måndag, juli 25, 2011

Det där livet kan aldrig bli mitt.

måndag, juli 25, 2011
Jag tycker att bilderna hos Niotillfem och Elsa Billgren är underbara. De är en tillfällig tillflyktsort bestående av vintageklänningar, råbiff och perfekta kamerainställningar.

Jag önskar bara ibland att någon kunde fota lika extatiska hemmafester i ett föräldrahem som inte är en etagesexa i Vasastan, utan en trea i Farsta. Att någon visade upp ett välstylat hem hos två nygifta i Hallonbergen. Att en underbar förfest som kantas av bubbel och några omgångar galenpanna kunde få hända i Vårby gård. För bilderna som jag scrollar mig igenom nu kan jag på intet sätt relatera till.

Visst, jag har sett Nio till fem-Sandra blixtra förbi på festival, och jag har bläddrat bland klänningar på Beyond Retro samtidigt som Elsa står några meter bort och plockar bland plaggen på en annan klädstång. Vi delar platser i staden, men vi delar inte liv och förutsättningar. Deras uppväxt i innerstan med föräldrar utan ekonomiska bekymmer har inget att göra med min uppväxt i Solberga hos en sjukpensionerad pappa. Jag försöker inte göra politiska poänger, jag försöker bara dela med mig av känslan att vara så nära, men ändå så jävla långt borta. Deras liv, med spontan Sonia Rykiel-shopping och smakfullt ljussatta karriärer i New York, kan aldrig bli mitt. I teorin skulle jag kanske kunnat bana en yrkesväg som så småningom gör att mina barn kan åtnjuta det som dessa tjejer och deras vänner kan, men jag kommer aldrig spendera semesterveckor hemma i mina föräldrars etagevåning i innerstan. Jag kommer aldrig hålla en bröllopsfest i åttarummare på Östermalm.

Mitt klasskomplex må ha tagit mig till en välmående närförort och ett medelklassigt DINKY-liknande liv. Men min inre förortstonåring, som hade kunnat engagera sig i rituell slakt för en plats på Södra Latin när närhetsprincipen var allrådande, skulle bli så vansinnigt glad om hon kunde få sig till livs en liten ynka bild på en underbar lördagskväll fotad med dyr kamera och redigerad till Paraplyerna i Cherbourg-stadium av en tjej som inte fötts med silversked i mun.

Det hade jag kunnat relatera till utan att de sämsta, onekligen grönt färgade, sidorna av min personlighet hade visat sin fula nuna med jämna mellanrum.

8 kommentarer:

Emelie sa...

Exakt så har jag känt, utan att riktigt kunna sätta fingret på det!

Den där Jenny sa...

Men du? Fy fan vad bra skrivet. Nu älskar jag dig för evigt, bara så du vet.

Johanna sa...

Emelie: Skulle säkert kunna gräva ner mig ännu mer, men frustrationen tog över :)

Den där Jenny: Tack! Underbart :D

Linda sa...

Nämen! Samma overklighetskänsla som jag inte kunnat sätta fingret på.

Dock en härlig verklighetsflykt!

Johanna sa...

Absolut, Linda! Det håller jag med om.

Sarah Svedin sa...

Johanna, jag har säkert lämnat kommentar i samma syfte tidigare men maaste säga det igen; du skriver saa otroligt bra! Känner igen mig i det mesta av det du skriver om och har läst bloggen i flera aar. Tycker det är extra roligt att faa läsa anekdoter fraan Aspudden - min barndoms 80-talsförort!
Sarah

Johanna sa...

Sarah, tack så himla mycket!!

Kajsa sa...

Håller med dig till 100 procent! Det roliga är att jag för en timme sen läste upp inlägg fr. både niotillfem och Elsa Billgrens blogg då vi hade precis samma diskussion. Det är jättefina bilder etc men ibland blir jag illamående av dessa livsstilsbloggar som alla förmedlar precis samma liv: 30 % bilder på "bästa Fredrik" och "finaste vännerna" som alla har rött läppstift och vintagekjolar om tjejer och stråhatt och uppkavlad frottéskjorta el urtvättad t-shirt om killar, 20 % närbilder på mat som hemmagjord tomatsås, parmesan eller nyplockade blåbär - aldrig fiskbullar, 20 procent outfitbilder på vintagekläder el dyra designkläder (samt en och annan topp från h&m som alibi) och resterande 30 % bilder på aktiviter såsom spela yatzy på någons lantställe på Gotland, ha picknick med macarones, dansa på hippt uteställe eller äta hembakt bröd på balkongen. Gud vad jag längtar efter att se lite bilder på en sunkig plastmatta i badrummet el en trist tv-kväll!