Jag svär, att bädda rent tillsammans med min kille är som att bli tillfälligt inkallad att jobba på gruppboende - med bara en i gruppen.
Liksom hur är det ens möjligt att inte fatta hur ett påslakan fungerar? Vi har haft påslakanworkshop konstant sedan vi flyttade ihop för typ fem år sedan, och ändå står han där som ett jävla mög med händerna i vädret och ba o_O när påslakanshelvetet ska på. Efter fem år hade han äntligen lärt sig tekniken med att stoppa händerna i hålen på den över delen av påslakanet - ja men då slutades det typ säljas påslakan med hål för händerna. Nu blir han helt konfys varje gång han försöker hitta dessa hål som inte finns och står och viftar lite förvirrat med fingrarna och ser typ ut att tänka "Herr Ober, det är något fel på mitt påslakan?".
Själv pendlar jag mellan ursinne och gapskratt när bäddning ska ske. Det är liksom lika jävla utvecklingsstört varje gång. På gott och ont.
måndag, januari 31, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Haha annars brukar ju engelsmännen ha det lättare med ickehålsvarianten - det är ju den de har där! En variant var tydligen att krypa in i påslakanet, alternativt hänga det över sig som ett spöke med utsträckta armar och ba, "pass the duvet"...
hahaha! det här otyget med hålfria påslakan är vanligt i usa, blev jag obehagligt varse om under min vistelse. ägnade ett halvår åt spöktekniken, innan jag kom på "man kan juh vika!". jättemycket svårare om man är en.
Jag har haft världens mest tråkiga dag, innan jag hittade din blogg. Nu läser jag inlägg efter inlägg och kan inte sluta. Det här inlägget fick mig att garva högt, så högt att min man kom ut och undrade vad det var frågan om. Men det kunde jag ju inte förklara - han är ju precis likadan!
men guuuuuud det är samma för mig! och vad är grejen med att han inte fattar att det är äcklgt att inte byta lakan? om inte jag pushade skulle han nog sova i samma år efter år...
Skicka en kommentar