Vett och etikett.

Under lektionens sista skälvande minutrar satte jag mig resolut på salsgolvet för att komplettera mina koreografianteckningar. Jag fick snart sällskap av Långa Kvinnan Som Ofta Är Naken I Omklädningsrummet som ville kika lite på mina anteckningar och därmed komplettera sina egna. Snart uppstog ett problem: hon hade ingen penna. Jag lånade gladeligen ut min och hjälpte henne sedan att reda ut vad i hela friden "Refrängsskutt", "4-stegen" och "Saiidisteg med armar i båge åt sidan" egentligen betydde. När vi var klara och nästa klass började drälla in hamnade vi i det kritiska läge man oundvikligen hamnar i när man lånar ut en penna till någon: skulle hon komma ihåg att pennan hon höll i handen var min?

Av någon anledning finner jag mig ofta i en situation där personen jag lånar ut en penna till helt sonika glömmer bort att pennan är just min. Det som alltid gör mig perplex i situationen är hur man tacklar detta problem (som har potentialen att bli ett kostsamt sådant), för vad man än säger eller gör så blir det jätteknäppt.

I grunden har man väl två val, antingen säger man till eller så gör man inte det. Ponera att man säger till, hur säger man till utan att få någon av de inblandade parterna att känna sig korkad/förlägen? Antingen framstår personen med min penna som dum, eller ännu värre - tjuvaktig, eller så framstår jag som en riktigt snålis. För om jag nu säger till så är timing av största vikt. Säger jag till för tidigt = "jag litar inte på att du kan skilja på mitt/ditt", säger jag till för sent = "jag lät dig gå iväg med pennan och får dig nu att framstå som ett pucko". Det här bereder mig så mycket problem att jag för det mesta bara står kvar som ett fån och ser hur personen går iväg med min penna i handen/fickan/väskan och det blir faktiskt rätt kostsamt i längden (alltså jag är ju ändå student). Min lösning på problemet är att alltid ha en sopig penna med mig som jag erbjuder när någon vill låna, hur jävla sorgligt är inte det? Men sedan hamnar jag i situationer som denna, när jag faktiskt bara har en penna med mig och den gillar jag rätt mycket, då blir min dag helt plötsligt oerhört problematiskt. Så jag skulle en gång för alla vilja veta, vad är det bästa att göra när någon har lånat ens penna och sedan glömmer att lämna tillbaka den?

Magda Ribbing, I need you.

Mission: Possible

Tonight's mission: get shitfaced.

Sex, lögner och folktandvården.

Jag är sämst på att avsluta relationer. Inte känslomässiga relationer, det är väl bara att sluta ringa (haha!), utan kund/leverantörsrelationer. Kan för mitt liv inte ringa upp t.ex ett telefonbolag eller en internetleverantör och säga upp tjänsten, jag vet inte varför. Jag är absolut inte konflikträdd sådär i vanliga livet (det som inte utspelar sig i telefonköer), men jag tycker att det är skitjobbigt att bli ifrågasatt av någon liten parvel i kundtjänst som inte bara kan acceptera ett vanligt jävla nej.

Därför är det nu med stor ångest jag kokar ihop världens plan för att kunna stövla upp till min privattandläkare som jag gått till de senaste 15 åren för att be henne att sluta skicka kallelser till mig. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga "hörrudu, jag är inte intresserad av att gå till en tandläkare som tar 750 spänn för en vanlig undersökning, som debiterar om man inte avbokar två dagar före och som skickar kallelser trots att man sagt att man ska återkomma för att boka tid för att slippa bli debiterad när brevbäraren bestämmer sig för att ge min kallelse till någon stackars granne". Det skulle vara enkelt. Istället kommer jag säkert ljuga mig blå i ansiktet och hävda mycket mystiska skäl till detta beslut. Jag drar mig inte för att hävda att jag ska flytta utomlands, så illa är det. Den ursäkten har jag för övrigt använt för att avsluta ett gymmedlemskap en gång.

Så, ingen mer privattandläkare, nu ska jag progga loss med folktandvården istället.

Father Figure-håret.

Idag fick duktiga Disa sätta saxen i mitt förjävliga hår vilket resulterade i att jag nu ser ut som den asheta tjejen i videon till George Michaels Father figure (hans bästa låt! men tveksam text! men bra låt!) Allt som behövs för att vi ska vara i princip samma person är typ att jag färgar håret svart, växer 20 centimeter, går ner 20 kg i vikt, och hånglar med en closet homosexual.



Gud vad snygga dom är när dom stampar fram på catwalken under första refrängen. Bah POW POW POW klackarna ner i golvet till gospelkörens i will be your preacher teaching anything you have in mind.

Sedan sist.

Sedan jag skrev det förra inlägget har jag: ätit en banan, sovit, ätit fem mariekex, varit på toa, öppnat balkongdörren. I den ordningen. Alltså på fyra timmar. Nu är det fan jag som duschar och styr upp det här. Är så hungrig att jag skulle kunna .. äh jag kom inte på något. Är för hungrig.

Ge mej lite sprit och ett villigt fruntimmer.

Kära livet,
hur är det meningen att jag ska hinna med saker?

Måste plöja fyra avsnitt av Rome som inte hunnits med (nytt avsnitt ute idag, dessutom), två avsnitt av Dexter (helst innan torsdag, för då blir det tre) och sedan var det de där två avsnitten av The Riches som jag tänkte försöka mig på också. Tydligen har jag även något som kallas för skola och en extremt ostädad lägenhet som i sin tur är i extremt behov av lite nya bokhyllor och ett balkongbord. Vore även bra om jag hann med att skriva de där artiklarna och öva lite på koreografierna.

Jag orkar inte ens duscha, för det är så jävla stökigt och jobbigt och ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Är det ok att gå på BiBen vid 9-snåret på morgonen eller?

Akut härdsmälta.

Alltså jag DÖR. Det här har sån otroligt hög popkulturell bizarro-faktor.

Don Bennechi uppträder på Förkväll. Jag tänker instinktivt: Lever han? Har han fått släppa en skiva? Han sjunger jättedåligt! Alltså verkligen jättedåligt, som en karaokeamatör som alla garvar åt för att det är så falskt.

Faktaruta: Don Benechi är nog mest känd för att ha varit ihop med Angelique Widengren som var den andra tjejen med jättehår i Sound of Music (bandet som Nanne och Peter Grönwall hade, stora på 80-talet med hits som "Alexandra" och "Eldorado"). Det säger en hel del om hur framgångsrik hans musikkarriär varit.

Dessutom: Killen som spelar jättesynthesizer i bakgrunden var med i en av de bästa dokusåporna som någonsin producerats i Svensk Television, Villa Medusa. Ett gäng idioter bodde i ett hus på annan ort (alperna, kanarieöarna osv) och försökte skaffa jobb och försörja sig under några månader. Det söps, bråkades och intrigerades så till den milda grad. Ett år befann sig ett gäng i typ Västindien, på ön Bequia. Bland alla deltagare minns jag bara en, en snubbe som var taxichaffis by day och hårt arbetande musiker på övrig tid. Han hade rätt kass röst och skrev sjukt smetiga och meningslösa låtar. Han skrev en låt som gänget spelade in, den hette typ "The right way to Bequia" och var ungefär så dålig som en inspelad dokusåpalåt någonsin kunde bli. Det är alltså han som sitter och kompar Don Benechi this very moment. Jag dör!

Don är så sjukt plastikopererad. Han har Joker-mun och pannan rör sig inte trots att hans välplockade ögonbryn gör det. Så jävla creepy. Han har heller ingen humor och tar sig själv på vansinnigt stort allvar, vilket rimmar illa med hans katastrofala framträdande. Otroligt roligt att han ska stämma Se & Hör för förtal efter att de hävdat att han är tillsammans med Tilde de Paula. Wow, vilken förolämpning alltså!!! Man skulle kunna tro att det är Tilde de Paula som vill stämma tidningen, men nej, det är Don. Mwahahaha.

Mäklarporr.

Har sedan unga år varit lätt besatt av BBC Primes alla program som är kopplade till fastigheter. Bostäder ska målas om, trädgårdar styras upp, hus på Gran Canaria ska köpas - mäklarporren tas till en hel ny nivå på BBC Prime. Min senaste besatthet är The Million Pound Property Experiment. Två skotska inredningshomos och en stadig byggbloke med klackring köper hus, renoverar dem och försöker sälja dem med vinst. Det som gör MPPE så bra är att det inte finns någon gemytlig känsla över huvud taget, byggar-Nigel är alltid irriterad över att inredningsskottarna ständigt drar över budget och spenderar pengar på töntiga finesser som inga engelsmän ändå förstår sig på. Inredningshomosarna är å andra sidan alltid irriterade över att Nigel inte ser the fabulousness i inredningen. Resultat? Jag sitter på nålar och väntar på det stora slagsmålet mellan Nigel och den läspande skotten som alltid pratar i munnen på den som kritiserar honom. Stämningen i rummet under gruppens möten tangerar alltid en viss aggressivitet och jag kastas mellan att ena sekunden irriteras över Nigels negativa inställning till inredning för att en minut senare önska att någon bara täppte till munnen på den läspande skotten som verkligen aldrig håller käften. Men av någon mystisk anledning funkar det, jag njuter på något lätt perverst plan av irritationen och frustrationen som bara osar genom tv-rutan. Inget gulligull och skojiskoj och te och biscuits och klappar på axeln för väl utfört arbete. Att de sedan sällan får de priser de begärt för husen efter värderingar av mäklare gör det hela ännu bättre, eftersom det leder till större spänningar i gruppen och det är någonstans på de spänningarna som mitt intresse för programmet vilar.

Munkavle efterlyses.

Musiker som måste stoppas innan min hjärna exploderar:

Natasha Bedingfield, eftersom: alla hennes texter handlar om att hon inte kan skriva låtar (kallas försjälvinsikt) och för den plats i helvetet som reserverats åt henne efter att ha släppt Single girl, en av 2000-talets värsta låtar - alla kategorier. Natasha, vad vill du oss? Vad vill du säga med din musik? Är det för mycket begärt att skriva texter där varje ord inte måste ombetonas för att passa musikens rytm ("there's no other way, to better say..")? Din röst skär i mina öron, den framkallar rysningar och gåshud i det varmaste väder, den ger mej nervryckningar under vänster öga. Nu för tiden kan man utföra mirakel i hela världens musikstudior, alla kan sjunga med lite god hjälp från ljudredigering. Det finns alltså ingen anledning, ingen ursäkt, att låta som Natasha Bedingfield gör. Stoppa plågsamma sångförsök!

Dolly re-cap.

Om någon missade Dolly i fredags och sörjer detta till tonerna av Dolly-samlingen så är jag den första att beklaga.

Nä, Vh1 spelar nu La Camisa Negra med Juanes, och den låten stressar mej något så enormt.

Kan snabbt meddela att Globen var rosa, biljetten missvisande angående tider, Dolly glittrade, Dollys piano glittrade, vi grinade ikapp till The grass is blue och Little Sparrow, publiken verkade lite full, alla ställde sig upp och svennedansade till 9 to 5, jag och Bel Hamim blev osunt entusiastiska när hon drog av Islands in the stream med den tvivelaktigt stylade körsnubben, och hysterin vid försäljningsstånden var inte av denna värld - vilket resulterade i att vi kom hem med varsin för liten tröja.

Med andra ord - det var en helt fantastisk kväll!

Party on, Wayne.

Lördag, 22.30. Halvvägs genom BiB:en. I bakgrunden Whitney Houston: I wanna dance with somebody.

Liza: Asså.. det är vi såna här tillfällen man borde ha poppers hemma.
Johanna: Va? A just det, så vi orkar hålla igång hella kvällen!

*båda tittar på högen av musikdvd och the occasional highschoolfilm*

Liza: Jag har nagellack. Och en gamma spritpenna.

Little sparrow.

Ikväll är det jag, Bel Hamim och Dolly. Har plockat fram mina glittriga skor.

Androgynitet.

När jag var liten, yngre alltså, så lyssnade mamma och plastis på Tracey Chapman. Det här var då när den där skivan släpptes, skivan med Fast Car som alltid spelades på Café Pierrot mellan -96 och -98 (subkulturspecifik geografisk referens). Hursomhelst, jag var liten. Och jag såg nog aldrig skivomslaget och trodde att Tracey (som alltså är en svart kvinna) var en vit man. Jag föreställde mej hur han var ganska lång och mörkhårig och bar vit kostym. Kanske stog han i en trappa och sjöng. Nu i efterhand inser jag att jag helt enkelt trodde att Tracey Chapman såg ut som Johnny Logan. Otroligt märkligt.

När Bryan Adams fick en dunderhit med Everything I do (I do it for you) så trodde jag däremot att han var en kvinna. Jag var övertygad om det, och när jag såg videon där han går omkring i en svart kappa nära havet så tänkte jag typ att han nog bara var en kvinna som såg lite androgyn ut. But why, frågar jag mej själv när jag hör låten (och ser videon) idag. Okej att Tracey Chapmans röst är lite androgyn och att hon då såg ganska androgyn ut, men Bryan Adams liksom? Vad fan var det för fel på mej när jag var barn?

Istället för kontaktannons, förvirring.

Hittade en otroligt förvirrande kontaktannons i senaste numret av lokaltidningenMitt i Söderort.

Ja hejsan! Jag är troende, tycker om
skogspromenader, långa män o en
som jobbar i skogen. Hoppas han ser
detta. Han ska vara gullig, ung, kär-
leksfull o lite blandat.

Alltså, tycker hon om långa män i allmänhet och vill kungöra det för allmänheten innan hon efterlyser killen som jobbar i skogen? Får man svara även om man bara är en lång kille, eller är det bara killen i skogen som ska svara? Om killen i skogen som hon hoppas ska se detta inte är gullig, ung, kärleksfull "o lite blandat", får han inte höra av sig då? Eller menar hon kanske bara att skogspromenader, långa män och någon som jobbar i skogen är hennes tre huvudintressen? Är mannen i skogen kanske en före detta kille som hon försöker göra svartsjuk genom att sätta in en kontaktannons, därav "Hoppas han ser detta"? Hur är man när man är lite blandat? Jag har så många frågor att jag funderar på att svara. Men jag är förstås varken en lång man eller jobbar i skogen. Any takers?

Bra fråga!

Dagens googling: Varför blir man så deppig när en tv-serie slutar.

Tänk det undrar jag också!

Lyxens besvikelser.

Fråga: Varför ser det alltid så vansinnigt gott ut med cognac när någon dricker det på TV? Den oljiga bruna vätskan som liderligt böljar i en stor cognacskupa.. man kan riktigt känna den torra doften av läder, strävheten och smaken av inbundna böcker på tungan. Bara det att det aldrig smakar, eller ens doftar, hälften så gott som det ser ut att göra när man väl sitter där med sin cognac. Man skvalpar förtvivlat runt spriten och tänker att kanske är den här cognacen dålig, eller man kanske måste smaka lite igen, ja nästa klunk smakar nog sådär som det ska. Men det gör det aldrig. Jag vet inte hur många glas cognac jag har druckit i mitt liv i hopp om att det en dag ska smaka som att slicka på nån gammal bokrygg av läder.

Jag är rädd att cigarrer lider lite av samma symptom. Smaken, ja den är väl som väntat, men konsistensen på cigarren. Jag trodde länge att det var som att mysgnaga på något lite segt, tuggvänligt, den perfekta kombinationen av papper och latex. Istället var det väl mest som att, tja, sitta och smutta på ett torkat löv.

Varför blir man så besviken av lyx? Varför är inte champagne sötare? Varför är inte ostron mindre lika snoret jag hostar upp i höstens förkylningar? Varför känns det inte lockande att droppa citron på en trädgårdssnigel och sen spetsa den på en gaffel? Jag blir så förtvivlad! Är det där här folk betalar för? Är det det här jag skulle förväntas betala för om jag skrapade fram några miljoner på Triss? Snälla, låt mig då slippa.

"Hajjå världen", som en vis kvinna en gång skrev.

Nu är det dags.

Tungt.

Nu har min lilla familj förlorat tre medlemmar på lika många år. Det känns faktiskt otroligt tungt.

Sjuk som en gnu och lite ledsen. Tar en liten time-out. Ses snart.

När slutar det vara roligt?

Sitter med ett glas vin, vaginamonologer och kan inte koncentera mig på mitt arbete eftersom jag gång på gång måste titta på ordet "böghagga" och skratta så jag grinar.

Böghagga.

Böghagga. Böghagga. Böghagga.

Nä. Fortfarande jeteroligt.

Dagens AHAHAHA.

Black Adder III:

Gubbe säger: "Now sit down, you crazy faghag".
Textremsan säger: "Sitt ner din galna böghagga".

Jag torkar tårarna.

Stavningsanarki.

Jag är vad man skulle kunna kalla språkliberal, dvs jag får inte utslag av informella stavningar som "mej" och "dom". Som alla andra ryser jag dock när jag ser särskrivning, och jag vet att jag inte är ensam. Men ibland blir det ju så roligt. Som stavningsanarkisten som är ansvarig för Vivos (i min värld heter det fortfarande Vivo) utomhusskyltar vid Telefonplan. Dessa skyltar är helt fantastiska och jag har nu kommit fram till att den person som skriver skyltarna medvetet jävlas med oss. För ganska länge sedan kunde man köpa färdiga kycklingrätter i varianterna söt sur och ädel ost. Igår kunde man köpa frukter från syd amerika. Det som gör mej övertygad om att stavningsanarkisten vid Telefonplan är just stavningsanarkist och inte bara dålig på att stava är att vederbörande inte nöjer sig med särskrivning, utan även ibland skriver ihop ord. Som om han eller hon känner på sig att folk kanske stör sig lite och därför vill påminna dem om att han/hon visst kan skriva ihop - om han/hon vill. Därför kunde man häromdagen även köpa gelehjärtan inför Alla hjärtansdag.

Nu ska jag äta upp fetaosten jag skar upp för en liten stund sedan. Eller. Feta osten menar jag ju. Hoho (skrattar hela vägen ut till köket).

Kasta om.

Du vet hur man ibland kastar om de första bokstäverna i två ord? Som Bel Hamim när hon råkade säga Jomas och Toan istället för Thomas och Johan för någon vecka sedan. Jag har de senaste dagarna konstant kastat om bokstäverna i ett bandnamn. Shauns min när jag gång på gång pratat om Chixie Dicks har naturligtvis varit helt obetalbar.

Ägg.

Fritidset som jag ibland jobbar på delar lokal med en nyöppnad förskola. På den förskolan går det två små systrar som jag har varit lätt fascinerad av ett tag. De är små, supersnälla, och har världens största äggformade huvuden. Typ 80 % äggformat huvud, 20 % kropp. Kinderna är helt enorma och tar upp säkert 80 % av ansiktsytan. De fascinerar mig för att de ibland ser supersöta ut, och ibland ser de ut som två otroligt skitfula små barn. Ni vet, fula på det där sättet att folk tänker "stackars barn" när de ser dem.

Idag när jag vikarierade för min kollega U fick jag för första gången se deras mamma. Det visade sig vara min gamla barndomskompis/klasskompis supermytomanen C. Och efter att vi aktivt låtsats om att vi inte kände igen varandra trots att vi lekte ihop rätt mycket ett tag så slog det mig att det borde jag ju ha anat. Hon har själv ett enormt och äggformat huvud, faktum är att jag aldrig sett någon med ett så äggformat huvud någonsin i mitt liv. Förutom han i spelet Vem Där, som har röd gubbkrans. Ja och hennes två döttrar nu dårå.

När vi var små var C ganska lång och lite rundlagd, på klassfotot från 2:an står hon längst ut på kanten och tittar ner i hörnet. Det äggformade huvudet kröns av en stram mitt-på-huvudet-knut som skulle gjort teskedsgumman stolt. Jag kommer ihåg att min mamma suckade och sa "stackars barn" när hon såg kortet. Vi kan fortfarande ibland undra vem som kom på idén att sätta upp hennes hår i en äggformad knut mitt på det äggformade huvudet. Det såg ut som ett litet ägg som balanserade på ett stort fräknigt ägg. Mycket märkligt. I högstadiet blev hon pinnsmal, men ansiktet var lika runt och ovalt som det alltid varit. Precis som en klubba. Så var hon nu också. Pinnsmal alltså, och med det enorma huvudet balanserandes i en halsduk.

När jag såg henne gå därifrån, med sina två små äggdöttrar bredvid sig kände jag mig rätt glad över att hon såg ut att må bra. Sist jag såg henne var vi tonåringar och vi satt på en buss och hon berättade för mig hur hon varit inlåst i en killes lägenhet hela dagen. Han hade gått hemifrån och låst och hon hade inga nycklar. Men jag vet inte hur sant det var, jag mindes nämligen klassiska lögner som:
1. "Min moster har en apfarm". (Apfarm! Och vi trodde på henne! Vi var visserligen typ 8 år, men ändå! Vi trodde verkligen att hennes moster hade en apfarm här i Stockholm. Hon lovade att min kompis Sandra skulle få köpa en apa till rabatterat pris.)
2. "Min pappa har sagt att jag får ta hur mycket vin som helst från hans förråd". (Högstadiet. Ingen trodde att det var sant. Det var det inte. Han blev skitarg när han upptäckte att hon länsat hans förråd och on fick utegångsförbud.)

Fast hon ljög varje dag. Minst fem gånger om dagen. Stackars, stackars C. Hennes favorit i New Kids On The Block var Danny.

Hat.

Fan vad jag hatar Stockholms Universitets hemsida. Den är inte användarovänlig, den är direkt användarfientlig.

Får jag poppa nu?

Inlämning på fredag. Lite peer review imorrn vid 10.00.

Ponera att man då valt dikt (eventuellt en av Snoilsky) och att man tror sig veta att den är skriven på trokeisk tetrameter där varannan rad är katalektisk. Eventuellt har man funnit en cesur och kanske en liten spondé. Man anar att temat handlar om att våga lämna det trygga för passionen (konsten?), och man har hittat symboliska motsatser och noterat lite skön alitteration.

Får man poppa lite popcorn då och kolla på de senast nedladdade avsnitten av Heroes och Rome? Eller bör man fila lite och kolla ett avsnitt i taget? Bör man somna innan 02.00? Jag vill mest nog bara äta något. Och inte plugga. Hm. Choices, choices..

Nattlyrik.

I min semi-koma ska jag skriva en liten lyrikanalys till på fredag. Har som alltid otroligt svårt att bestämma mig för en dikt att analysera bara. Plöjer därför "Svensk Dikt" och hoppas på det bästa. Är trött, men inte sömnig. Ligger för andra natten i rad på den inte så sovvänliga soffan eftersom jag inte vågar sova i sängen med Shaun, som spyr och har magont. Femman visar en bortglömd actionfilm med Regina Lund och jag tänker att Sonja Åkesson verkligen inte gick av för hackor.

Och mitt i allt skrattar jag högt för mig själv åt Gustaf Frödings Gråbergssång.

Stå,
grå,
stå,
grå,
stå,
grå,
stå,
grå,
stå
grå-å-å-å
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Fantastiskt.

Don't panic.

Status
Jag: Lätt ont i halsen. Utmattad. Huvudvärk.
Shaun: Feber. Kräkningar. Muskelvärk.

Paniiiiiik.

Okej,

jag ljög. Nu lyssnar jag på Cry Me a River. Vilket av någon anledning får mej att tänka på en person som envisas med att försöka kontakta mej på alla sätt han finner möjliga för att få reda på vad som har hänt med hans grejer.

Typ "buhu att du inte svarar och vill ge mej mina grejer efter att jag använt din lägenhet som en lagerlokal i några år och vägrat hämta dom fast du erbjudit att skicka dom i taxi, buhu det är så synd om mej som har det så jobbigt fast jag själv försatt mej i den situationen och buhu för jag går omkring och låtsas att jag är 10 år yngre än vad jag egentligen är och buhu för att jag snodde ditt bankomatkort och tog ut tusentals kronor från ditt konto när din pappa dog, buhu det är verkligen synd om mej jag har faktiskt samlat i flera flera år och nu svarar du inte när jag ringer halv fyra på morgonen för att säga att jag vill ha tillbaka mina grejer".

Eh, cry me a motherfucking river liksom.

Sjukt.

Varför blir alla i min närhet sjuka? Jag bara undrar. Att jobba och leva är för tillfället som att gå på söndagspromenad i ett minfält, vem ska smitta mej och när? Jag har inte tid att bli sjuk! 80s på fredag och sedan alla barn så ska jag ytterligare en gång i livet stå och se tjock ut bakom skivspelarna på 90s. Den här gången ska jag ha mössa och inte glömma att spela det jag glömde sist.
Nu förstås jag ju att ni alla störtdök efter era kalendrar och agendor och andlöst sitter flåsande framför datorerna och undrar när, kvinna, när, när?????????. Den 9:e såklart! På Riddarkällaren. Hitta mej i tältet. Önska låtar (inte Oasis).

Orkar bara lyssna på samma låtar om och om igen. Orkar absolut inte städa. Eller laga mat. Eller ta hand om sjuk sambo. Men jag gör det ändå. Inte kan jag shoppa upp mina csn-pengar heller, för jag är så jävla schysst och hoppar in på jobbet så kollegan kan ta sjuka dottern till doktorn. Men imorrnkväll tänkte jag dricka sprit så det räcker och blir över. Och dansa dansa dansa. Fan måste till Systemet.

I min iPod/iTunes:
Jarvis - Black Magic & Don't let him waste your time
Midlake - Head home
Sean Lennon - Dead meat
Bang Gang - Stop in the name of love

Baaaaaby don't let him waste your time.

Jag har just (sanning med modifikation, har druckit X antal öl sedan dess) sett Jarvis på Berns. Fan-fucking-tastic. Han är ju så vansinnigt bra på alla sätt och vis. Fortfarande het, fortfarande fantastisk sångare, fortfarande bra mellansnack, fortfarande bra look, fortfarande Jarvis. Ojojoj, det var så bra. Hade jag inte redan haft en man från Sheffield-trakten som hjärtat bultade lite extra för så hade jag definitivt utsett Jarvis till måltavla för framtida familjebildning (trots hans nuvarande snygga franska fru).

Nu ska jag äta Pringles i sängen och sakta somna med en bultande huvudvärk för att vakna upp till tvättstuga, räkningar, lyriksammanställningar och disk.

Mmm...kaffe.

Kära snälla kvinnor som reagerar med stor olust på Bo Rothsteins debattartikel om den heterosexuella kärnfamiljen och hävdar argument som "jag har valt själv att vara hemma med mina barn" och "jag bryr mig inte om en karriär, jag vill hellre vara hemma med mina barn" och "det är klart att kvinnan måste vara hemma, det är ju liksom hon som är gravid och det är bara hon som kan amma och det kan faktiskt inte män även om ni feminister tror det".

Aldrig någonsin påstår Bo Rothstein, eller för den delen Tiina Rosenberg som artikeln i viss mån hänvisar till, att kvinnor i allmänhet med våld tvingas vara hemma och ta hand om barnen och hemmet. Artikeln diskuterar varför ni aktivt gör det valet och vad det får för konsekvenser. Det är ju jättehärligt att du inte bryr dig om en karriär och inte heller om din pension, men jag skulle vilja höra dig säga det när du är 70 år och lever på kattmat. Att dela på föräldraförsäkring/ledighet är något som båda föräldrar har rätt till och jag tycker inte att det är okej att som många av er uttrycker det, lura av er man den ledigheten. Det om något är väl oerhört skevt och baserat på en tanke om att en part har rätt till dominans inom vissa områden som den andra parten inte får beträda.

Artikeln belyser hela problemet som ni verkar kämpa så hårt för att inte se (jag tänker mig de där tre aporna med händer för ögon, öra, mun): "ojämställdheten skapas bakom ryggen på både mannen och kvinnan". Det betyder att det kvittar hur många gånger du har fått din man att diska, hur lite du vill fokusera på en karriär eller huruvida du är intellektuellt inkapabel till att använda en bröstpump - erat sätt att tackla artikeln bevisar ju bara att Bo har så jävla rätt. Det händer bakom era ryggar och ni kan intala er själva att det är till er fördel men det är det inte.

Skälet till att jag blir förbannad är att era attityder får en effekt på mitt liv. Ni reproducerar föreställningar om att kvinnan har en vilja att försaka vissa delar av sitt liv för att få vara Mamma och det gör att jag kommer att möta svårigheter den dag jag inte reagerar på samma sätt. Det gör att eventuell pappa till mina eventuella barn kommer att möta svårigheter den dag han vill ta pappaledigt. Det gör att väldigt många går omkring och tror att heterosexuella par som skaffar barn bör reagera och agera efter ett visst mönster - eftersom det är så jävla naturligt - och det är INTE okej. Den heterosexuella kärnfamiljen är inte längre baserad på antalet barn och parets civilstånd som sådant, den är en föreställning om hur en familj bör se ut och fungera. Denna föreställning leder till otroligt skeva uppfattningar om vad som bör kallas, vad som juridiskt sett får kallas, och vad som av samhället tillåts kallas, för Familj.

Och ni som menar att den heterosexuella kärnfamiljen inte längre existerar och att Sverige är ett jämställt land och därför inte behöver hålla på och jiddra mer, snälla snälla snälla snälla snälla, ni måste vakna upp och lukta på kaffet. Helst idag.

Tv-kärlekar: Ponnyexpressen.

Om man som tidigare nämnt är uppvuxen med Vilda Västern-romantik och en eftermiddag vid 12 års ålder slår på tv 3 för att mötas av Ponnyexpressens heta unga män, ja då förstår ni att tween-romanserna började spira i vardagsrummet. Ponnyexpressen handlade om ett gäng unga killar och en tjej som var utklädd till kille som alla jobbade för Teaspoon på den lokala Ponnyexpressen. Ponnyexpressen var som en het, hästburen version av posten. Fast på häst. Och ibland blev dom skjutna på (det blir säkert brevbärare idag också förresten). Faktum är att den snygga Ponnyexpressaren längst upp till vänster blev skjuten och dog om jag inte missminner mej. Man han var inte mindre snygg för det! Och det var ju det här som var problemet för mitt 12-åriga hjärta: hur välja favorit? Snubbarna var lika noga utvalda som glassmakerna i Hemglass mixpåsar, ibland är man övertygad om att päron är godast, ibland är hallon nummer ett. Och på samma sätt växlade mitt intresse och min tweeniga åtrå. Trots allt hade de ju alla de väsentliga egenskaperna: cowboyhatt, chaps och solbränd hy.

Det tog inte lång tid förrän jag och mina kompisar gick i små lämmeltåg hem till mej (jag bodde närmast skolan) för att äta knäckebröd med Jubelsalami, sörpla O'boy och dräggla liderligt över pojkarnas äventyr. Det här var en tid då TV förstog vilka som var hemma vid 15-snåret och anpassade programmen i tablån efter det. Det var en gyllene era; Ponnyexpressen, 21 Jump Street, Vägen till Avonlea, Pang i Plugget, Paradise Beach, California Dreams .. listan kan göras oändlig. Och vi var fast.

Saida.

Förutspår härmed morgondagens inlägg:

"Kära dagbok,
igår skulle vi gå och dansa till schlager på Lino. Förfestade med Bel Hamim och Liza. Rullade håret på papiljotter. Drack Russin Tretow. Åt upp Bel Hamim.

Nu är jag bakis. Och mätt.

Hej då dagboken"

Förfest.

Lino, beware.

History repeating.

Någon mer än jag som känner att Enrique Iglesias försöker göra en Hero i sin senaste video? Alltså rakt av kopiera videon till sin väldigt framgånsrika låt Hero?

Känd starlet spelar Enriques tjej - check! (Jennifer Love Hewitt/Mischa Barton)
Enrique är sammankopplad med brottslighet - check!
Hångel på säng med starlet iförd bh - check!
Något skiljer dem åt - check! (Mickey Rourke ganstrar ihjäl Enrique/Enrique hamnar i finkan)
Starlet blir fasthållen av någon, gråter och sträcker sig förtvivlat efter Enrique - check!
Enrique blir med våld bortförd från sin tjej (och eventuellt misshandlad/dödad) - check!

Kom på något nytt! Måtte Julio skämmas.

Ice Dancing Stage Fever.

Kan inte låta bli att fnissa och fortsätta fundera på mina referensramar när jag nu tittar på konståknings-EM och polska paret Dorota och Mariusz Siudek gör en fantastiskt fin paråkning till en låt som finns i typ discohouse-version på mitt Dancing Stage Fever-spel. Den går även under namnet "Robert Wells-låten" hos mig och mina vänner. Jag kan liksom inte koppla ifrån att de åker till "Robert Wells-låten", trots att den nu inte har några hetsiga beats och att ingen står och stampar på en dansmatta. Inte vad jag kan se iallafall.

Åh nu åker dom till Månskenssonaten! Åh vad jag älskar denna sport!

Helt apropå.

Efter ett långt juluppehåll uppdateras nu Sexkulturbloggen igen. Read it and weep.

Tv-kärlekar: Hiro Nakamura

På ett tråkigt kontor i Japan sitter Hiro och övar på att bända tid och rum efter sin vilja. En dag lyckas han. Klockan på skrivbordet stannar i en minut, och en superhjälte är född.

Hiro är en god nörd med ett osunt intresse för superhjälteserietidningar och en önskan om att livet betyder mer än gruppjympa på kontorsskrapans konstgräsbeklädda takterass. Hiro är faktiskt godare än god. Så god att han råkar teleportera sig flera månader fel i tiden för att försöka rädda tjejen han gillar. Så god att han blir jätteledsen varje gång någon råkar illa ut i hans närhet, han har ju fått superkrafter - de måste man använda till något gott. Klart jag gillar killar med ett samvete, än mer om de har runda mjuka kinder och ler så stort att ögonen försvinner bakom kinderna. Klart jag gillar Hiro lite mer än vad som är hälsosamt i sammanhanget. Han har etsat sig fast som absolut favorit hos mej trots att fina serien Heroes har med heart throbs som Milo Ventimiglia (även han gammal tv-kärlek). Super-Hiro: mitt hjärta slår för dej!

Sniff.

När jag nyss var påväg hem från jobbet och gick mellan tunnelbanan och hemma så gjorde jag något jag aldrig gjort förut: jag snortade snö. Flingorna singlade ner en masse i sakta mak och på något sätt hamnade jag väl i någon sorts liten flingvirvel samtidigt som jag andades in. Genom detta bildades kanske något sorts baksug och vips så hade jag inhalerat en snöflinga stor som en kaka i höger näsborre. Händelsen var inte den alltigenom förnämliga upplevelse jag hade hoppats på, men kommer säkerligen utgöra en trevlig anekdot på äldre dagar.

Uppmaning till folket.

Det finns ett ord som det har gått inflation i, ett ord som används av varenda super-svenne om allt som kanske eventuellt glittrar det minsta lilla. Jag skulle vilja att vi gemensamt gör ett försök att undvika det ordet ett tag framöver, och att vi alla gemensamt inser att ordet varken är nytt, häftigt eller originellt roligt. Jag talar naturligtvis om ordet "Bling" i alla dess former och avarter.

För fem år sedan var det jättekul att häva ur sig att man bara skulle hänga på sig lite bling och sedan var man redo att göra stan. Det var även superspexigt att tjuta "BLING BLING BABY" om någon kommenterade på något glittrigt. Det är det inte längre. Det är trist och överanvänds så till den milda grad att jag nu får utslag som kliar så fort jag läser ordet. Det är inte okej att hänvisa till sina smycken som bling, det är definitivt inte okej att hänvisa till dom som bling bling och om en enda person till berättar att dom ska blinga något så tror jag att min hjärna exploderar. Använd er fantasi! Det finns jättemånga synonymer och kommer ni inte på några så föreslår jag att ni lägger vantarna på en synonymordbok eller bara slutar prata om grejer som glittrar och gnistrar.

Pretty please with bling bling on top?

Did you ever know that you're my hero?

Älskade, älskade Claes.

Mitt claim to fame i sammanhanget är att jag och Claes har delat ett långt samtal (20 minuter!) om latinundervisning, då han blev ytterst förtjust över att jag läste latin när vi träffades under någon sorts Gymnasiemässa i miniatyrformat på Mälarhöjdens skola typ 1998. Jag var där i egenskap av humaniora-student från mitt gymnasium och råkade gå i samma klass som hans son. Eller, ja, en av hans söner. Den andra var ju på mässan för att bestämma sig för vilket gymnasium han skulle gå på.

Walking in a winter wonderland.

Okej, det snöar. Det ligger typ 5 cm snö på marken här utanför. 5 cm snö på marken och jobb på fritids innebär att jag kommer få ägna min dag åt att övertala ett gäng 6- och 7-åringar om att det inte är nån idé att gå ut och göra snögubbar eftersom dom snögubbarna kommer att bestå av ca 20 % snö och 80 % grus. Då är det inte snögubbar, utan grusgubbar. With a touch of snow.

Ingen kommer naturligtvis lyssna, och jag kommer att få jaga barn genom huset och tvinga ut dom i hallen för att hänga upp sina dyngsura overaller som är slängda över hallgolvet, eftersom kullen vi har nu är helt hopplösa på att hänga upp sina kläder.

Sen ska jag lyckas tentaplugga lite också. "NEJ Pelle, fröken kan inte komma och hjälpa ner Åsa ur trädet. Fröken pluggar. Åsa får sitta där tills mamma kommer".

Tv-kärlekar: Stanford Blatch.

I avsnittet där Stanford raggat upp BigTool4U på internet och bestämt att de ska ses på en klubb där alla endast får bära vita underkläder cementerades min kärlek för Carries mer lågmälde följeslagare. Synen av lille skallige Stanford vid bardisken, den uppenbara blandningen av förtjusning (över alla snygga killar endast iförda kallingar) och vissheten om att han själv inte anses vara lika läcker gjorde att jag nästan ville börja böla. Och när sedan en supersnygg kille kommer fram och snäpper till hans kalsonglinning och flörtar så blev jag så outsägligt lycklig. Säkert lyckligare än Stanford.

Under åren jag följde Sex & the City blev det mer och mer viktigt för mig att Stanford skulle träffa nån. Skit i Carrie liksom, skulle Stanford äntligen få träffa nån härlig karl att bli lycklig med? Skulle Stanford inse att lyckan trots allt fanns i Stockholm och äkta mig iförd illmönstrad skjorta och matchande hatt? Det var de stora frågorna i min tv-soffa. Jag blev därför naturligtvis överlycklig, och lite sotis, när Stanford tillslut fann lyckan med Broadwaydansaren Marcus.

Nocturne.

Jag vet att han var ett gammalt pervo. Dock ett übercoolt, stiligt pervo. Eller, han var ju inte på något sätt ens i närheten av riktiga gubbslem som R Kelly, Roman Polanski eller Jerry Lee Lewis. Kanske är han lite missförstådd? Att han alltid låter som om han vill ligga, vad han än sjunger om, och duetterna med dottern Charlotte har definitivt gjort att han gärna klumpas ihop med de förut nämnda snuskhumrarna. Ja det och den där låten med Jane Birkin, ni kanske har hört talas om den? Men vaddå, den är ju inte värre än vilken story ur Mitt Livs Novell som helst (dessutom är tjejen myndig), fast det förstås - folk brukar ju reagera negativt när man kör upp (no pun intended) kvinnors sexualitet i ansiktet på dom. Anywho, medans jag sitter här och stirrar på de två raderna textanalys som på något magiskt vis ska bli till två sidor får denna lilla visa (dock i kortare formet i klippet) bli min triggare. Älskade Serge.

Naaaaw.

Är det bara jag som tycker att det är sjukt gulligt att någon googlat harry potter jag älska dig? Hoppas så innerligt att det inte är samma person som googlat kuken.

Tv-kärlekar: Byron Sully

Han kunde kasta en tomahawk med precision. Han bar mockasiner. Han visste värdet av en god hempermanent. Och han var inte rädd för att gänga med en 30-årig yrkeskvinna i en tid då kvinnors yrkesval begränsades till lärare och horor. Jag vet att Dr. Quinn var en extremt cheesy serie, men jag var i mellanstadieåldern och uppfostrad med Vilda Västern-romantik. I ett sådant läge är det svårt att motstå en fast stjärt i mockabyxor, speciellt om mannen som stjärten sitter på har en gullig varg och bär på en livssorg som fått honom att överge normislivet för att käka rötter och jaga buffel med indianerna. Dr. Quinn var som en politiskt korrekt Harlequin-roman filmad i softat ljus, en orgie i orättvisor, framflämtade repliker och chaps.

Jag ska sent glömma scenen där vi först fick stifta bekantskap med Sully. Doktor Michaela Quinn anländer i Colorado Springs iförd värsta societetsblåsan, efter att ha ramlat i en lerpöl försöker hon sätta upp en annons om sina tjänster inne hos tjurige butiksägaren Loren Bray. Loren Bray är precis som resten av invånarna i den lilla staden och vill inte ha något med kvinnliga doktorer att göra och förvägrar Dr. Mike att sätta upp lappen. Gnabb inledes. Gnabb avslutas när Sully tyst kastar sin tomahawk genom dörren, och med det välriktade kastet fäster Dr. Quinns lapp vid anslagstavlan likt ett stort Vilda Västern-häftstift.

Ack Sully, du kämpade för en kvinnas rätt att inneha och utöva ett proffesionellt yrke. For this I will always love you. This och dina tighta mockabyxor.

Tv-kärlekar: George Michael Bluth

George Michael tillhör familjen Bluth, en familj som utan vidare konkurrens seglar upp på topp 3 över dysfunktionella tv-familjer. Med en ständigt alkad farmor, en fifflande farfar som sitter i fängelse, en pappa som försöker rädda det sargade familjeföretaget, en självupptagen bekräftelsekåt faster som är gift med en psykolog gone actor som verka härbärgera vissa homoerotiska känslor och en söt kusin som han är förälskad i, så passar han in i vilken vansinnessåpa som helst. Lägg sedan till en ömhetstörstande farbror som övergett sin karriär som strippa för att bli trollkarl, en farbror som har ett något tvivelaktigt förhållande till sin mor och får handen avbiten av en säl, och farfars långhåriga hippie-tvilling och inse att George Michael, namnet och det incestuösa kärleksintresset till trots, absolut är den minst märkliga karaktäkten av de alla. Möjligtvis med undantaget av pappa Michael då förstås (även om just han ovetandes dejtar en utvecklingsstörd Charlize Theron).

Trots att mitt hjärta bankar hårt för samtliga karaktärer i Arrested Development, så är det George Michaels töntighet och lillgamla kläder som får hjärtat att nästan hoppa ur bröstkorgen. Allt är bara så fel. Allt blir så fel. Och just därför så rätt. Att han jobbar i familjens Banana Stand (en bananformad kiosk) med att sälja frusna bananer doppade i choklad och skaffar sig en superkristen flickvän (som sedemera hookar upp med farbror Gob) är bara grädde på moset. Ingen tv-serie har någonsin haft ett så trovärdigt porträtt av en nervöst skrattande töntigt cool tonårskille. George Michael är inte bara en tv-kärlek, han är liksom en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin och jag hoppas att jag får minst en sånhär elev i varje årskull.

Ivana Humpalot.

Jag hoppas verkligen att någon svensk tv-kanal tar sitt ansvar och köper in reality-programmet Ivana Young Man. Förutom att namnet är fullkomligt fantastiskt så ser jag verkligen fram emot lite ombytta roller i reality-träsket. I Ivana Young Man, som naturligtvis presenteras av Ivana Trump, tävlar en grupp yngre män om en äldre, sofistikerad dams gunst. Som Bachelor, fast med en sjukt mycket bättre titel. Tv400 kom igen nu!

Tv-kärlekar: Tom Hanson

Jag tänkte skriva något om Hansons "ful tjej blir snygg tjej a la teen flick"-process, kanske något om hur man inte riktigt visste hur man skulle förhålla sig till hans fling med Hoffs och om hur konstigt det var att han och Penhall kom undan med att spela brorsor i en del avsnitt. Men det var liksom 21 Jump Street. Vi kan alla sjunga med i ledmotivet. Vi ville alla ha chans på Hanson.

Firmafest på GG.

Vad kul att Ugly Betty vann för Bästa Komedi! Mest för att teamet blev så sjukt glada och mest stog och stojade vid bordet i förvånat glädjerus. Och att skaparkillen blev avbruten mitt i talet av att Vanessa Williams (som just delat ut pris och antagligen var backstage) stormade upp på scenen och tjoande började krama sina motspelare och chefer.

Noterat: Mel Gibsons film Apocalyptica som är nominerad för "Best Foreign Language Film" fick inga applåder under den lilla trailern som visas innan priset delas ut.

Men shit vad det stormar här utanför. Glaset i mina fönsterrutor rör liksom på sig. Hjäääälp.

Nämen åh! (Lite Golden Globe)

Nu vann precis min all-time filmälskling Bill Nighy en Golden Globe! Huzzah!

Man kan ju liksom inte gå och sova när Star!, som är en sådan skitkanal annars, visar Golden Globe-galan.

Feed me..

Jag vet att jag är mensig när allt jag kan tänka på är mat. Mat jag har ätit, mat jag vill äta, mat jag ska laga, mat jag ska köpa när jag får pengar. Tankarna galopperar hungrigt mellan sushi, halloumi, avokado, pompa, spaghetti bolognese, hasselbackspotatis, friterade fläsksvålar (sen när äter jag friterade fläsksvålar???), scones, Pizza Huts salladsbuffé´(återigen..wtf?), bacon, stuvade makaroner, falukorv, chokladmousse, sommartomater, rödkål, varmkorv, vårrullar, pizzasallad och så vidare i allt mer hisnande kombinationer.

Hur ska jag kunna koncentrera mig på ett styck hemtenta och ett styck tentaplugg inför salstenta när det är på detta viset?

Tv-kärlekar.

Min livslånga kärlekshistoria med fenomenet Television har inte alltid begränsats till programmen i sig. Emellanåt har en karaktär dykt upp som fått mig att puta med underläppen, kanske tillochmed gny lite grann. Speciellt om det händer något pinsamt eller hemskt. Ibland har de väckt moderskänslor, ibland har jag varit livrädd för att karaktären ska dö och ibland har jag fantiserat om giftermål (okej, kanske främst när jag var knodd). Gemensamt är dock att dessa karaktärer följer med mej lika envist som minnen av gamla skolkamrater. Man bara kommer ihåg dom, ibland sammankopplar man lite känslor med dom, ofta vill man att dom ska vara verkliga. Om jag hade en fantastisk ekonomi skulle jag köpa ihjäl mig på dvd:er och sitta dagen lång framför tv:n och återuppleva våra åh så patetiska förhållanden. Patetiska för att det är fiktiv karaktär och för att jag är den enda av oss två som kämpar för att hålla kärleken vid liv. Allt ska man visst göra själv.

Till alla jag sett på TV och önskat var verkliga. Den här kategorin är tillägnad er.

Avvänjning.

Man vet att man är allvarligt PS2-skadad när Wolfmothers Woman spelas på MTV2 och man instinktivt undrar varför MTV spelar tv-spelsmusik.

WideAss.

Inte förrän jag såg Let's Dance slog det mej exakt hur wide screenen blir med widescreen. Alla i vanliga fall så otroligt pinnsmala dansöser fick världens bredaste rövar. Tobbe Trollkarls rumpa var helt enormt bred, han såg ut att ha det vi gärna kallar "child bearing hips".

Mina egna child bearing hips frodas då jag på senare tid upptäckt att man kan få en sjukt stor korg med pompa för 35 spänn på Murphys. Med dipp. Kan fortfarande känna den fantastiska smaken av smoky mayo i gommen. Så. Sjukt. Gott. Ibland känner jag bara för att resignera och blir 200 kg tung och leva resten av mitt liv i en såndär vagga medans min psykiskt ohälsosamme partner matar mej med fett dagarna i ända. Det vore livet.

Allt är bara lek och såååång...

Jag kollar på reprisen av Let's Dance och känner ett enormt behov av att bedyra min kärlek till Lasse Brandeby. I LOVE YOU LASSE! Han är så fin när han dansar vals i frack och gör värsta flygplanssteget över golvet (jag ser prick likadan ut när jag måste göra pas de bourré med mjölksyra). Jag och Liza satt i telefon och sjöng Kurtan-låtar och jag känner att nästa jul måste jag leta fram mitt ex av Kurtans julskiva "JulKurt med Damorkestern".

Och med risk för att låta som en kärring som överanalyserar kärringprogram, men verkar inte Carin och Daniel Da Silva vara ett himla trevligt syskonpar?

Det Stora Jukeboxmysteriet.

Ett av de stora mysterierna i mitt liv rör naturligtvis VH1. I programmet Viewers Jukebox, där alltså tittarna får göra egna spellistor, ser jag en mycket tydlig tendens. Alla som får sina listor spelade bor i Ungern, Lettland, Bulgarien, Rumänien. Hur kommer det sig? Jag har aldrig sett någon från Skandinavien välja låtar, inte heller någon från exempelvis Frankrike, Grekland eller andra Medelhavsländer. Har VH1 någon mystisk anknytning till den av Bert Karlsson så hypade Öststatskonspirationen? Jag vill verkligen veta! Vill även tillägga att jag inte har fabricerat det här, utan det är ett vedertaget faktum styrkt av andra bekanta som har VH1. Visserligen har mitt intresse för detta mysterium ökat sedan jag och Shaun febrilt skickade in listor till den fantastiska 80s-helgen där man kunde komponera egna 80-talsspellistor till Viewers Jukebox. Ingen kom naturligtvis med. Det gjorde inga listor komponerade i västra eller norra Europa.

Men åh!

Hatar när man lagar mat som man varit assugen på hur länge som helst och så bara fuckar man upp det i de sista skälvande minutrarna. FAN! Nu smakar det bajs och jag som hade längtat så mycket.

Skitliv.

Men vi lät ju bli SingStar!

Man kan fråga sig vad folk googlar mitt i helgnatten. Jo förutom uppenbara googlingar som man får se när de sexar nu och carola trosor så har någon stackare googlat


tjock ko sjunga.

Vad letade du efter, egentligen?



Ps. Du som googlat fakta och bild på fitta, jag tycker att du ska beställa den eminenta boken "Fittfakta" från RFSU. Där hittar du allt du söker. Ds.

Taxiåkarbrasa.

Okej, jag och Liza är hemma hos mej och förkovrar oss i våra vanliga intressen; alkohol och män i tighta läderbyxor. Vi spelar alltså Guitar Hero och dricker Stolly Bollys gjorda på den överblivna nyårschampagnen. Så iallafall går vi ut på balkongen för att få lite luft, som det heter, och när vi står där och sippar på våra Stollys så stannar en taxibil på gatan utanför huset. Vi är alltså ganska högt upp och tack vare strategiskt placerade tallar och diverse annan vegetation så syns inte vi från vägen, däremot så ser vi vägen mycket bra från ballen. Taxibilen, vars skylt lyser (då är den ledig, för de utan taxivana), parkerar vid trottaren och någon går ut ur taxin. Så långt allting gott och normalt. "Hmmm", säger jag, "det måste ju vara någon av grannarna som kommer hem och ska gå in bakvägen" (ja alltså genom källar/tvättstugedörren, inte den bakvägen). Och det tror vi ända tills personen på trottoaren burjar studsa upp och ner, som en liten studsboll, och intensivt klappa sig om armarna. "Vafan, det är ju taxichauffören", säger Liza på ljuvlig skånska och hon har ju naturligtvis rätt.

Taxichaffisen har alltså stannat, klockan 23 på fredagkvällen, för att gå ut ur bilen och ställa sig på trottoaren och studsa upp och ner, upp och ner, upp och ner och slå åkarbrasor. "Måste vara jävligt kallt i bilen", konstaterar Liza. Sedan börjar vi höhöhöhöhöhöhöhöhöhöhöööö-a, tills chaffisen sätter sig i bilen igen fem minuter senare och åker iväg.

"Alltså, ingen kommer ju tro oss om vi berättar det här", säger Liza. "Men alltså, skylten lyste ju, så han var ju själv i bilen. Fan va konstigt", tycker jag. "Det hade ju fan vart ännu konstigare om han hade passagerare", sa Liza. Jo, sant.

Loving the alien.

Jo den här bilden av Madonna på omslaget till Out, den fnissade jag ju hysteriskt åt när den dök upp här och var på internet. Hur kan man annat göra när nån stackars retuschare gått lös så till den milda grad att man nästan tror att det var Madonna som spelade rymdisarna i Närkontakt av tredje graden?

Men grejen är den att jag såg ett videoklipp med Madonna, nyligen inspelat, där hon såg ut precis som på det där omslaget! Det kan ju inte vara möjligt. Jag har funderat som fan på hur det gick till. Var det kanske kameravinkeln? Har hon genomgått extremt suspekt plastik-kirurgi? Något har uppenbarligen hänt eftersom hennes ansiktsproportioner mer liknade de på bilden här uppe än de som hon vanligtvis har (eller som jag trodde att hon hade?). Nu såg jag nyss videon till Sorry på tv, och ja, där ser det ju ut som att hon är på god väg att förvandlas till Spielberg-alien men jag trodde att det bara var just kameravinklar och ljussättning. Nu vet jag banne mej inte.

Liknande produkter?

Satt och kollade in Lovefilms utbud av tv-serier på hyr-dvd och hittade till min stora förtjusning Rapport till himlen. I en liten kolumn i vänsterspalten hittade jag rubriken "Liknande Filmer" som ska guida mig till andra produkter som jag kan tänkas njuta av om jag gillar Rapport till himlen. Vad återfinns då i denna kolumn? Jo, bland annat dessa tre filmer som jag känner verkligen är, ja om inte rena rama manuskopior så åtminstone förvillande lika 90-talsdramat med en död Lina Englund, en trånande Johan Wideberg och en ondskefull Stellan Skarsgård:

- Pirates of the Caribbean 2
- Mr & Mrs Smith

och..

- King Kong

Allvarligt talat.

År 2006 - the recap.

Bästa tuggummi: Beyonce - Irreplaceable, Sugababes - Red dress, Promiscuous - Nelly Furtado & Timbaland (allvarligt talat så upptäckte jag först för typ fem minuter sedan att Justin Timberlake är med i videon, pinsamt).
Drink: Russin Tretow.
Konstigaste plastiktrend: Ny tandrad i överkäken (se Beyonce och Hillary Duff för referens).
Overkligaste: Resan till NYC. Var jag verkligen där?
Bluff: Kelly Clarkson är plötsligt rocktjej.
Insikt: "I'm not here for your entertainment", sjöng Pink och satte fingret på varför hon borde ägna sig åt något annat än att spela in kassa skivor vars videor spelas i oändlighet på mtv.
Bloggstalking: Sleepless, Margret Atladottir, Pojkfröken (kom tillbaka!).
Dansdänga: I don't feel like dancing såklart.
TV: Extras (avsnittet med Daniel Radcliff och dame Diana Rigg i s02 är något av det bästa jag sett). Rome. Flavor of Love + Strange Love på TV400.
Kontorshäng: med Bel Hamim och Per Erik Algot Göran U.
Årets Skräphögen-googling: rock hade luja i hård konkurrens med chips tuttar och carola knular. Yoda-googlingen för några dagar sedan gick inte heller av för hackor.

Spritpicknick med Liza på klipporna vid Vinterviken, återkommande fenomen under hela sommaren. Nacho Libre och Borat. Jarvis släppte soloskiva och Brett började posta på YouTube. Karaoken blev den nya dansmattan i mina umgängeskretsar. Skrev C-uppsats. Familjedrama. Jag, Liza och Victor gjorde en rockad och flyttade alla inom loppet av några månader till Norsborg-linjen. Hej då Solberga, Hej Aspudden. Bråk med Stockholmshem. Otaliga Finlandskryssningar. Carnivále på dvd. Levde utan soffa i månader. Brassestolar på balkongen. Fotbolls-VM. Kvällspromenader bland Vintervikens Trädgårdar. Drinkar på Gondolen. E blev mamma. Farfar blev dålig och farmor byggde om hela huset. Och ja, trots allt var det ju bättre än 2005.

Sammanfattning.

Någon har orkat tröska sig igenom otaliga sidor här på Skräphögen, inte dåligt alls. Känner att dessa tre googlingar som under dagen lett hit är fina och beskriver vad som pågår rätt bra:

nördig hemsida

galen mamma

ruttet äppel

Bubblare: feting, nakna hemmafruar, riddarkläder.

Ja fast min mamma är inte galen alls. Hon är pretty darn amazing. Men ändå, rolig googling.

Nyårsafton, in i dimman..

Nyårsafton alltså. Jag känner att jag bör förklara det extremt märkliga inlägget nedan, men jag vet inte hur.

Jag och Shaun lagade mat i cirka 100 timmar. För att orka öppnade vi en flaska rosé. Sen kom Bel Hamim. Sen fortsatte vi laga mat. Och dricka rosé. Sen kom Göran. Sen fortsatte vi laga mat, Shaun började tillverka polentapompa. Sen öppnade vi en flaska cava, jag skruvade av metalltrådarna från korken och det sa PANG och korken flög med världens fart och minst två glas vätska sprutade ner den nymålade köksväggen och det nymoppade golvet. Sen fortsatte vi laga mat. Brände de bajskorvsliknande nötkorvarna så att de såg ut som .. tja.. vidbrända små bajskorvar. Sen fortsatte vi laga mat. Shaun kämpade hårt med polentapompan. Sen kom Göran ut i köket från vardagsrummet med en stor bit kanelstång som pyrde på ett mycket sorgligt sätt och var askgrå i ena ändan, "eh, jag vet inte, ska det va såhär?". Det var juldekorationen som hade fattat eld. De andra gästerna var vilse i Aspudden. Vi lagade mat (mat vid det här laget är likamed polentapompa, den tog cirka 2 timmar att färdigställa). Vi drack Cava. Sen kom James. Vi fick nog och åt upp maten som var förvånansvärt god. Konverserade. Sedan kom fler gäster.

Ungefär här började det som skulle utvecklas till en ren orgie i musikrelaterade Playstation-spel. James föreslog att vi i framtiden skulle ha ett Playstation-triathlon: Singstar, Guitar Hero och Dancing Stage Fever. Jag känner rent spontant i efterhand att det kommer bli the battle of all times!

Vi ägnade ett tag åt att avancera Lars Ümlaüts karriär i bandet Polentah och gick sedan över till Singstar där James version av Queens Don't Stop Me Now överglänste allt jag någonsin hört i karaokeväg. Kombinationen livrädd skäggig skotte som krampaktigt håller i micken med båda händerna och sjunger "don't stop me neeeeuuuw i'm having such a good tiiiiime" i darrig falsett var så vacker att ögonen tårades. Sedan höll vi på att missa tolvslaget. Göran fick använda en tång för att öppna sin spanskimporterade flaska Cava och råkade sedan ut för korkhaveri liknande mitt från kvällens början. Vid tolv satte Shaun på en extremt långsam och deppig version av Auld Lang Syne. James ögon såg misstänkt fuktiga ut och han mumlade något om att han borde sätta på sig kilten medans Bel Hamim kände att det var dags för grannarna att få avnjuta hennes träffsäkra imitation av dement operasångerska då hon med en filt runt axlarna sjöng med i Auld Lang Syne som vid det här laget stog på repeat. Vi som frös ute på balkongen fick sedan lära oss att man i Skottland alltid dansar en långsam ringdans där man håller varandras händer med korsade armar och sjunger med i .. ja.. Auld Lang Syne. Så då gjorde vi det. Det var vackert.

När vi avslutat vår ringdans återgick vi till Singstar, och jag och Bel Hamim brände av Whitneys The Greatest Love of All och fick stående ovationer (mycket förståeligt). Vid det här laget hade jag druckit så många Stolly Bollys att mitt omdöme helt försvunnit. Jag kröp omkring på golvet och fixade med sladdar, gav Bel Hamim en äkta fyllekärleksförklaring som hon besvarade, och som vi sedan följde upp med att sjunga Unchained Melody. Shaun trodde att Göran gav honom en bit choklad och blev besviken när han upptäckte att det han tuggade på var stearin. James flickvän dök upp och visade sig vara min gamla skolkamrat. Någon halsade whiskey ur vår svarta DALLAS OIL-flaska som har JR på framsidan. Jag fick nog, gick in och lade mig i sängen med alla kläder på. Bel Hamim följde efter, lånade datorn och sedan följer inlägget nedan. Jag dikterade alltså denna osammanhängande text som Bel Hamim knattrade ner i mörkret.

Sedan följde timmar av "jag måste öppna fönstret och spotta", samtidigt som Shaun skapade spontant dansgolv med sin version av The Killers Somebody told me. Vid 5 gick alla hem, efter kramkalas vid ytterdörren. Sedan väcktes jag av BH och Shaun och fick klä på mej pyjamas och tvätta av smink. Gårdagen var ett inferno av gamla spritflaskor, intrampade chips i mattan och illamående. Chokladfontänen som vi hade köpt choklad och frukt till stog oanvänd på köksgolvet. "We were way too drunk to operate that thing", konstaterade Shaun. Jo, sant.

Hajjå värden,

Efter x antal flaskor cava känner jag att det är dags att kaskadkräkas samt önska gott nytt år. Min ständiga sekreterare är Bel Hamim Ahanlaran. Nu däckar jag på sängen efter att ha sjungit "The greatest love of all" med Bel Hamim. (Bel Hamim villhär inflika att vi sjöng denna vid tolvslaget och att flera fantastiska framträdanden har skett efter det. Typ Unchained Melody. Kan vasra så att Bel Hamim och underteckand är drottningar av Singstar. Vi vet. Allvarkligt talat. Ingen mera spånken. Okej. Kanke lite till.)

Jag är full.

Jag vet att ni vill veta

Heno is my first, my last, my everything.

Gott nytt år önskar J.

Smells like the 90s.

Åh vad fin fredagkvällen blev. Även om tältet var svinkallt i början (och i ärlighetens namn blev det inte mycket varmare där bakom där vi stog) och fast jag missade att spela några låtar som jag verkligen verkligen ville spela. Men shit alltså, när vi hade spelat i kanske 45 minuter stövlar en spenslig indiekille fram, högst 19 år, och undrar om det här är indietältet och om vi kommer börja spela britpop snart eller? På världens äckligaste, grabbigaste, översittarsätt, typ "lilla gumman nu ska jag lära dej vad som räknas som britpop, låt mej ta över va?". Jag och Shaun fnös åt hans försök att undervisa oss i 90-talets indiescen och konstaterade att han måste varit i blöjbarnsåldern när Brett smiskade sin delikata bakdel med micken. Blev inte förvånad när han sedan kom fram och önskade Oasis. Ja, jag är fördomsfull.

Låtar jag önskade att jag hade spelat: Divine Comedy - National Express, All Seeing I - Walk like a panther.

Nu är jag hemma igen.

Allvarligt talat, alla dessa non-smoking generation-tjejer, var kom dom ifrån? Så fort någon stackars bloggdam syns på bild med en cigg i näven så trillar det in minst 5 kommentarer om hur ofräscht det är att röka. Skärpning för fan. Vaddå ofräscht? Vem fan har bett er att hångla med människan? Och framförallt, vem fan har bett er att predika? Vi vet alla att man får lite gula tänder av att röka och att lungorna mår rätt taskigt, och att man, om man har otur som min mormor, ryker på lungcancer och dör. Ska man predika får man väl göra det ordentligt, typ "du vet väl att rökning dödar" och ja, det vet de flesta rökare. Men att säga att det är ofräscht, som om motsatsen - fräsch - är något man strävar efter att vara. Nej. Den målsättningen lämnade jag bakom mej tillsammans med min sista flaska Date.

Om man känner att fredagkvällen är trist och innehållslös kan man gå till Riddarkällaren på nya klubben 90s och kolla på när jag spelar mina sorgliga indieskivor från 90-talet. Jag är tjejen som står och ser tjock ut i en Åhlénsklänning för 450 spänn bakom skivspelaren i tältet . Killen bredvid är Shaun. Vi är snela. Man får knula.

När det smyger sig på.

Förra julen var lite som ett vacuum. Ett bevis på att vi klarade av att ha det mysigt och bra trots att vi var två personer färre. Att tänka tanken det här är första julen utan.. gick inte för sig. Det var alldeles för konstigt. Minsta ansats till klump i halsen svaldes snabbt ner med must, glögg, öl, kaffe, glögg, mat, knäck, mandariner, choklad. Och så i år. När allt är så annorlunda. En ny plats som är egentligen är gammal, och vetskapen om att den ena personen ligger utspridd i en minneslund några minuter därifrån och att den andra personen sitter på ett demensboende en kort bilfärd därifrån. Nej. Bort, bort. Ordna resor, handla klappar, pyssla paket. Vid midnatt, 5 timmar innan tågresa, slår det till. Som ett hugg i hjärtat. Och så ett till. Och ett till. Och ett till. Tills jag lägger mig bland omslagspapperena och grinar ner några etiketter formade som hjärtan. Nu är julen utan den jag saknar inte den första, den ovanliga, det är ytterligare en och bara en i raden av jul efter jul efter jul. Jag har inga fotografier från den sista julen vi alla var där. Sista julen vi alla levde. Sista julen vi alla kände igen varandras ansikten. Jag kommer inte ihåg vad jag hade på mig. Jag kommer inte ihåg vad jag fick i julklapp. Jag kommer bara ihåg att det var den sista och den var som julen alltid är, varm, pladdrig, lugn, och jag hade så bråttom därifrån. Skulle prompt flyga iväg dagarna efter. Mot något nytt. Så sitter man här och undrar vad fan man skulle vara så jävlajävlajävla dum i huvudet för varför stannade jag inte bara varför såg jag inte bara sjukdomen och hur illa det var varför fattade jag inte att jag skulle ha stannat och tagit tillvara på skiten? Så jävla dum i huvet.

åh-oh-wooow, viiilken härlig dag, lalalalaaalalalalalalalaaaa..

Efter att ha startat dagen med att halka utanför porten och graciöst landa på min nyckelknippa samt ett ruttet äpple spenderade jag alldeles för många minuter av min fantastiskt goda sushi-lunch som inmundigades med Bel Hamim, med att lyssna på en 19-årig Kate Moss-look-a-like som beklagade sig över sin stundande ålderskris (hon fyller 20 om en månad) samtidigt som hon försiktigt petade av varenda fiskbit från det kolhydratrika riset för att sedan dela fiskbiten med hjälp av sina ätpinnar och äta den mycket, mycket långsamt. Vid hemkomst hittade jag ett kravbrev från Stockholmshem som nu gått till kronofogden med vår flyttstädsfight och jag säger bara att IT'S ON MOTHERFUCKERS. Om några dagar åker jag till farmor och då ska vi terrorisera er tills ni spyr och betalar MEJ för fantastisk städning samt sveda och värk (denna stress dom utsätter mej för). Hyresgästföreningen! Farmor! Upp till kamp!

Hata Stockholmshem, världens sämsta jävla skitvärd med den lataste jävla ursäkten till lobotomerad personal. JAG HATAR ER.

God Jul.

Det var som fan.

Lo and behold, nu sexgooglar tydligen även Yoda:

knullad i röven har du blivit

Mi rövhål, su rövhål.

Alltså min alkoholmarinerade hjärna får kombinerat glädjefnatt och bara allmänt skithögt utslag på bizarrometern när jag läser det här!!!!! Jag älskar Olinda! Hon är så verklighetsfrånvänd! Bara hon ser storheten i Olindas lysande stjärna på nöjeshimlen, men shit vad hon tror på den. I love it. Om alla trodde på sin egen förträfflighet på samma sätt så skulle vi...ja..inte ha världsfred, men en himla många färre brudar som stoppar fingrarna i halsen och helst vill vara någon annan. Olinda vill bara vara Olinda, hennes mamma borde skriva en populärpsykologibok om hur man uppfostrar självälskande ta-ingen-bull-tjejer med bulldozerinstinkt. Hon skulle tjäna miljoner.

Ett filmerbjudande! Jag dör! Det är ju säkert superovanligt i LA! Det var säkert Spielberg som frågade, men som hon kanske inte kände igen?! Han ba "do you wanna play the lead in my e.t sequel?", hon ba "no, i'm waiting for a better offer, you old shaggy perv" (okej hon kanske inte kan hippa ord som "shaggy" och "perv" så hon sa nog "no, you äckliga jävla idiotgubbe, fan hit me champaaaaagne").

Julbord.

(träffar dörrposten istället för dörrhålet)
-"Erm, sweety, are you a bit tipsy?"
(snubblar på ett par strumpor)
-"Eeeeeehhh...well..."
(glider längs med golvet och greppar tafatt tag i lite kläder som dunsar i golvet medans jag glider vidare)
-"I'm...eeeeehhhh..."
(landar på sängen, kryper ner iförd glittrig klänning och glittrigare eyeliner, går genast upp igen för att hämta mineralvatten, snubblar på samma par strumpor, glider återigen längs med golvet och rakt in i dörrposten)
-"Well, I guess you could say I'm slightly intoxicated."

Sockergrynet.

När jag var liten var Grynet Molvig den vackraste kvinnan jag visste. Hon bländade mej med sin skönhet i Folk och rövare i Kamomilla stad och jag kunde inte slita ögonen ifrån hennes mörkbruna ögon och honungsgula hår. Hon var den vackraste jag visste. Jag såg tillochmed Mannen som slutade röka vid åtta års ålder bara för hennes skull. Där var hon ännu finare.

Och nu, en sisådär tio år efter att de skiljt sig, får jag reda på att hon varit gift med Noppe. Noppe! Lewenhaupt! Jättelänge! Noppe! NOPPE LEWENHAUPT! Och jag visste inget!

Det känns som om någon sodomerat min barndoms gudinna. Värre än när man fick reda på att tomten inte fanns. Mycket, mycket värre. Mår lite illa.

Just det.

Sen tycker jag att det är jävligt tråkigt när dagspressen rapporterar om J-Lo's adoptionsplaner och menar att hon "hakar på en adoptionstrend". Enligt uppgifter har Jennifer Lopez svårt att få barn, hon har fått missfall och genomgått hormonbehandlingar som tydligen inte funkar så bra och har nu beslutat sig för att adoptera. Jag har väldigt svårt att tro att hennes och Marc Anthonys beslut är särskilt starkt kopplat till någon trend, utan mer har att göra med andra faktorer (typ: de kan inte få barn). Trist inställning.

Harry och William.

Eh, är det bara jag som tycker att det är konstigt att ha en skitstor konsert på Wembley till minne av Prinsessan Dianas död?

Fast inte lika konstigt som att se en intervju med Harry och William på Vh1. Sen när blev dom så stora att dom fick intervjuas av tv utan att pappa eller nån annan vuxen syns åtminstone i bakgrunden? Och ärligt talat så märks det ju vilken av de två som genomgått diger mediaträning och ska bli kung en dag.

Sverige, i tiden.

Stockholm, 12.26
katter sjunger duett

Umeå, 19.13
poppig jullåt 2006

Stockholm, 19.00
kille runkar i slussen

Någonstans i Sverige, 21.24
carolina gynning bajsade

Knullpitt!

Kan någon vara snäll att förklara för mig varför i HELVETE sladdar till taklampor alltid är typ 6 meter långa?? I kombination med sockerbitskontakter (aka djävulens påfund) får skiten inte plats i kåpan och man knörvlar och knåpar och det hoppar av kroken och så har man stått i 20 minuter på en stege och har asont i rygg och nacke och finner sig själv vråla könsord till sladden och kontakten.

Allvarligt talat! Om jag vill ha en golvlampa så köper jag en golvlampa, jag köper inte en taklampa med skitlång sladd och låter den hänga i golvhöjd från taket! Sansa er, taklampsladdmakare!

Someone please call 911?

När jag kom hem från jobbet nu vid tolvtiden stog det ett gäng festsugna tonåringar och hängde utanför stationen. En (högst) 15-årig skitsnygg tjej halsade målmedvetet ur en nästan full flaska Koskenkorva. Jag är inte moralens väktare nummer ett direkt, men vill man inte bara ringa polisen? Maria Pol? Hennes morsa? Anyone?

Kanske borde gå ner dit och ställa mej med min bok några meter ifrån och bara kolla att hon inte spyr ihjäl sig, blir våldtagen eller rånad.

Beam me up, Scotty.

Om två och en halv timme ska jag, lilla jag, på invigning. Och inte vilken invigning som helst, jag ska få gå på VIP-invigningen av Rymdbas Stockholm. Nej, det är inte ett skämt. Men det ska erkännas att när Bel Hamim ringde och meddelade att jag fått post skickat till kontoret och sedan läste upp det som stog på inbjudningskortet trodde jag att det var ett practical joke.

Enligt inbjudningskortet skulle jag inte bara få buffé, dryck och mingel med astronauter från ESA, jag skulle även OSA till adressen xxx@rymdbas.se. Allvarligt talat, hur många gånger i livet har man en anledning att mejla någon på rymdbas.se? Jag bara undrar.

Så jag tänkte piffa lite, äta mindre (hallå, man måste ju ha plats med buffén!) och sedan glida in på invigningen och försöka pimpa ut Bel Hamim till högstbjudande astronaut.

The end.

Finns det något värre än att skriva slutet på akademiska texter? Antingen blir det helt abrubt avkapat eller så måste man klämma i med det smetigaste och mest klyschiga man kan komma på, helt enkelt därför att det är det enda som någorlunda passar in. Och nu, när jag tyckte att jag hade värsta bra slutet, inte smetigt, inte töntigt, inte avkapat, då skriver min handledare "not so hot - can you think of something stronger or more relevant".

Bah be-yotch, can YOU think of something stronger or more relevant?? För jag kan uppenbarligen inte det eftersom det här är det avslut jag valt. Sen är jag inte helt säker på att det står "hot" iofs, hon har en helt oläslig handstil.

Shit alltså, jag blir helt störd ju mer jag tänker på det. "Something stronger" = smetigt, klyschigt och töntigt. "More relevant" = wh00t?

Kärring.

Antaganden.

Om man googlar "marilyns manson saker" så antar jag iskallt att man inte letar efter en webshop som säljer t-shirts med Marilyn Manson-motiv, utan att man är ute efter en specifik ung dams samling av sådana. Så om det sitter en ung dam (eller man, vad vet jag) därute vid namn Marilyn så vill jag be dig att hålla hårt i din Manson-memorabilia, någon är uppenbarligen ute efter rubbet.

Kiss & Tell.

Alltså denna jävla Jason Alexander. Han var gift med miss Britney i typ tre dagar innan fylledådet annullerades illa kvickt och nu när Brittan skiljer sig från K-Fed så verkar det inte finnas någon hejd på expertkommentarerna från denna ex-man. Som om han blevo expert på all things Britney för att han var gift med henne i tre dagar! Herregud, om man bortser från det geggiga fyllesexet de eventuellt hade på sin bröllopsnatt så måste det ju finnas hotellstäderskor som spenderat mer tid med Britney Spears än vad Jason "nej-det-är-inte-jag-som-är-George-i-Seinfeld" Alexander har gjort.

Här kan man läsa att Britney är bisexuell och har plastikopererat sig. Det vet Jason Alexander. Han har ju varit gift med Britney i tre dagar! Klart att han vet att hon fettsög sig ett sisådär år efter att de spenderade en blöt helg i Las Vegas tillsammans. Klart Britney ringer och berättar det för honom, han som verkar så pålitlig och verkligen håller käften så fort minsta lilla lokaltidning erbjuder honom en måltidskupong på Wendys mot lite skvaller.

Och här kan man få ett expertutlåtande om hur bra Britney är i sängen. De hade säkert sex hur många gånger som helst under fyllehelgen, och omdömet påverkas inte alls av alkoholintag eller det faktum att det var en jävla bondlurk med pottfrilla som fick ligga med en skitsnygg popikon. Med största sannolikhet skulle Britney kunnat däcka i sängen efter lite hångel och tidigare nämnda bondlurk skulle ändå bedöma det som bra sex eftersom Britney är:
1. ljusår snyggare än de lokala tjejer som efter 25 tequilashots kan tänka sig att ligga med Jason och hans pottfrilla
2. en härlig omväxling till de lokala kossor som efter 25 tequilashots kan tänka sig att ligga med Jason och hans pottfrilla


Grejen är såhär: Britneys stab lät henne vara gift med K-fed i över ett år. De lät henne inte vara gift med Jason Alexander i mer än tre dagar. Det tycker jag är ett ganska bra mått på hur obetydlig deras relation var och motiverar på inget sätt att man som nöjesjournalist på någon tidning eller tv-kanal kontaktar denna man för expertutlåtanden. De motiverar inte heller varför tidningar som Aftonbladet och Expressen köper in notiser från andra tidningar och tv-kanaler där Jason Alexander får göra expertutlåtanden. Jag har inget emot en saftig kiss & tell, men i det här fallet så var det ju knappt någon kiss och alldeles för mycket jävla tell. Snälla Jason Alexander, håll käften.

Stinky-Winky

Har lagt mig till med en sexig bihåleinflammation. Trodde först att det var en vanlig förkylning tills högra kinden började ömma på universitetet. Då anade jag fara på färde. Efter en rendez-vous med sjukvårdsupplysningen fick jag bekräftat att jag verkligen har hålor fyllda med segt och jävligt snor. Det lustiga är att jag då hade gått en halv dag på universitetet och seriöst undrat varför alla mina klasskamrater mökade så dant och spanat efter den student som åt överkokt broccoli i café 3:an. Lita på att jag först och främst tror att folk stinker och ätar stinkande mat, och att det krävs just sjukvårdsupplysning för att jag ska fatta att det stinker för att det ligger segt gulgrönt slem i mina kinder.

Shaun är i Barcelona med jobbet. Märk väl att när han åkte till Dublin för ungefär en månad sedan så blev jag också jätteförkyld. Analyze this och så vidare. Helgen spenderas därför i sängen med Doktor Glas, som ska läsas till på måndag. Någon som har ett ex av Epikanalys att låna ut över helgen? Jag kan bjuda på te, apelsiner och uppvärmd potatisgratäng som tack.

Skivor världen inte behöver, nr 2389340900004903483:

Westlife - The Love Album.


Giv mig styrka!!! Finns det fortfarande folk som köper skivor med Westlife? Jag trodde, och hoppas, att Sveriges teens lägger sina pengar på heta, begåvade och ödmjuka killar som Darin, inte på överåriga, uppblåsta, självgoda, stentrista Westlife. Westlife! Fy faaaan, de är så tråkiga att jag blir förbannad. Bara för att man kan waila och sjunga i stämmor är man inte en bra artist, HÖR NI DET, era gamla irländska tjyvgubbar!

Insider.

Jag har så svårt att kolla på program som Insider. Det är så jobbigt att se elakingar bli ertappade, på något sätt. En vuxen karl är villig att köpa sex från en (påhittad) 12-årig pojke som pimpas ut av Insiders reporter. Han pratar om vilka sexuella övningar han kan tänka sig att ägna sig åt med 12-åringen ("om han bara är 12 kan jag ju inte sätta på honom"), och den förmodade hallicken avslöjar att han är reporter för Tv3 och att äcklot är filmad från flera håll. -"Mitt liv är förstört!", säger äcklot indignerat. Inte en tanke på hur den påhittade 12-åringen som han tänkte ha oralsex med skulle ha mått, naturligtvis. Det är såklart skitbra att man bustar vuxna män som är villiga att stämma sexträff med minderåriga, det är liksom inte okej. Och ändå, jag bara vrrrriiiider mej på soffan. Kan inte titta. Det är så sjukt pinigt och jobbigt. Bortförklaringarna är så pinsamma, och på något sätt smittar den pinsamheten av sig på reportern och hela programmet.

En stilla förfrågan..

Är det verkligen normalt att två avocador kan ligga i ett köksfönster i två veckor och fortfarande inte vara mos-mogna?

Konstiga karaokeminnen, del 2.

E fyllde år och vi firade genom att bli pruttfulla i hennes lägenhet. Det var fylla av typen "fy fan vad jag äääälschkar dej" och allt medan folk troppade av till diverse hippa nattklubbar blev min, E's och ytterligare några förtappade själars plan för kvällen allt mer tydlig, vi behövde karaoke. Eftersom Hägern var stängt då någon illasinnad själ kastat in en brandbomb genom fönstret stog vårt hopp till Hägerstensåsens andra fina karaokehak: Banken.

För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Banken är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, endast 5 minuters gångväg från Hägern. Banken är till vardags en riktig pizzeria, till skillnad från Hägern som endast skyltar med att dom har pizza men som faktiskt inte erbjuder pizza till försäljning (alltså en låtsas-pizzeria).

Då vi alla var osäkra på huruvida Banken verkligen erbjöd karaoke, eller om det bara var ett fantasifoster sprunget ur E's alkoholindränkta och karaokefixerade hjärna så beslöt vi oss för att ringa och kolla. E, som talar en härligt bred östgötsk dialekt, greppar telefonluren och samtalet lyder som följer:

*tut tut*
-"Bankens pizzeria"
- "Ja hej, du jag undrar bara om ni har karaoke ikväll?"
-"Ja, den har redan börjat."
-"Haaaar den?"
-"Ja.."
-"Är re mycket folk eller?"
-"Sådär, det finns lediga bord."
-"Okej, va bra! Men den har börjat alltså?"
-"Ja, ni är välkomna.."
-"Tack...*sjunger skithögt* JAG ÄR FÅÅÅNGAD AV EN STOOOOORMVIIND!"
*klick*

Efter att samtalet avslutats får E panik och hävdar att hon: a) inte kan gå dit nu eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind", b) dessutom aldrig mer kan beställa pizza därifrån eftersom det är så pinsamt att hon avslutade samtalet genom att vråla "Fångad av en stormvind". Vi instämmer i båda fallen, men kommer tillslut iväg. Inne på Banken hittar vi åtta fjuniga killar i 18-årsåldern samt två Svensson-par i 35-årsåldern. E river av en hejdundrande Hotel California och sedan turas hon och killgänget om att sjunga, med ett litet avbrott för bartendern och karaokevärdinnan som sjunger typ "Son of a preacherman". När så två timmar av denna inte så farligt variatonsrika karaoke har fortlöpt (E har hunnit med att mumla med i Dollys 9 to 5 sittandes på golvet och killgänget har hunnit med att spela luftgitarr till Guns n' Roses) så meddelar karaokevärdinnan att någon som inte är E eller det 18-åriga killgänget ska sjunga. Huh?, undrar vi alla chockat - vi har vid det laget glömt bort att det finns några andra i lokalen.

Långsamt reser sig snubben från ett av Svensson-paren upp, han greppar micken, och innan vi har hunnit reagera öppnar han luftvägarna och sjunger...

Daaaaay-o, Daaaaaaaaaaaaaay-o
Daylight come and me want go home
Day, me say day, me say day, me say day, me say day, me say daaaaay-o..

Efter två timmars total tystnad reser sig Super-Svensson alltså upp och klämmer i med "Banana Boat Song", vilket måste räknas som ett helt vansinnigt otippat val. "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sen vi sågs.." - ja, det hade jag kunnat tänka mej. "Come mister tallyman, tally me banana.." - nej, det hade jag sannerligen inte räknat med. Helt iskallt står han där med ryggen mot oss i dryga tre minuter och sjunger om sitt hårda liv lastandes bananer innan han river ner kvällens största applåder. Särskilt bra var han inte, men vad gjorde väl det? Av dryga 500 låtar valde han trots allt "Banana Boat Song", ett sånt beslut förtjänar applåder.




Epilog: Jag blev tafsad på av en av de fjuniga killarna som nog trodde att jag var för full för att märka nåt. E blev bjuden på efterfest av den lokala knarkkungen (hon tackade efter övertalning nej). Super-Svensson sågs aldrig mer till. Banken är numera stängd efter att någon illasinnad själ slängt en brandbomb genom fönstret.

Konstiga karaokeminnen, del 1.

Igår, på kryssningen, när den åtminstone till utseendet lätt utvecklingsstörde Baltiske trubaduren Andreas tillslut beslöt sig för att hitta på 50 % av orden till den gamla dängan "Country roads" sköljde ett bisarrt karaokerelaterat minne över mig.

Jag och mina vänner hade beslutat oss för att samlas hemma hos E under lördagen på Popaganda förra året. Där skulle vi hänga, prata, och konsumera alkohol. Som en förfest, fast klockan 15 en ljum försommareftermiddag. Tyvärr råkade det sig så att det spöregnade, himlen hade verkligen öppnat sig, och ni vet hur det blir. Man har det bekvämt i soffor, fåtöljer och på sittpuffar. Alla man hade tänkt träffa är i lägenheten man befinner sig i. Man har sitt vin, sina öl, sin cider (jag tror faktiskt att jag hade alla tre, ja). Man har det bra. Alla är över 20 och har genomlevt sina hundår på leråkrar i Hultsfred, Roskilde och Arvika, dvs ingen känner ett enormt behov av att trängas på en lerig gratisfestival för att kolla på The Embassy. Och någonstans i allt detta tar alkoholen slut och man fattar det enda beslut som verkar vettigt just då: mot Hägern!


För er som inte är bevandrade i de södra förorternas barliv kan jag infoga en parentes om att Hägern är ett fint etablissemang på Hägerstensåsen, där jag vid mitt första besök verkligen kände mej kluven: å ena sidan - jag vill dricka upp min öl så fort som möjligt och försäkra mej om att jag kommer härifrån levande, å andra sidan - jag finner mej extremt fängslad av tjackpundartanten som river av Hey Jude i karaoken.


Så vi styrde vår kosa mot Hägern, som sin vana trogen erbjuder karaoke på lördagkvällar. Samtliga i sällskapet dråsade ner runt ett bord placerat strax framför karaokemaskinen. Klockan är uppskattningsvis runt 20.30 och av någon anledning är vi alla sjukt peppade på karaoken. "Urschäckta, när börjar kareåken?", frågar någon i sällskapet för att få det chockerande beskedet att den inte ska börja förrän om 30 minuter. Ett intensivt bönande (jag har minnesbilder av att någon, kanske jag själv, knäpper händerna för att understryka hur gärna vi vill börja) tar vid och den stackars karaokevärdinnan startar karaoken. Medans mitt sällskap frenetiskt börjar bläddra i låtpärmarna och skriva på dom där lapparna man lämnar in drar värdinnan igång John Denvers Country Roads och här fullkomligt exploderar vår extremt otippade karaoke-extas och helt plötsligt sjunger vi med utav bara helvete. Alltså jag har aldrig lyssnat på denna låt vad jag kan dra mig till minnes, inte heller är den en förfestfavorit eller ens en låt jag någonsin hört mina kompisar lyssna på eller ens nynna, ändå sjunger vi som om våra liv hängde på det.

Country roooooooads, take me hooooooome
To the place I beloooooong
West virginia, mountain momma
Take me hooooome, country roooooads

Mountain momma?

Ja vi sitter alltså typ sju personer vid ett bord på Hägern och fullkomligt vrålar till detta bisarra låtval. Lagom till slutet av låten, där refrängen upprepas några gånger, börjar vi unisont veva med armarna. Ni vet sådär när man verkligen sträcker ut armarna och vevar dom från sida till sida. Och vi sjunger! Och vevar armarna! Och sjunger! Och sedan är låten slut. Värdinnan gav intrycket av att vara jätteglad över vår helt störda entusiasm, men innerst inne visste hon - hellre ljumma alkisar som sjunger Elvis än skitfulla 20-somethings som när mikrofonerna slutar funka använder sagda apparat för att trumma conga-partiet i Copacabana på en av alkisfarbrödernas flint (guilty as charged).

Sedan denna kväll, för drygt 1,5 år sedan, har jag hört låten kanske en gång. Ja tills Andreas beslutade sig för att slakta den på sant, Baltiskt, Finlandsfärje-manér, och jag instinktivt kände ett tvång att sjunga med och veva armarna åtminstone en gång (till Shauns och Bel Hamims stora fasa).

Vilda ungdomstid..

Så då sitter jag här igen, med korsstygn och ostbågar. En fredagkväll på jobbet (ett av dom) med andra ord. Men, jag skola icke klaga. Ungen är så gott som däckad framför Kalles Klätterträd efter dagens strapatser på dagis, och jag ska kolla på Idol som har kärlekstema och kanske sjunga med. Glass-glassiiIIIIiigt!

Istället för dubbel glädje, förvirring.

Förtydligande: Det har kommit till min kännedom att det är lite förvirrande med den blogg som listas under rubriken Dubbeltrubbel. Ja,det är alltså jag som skriver där. I framtiden kanske det blir andra med, vad vet jag. Men just nu är det bara jag som skriver där, på uppdrag av Mamsell C. Så! Förtydligande över. Klart slut.

Hjärta Apple.

Strax utanför sydöstra hörnet av Central Park, där 5th Avenue korsar 59th Street, står det en stor glaskub med ett lysande äpple i. När man går in genom dörrarna kan man antingen ta den genomskinliga spiraltrappan eller den runda, genomskinliga hissen (jag tänker mej att det är så glashissen ser ut i "Kalle och glashissen" av Roald Dahl) ner en våning för att mötas av den typen av butik som jag trodde att vi alla skulle shoppa i vid det här laget på 2000-talet.


Långa bord med iMacs och MacBooks, där man kan slå sig ner för att kolla mail, blogga, eller vad som faller en in. Långa bord med iPods; Nanos, videopoddar, uppkopplade till hörlurar, högtalare och små skärmar så att du i lugn och ro kan testa ljud och bild. Längs väggarna hänger fodral, hörlurar, programvara, spel. Överallt cirkulerar personal i röda tröjor. Jobbigt att gå fram för att be om hjälp? Använd en av datorerna, med ett klick kan du kalla till dej personal till den dator du befinner dig vid. Inga långa, trötta köer. Ska du köpa en iPod går du till iPodbaren där alla kassor är bemannade. Ska du investera i en dator gäller en annan radda kassor. Allt är skyltat och tydligt. Om du lagt dig till med en kartong innehållandes en snygg högtalardock är det bara att ställa sig i kö till t.ex. iPodbaren och vänta på att en vänlig anställd med kortläsare dyker upp, vips kan du betala med ditt VISA (eller vad du nu har), få kvitto och lämna kön glad och nöjd. Eller kö, varför ens ställa sig i kö om du ska handla något som finns ute i butiken, bara ta kartongen och tillkalla en jeppe med kortmaskin via en av datorerna! Butiken är öppen dygnet runt, och man får den där känslan av att shoppa i samma butik som Alex i Clockwork Orange. Ni vet när han ska handla skivor och allt är lugnt och stilla och man hör lite hissmusik i bakgrunden. Ching-chicka-ching, nämen titta här *bläddra*, ching-chicka-ching.. Ja fast utan tjejer som står och suger på kukformad glass såklart.


Gud så jag älskade denna butik. Det var en ren fröjd att gå omkring och grubbla på huruvida den röda 8gb nanon eller den vita 30gb videopodden skulle gå bli min bebis. För det är inte bara roligare, enklare och snyggare att shoppa Apple i New York, det är sjukt mycket billigare också.

(Känner verkligen att Skräphögens nördfaktor höjdes med ungefär 700% nu, så vahettere, på med Urkel-byxorna)

Booz crooz.

Okej, det är andra kvällen i rad som jag och Shaun gått ut för att äta samt gå på spånken. Och jag vet inte vad som är pjoblemet, som ett av mina fritidsbarn skulle sagt (anekdot berättas vi annat tillfälle), men jag dricker mängder utan att bli särskilt dragen. Okejokej, inte ett problem - man är väl vuxen (dvs jag dricker inte för att bli full utan för att det är så gott = största livslögnen näst efter "jag är inte bög jag och min killkompis brukar bara suga av varandra" nej okej det är ingen livslögn det har med definition av sexualitet att göra och den diskussionen ska vi ha under ett nyktrare tillfälle vilket i sig är en paradox eftersom mitt resonmang precis tog avstamp i att jag var ganska nykter, något jag torde ha motbevisat vid det här laget SKÅL). Jaja, det hela påminner mej om ett av de roligaste ögonblicken på senare tid. Jag och Shaun sitter på ett flygplan över Atlanten. Tvärs över gången sitter en tant som fått rullas in i rullstol (för att hon var gammal och extremt skröplig). Hon ägnar 8-timmarsflygningen åt att lösa korsord och dricka sprit. Shaun kommenterar det hela med "that old bag is boozing like a trooper", vilket då fick mej att skratta hejdlöst. Och nu när jag tänkte på det så frustade jag till såpass att det flög snor ur näsan på mej - för det är kul att en gammal skröplig tant i rullstol "boozar som en trooper".

Andra kul saker:
1. Jag skrev precis ett mail till min handledare. Ja alltså läraren jag går med under min praktik (VFU). Mailet skickas alltså halv ett på natten, och skrivs under alkoholpåverkan.
2. Har lurat med Bel Hamim, och kanske Liza, på 12 timmars fylla på finska havet. Vi måste fylla på barskåpet (tro det eller ej).
3. Både Avenue Q och Jacques Brel is alive and living in Paris ska sättas upp i Stockholm. Ska vara asbra, orkar dock inte länka, ni får fan googla. Tänkte se båda, samt off-Brodwayproduktionen Evil Dead, the musical när vi var i NYC, men det, liksom gigget med Jesus H Christ and the four horsemen of the Apocalypse gick tyvärr i stöpet.


Jag stavade precis "gick" som "juck". Dags för några avsnitt av Arrested Development s3 innan jag däckar tror jag.

Tantbrigaden.

Söndagkväll, romdrinkar och potatisbullar hos Liza. Jag berättar om min tantiga Lördag, Lizas reaktion?

"Du, jag måste visa dej ett jättefint Melitta-filter som jag har köpt".

Officiell tantvarning utlyses härmed.

Min lördagkväll, och jag skojar inte nu, bestog av att brodera korsstygn framför SVT:s nya bingoprogram.

DAMN IT FEELS GOOD TO BE A GANGSTA, som en vis man en gång sade.

Hört på tunnelbanan.

16-årig bratbrud på lyset: *sjunger högljutt* "Jag känner en bot, hon heter Malin, Malin heter hoooon, och hon är jävligt, jävligt, jävligt fräääääsch.."



Och ja, det värsta är naturligtvis att den texten är vettigare än originalet. Och ja, hon gick av vid Östermalmstorg med sitt 16-åriga posse. Och ja, dom var jävligt, jävligt, jävligt fräscha.

Nog!

Program jag inte skulle sakna om de lades ner och försvann för alltid:

Time-Out
Sport och buskis. Sport och buskis! SPORT OCH BUSKIS! Men ni hör ju själva.

Hey Baberiba
Ord kan inte beskriva hur vansinnigt o-roligt Hey Baberiba är. David Hellenius sätter på sig en peruk, stammar med konstig röst och spelar korkad. Jättebra imitation av kungen, verkligen jättebra. Christine Meltzer sätter på sig en peruk, målar läppglans utanför munnen och spelar korkad. Jättebra imitation av Linda Rosing, verkligen jättebra. Poängen är att det inte finns några komiska poänger, förutom perukerna och de konstiga rösterna. Jag skrattar inte ens åt det vansinnigt dåliga, för det är just bara dåligt. Och namnet? Ska det vara spexigt eller?

Efter tio
När blev Malou vin Siwers så sjukt osympatisk? Jag hade helt missat det, men det är ju helt tydligt när man ser den här urvattnade Oprah-pastischen till program. Alltså jag vet inte vad som är värst: hennes självgodhet, att hon behandlar gäster och publik som idioter eller alla vidriga ämnen som behandlas (själsliv, moderskap, grötgrötgrööööt). Dessutom är bakgrunden, dekoren, så konstig att jag känner mej åksjuk när jag ser skiten.

Leaving New York.

Hallå jag är hemma. Sjukt trött och vansinnigt kall (från hotellrum vars element ljudligt spann hetta nätterna igenom till vardagsrum där elementet mest bara verkar vara dekoration) och allt verkar så litet. Pyttehus, pytteläsk, pytteALLT. Men i gengäld: tystnad, ren tunnelbana, luft som man bara vill dra ner i lungorna och behålla där. Men det är förstås petitesser och precis som alla andra önskar jag att jag hade minst en vecka till, helst en månad, kanske ett år. Det är så mycket att man först bara vill låsa in sig på hotellrummet och kolla på Saved By The Bell-repriser, men sen vill man inte ha något annat. Bara diners med servitriser som pratar bred Brooklyn-accent när de fyller på ens kaffe, "Borderline" med Madonna i högtalarna, gubbar i hjälm, rykande trottoargaller och gula taxibilar utanför fönstret. Ljudet av sirener har aldrig varit så romantiskt.

Popkulturella höjdpunkter:
1. Se "Borat" på utsåld biograf i Chelsea, kändisspotting: Gina Gershon traskar ut ur salongen efter oss. Självklart skitsnygg.
2.Hinka Malibu & Coke (macho is my middle name) på ett nästan tomt Ray Fisch i Lower East Side och nästan sätta spånken i halsen när Johnny Knoxville rajar in med en stor pizzakartong från Ray's Pizza i handen. "Eh, are we like alone in a bar with Johnny Knoxville and a huge pizza?" Acceptera universums nycker när Johnny lufsar fram till vårt bord och bjuder oss på pizza med peperoni. Slutsats: Johnny har antagligen ett ohälsosamt förhållande till sprit, jag har ett ohälsosamt förhållande till min egen coolhet och vägrar ta fram kameran.

Men mer om det senare. Nu ska jag smeka min nya iPod, inhandlad i Apples föredomliga butik på 5th Ave. Definitivt mer om det senare.

Start spreading the news..

I'm leaving today
I want to be a part of it,
New York, New York


Ja, idag åker jag. Vahettere, ses om en vecka!