Hon finns med på det familjefoto från en radhustrappa i Västerås från 70-talet som finns med i Staffans Bergstens biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”
Och när jag ändå är inne på att gråta, och på att vara förutsägbar, så kan jag ju utan att överdriva säga att jag fortfarande får det där våldsamma gråtsugen i magen när jag läser (eller hör) Romanska bågar.
1 kommentarer:
Min pappa tog mig och min syster på en Tranströmer läsning där Tomas Tranströmer spelade piano och Krister Henriksson läste hans poesi och sen satt han mitt emellan oss medans vi grät som två vattenkannor. Kanske det bästa familje kulturupplevelsen någonsin.
Skicka en kommentar