påverkat mig. De har hjälpt till att forma mina politiska åsikter, påverkat mitt yrkesval, och antagligen viktigast av allt: gett mig några av mina allra bästa vänner.

Jag har så otroligt svårt att förstå hur sommarlägersidyllen, "min ungdoms paradis" som Jens Stoltenberg sade, kan rämna - ömsa skinn - och bli ett inferno. Rädda små tonåringar som jagas med automatvapen, som luras, "kom hit, jag har något att berätta, jag är polis", för att sedan bli skjutna i ansiktet. Det hade kunnat vara jag, det hade kunnat vara mina bästa vänner, som förtvivlat försökt hitta ett gömställe bland klippskrevor och tallar, som kastat oss i vattnet för att försöka simma till fastlandet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måsta kännas att ligga under två skjutna lägerkamrater med blodlukt i näsborrarna, dödsångest i strupen och det sköra hoppet om överlevnad i hjärtat.



Jag har suttit klistrad framför nyhetsrapporteringen och Twitterflödet sedan i fredags eftermiddag. Jag har läst ögonvittnesskildringarna, för det känns som om jag har en skyldighet att försöka förstå och ta del av det ohyggliga som hänt. Jag har tvingat mig själv att svälja klumpen av tuggade frukostscones, det är svårt att njuta av en frukost när bilder på Utøyas likfyllda stränder kablas ut.

Och samtidigt; livet går vidare. På tunnelbanan pratar folk om fotboll, fester och bad. Själv ska jag om några timmar spela minigolf med några av de vänner jag fann på sommarläger som tonåring. Krama dom lite extra hårt. Försöka slå åtminstone ett hole in one. Och aldrig någonsin glömma hur skört allt är.

Avdelning halvbra men ändå ganska helbra rubrik-kombo

Ett tydligt tecken på att man sett väldigt många avsnitt av Parks & recreation på väldigt kort tid:

man använder "Ron Swanson's office" som referens när man föreslår ny väggfärg i vardagsrummet.

Ziperaller är till salu, morötter likaså. Om detta tvista vi icke.

Du har ju naturligtvis sett dom, du också. Dessa Facebook-banners (eller vattenstämplar) där man gör ett statement via sin profilbild. Jag brukar inte hata på så kallad slacktivism (tycker det är ett ganska trist begrepp, typ "du har en åsikt - men engagerar dig inte PÅ RIKTIGT, FY! DÅLIG MEDMÄNNISKA!". Ba eh jag har jävligt mycket åsikter om det mesta, måste jag engagera mig praktiskt i alla dessa frågor för att dessa åsikter ska vara legitima?), men blir orimligt irriterad på bannern som lyder "Barn är inte till salu". Det är inte åsikten jag irriterar mig på, utan formuleringen. Enter, hårklyveri:

Jag förstår andemeningen, men liksom - jo, det är de ju? Det är väl det som är själva problemet man protesterar mot? Aah, tankevurpan! Barn är till salu. Det tycker jag är dåligt. Det visar jag genom att skriva "Barn är inte till salu" på min profilbild. Men, om barn inte är till salu.. vad protesterar jag då mot? I rimlighetens namn borde väl bannern lyda "Barn ska inte vara till salu". Till exempel. Poängen är att det är konstigt att protestera mot något genom att formulera sig som om problemet inte existerar.

Eventuellt håller jag bara på att långsamt glida in i komplett vansinne. Tack och hej.

Årets fett synd.

Herr Ober, ett styck megalol tack!

Jag berättar lite om min ansiktskräm och hur den luktar.

Jag känner att ett stort problem i mitt liv just nu är min ansiktskräm. Well you don't say, tänker ni nu förstår jag. Låt mig utveckla mitt resonemang:

Har en härlig billig ansiktskräm från Boots som ger mig ett ansikte med hy så len som en bäbisrumpa. Underbart. Jag har svårt att hitta ansiktskrämer, då min hy mest påminner om ett psoriasisdrabbat russin. Min feja är extremt torr. Extremt. Och denna mirakelkräm gör att den är mjuk och gosig som när man var i sin fysiska prime (typ.. 17?). Problemet är bara att den luktar för jävligt. Och den luktar starkt. Faktum är att min ansiktskräm luktar lite som en 15-årig kille som lånat storebrorsans Fahrenheit och i ren testosterondimma stått och sprutat parfym på sig själv oavbrutet i minst 5 minuter. Mmm.

Jag undrar i mitt stilla sinne om Boots har någon tanke med det här? Typ: den må vara billig och bra, men den stinker billig parfym - moahahahaha you can't have it all, ditt snåla fåfänga as!

Så kan det nog vara. Dra åt helvete Boots. Nu går jag och min stinkande feja och lägger oss.

Kul i Fejsboxfeeden:

Jag hade rätt på 10 av 10 ord på iphone-appen Svåra Svenska Ord! Det motsvarar ungefär 2.0 på högskoleprovet!

Hate to break it to you, men.. nej.

Angående korrelationen mellan marshmallowfluff och livskvalitet

Hej bloggen!
Idag satt jag bakfull och jävlig på balkongen. Jag såg ut såhär:

Typiskt deppig tjej.

Ingen mat. Ingen läsk. Livet sög. Det är ju ganska uppenbart om man kollar på bilden. Sedan, mitt i ett tröstlöst skapande av en Spotifyplaylist med Way out west-tema så slog det mig: i kylen står en kvarglömd burk marshmallowfluff. I den hast min sargade kropp lyckades uppbåda tog jag mig ut i köket, öppnade kylskåpsdörren och där, inklämd mellan en bytta hommous och en burk vegansk majonnäs, stog den - min heliga graal.

Medan änglakörer sjöng och Aspuddens alla näktergalar kvittrade sin lycka över hustaken bar jag ut burken till balkongen och med ens hade min livskvalitet ökat med ca 100%. Insikten om detta gjorde mig mycket lycklig, och jag beslöt mig för att hångla lite med burken.

Som kvinna är sexuella handlingar det vanligaste sättet att visa tacksamhet.

Och bums och hurra så gick jag från typiskt deppig tjej till levnadsglad kvinna i mina bästa år:

Peace out.

Klassresa

Just nu får jag betalt för att ligga i en soffa och mästra fem tonåringar som har kökstjänst. Det känns på det hela taget helt okej.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Shir habatlanim!

Ska jag säga en grej jag är trött på? Att varje år runt Eurovision Song Contest tvingas höra någon självutnämnd smart ass på krogen eller jobbet som ba "men varför är Israel med, det ligger ju'nte i Eurooopa, höhö".

Liksom okej att man ifrågasättar Israels deltagande på ett politiskt plan (då bör man rimligtvis ifrågasätta flera länders deltagande visserligen), men på ett geografiskt plan? Kom igen. För det första är det inte direkt det enda landet i tävlingen som inte är europeiskt. För det andra krävs det bara läskunnighet och en rimlig slutledningsförmåga för att förstå att urvalet av tävlande länder inte direkt baseras på just geografisk placering. Att det inte heter European Song Contest torde ju vara en första ledtråd..

Och om det nu är så jävla obegripligt att du måste dryfta detta mysterium år ut och år in med varenda kotte du möter i maj månad kanske du bara ska göra slag i saken och ta reda på det?

Tydligt tecken på 30-årskris

När man läser någonstans att en person blir "ny bla bla-chef och hens mångåriga erfarenhet kommer att.." och allt man tänker är "HEN ÄR JU FÖR FAN BARA TYP 20?! HUR KAN HEN HA MÅNGÅRIG ERFARENHET, HEN TOG JU JUST STUDENTEN?!?!?!?!".

Dels att folk som är tio år yngre kan ha mångårig yrkeslivserfarenhet (alltså jag har fortfarande ingen aning om hur), dels att jag automatiskt antar att någon som är tio år yngre är typ .. jätteliten.

"Life is no Nintendo game"

Förlåt, jag vet att den ska vara djup och att man ska stå och gråtdansa med ciggen i mungipan och drinken i handen och liksom känna igen sig i smärtan, men när Eminem prettorappar en ordvits värdig Kålle å Ada så vill jag typ dö av skämsfnitter:

But you lied again, now you get to watch her leave out the window
Guess that's why they call it window pane

Kom igen liksom.. HAHAHA! Skrattar högt varje gång jag hör låtjäveln.

Ja, var kommer kanadensaren ifrån, Kristin Kaspersen?

"Kanadensaren från... ja, den kanadensiska singer-songwritern."

Kristin Kaspersen introducerar Ron Sexsmith på Nyhetsmorgon. I lol'd.

Where do I begin?

Inte för att mina intentioner är att den här bloggens sorgliga existens enbart ska byggas på screencaps från Aftonbladet eller så, men det är sjukt svårt att inte vandra den vägen när detta är vad som möter mig när jag besöker denna fördömda sida:



Vart börjar man? Med att konstatera att Dolores Umbride tydligen är kommunalråd i Nordmaling nu för tiden? Eller kanske med att undra vems röda hårfärg som kom först - Ulla-Majs eller hennes dockors? Är det rent av en liten Ulla-Maj som Ulla-Maj så muntert håller i sin famn? Kanske kan vi nöja oss med att konstatera att vi inte ens behöver läsa artikeln för att ana oss till Ulla-Majs mörka sidor; det räcker med att se den på väggen uppspikade kulturtantsråttan.

Oavsett så kan jag definitivt konstatera att jag kände mig lättad å mina egna vägnar när jag insåg att det inte var Ulla-Majs frivola approach till mode och make-up som ansågs vara en fara för arbetsmiljön. Nu har jag visserligen inte rött hår längre, men det är väl också i princip det som skiljer mig och Ulla-Maj åt, rent estetiskt.

Vissa blogginlägg skriver sig själva.

Tack Aftonbladet.

Fantasin tryter hos kvällstidningarna.

The Boston Strangler. Son of Sam. The Phantom Killer. The Baseline Killer. The Grim Sleeper. Original Night Stalker. Lasermannen. Yxmannen! Evamannen?

You're going to reap just what you sow.

Måste ju bara älska min mentorselev som tagit på sig uppdraget att facerapea varenda kotte med en dator och ett Facebook-konto som kommer i hans närhet. Vet inte hur många gånger jag loggat in på mitt lärarkonto och läst en märklig status i feeden som det visar sig att han varit skyldig till.

Idag berättade han hur han fullkomligt kastat sig över datorn när hans kusin, som går i parallellklassen, lämnade rummet under en pågående Facebooksession igårkväll. Snabbt som attan skrev han en status om att han satt hemma och chillade i sina bästa rosa tights, tryckte på uppdatera.. och insåg att han var inloggad på sitt eget konto.

Han måste vara den första i världshistorien som lyckats facerapea sig själv.

Tuut tuut!

AAAH! Man blir ju helt GALEN på att Twitter inte fungerar när en gammal klasskompis från grundskolan, tillika 5-barnsmamma, idag fyllt 30 och tackar för gratulationerna på Facebook med statusraden:

Är lyckligt lottad som har en underbar man som gick upp 04:00 imorse bara för att göra en ordentlig frukost åt mig för att sen överraska mig med Laila Bagge örhängen....

Laga mat - a beautiful mind style.

En annan sak jag har lärt mig om bloggande, inte genom chai latte-driven bloggcoachning denna gång utan genom gammal hederlig slutledningsförmåga, är att alla framgångsrika bloggare bloggar om sin mat. Det måste alltså vara ett säkert kort för någon som vill göra succé i det häringa "cyberspace" som alla pratar så mycket om.

Tänkte på det när jag lagade en skönt personlighetskluven middag idag. På ena halvan av tallriken: fetaostsallad. På andra halvan av tallriken: stekt marinerad quornfilé med bea. Hur tänkte jag där? Är jag lite mensig? Drabbades jag kanske av en liten stroke när jag handlade på ICA? Jag vet inte.


Här borde jag naturligtvis posta en bild på denna märkligt komponerade middagstallrik, men en förutsättning för att jag ens skulle kunna skriva detta var att jag åt upp maten. Men man måste ju ändå ha en bild ju!

Därför:

Klassfoto: Melodifestivalen 2011

En extremt klickbar bild, skamlöst stulen från Aftonbladet. Tack Jan Helin!

Den här bilden från genrepet tycker jag är väldigt rolig.

I bildens nav: Swingfly som sitter och blåser på sin nya Mello-tatuering (true story), tröstad av en uppmärksam dam utklädd till showdansande hockeydomare. Till höger om Swingfly en kristen Idol-kille som med händerna fromt knäppta i knät ber för Swingflys tillfrisknande eller kanske lite tender treatment från hockeydansösen. I förgrunden sitter Danny och kollar manikyren, helt omedveten om triangeldramat i bakgrunden. Erik Saade håller antagligen utkik efter ett förbannat syskonpar med efternamn Glenmark som nog har ett och annat att säga honom om upphovsrätt. Eventuellt bevittnar han hur nämnda syskonpar sakta stryper Fredrik Kempe i kulisserna. Och högst upp till vänster tronar Sanna Nielsen likt en självgod elevrådsordförande uppklädd i mosters fräckaste feststass.

Loves it!

Det kom ett brev med posten.

I hallen hittade jag vid hemkomst några kuvert som våra fönsterbytarsnubbar varsamt hade trampat lite på. Ett av kuverten var stort och jag kände trots fotavtrycken genast igen avsändaren som min gamla arbetsgivare Den Stora Turistattraktionen. Jag kände mig lite förbryllad. Varför skickar de post till mig? Jag har ju inte jobbat där sedan sommaren 2009.

Öppnade kuvertet och hittade ett mindre kuvert. Detta mindre kuvert hade ett tryckt emblem som jag kände igen.. mystiken tätnade. Öppnade det mindre kuvertet. Däri låg ett kort:



Och när jag öppnade kortet möttes jag av det här:





Ja. Det är handskrivet. Då kände jag typ såhär:






Ps. Sitter fortfarande på toa och bloggar.

Bildextra: gulliga pingviner och skojzig säl!!!

Gud vad mycket text det blev nu. Har ju lärt mig av självutnämnda s.k "bloggcoacher" att man ska ha mycket bilder när man bloggar. Annars orkar folk inte läsa och då får man inga läsare och inga läsare = inga goodiebags eller gratis sparkdräkter i fleece! Så kan vi verkligen inte ha det.

Därför:

Dessutom...

..så skulle jag verkligen behöva typ en pannlampa anpassad för läsning. Känner att det är ett ofantligt problem att min hjärna verkligen behöver läsa bok, tryckt på papper - ej elektronisk version, för att hitta behagligt sömntempo. Det är visserligen ett problem först när jag ställs inför det faktum att personen jag sover bredvid alltid somnar typ 3 sekunder efter att huvudet landat på kudden och att samma person inte kan sova om det är lampor tända.

Behöver alltså en pannlampa med extremt riktat ljus. Eventuellt med en svart skärm, som kanske fästs på huvudet meddelst hjälmliknande form, som liksom döljer ljuset för min medsovare. Högerställd helst dårå. Någon som har en på lager?

WIndow licker.

Jag vet inte om jag nämnt det (antagligen, typ 347676343 gånger), men jag bor i renoveringsskärselden. När mitt hus ombildades så gjorde folk som nyblivna bostadsrättsägare gör mest: slet ut kök och badrum, satte in nytt, rev väggar och lade nya golv. Sedan sålde de läggan, och in flyttade nästa Sköna Hem-idiot, som typ lade nya golv, villa ha duschkabin istället för badkar och enstaka hyllplan istället för skåp. Kvar satt vi envisa hyresgäster och gnisslade tänder.

Det borras fan ta mej vecka ut och vecka in i detta satans bygge. Och detta i ett icke ännu stambytt hus. Oh. The. Humanity.

Anystörd, nu har det dragits om el (halvlyckat resultat i ärlighetens namn, men låt detta bli material för en annan svada i renoveringshatandets namn) och nu är det dags för alla husets fönster att bytas ut. Topp!

Denna ljuva fönsterenoveringstid inleds med att ett schema för när vilka våningsplan kommer att beröras sätts upp. Jajamän. Vårt våningsplan ska få nya fönster ("Vi arbetar mellan 07.00-18.00" - say whaaaaat?) veckan jag har sportlov. Hur glad? Inte så det störde direkt.

Sedan följer cirka fyra veckor av intensivt borrande, från ca 07.15 på morgonen. Heeelt normalt. Alldeles, fulkomligt urnormalt.

En dag när jag kommer hem ligger en lapp i brevlådan. Det är ett förtryckt brev med handskrivna datum och tider på. Den meddelar mig att eftersom det finns så lite plats i huset måste alla våra nya fönster ställas på vår balkong i väntan på byte. Mm. Där har de stått - i typ två veckor. En annan dag när jag kommer hem, onsdag innan lov, ligger en ny förtryckt lapp med nya förtryckta tider utställd på vårt lägenhetsnummer. Den meddelar oss att fönstergubbarna gärna vill komma och slutföra de fönsterarbeten de påbörjat i vår lägenhet. På fredag. Mellan 07.00 och 18.00. Jag, i min enfald, antar iskallt att de har tagit fel lapp, och att de då menar att de ska komma och påbörja arbetet på fredagen. Två kvällars vansinnesmöblering följer när jag och sambo tar ner gardiner, hittar typ tre oanvändbara lampfötter gömda bakom dessa gardiner och försöker flytta runt möblemanget så att fönstergubbarna har en rörelseradie på cirka två meter, som efterfrågat. Sambo lämnar en lapp till fönstergubbarna om att de helst inte kanske behöver jobba mer än en dag nästa vecka när vi båda har semester och hans mamma är på besök.

Fråga: tror ni att vi, när vi kom hem på fredagkvällen, möttes av ett enda pyttelitet ynka litet jävla nytt fönsterhelvete?

Klart som fan att ni inte tror det. Ni vet bättre än så. Lappen hade de dock tagit med. Sedan har vi inte sett röken av de här tjommarna, men orka möblera tillbaka allt när vi vet att de kommer denna vecka? Nej, det orkar man ju inte. Alltså: bor i kaos.

Idag i brevlådan: en förtryckt lapp som säger att de ska komma och inspektera det supposedly genomförda fönsterarbetet imorgon. Mellan 13-17. Och jag liksom QUÉ? YOU HAVE GOT TO BE SHITTING ME? Liksom, ett: lär er att använda rätt jävla förtryckt lapp. Två: LÄR ER ANVÄNDA RÄTT JÄVLA FÖRTRYCKT LAPP så att denna förkylda subba vet om hon ska förvänta sig tryckluftsborr och arktisk kyla inomhus imorgon mellan 13-17 eller om det bara kommer en soon to be förvånad förman som på 5 minuter kan konstatera att det inte finns något fönsterarbete att inspektera!!!! Är det så mycket begärt?


Och med allt detta vill jag egentligen bara säga: sitter och bloggar på toa. Det enda rummet som går att vistas i är sovrummet och där sover sambon, som hävdar att jag knattrar för hårt på tangenterna (!!). Alltså sitter jag i vårt pyttelilla badrum, som för övrigt inte har ett enda fönster. This is not how I imagined life at 30!

Oh! The humanity!

Allvarligt talat, Vagabond..

...90-talet ringde och bad er dra åt helvete.

Monkey see, monkey do.

Allvarligt talat, den där känslan man får ibland när man tittar på en människa som går omkring och typ.. är, dvs interagerar med andra, och allt man tänker är du är som en jävla apa.

Libyen.

När nyheter om vidrigheterna i Libyen når mig är min initiala reaktion vämjelse. Vämjelse, och någon slags sorg. Sedan börjar jag snabbt bläddra igenom mina klasslistor i huvudet och försöker frenetiskt komma fram till om några av mina elever har libyska rötter.

Öh. Öh. Ha den äran!

Hade så himla mycket att skriva om i helgen, men hann inte då pga underhöll besökande lillebror. Och nu så är det ba.. tomt. Helt tomt i bollen. Återkommer när jag fått en snilleblixt och minns allt det där viktiga jag skulle tycka en massa saker om!

Två psykon - en lägga.

Alltså haha, denna kyla tränger sig inte bara in i min hjärnbark och transformerar mig till surgumma av ohyggliga mått, den har även samma effekt på min sambo.

Det som igår var ett hushåll genomsyrat av harmoni och kärlek (obs ej pga Alla Hjärtans Dag, utan pga helt normala skäl) är idag pms-hyddan gud glömde. Vi lyckas alltså dra igång ett storgräl inom loppet av 5 minuter från att båda kommit hem. Han kom hem och typ exploderade i en skur av subbig attityd, varpå jag genast började försöka trumfa.

Störtskön nivå var det på detta storgräl också! Argumentationstekniken är något som dagisbarn skulle avundas, kan jag meddela. Det avslutades med att sambon gick omkring och ryade om.. ja, jag vet inte vad han pratade om eftersom att jag bara vrålade "YAP YAP YAP YAP YAP" så fort han öppnade munnen tillslut.

Och eftersom min sambo hatar vitlök så har jag nu hämnats genom att laga spaghetti aglio e olio. En extra stor portion. Som jag inte kommer orka äta upp. Och vars tallrik jag inte kommer orka diska ur. På minst några timmar. Mmm...vad synd.

Påminner mig om att jag borde berätta om den där gången jag hämnades hans osolidariska fyllebeteende genom att hälla ut hans coca-cola, gömma Resorben och slänga en hel limpa rostbröd innan han kom hem från en utekväll. Men det spar vi till en annan gång!

Tillbaka till framtiden.

© Irina Werning

Via Lisa Milbergs twitter fick jag nys om det här fotoprojektet. Irina Werning låter människor göra re-makes på sina gamla bilder. Samma ställen, samma kläder och poser, som för tio-tjugo år sedan. Helt fantastiskt, och jag är vanligtvis helt ointresserad av att titta på fotoprojekt på internet. Livar definitivt upp, en iskall mensvärksmåndag med förkylningskänningar som denna.

Rolling in the deep.

Okej, att dela på en kanna lapsang och en leverans kardemummabullar tillsammans med Victor framför en dokumentär om hoarders livar upp lite i denna bistra vintertid. När han snörade på sig kängorna över sina tjocksockar och långkalsonger såg han min vinterdeppiga uppsyn och sade bestämt:

"Nu har nästan halva februari gått. Det är inte långt kvar. Speciellt inte jämfört med hur mycket av vintern vi lagt bakom oss."

Ska skriva ner det på en lapp och ta fram och läsa om och om igen nästa gång jag vill lägga mig ner på golvet och förbanna klimatet för att jag inte kan använda mina favoritskor året runt, vilket lär hända om cirka 10 minuter.

Världens mest utskällda samtalsämne.

Förlåt. Men det här vädret är utmattande på så många plan att det likt en dementor sugit all livslust ur mig. På jobbet är jag surfröken, sen går jag hem och är surgumma.

När det började töa glodde jag deprimerat på gatan utanför mitt hus och konstaterade att den trots flera dagars töväder var täckt av ett decimetertjockt lager is. Sen kom snön tillbaka och då kände jag bara att JAHA NU ÄRE ISTID och då spelar det faktiskt ingen roll om solen skiner - för det är kallt och jag måste stappla så himla långsamt så fort jag ska någonstans och jag är FÖR UNG för att stappla. Fattar ni? Too young to stappla! Så är det bara. Och inga mängder BiB kan övertyga mig om motsatsen.

:C

Tage Danielsson, Martin Ljung, Lena Nyman.

Hasse Alfredsson, Gösta Ekman.

Att fråga den som inte räcker upp handen.

Något jag känner mig oerhört kluven inför, det är klassrumspraktikan kring att svara på lärarens (i det här fallet mina då) frågor.

Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska tvinga elever att prata om de inte vill. Jag har haft alltför många klasskompisar som vittnat om vidrig ångest över att behöva prata under lektioner för att vilja utsätta mina elever för samma sak. Ändå slår det mig ibland att det känns som om jag gör mina elever en otjänst genom att inte fråga även de som inte räcker upp handen.

Jag tänker lite såhär: det finns så många hierarkiska system i ett klassrum, som är så intrikat vävda, att en elevs ej uppsträckta hand lika gärna kan bero på att de faktiskt inte har ett svar eller en fundering att dela med sig av, som att eleven inte känner förtroende nog för klassen eller läraren för att ta lite av sin beskärda taltid. Kanske har de inte självförtroende nog att tro att deras åsikt eller fråga är värd att dryftas?

Jag har via utvecklingssamtal, omdömen och enskilda samtal med elever försökt pusha på känslan av att vara värd att lyssnas på, med varierat resultat. Om en elev som sällan räcker upp handen gör det ser jag alltid till att de får komma till tals, att deras klasskamrater lyssnar och att de får uppmuntran och bekräftelse av mig som lärare. Ändå har jag några elever som sitter tysta som möss. Skulle jag fråga dom ändå så händer det lika ofta att jag får ett svar, som att de skakar på huvudet och undslipper sig ett snabbt "jag vet inte" - som för att få uppmärksamheten mot deras person avledd så snabbt som möjligt.

Det är så jävla svårt att veta om deras ovilja att svara beror på ångest eller på att de vilar tryggt i vetskapen om att någon annan ändå alltid har något att säga, och att de därför lika gärna kan hålla tyst. Låta någon annan hålla låda istället, liksom.

Nu undrar jag om jag gör dessa elever en otjänst genom att låta de som vill svara, resonera och prata göra det? Lär jag mina tysta elever att inta en passiv ställning i livet? Kommer de för alltid sitta på möten och bara knipa och vänta på att pratkvarnen bredvid ska avsluta sin utläggning?

Jag tror att det här är extra svårt för mig att hantera eftersom att jag själv alltid var typ Hermione Granger som ivrigt hoppade på stolen med handen i vädret. Jag älskade att hålla muntliga föredrag och tog mycket plats, muntligt. Jag har svårt att sätta mig in i de tysta elevernas våndor, och mina tysta elever (inte alla, en del) kan inte heller riktigt svara på vad som fattas dem.





Så, vad tycker du?? Var du en tyst elev? Vad hade du föredragit? Hur hade du velat att din lärare hanterade din tystnad i klassrummet? Kan ändamålet helga medlen? Ska jag riskera att sätta elever i en position de tycker är förjävla obekväm och jobbig, för en förhoppning om något sorts genombrott som får dem att sluta vara tysta och ta lite mer plats?

Obs! Vi har såklart inte helklassdiskussioner jämt. Vi arbetar ofta i mindre grupper och par, för att alla ska få tid att samla tankar osv innan vi diskuterar i större grupper. Mina frågor gäller heller inte elever som lider av scenskräck.

Då hjälper inte ens svindyra droppar från Guerlain.

Skön man är när man kommer på sig själv med att ha något som närmast liknar dåligt samvete för att man inte är Härlig Äkta Kvinna. Tänker typ Marilyn Monroe som ba "åh jag sover endast i några droppar Chanel No 5".

Själv sover man i randig stortröja från Monki och skotskrutiga flanellbyxor i färger som inte matchar ens med den grövsta färgblindheten till hjälp.

Men have no fear, fellow suffragettes, ty sedan skärpte jag mig alltså och bara embraceade mitt sunkiga missmatchade urkvinnliga jag.

Som man bäddar får man ligga.

Jag svär, att bädda rent tillsammans med min kille är som att bli tillfälligt inkallad att jobba på gruppboende - med bara en i gruppen.

Liksom hur är det ens möjligt att inte fatta hur ett påslakan fungerar? Vi har haft påslakanworkshop konstant sedan vi flyttade ihop för typ fem år sedan, och ändå står han där som ett jävla mög med händerna i vädret och ba o_O när påslakanshelvetet ska på. Efter fem år hade han äntligen lärt sig tekniken med att stoppa händerna i hålen på den över delen av påslakanet - ja men då slutades det typ säljas påslakan med hål för händerna. Nu blir han helt konfys varje gång han försöker hitta dessa hål som inte finns och står och viftar lite förvirrat med fingrarna och ser typ ut att tänka "Herr Ober, det är något fel på mitt påslakan?".

Själv pendlar jag mellan ursinne och gapskratt när bäddning ska ske. Det är liksom lika jävla utvecklingsstört varje gång. På gott och ont.

Kan själv!

Drag jag hatar hos mig själv: att jag på jobbet jämt tycker att jag gör allt bättre själv när det kommer till planering och administration. Det leder till exempel till att jag sitter och jobbar med schemaläggning och planering inför nationella provet i två timmar - fast att det egentligen inte är mitt jobb. Men om jag låter den person som ska utföra jobbet göra det så blir det:
1) inte gjort i tillräckligt god tid,
2) inte rätt gjort,
vilket gör att allt måste göras om. Och då blir det ännu knappare med tiden. Alltså sitter jag där och pillar och planerar och härjar. Så blir det som det ska. Det är ju helt klart en ond cirkel, men va fan, jag kan ju lika gärna göra det från början som att komma in i ett senare skede och panikartat utöva damage control. Eller?

Själv är bäste dräng. Det vet Mr Darcy, och det vet jag.

Annan sjuk grej: min kollega ba "ja men du ska ju vara så duktig jämt", med ett tyst "hur tror du det får oss att framstå?" som underförstådd följdfråga. Som att det liksom är något fel med det? Typ att jag är någon sorts megastreber till duktig flicka som sliter ihjäl mig för att impa på rektorn/elever/kollegor/livet. Ba eh ursäkta att jag vill göra ett bra jobb och ha vettig och genomtänkt undervisning? Fattar att det får vissa kollegor att framstå i dålig dager, men ska jag liksom växla ner och ha sämre undervisning bara för att de inte orkar planera? Skullente tro det va.

Jag, en periodare.

Något som kanske inte var helt klart innan, men som definitivt blivit det den senaste veckan är mina tendenser att bli helt uppslukad av till exempel filmer, böcker, artister och personer. Dessa perioder kan vara olika långa, men är alltid extremt intensiva. Helst vill jag bara sitta hemma, ensam, och googla/läsa/kolla/lyssna utan några övriga kontakter med omvärlden, men det går ju inte riktigt. Istället blir jag extremt disträ och har svårt att hålla igång samtal utan att försöka styra in dem på något som går att relatera till min pågående besatthet. Det är som att min hjärna måste få tugga klart, innan den sväljer och går vidare till nästa matbit. Ju mer intensivt jag kan fokusera på att tugga, desto snabbare går det.

Eh. Det jag egentligen ville ha sagt med det här är att det eventuellt kommer ett till Austeninlägg eller två. Är alltså inte komplett galen. Har bara inte tuggat klart än.

Skräphögen folkbildar: Inbjudare

I egenskap av Person som arbetar med tonåringar känns det som min plikt att hålla alla er gullestofiler uppdaterade med det senaste i korridorstugget. Vi går ut starkt med min personliga favorit: inbjudaren. Om man googlar säger Wiktionary såhär:

1. (slang) person som inbjuder sig själv till något, vanligen andras samtal

Men begreppet är vidare än så och kan även innebära en person som bjuder in andra och liksom serverar den kommande dissen på silverfat. Ett aktuellt exempel är det här kommentarsfältet hos Liza, där vi har flera inbjudare. Dels jag, som hetsar på det anonyma trollet och lägger mig i utan att delta i den faktiska debatten (for the lulz liksom), dels då trollet som genom sina debattinlägg är största inbjudaren och bara ber om att få ett verbalt kok stryk.

Om man är större än den största inbjudaren, då kan man vara något så fint som "inbjudarnas inbjudare". Inbjudarnas inbjudare stötte jag först på i en kommentarstråd under en f.d elevs nya profilbild på Facebook. Den före detta elevens kompis skrev följande:

"HAHA mamma stod bredvid mig när jag kolla på den här bilden (fråga mig inte vrf men hon e ju inbjudarnas inbjudare..).."

Fortfarande osäker på uttryckets användningsområde? För vidare referens till denna maxade version av uttrycket, se #Birrogate. Den missförstådde misantropen som nu tvingas i landsflykt är själva definitionen av inbjudarnas inbjudare. Gapar, ryar, rasar och fnyser åt vitt skilda saker som Pride, abort och östeuropeiska män och målar med bredaste penslarna i sina krönikor och debattartiklar för att sedan gråta ut i media när han stöter på mothugg och missnöje. Man vill ju ba ta tag i hans ansikte och ömt fråga "men Marcus, fattar du inte att du är inbjudarnas inbjudare? Ingen bad om din åsikt om Pride..". Tror i och för sig inte att det skulle hjälpa, vilket verkligen befäster hans status som inbjudarnas inbjudare.

Andra uttryck och begrepp vi ska attackera i denna folkbildande serie med bloggposter är "kryddare" och "uzuik". På återseende!

Mr Darcy i den berömda badscenen; inbjudarnas inbjudare. Fast av en mer sexuell karaktär.

Emma Thompson

PS. Förutom genidraget att casta Alan i en s.k romantic lead så verkar ju faktiskt Emma Thompson vara rätt jävla smashing helt i sin egen rätt. Intervjuer med henne, i tidningar eller på tv, är så späckade med minnesvärda citat att man får hjärnblödning av ren och skär fabulousness.

"As far as I can see, from Sharon Stone's love scene in Basic Instinct, they molded her body out of tough Plasticine. She was shagging Michael Douglas like a donkey, and not an inch moved. If that had been me, there would have been things flying around hitting me in the eye".

Och nu tillbaka till Alan..

Va? Har du kommit för att skjutsa mig till jobbet? Fett gullig du är!

"Willoughby... Willoughby... Willoughby..."

Nu ska jag bjussa på lite Austenporrkuriosa som tills igår gått mig helt förbi: Emma Thompson, världsabästa Eleanor i Sense & Sensibility (även geniet som gjort screenplayen till denna toppfilm - okej hon kunde väl slängt in en nakenscen med Al.. äh, det va inget) är liksom gift med... *drumroll*... Greg Wise... det vill säga... *drumroll*... Willoughby!!! Är inte det rätt fantastiskt så säg?

"Alan Rickman fucks women with his voice"

Om jag vill att en ridstövelbärande Alan Rickman ska läsa Shakespeares sonetter för mig?
-Does a chicken have an ass?

Vissa söndagar kräver Alan Rickman i allmänhet och andra söndagar kräver Alan Rickman som Colonel Brandon i synnerhet. Cue Sense & sensibility. Mm, Alan. Det ska medges att jag har en närmast osund vurm för män i regency era attire, så måhända är mitt omdöme något grumlat - men det faktum att Alan till och med var djuriskt stilig iförd svarta tights och svart fluffskjorta (vem hade kunnat ana att Sheriffen av Nottingham shoppade på Weekday?) i Robin Hood: Prince of thieves tyder ju ändå på en viss inneboende karisma. Men tänk ändå vad ett par ridstövlar kan göra för en outfit.. *modeblogg*

Sedan är det ju rösten. Dustin Hoffman och Alan Rickman är mina bästa röster. Åååh kan lyssna på de däringa gubbarna hele långe dagen. Spelar absolut ingen roll vad de pratar om, bara de pratar. Skulle gladeligen lyssna på Alan Rickman läsandes ur en instruktionsbok för diskmaskiner om det erbjöds för ingen låter som Alan, trodde jag - tills jag stötte på det här klippet från ett avsnitt av QI:

Kastar ett mindre berg i hyresrätt gjord av glas.

Ville bara säga att jag hatar alla jävla gnällrövar som bara ska gnälla jämt och inte bara kan ta det lite jävla chill och ba älska sin nästa and all that jazz.

Afghan Wigs.

Fråga: hur kommer det sig att folk som "måste" bära peruk ofta bär så himla konstiga peruker som ser så uppenbart perukiga ut?

Jag brukade åka buss tillsammans med en tant som var rätt gammal. Hon hade nog blivit tunnhårig och bar alltid peruk. Grejen är liksom att hennes peruk såg ut som ett dammigt roadkill. Med en enorm platt virvel, som alltid satt på lite olika ställen beroende på dagsform. Jag undrade alltid om det hade skadat tanten att kamma peruken lite då och då? Någon gång satt ett gäng tjejer i de yngre tonåren på bussen, och de hade uppenbarligen käkat en tallrik glosoppa till lunch så som de stirrade på stackars peruktanten. Men who can blame them? Hon var lång, lätt ostbågeformad, iförd en lång ljusgrå täckkappa, ett fuchsiarosa läppstift målat upp till öronen, enorrrrrma solglasögon och ett roadkill vilsamt balanserade på huvet. Typ transande totempåle. Klart som fan att tjejerna glodde.

Innan tanten gick av fräste hon argt "JA det är en peruk" till de gloende tjejerna. Ba eh, ja, det är tämligen uppenbart för samtliga närvarande? Typ skaffa en ny peruk som faktiskt ser ut som hår som någon gång suttit på en människa om du tycker att det är jobbigt att folk glor? Bara ett tips i all välmening.

Så idag i Liljeholmen går jag förbi en kvinna som står och rotar i innerfickan efter något. Jag blev helt paralyserad av hennes peruk. Den var sådär dammigt gråbrun och halmig och konstig. Den såg inte klok ut. Och ja, jag fattar att peruker är dyra men HUR stor kan prisskillnaden vara mellan en peruk som ser hyfsat diskret ut och en som gör att man ser ut som Rulle?


Om man har andra ekonomiska prioriteringar i livet än en peruk som faktiskt ser ut som hår - är det inte smartare att bara skita i att ens slösa några pengar alls på peruken då och glida runt utan hår? Jag menar, folk kanske tittar om du inte har hår - speciellt om du är kvinna - men jag garanterar att folk tittar ännu mer om du utger dig för att ha hår som över huvud taget inte ser ut som hår.

Tur att läraryrket är, s.a.s, isolerat ibland.

Engelska med år 9. Rättar uppgifter i elevs övningsbok. Hans vänner hetsar rättningen och hoppas på att han ska ha många fel, eftersom att han är klar först. Eventuellt drabbas jag av en tillfällig släng Tourettes?


- "Uh-oh, looks like she's doing a looooot of marking with that red pen!!"

- "I'm not actually marking your assignment. I'm just drawing a Big. Red. Penis in your workbook."



Kanske en mini-stroke?

Ps.

En liten påminnelse till mig själv såhär på kvällskvisten:

- Sluta dricka vatten efter kl. 19.00.

Kan. Inte. Sluta. Kissa.




:C

Det är liksom mörkt i den där källaren?

Klockan är nu 23.30. Jag har lektion med ett gäng sjövilda 12-åringar kl. 08.00 imorgon bitti och ska sedan undervisa och arbetslaga till cirka 16.30. Sedan ska jag åka och vara quizmaster på Pet Sounds resten av kvällen, direkt från jobbet utan att passera Gå.

Så varför sitter jag då HÄR, i soffan, och MÅLAR NAGLARNA i någon sorts avancerad fransk manikyr i färgerna greige och elektriskt blå istället för att till exempel sova som en liten gris?

Ja. Det kan man ju verkligen fråga sig. Jävla patriarkatet!!!!!

Brummelibrum vem lufsar där?

Mina nior såg extremt skeptiska ut när de klev in på första svensklektionen efter lovet och såg texten till Mors lilla Olle på whiteboardtavlan.

Mina nior såg om möjligt än mer skeptiska ut när jag högt deklarerade att vi skulle lyssna på denna odödliga dunderhit från dagis och drog igång cd-spelaren.

Men fram emot andra versen så satt de där, alla mina tuffa tonåringar, med fåniga leenden i ansiktet och ett skönt blåbärsgung i kroppen, ty ingen kan motstå Alice Tegnér. Det får nu anses vara bevisat.

I can has RAGE?

Alltså känslan när man har suttit och fört in hela årets CSN-betalningar, manuellt, månad för månad, på internetbanken och man klickar på spara. Och så ba dör internetuppkopplingen.

Den känslan.

Been looking for a saviour in these dirty streets.

Jag älskar Little earthquakes och har gjort det ända sedan jag hittade den i mammas skivhylla när jag var typ 12. Tori alltså. Vilken hjältinna. Så.. ja.. mycket. På alla sätt. Hon har varit ställföreträdande mamma, syrra, bästis och kanske till och med alter ego med den här skivan. Little earthquakes är liksom trygg, på något sätt.

Töväder.

Det faller ner snösjok stora som isflak från vårt hustak. 'BRAAAAAAAAAAAK', låter det med ojämna mellanrum och jag blir så skraj att jag har gjort följande i ren chock:

• Pruttat
• Vält ut en skål med grönsaksstavar
• Högt utbrustit "nej nu JÄVLAR" i min ensamhet

Cue: mitt liv är en pilsnerfilm.

Tur man har ett par gummistövlar i alla fall. Synd att man inte har en hockeyhjälm.

Tittarstorm! Tittarna rasar! Tittarna sågar!

Det finns inget härligare än en riktigt tittarstorm, om du frågar mig. Älskar att folk blir så upprörda och indignerade över för samhället urviktiga saker som klädesplagg, sketcher och cirkusnummer.

Nu senast rasar det tydligen en tittarstorm med anledning av Andreas Weises "sexskämt" i gårdagens Let's Dance.

Andreas Weise går över gränsen för vad som är etiskt försvarbart,

rasar signaturen Nina.

Själv spanade jag in reprisen till mitt frukostägg och skämtet gick mig helt förbi. Alltså jag såg att alla skrattade och torkade sig i ögonvråna sådär som man gör när någon bara sagt något som är för tokigt, men jag kunde inte dra mig till minnes vad som faktiskt sagts. Tur att Aftonbladet rapporterar om tittarstormen och bistår med det aktuella klippet då!

Så, vad säger Andreas Weise som orsakat sådan raseri bland tv-tittarna? Låtom mig förtälja! Med anledning av kommentaren från Tony Irving där han bad Weise att hålla munnen stängd när han dansar replikerar Andreas att han är lite förvånad över att Tony vill att han ska stänga munnen.

Du kanske väntar på själva sexskämtet nu? That's it! Varken mer, eller mindre.

Det är ju inte utan att man undrar hur signaturen Nina lever sitt liv, när detta är att gå över gränsen för vad som är etiskt försvarbart.


EDIT: Så jäkla kul när man kollar artikeln med bildetexten "Här hör de snusket - hela juryn baxnar efter Andreas Weises fräcka sexanspelning till Tony Irving" under en bild på en tjoande jury, och Weises avbön där han säger att skämtet var plumpt och gick över gränsen. Man skulle ju kunna tro att Weise dansat fram och smackat snoppen i ansiktet på någon av jurymedlemmarna, minst.

En helt vanlig tv-tablå i juletid.

Vi spenderade julhelgen hemma hos min farmor och satt och spanade i tv-tablåerna efter något lämpligt tv-program som skulle passa alla närvarande. Hittade följande glada överraskning:



Buffy the vampire slayer OCH Ghost whisperer! Spik, som mina elever brukar säga.

Return of the living dead.

Välkomna tillbaka!

Det här känns ju härligt retro, lite vintäsch sådär. Någon gång i livet kanske jag drabbas av s.k "tekniskt kunnande" och får ordning på att importera inläggen från Folkvett. Men låt oss inte oroa oss över det nu. Uppdatera era RSS-flöden och era länklistor och låtom oss tillsammans börja om på nytt, genom att återvända till det gamla, detta nådens år 2011.

Opa!

Testing 2

Testing

Tänk om