Hurra!

Nu har jag äntligen löst mysteriet med min lön. Fick tag i den ordinarie kvinnan K.M, som alltså tagit över min gamla kontaktpersons jobb, tillslut. Hon var supertrevlig och hade fått mina löneslippar men inte vetat vem jag är eftersom att gamla kontaktpersonen inte lämnat nån info. Vad bra! Så hon fick ett kuvert i juni med löneslippar gällande jan-jun och ba "eh, vem fan är det här?" och sen gick hon på semester. Gud vad bra det känns att veta att allt löper smidigt och effektivt i stadsdelsförvaltningarna.. Det här med överlappning är tydligen en exotisk syssla som bara utövas i organisationer av tvivelaktig standard.

Jaja, hon bad om ursäkt och skulle ticka av dom och skicka iväg dom idag. Så jag får min lön. Så småningom. Bättre sent än aldrig antar jag att jag borde säga.

Huvudtryck.

Den här veckan har mestadels spenderats i ett mörklagt sovrum, jag har haft huvudvärk nästan hela veckan. Jag har i princip aldrig ont i huvet, så jag blir helt väck när det väl slår till. Tror att lufftrycket och den annalkande åskan kan ha gjort sitt, men känner mej fortfarande helt spänd och öm längs med pannan.

Tröstar mej med att det bara är typ en månad kvar tills jag börjar dansa igen, och den insikten till ära, samt för att locka Bel Hamim att anmäla sig till en kurs (bara en liten nybörjarkurs bebi, please?!), bjuder jag på ett gammalt klipp av den fantastiska Suheir Zaki:



Status när jag kollar på klippet: Klänning - ja tack. Teknik - ja tack. Skönhet - ja tack.
Status när jag kollat på klippet samt publicerat inlägg: En maffig ipren - ja tack. Mineralvatten - ja tack. Mörkt, svalt sovrum - bring it on, beyotch.

Avdelningen bisarra samtal.

Min lön är alltså borta. Spårlöst försvunnen. Jag får panik eftersom min kontaktperson (som skriver under på mina löneslippar osv) inte kan nås via telefon eller email. Skickar ett mail till okänd kvinna, okänd kvinna vidarbefordrar till löneavdelningen. Inget händer. Jag blir akut kokofierad.

Beslutar mig för att näe, nu får det va nog (näven i bordet). Ringer upp växeln till Maria-Gamla Stans Stadsdelsförvaltning i ren desperation. Får prata med en supersnäll kvinna med rökröst, förklarar mitt problem.

Rökröst: "Men vad heter din kontaktperson då?"
Jag: "A.E"
Rökröst: *tyst* "Men hon slutade ju för flera månader sen.."
Jag: "Allvarligt? Hjälp! Vad gör jag nu?"
Rökröst: "Men vem har skrivit under dina löneslippar de senaste månaderna?"
Jag: "Ingen! Jag har inte fått den lönen, för slipparna var felaktiga och jag försökte få tag på A.E för att få nya men det gick inte. Så tillslut fixade jag dom själv. Jag skickade in flera månaders slippar i Juni, men fick inga pengar. Men jag skickade in dom så sent så jag tänkte att det var därför."
Rökröst: "Okej, men K.M har tagit över hennes tjänst. Men hon är på semester just nu. E vikarierar för henne just nu, jag kopplar dej dit på en gång, okej?
Jag: "Ja, vad bra, tack så jättemycket."

*tuuut tuuuut tuuuut*

*stålsätter mej och förbereder mej på att sätta på sprinklersystemet och grina och mumla om inkasso för att få mina jävla pengar*

*tuuut tuuut tuuut*

Man som sluddrar: "JahallådetärMahsahkahskhks"
Jag: "Eh, hej, mitt namn är Johanna, jag söker E."
Man som sluddrar: "Då får du ta hennes mobilnummer, för hon gick precis."
Jag: "Eeh, men jag kan ringa tillbaka senare idag?"
Man som sluddrar: "Nej, hon gick tidigt idag, hon går på semester nu."
Jag: "VA? Okej, men hon vikarierar för K.M eller hur? Vet du när hon kommer tillbaka?"
Man som sluddrar: "Ja, hon kommer tillbaka på måndag."
Jag: "Okej, kan jag få hennes telefonnummer då, så återkommer jag på måndag?"
Man som sluddrar: "Akej, XXXXXXXX"


Man bah hallå eller. En har slutat, en är på semester, vikarien går från jobbet 11.30 för att gå på semester, JAG VILL HA MINA JÄVLA PENGAR.

Världens längsta boktips, del 4.

Fjärde och sista delen i Skräphögens popkulturella boktips. En liten boktipsbonus kommer nog ungefär snart. Kanske senare idag.


1984, av George Orwell
En av de där böckerna som folk känner till, men inte alltid har läst. Jag får ibland känslan av att folk känner som att dom har läst den ändå, eftersom mycket av terminologin och idéerna i boken är så otroligt kända och refereras till väldigt ofta idag. Boken beskriver ett dystopiskt samhälle, dvs motsatsen till ett utopiskt dito. Året är 1984 och världen ser inte längre ut som den en gång gjorde, England tillhör den totalitära superstaten Oceania, som styrs av Partiet och dess ledare, Big Brother (Storebror). "Big Brother is watching you"/Storebror ser dej", ring any bells? I Londons utkanter bor den djupt olycklige Winston, som jobbar med att korrigera historiska dokument så att de stämmer överens med Partiets idéer om vad som egentligen hänt i människans historia. Winston har en hemlig dagbok där han skriver ner sina tankar om Partiet, tankar som naturligtvis är superförbjudna. Winston blir mer och mer intresserad av allt det som Partiet förbjuder; tankar, idéer, poesi, och när han träffar Julia inleder de en förbjuden relation (dvs en vanlig kärleksrelation). Winston blir insyltad i vad han tror är en motståndsrörelse, men är hela tiden bevakad av Partiet. Boken är såklart skitspännande och ganska läskig, den gör sig bäst på engelska, men man bör vara van att läsa på engelska, annars finns det en risk att boken blir svår att förstå vilket typ alltid leder till att man tycker att boken är tråkig. Den funkar absolut på svenska också.

To kill a mocking bird (Dödssynden), av Harper Lee
I depressionens Alabama bor pojkflickan Scout med sin advokatpappa Atticus och brorsan Jem. Sommaren innan Scout börjar skolan lär de känna Dill, som ska bo i kvarteret över sommaren. De tre barnen spenderar dagarna som de flesta andra barn, med undantaget att Dill blir helt sjukt fascinerad av det mystiska huset som kallas The Radley Place. Huset ägs av Nathan Radley vars bror, Boo Radley, inte har synts utanför huset på många, många år. Barnen är fascinerade av Boo och ägnar mycket tid åt att smyga runt på tomten och leka lekar som återskapar Boo's historia. Så småningom beslutar sig Atticus att försvara en svart man som anklagas för våldtäkt på en vit kvinna, och eftersom att det kryllade av rasister Alabama under denna period så blir Scout och Jem retade och utfrysta av sina skolkamrater. Rättegången och dess följder varvas med mysteriet Boo Radley som börjar interagera så smått med barnen. Har inte läst den på svenska, men den är relativt lättläst på engelska. Filmen från 1962 med Gregory Peck i rollen som Atticus är faktiskt riktigt bra, och vann en himla massa priser när den kom ut, bl.a fick Peck en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Hollywoodfruar (Hollywood wives), av Jackie Collins
Eventuellt kan någon få hjärtflimmer av att see Orwell och Lee följas av Jackie Collins, det är antagligen samma personer som hävdar att det finns "bra" och "dålig" tv (Kobra VS Paradise Hotel, typ). Jag har lika stor plats för allt i mitt hjärta och rekommenderar därför den i mitt tycke mest outstanding Jackie Collins-boken. Tantsnusk? Check! Glamour? Check! Otrohet? Check! Intriger? Check! Hur kan man motstå en bok som blandar shopping, maktspel och crotchless panties? Det finns ingen som gör det som Jackie, så är det bara.

"The biggest prick I ever knew had the smallest!" exclaimed a soignée middle-aged woman in a chic black dress.
"If it cost him a nickel to shit he'd vomit", said a fast-talking producer.
"Every day she comes into my office, locks the door, gets under the desk, and sucks my cock," said the head of a studio.
Hollywood conversations. Ross had heard it all before.

Möss och Människor (Of Mice and Men), av John Steinbeck
Om det finns en period i USA:s historia som jag inte verkar kunna få nog av att gräva ner mej i så är det depressionen. Allt var så jävla tröstlöst och skitigt och fattigt och folk svalt ihjäl. Precis som "To kill a mocking bird" så utspelar sig "Möss och människor" under denna hårda tid, den handlar om George och Lennie, två kompisar som precis som så många andra försörjer sig genom att jobba på olika farmer. Lennie är en stor och stark karl, men han är .. eh .. mentalt handikappad (mentally challenged låter mer pk på något sätt). George däremot är liten och seg, men klyftig nog för båda. Det bästa Lennie vet är att klappa på mjuka saker, ibland stoppar han möss i byxfickan så att han kan klappa på dom, tyvärr dör dom ofta eftersom han är lite för hårdhänt (och en byxficka är inte den ultimata miljön för en liten mus). En dag kan Lennie inte låta bli att klappa på en klänning, eftersom tyget ser så mjukt ut. Tyvärr sitter klänningen på en kvinna som blir förskräckt och anklagar honom för våldtäkt. George och Lennie måste fly staden de bor i, och tar sig så småningom till en ranch i Soledad, Kalifornien. Där drömmer de om att tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en egen farm, och George lovar att Lennie ska få ta hand om kaninerna. Tyvärr kan Lennie inte låta bli att klappa på ett hår som ser så mjukt ut, det håret sitter i sin tur på ett huvud som tillhör den lätt slampiga frun till Curley - chefens lätt osymptiske son..
Det här är ingen tegelsten direkt, det är en tunn bok som är lätt att läsa på engelska (jag tror jag läste den på engelska när jag var 16) men den svenska översättningen är bra.

The Awakening, av Kate Chopin
När den här boken publicerades 1899 trycktes den bara i en upplaga, innehållet ansågs vara alldeles för kontroversiellt. 1969 återupptäcktes den och anses nu tillhöra det litteraturvetare kallar amerikansk litteraturs kanon. Alltså en bok som alla "bör" ha läst. Den handlar om Edna Pontellier, hustru och mor i New Orleans som är gift med kreolen Léonce, en välbärgad affärsman. Själv är Edna inte kreol, och det bidrar till att hon känner sej utanför när hela familjen Pontellier spenderar sommaren på ett pensionat beläget på en ö utanför kusten. De andra gästerna är framstående kreol-familjer och även om hon är god vän med några av dom så känner hon sig exkluderad. Robert, sonen till pensionatets ägarinna, uppvaktar Edna genom att spendera tid med henne och ge henne sin odelade uppmärksamhet, och Edna är rätt förtjust i honom. Léonce däremot anser precis som de flesta män att Edna mer är en ägodel än en jämlike och är inte så intresserad av vad hon tycker och tänker så länge hon tar hand om deras gemensamma barn. Robert och Edna kan inte leva ut sina känslor eftersom Edna är gift, och Robert beslutar sig för att ge sig av på en lång resa för att slippa deppa. När sommaren är över och familjen återvänder till New Orleans får Edna nog, när Léonce åker på affärsresa flyttar Edna ut, fast besluten att leva sitt eget liv och inte styras av sociala konventioner.
Har bara läst den på engelska, men heller faktiskt aldrig sett den på svenska. Det här är inte heller en tjock bok, kanske bara 100 sidor. Ser den ut innehålla tre gånger så många sidor så beror det på att en himla massa essäer och extra info om tidens mode etc är inkluderade.


That's all folks!


Inledningen
Del 1
Del 2
Del 3

Oj!

Jag upptäckte nu för kanske en minut sedan att bloggen blir exakt ett år idag! Hurra, hurra och grattis min lilla bäbis. Jag har uppdaterat mer frekvent här än vad jag någonsin gjorde på Skunk, Helgon och MySpace. Jaja, jag trodde att jag skulle tröttna men det gjorde jag visst inte. Fast nu kommer jag såklart att göra det eftersom jag skrev det. Men nu kommer jag ju inte göra det eftersom jag skrev att jag kommer det. Mm, logik är en flickas bästa vän.

Annars: Shaun betalade för att jag skulle få mentalrunka till Johnny Depp i nya Pirates. Jag fick snacks också! Jag tror han försöker muntra upp mej eftersom Maria-Gamla Stans Stadsdelsförvaltning har slarvat bort min lön på 7000 glada penningar och handledaren som anställde mej och som hanterar min lön verkar ha uppslukats av helvetets eldar. Och har hon inte uppslukats av helvetets eldar så BORDE hon det eftersom hon slarvat bort min lön.

Naaae.

Världens sorgligaste lilla googling: hur vet man att just han är den rätte för mej. Jönköping, igår 20.01.

Chop Chop

Eftersom jag igår skrev att fingret nästan var läkt så kändes det som en bra idé att typ hacka av halva toppen på långfingret istället. Hala lökjävlar! Min stackars vänsterhand är så himla misshandlad, hon behöver åka på spa.

Världens längsta boktips, del 3.

The show must go oooOOOoon.. fingret är nästan helt läkt och jag kan knattra obehindrat på mitt tangentbord. Näst sista boktipset!


Wuthering Heights, av Emily Brontë
Den mörka, vansinniga, elaka och förblindande passionen i den olyckliga kärlekshistorian mellan Heathcliff och Catherine utspelar sig mot bakgrunden av Englands vackraste landskap; Yorkshires vindpinade hedar. Folk som inte läst boken kan eventuellt avfärda den som romantiskt dravel, men det beror på att de är illiterata idioter som inte ens tagit sig tid att slå upp handlingen på Wikipedia. Kärleken i "Wuthering Heights" är inte vacker och rosaskimrande, den är komplicerad och förvriden och får fruktansvärda konsekvenser för nästan samtliga inblandade. Det är en alldeles fantastiskt vacker och sorglig bok, och nej, filmversionerna kan inte på något sätt göra den rättvisa. Läs den gärna på engelska, om det känns för mastigt så heter den "Svindlande höjder" på svenska.

(Lär dej mer om familjen Brontë i Skräphögens sammanfattning av familjens levnadsöde.)

Neverwhere, av Neil Gaiman
Okej, det här är lite twistat. Det här är alltså en bok som baserades på en tv-serie som Gaiman skrev för BBC. I vanliga fall brukar det ju vara tvärtom. Och det kanske är därför det inte alls känns fel, boken är mycket mycket bättre än tv-serien. Boken utgår ifrån att det existerar två parallella London; det vanliga (övre) London som vi alla känner till och ett undre London, som människor från övre London inte har tillgång till. Richard, uttråkad affärskille från den övre varianten, hittar en kväll Door, en skadad mystisk ung dam från den undre varianten, på gatan på väg till en middag. Hon visar sig vara jagad av två än mer mystiska, målinriktade yrkesmördare i plommonstop; Croup och Vandemar. För att hjälpa Door ur sitt predikament skickas Richard ner i den undre världen för att få tag på Markisen av Carabas, uppdraget utförs och Door försvinner. Dagen efter är det som att världen blivit galen, han blir av med sitt jobb, och han verkar närmast osynlig. Arbetskamrater känner inte igen honom, bästisen känner inte igen honom, inte ens hans bitchiga flickvän vet vem han är. Förvirrad och förbannad ger han sig ner i det undre London för att få tag i Door och ställa allt till rätta.

Det som får mitt gamla nördhjärta att slå extra hårt för denna bok är att den undre världen kopplas till den övre genom namnen på tunnelbanestationer (jag gillar tunnelbanan, okej?), men i det undre London så finns det verkligen en ängel vid stationen Angel, och det bor ett gäng munkar i Black Friars. Givetvis finns det ett skäl till att Door heter just Door, och det är det som gör att boken helst bör läsas på engelska. De språkliga finurligheterna kräver annars en ganska aktiv realtidsöversättning för att det hela ska ha någon poäng. Dock, den svenska översättningen är bra. Den har samma titel på båda språken.

The Outsiders, av S.E Hinton
S.E Hinton var bara 16 år när hon skrev boken som handlar om Ponyboy, hans brorsor Sodapop och Darry, och resten av kompisarna i ett gäng med "Greasers" i den amerikanska staden Tulsa, i en tid då man lyssnade på Elvis, hängde på drive-in bio och skaffade sej smeknamn som "Two-bit". Greaser-gänget består av sju tonårskillar som är sociala misfits; de är föräldralösa (Ponyboy, Darry och Sodapop), har suttit i fängelse (Dally), hoppat av high school (Soda, Steve, Johnny) och är bra på att slåss. Helst slåss dom med The Socs (inte som i strumpor, utan som i förkortning av Socials, socialites), som är Greaser-killarnas direkta motsats; The Socs är rika, preppy och kommer alla gå på college. När Ponyboy och Johnny oväntat blir kompisar med två tjejer från The Socs, Cherry och Marcia, är det bara en tidsfråga innan alla dessa sociala stigman mynnar ut i våldsamheter, våldsamheterna slutar med att blyga, twitchiga Johnny dödar Bob, stor-Soc och Cherrys pojkvän. Pony och Johnny beslutar sig för att dra från stan för att slippa sitta i finkan och gömmer sig i en gammal övergiven kyrka utanför stan där dom bondar och filosoferar. Likt Shakespeares värsta tragedier blir allt sedan bara sorgligare och sorgligare och givetvis måste fler än elakingen Bob dö innan man grinande kan lägga ifrån sig boken. Är väldigt lättläst på engelska, plus att man lär sig cool slang. Finns även som stjärnspäckad film, med Patrick Swayze (Dirty Dancing!), Ralph Macchio (Karate Kid!), Matt Dillon (Singles!), Rob Lowe (hemmagjord p-rulle med tonårstjejer + Vita Huset!), Emilio Estevez (Breakfast Club!), Tom Cruise (Scientolog!) och många fler.

Alla Familjer Är Psykotiska (All Families Are Psychotic), av Douglas Coupland
Familjen Drummond är inte som alla andra familjer. Mamma Janet är sjuk i AIDS sedan hennes ex-man Ted skjutit AIDS-sjuke sonen Wade i sidan då han fått reda på att Wade har sexat loss med Teds trophy wife Nickie, kulan gick genom Wade och landade i Janet. Wades brorsa, Bryan, är en självmordsbenägen misslyckad musiker med en ettrig anarka-flickvän utan några vokaler i sitt namn, Shw. Shw är gravid men vill inte alls bli morsa och tänker därför i hemlighet sälja barnet till ett creepy par som är beredda att hosta upp en hel del stålar. Nu ska hela denna familj samlas och vara representativa eftersom lillasyster Sarah, som är en neurosedynskadad austronaut, ska åka ut i rymden. Med på färden har hon chiefen Gordon som hon har en hemlig affär med. Vad hon inte vet är att hennes man, Howie, har en affär med Gordons fru, Alanna. Och mitt i all denna drama som Norén bara kan drömma våta drömmar om dyker det upp ett brev som Prins William ska ha lagt på Dianas kista, Ted och Wade får i uppdrag av skummisen Norm att sälja brevet till en mystisk riking i Bahamas och ja, det går ju inte som planerat. Funkar bra på svenska.

Den Vidunderliga Kärlekens Historia, av Carl-Johan Vallgren
Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg på 1800-talet. Han är döv, han är harmynt beyond belief, han är dvärg, han har typ inga armar - men han kan läsa folks tankar. Samma natt föds lilla Henriette på bordellen, och de två blir bästa vänner. Ödet skiljer dom åt och vi får följa Hercules väg genom Europa på jakt efter Henriette som han håller så kär. Han hamnar i kloster, på carnivaler, hos spanska inkvisitionen och jag vet inte vad för att tillslut finna henne, vackra Henriette som lyckats ta sig från ett liv på bordellen in i finare salonger. Det är en väldigt vacker, väldigt bombastisk och väldigt storslagen berättelse som aldrig känns cheesy, bara fin. Och lite sorglig.



Del 1
Del 2
Why? Because!

Oh baby refrain, from breaking my heart.

Många är bekanta med den existensiella fråga som dryftas i Nick Hornbys "High Fidelity"; lyssnar vi på popmusik för att vi är miserabla, eller är vi miserabla för att vi lyssnar på popmusik? Men tjena vilken hönan & ägget-diskussion kanske man tänker ibland, men sedan idag när jag i sakta mak promenerade hem från Willy:s med Erasure i iPoden så slog det mej: hade depression legat för mej så hade jag varit beredd att hävda att vi är miserabla just för att vi lyssnar på popmusik.

Har ni någonsin önskat att något var lite deppigt så att ni mulet kunde känna igen er i låten ni lyssnar på? Inte så simpelt som att tänka att "ja, precis så är det. Fy faaaaaan. Den här låten handlar om mej", utan snarare "åh, precis sådär kände jag för 7 år sedan. Synd att jag inte gör det längre, för det stämmer precis. Fy faaan alltså..". Tycker du att det verkar neurotiskt? Föreställ dej då att du sedan utvecklar resonemanget så att det tillslut ser ut såhär:

"Fy fan vad den här låten är bra. Precis så är det ju! Fan man borde lägga ut den här texten på bloggen. Fast, då tror kanske folk att det är såhär, ja att jag mår såhär och att Shaun är elak. Det gör jag ju inte. Det är han ju inte. Fan vad schysst det vore om jag mådde så, då hade man bah kunnat lägga ut den här låten, och texten, och kanske den där låten också. Tänk ändå om jag hade mått nu som jag mådde hösten -99, då jävlar hade jag postat den här texten."

Men hallå? Jag önskar alltså (nästan) att jag kunde identifiera mej med texten så att jag kunde hävda den som "min". Och texten handlar i det här fallet om att bli behandlad som skit av den man är kär i.. Nu önskar jag ju inte det (när jag tänker efter och stängt av iPoden), men bara insikten om att den ådran ligger och pulserar någonstans (antagligen i rektum-trakten) gör mej nervös. Tack mamma och pappa för att ni lyckades göra en sansad människa av en potentiell katastrof.


Och låten jag lyssnade på var "A little respect".

Tolka min ost.

Okej, på förpackningen till halloumi-osten jag köpte idag står följande att läsa:

"Halvhård Ost från Cypern. Fetthalt 24%. Ingredienser: Ko-, faar & getmjölk, salt, myntha, löpe, kultur. Sölis per kilo."

Sölis per kilo? Vad FAN betyder det? Jag har kollat innehållsförteckningen på de andra språken och de tar slut efter "löpe". Fråga nummer ett: Varför är vi det enda landet av sex som vill informera om att det finns "kultur" i halloumin? Fråga nummer två: VAD FAN BETYDER "SÖLIS PER KILO"?

Nej, det funkade inte den här gången heller.

Ofta blir man sjukt trött på alla starlets som så gärna vill vara som Marilyn Monroe. De vill se ut som henne, de vill bli dyrkade som henne, de vill bli legendariska som henne. Lindsay Lohan har enligt uppgift blivit alldeles till sig då en av Marilyns gamla vänner hävdade att de två var lika varandra, nåväl, man behöver vara både blind och döv (eller extremt påverkad av narkotika) för att tycka att den jämförelsen är det minsta relevant. Alla Lindsays i världen får gärna försöka claima Marilyns arv, ingen kommer att gå på skiten iallafall.

Det enda fall där hela Marilyn-cirkusen verkligen känns osmaklig och helt vriden är, inte helt oväntat, i Christina Aguileras fall. Jag vet inte vad som hände, hon gick från röda trosor och chaps till platinablonda lockar och en komplett 50-talsgarderob innan jag hade hunnit laga mammas väldigt snabba recept på kikärtsbiffar, typ. Jag tror, och det ser ut som, att hon verkligen kämpar hårt för att hålla stilen. Nya skivan lanseras som vintage-fluktande, Christina själv syns knappt ute utan lockat hår och kläder som Dita von Teese skulle utdömt som för pråliga. Och det är det som är problemet. Christina Aguilera ser alltid utklädd ut, vid "Drrty"-släppet såg det ut som om hon skulle gå på "Pimps n' Hoes"-maskerad, och nu ser det ut som om hon vill slippa betala inträde på Debonnair. Hon är som den där kompisen alla hade på högstadiet; den där kompisen som startade terminen som punkare, kom tillbaka efter jul som hårdrockare och firade påsk som synhtare (och som senare i livet verkligen var nere med hip-hop och jobbade hårt på att förneka sin skinnjacka med Asta Kask-pins).

Man kan som bekant inte köpa en känsla för stil, däremot kan man skaffa en stylist och säga "aah, asså nu skulle jag nog vilja typ se ut som..erm..Marilyn Monroe" och därefter sätta på sig all skit den stylisten råkar hitta i garderoben på Warner Brothers. Det känns så tråkigt och oäkta, och det hjälper verkligen inte att göra en lättklädd bildserie som är en kopia på bilderna av en naken Marilyn i vita lakan. Det stärker liksom inte Marilyn-kapitalet, det gör det snarare ännu tydligare att det här är ytterligare ett stop på vägen i Christina Aguileras eviga bussresa i osmaklighetens rike.

Det funkar (funkade?) för Madonna, och det funkade för David Bowie, men Christina är varken den ena eller den andre och kan liksom inte riktigt bära upp kameleont-rollen, varför det bara blir maskerad istället. Christina känns mer Manson än Monroe, med skillnaden att Manson känns mindre utklädd än den blonda varelsen som tycker att en sampling av blåsinstrument som toppas med de sedvanliga wailningarna är lika med att hitta tillbaka till bluesens rötter.

Finger lickin' pain.

Jag kan alltså inte blogga eftersom jag har ett s.k invalidiserat finger. Det tar aslång tid för mej att skriva på tangentbordet eftersom jag måste försökra mej om att inte slå ner mitt stackars ringfinger på tangenterna. Ringfingret skadades under en lätt berusad baklänges-färd på ett rullband (rulltrappa utan trappa) i söndags. Jag har sedan dess, med stor hjälp från Liza (länk i länklistan y'all) lyckats måla mina köksluckor svarta. Man behöver ju bara rolla med ena handen.

Det här inlägget tog typ 45 minuter att skriva. Återkommer när fingret inte längre är tre gånger dess normala storlek.

Bonus.

Idag har någon googlat "män me tuttar" och hittat hit. Hertzlich willkommen!

Världens längsta boktips, del 2.

Jag har nu mixat mej en gigantisk hallon&mangosmoothie och känner mej redo. Listan fortsätter.

Bonjour Tristesse, av Francoise Sagan
1954 publicerades den här romanen av den då 18-åriga författaren. Alla var chockerade och fascinerade. Boken handlar om 17-åriga Cécile, som tagits från livet på en internatskola till livet med sin hedonistiska pappa som behandlar henne omväxlande som vuxen, omväxlande som barn. Sommaren spenderas med playboy-farsan och hans 25-åriga flickvän i ett flott hus på franska rivieran. Där fokuserar Cécile på att förföra män och hänga med pappa på casino. Ända tills den döda moderns vännina Anne kommer på besök och försöker infiltrera familjen och förstöra allt det roliga.
Har bara läst den på engelska.

Happy Sally, av Sara Stridsberg
"och vi såg på varann, när vi närmade oss land, någonstans emellan Dover-Calaaaaaiiiis.."
Sally Bauer var den första skandinaven som korsade Engelska kanalen, år 1939. Flera årtionden senare försöker småbarnsmamman Ellen göra om Sallys bedrift, och som om detta inte vore nog har hon slagit vad med sin man Viktor. Om Ellen lyckas, får hon simma hur mycket hon vill. Om hon misslyckas måste hon åka runt i en himla båt med barnen och Viktor, över hela Atlanten.

Midnight in the Garden of Good and Evil, av John Berendt
Ibland sorteras den här boken som "True Crime", och anses iallafall vara Non-Fiction i USA och England. Mja, jag tvekar. Boken utspelar sig i Savannah, och då den behandlar ett mord som faktiskt begicks i verkligheten på 80-talet och dessutom handlar om människor som faktiskt existerar/existerade i Savannah, så kan jag förstå. Men samtidigt är den ju otroligt subjektivt och skönlitterärt skriven. Hursomhaver, Danny Hansford (lokal skummis) blir mördad av konsthandlaren Jim Williams som han haft en sexuell relation med. Rättegångar följer, och historian kryddas av beskrivningar av Savannahs mer eccentriska invånare, däribland Lady Chablis - den lokala drugan.
Har endast läst den på engelska. Kombinera eventuellt läsning av boken med att titta på filmen regisserad av Clint Eastwood, inte så mycket för att filmen är fantastisk, men Lady Chablis spelar sig själv!

Dance On My Grave, av Aidan Chambers
Okej. Allvarligt talat. Jag blir förbannad när folk hävdar att Aidan Chambers böcker "bara är tonårslitteratur". Ja, den handlar om tonåringar. Ja, den läses ofta av tonåringar. Men Aidan Chambers är ett GENI. ETT GENI. Hans böcker är intressanta för alla som är intresserade av att läsa fantastiska böcker. Han är en gammal lärare och f.d munk (!) som ägnat den senare delen av sitt liv åt att skriva, det är hans passion. Idén till Dance On My Grave kom när Chambers läste en artikel i tidningen; en tonårskille hade blivit haffad av polisen för att ha vandaliserat en grav, det visar sej dock att han inte alls vandaliserade den, han dansade på den. Boken handlar om den 16-åriga killen Hal, som under sommaren blir kompis med, och så småningom kär i Barry. "Om jag dör först, måste du lova att dansa på min grav", säger Barry. Efter att Barry dör i en motorcykelolycka återskapar Hal minnena från sommaren och känslorna som Barrys död framkallat.
Alltså åååååh vad den här boken är bra, man bah "grina, anyone?". Läs den på engelska, den svenska översättningen är säkert bra men Aidan är Aidan och han skriver på engelska.

Tunnelseende (Tunnel Vision), av Keith Lowe
Andy bor i London. Han gillar verkligen tunnelbanan. Tyvärr delar inte hans fästmö Rachel hans oerhörda intresse. Kvällen innan de ska gifta sig ingår han på fyllan ett helt normalt vad: han måste (bakfull) ta sig igenom hela Londons tunnelbanesystem (267 stationer, fyi) på 24 timmar. Potten han har satsat är typ flygbiljetter till smekmånaden, kreditkort och andra saker man gärna sätter på spel en sisådär dag innan man ska gifta sig. Nagelbitare! Ska han hinna? Det är märkligt hur engagerad man blir i den helt bisarra plotten. Rekommenderas för: tunnelbaneälskare och tunnelbanefobiker. Fungerar fint i svensk översättning.


Här kan du få reda på varför i helskotta jag håller på med de här listorna, och här kan du läsa del 1 (om du inte redan gjort det och inte vill scrolla ner en post). Tjoflöjt.

Världens längsta boktips, del 1.

Okej, min panikartade lista. Den är skapad utifrån kriterierna nämnda i föregående post, och tar hänsyn till att X inte läst så fasligt mycket, vilket tar sig uttryck i att jag tar mig friheten att lista böcker som en del anser vara "självklara". Inser att jag inte kan posta alla tipsen på en gång i samma post, utan får tipsa pö om pö. Förlåt Victor. Men du kan ju bara coppa och pejsta kanske? Ni andra kanske borde droppa Sophie Kinsellas infantiliserande ursäkt till chick-lit och våga satsa på något annat? Bara ett förslag.


Den Hemliga Historien (The Secret History) av Donna Tartt
Typ alla och deras morsor har läst den. Den litterära trend-eliten (samt Stockholms Universitets samlade litt.vetare) hävdar dessutom att de läste den när den kom ut, för typ 14 år sedan. Jaja, alla klämde vi inte 500-sidorsromaner när vi var 11, och därför bör man läsa den om man inte redan gjort det enligt devisen "bättre sent än aldrig". Klass-komplex, erotiska vibbar och mord i intellektuell universitetsmiljö. Humaniora-porr utan dess like, och det menar jag naturligtvis är en bra grej. Svenska översättningen funkar fint.

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Förra sommarens självklara födelsedagspresent. Familjehistoria som tar avstamp i Grekland berättas av intersexuell huvudperson. Smärta, incest, förvirring, och en alldeles fantastisk berättarröst som sneglar åt Homeros och hans likar. Även här är svenska översättningen bra. Populärkulturellt ps: Eugenides skrev även "The Virgin Suicides", som blev Sofia Coppolas debutfilm med Kirsten Dunst i rollen som Lux Lisbon.

Låt den rätte komma in, av John Ajvide Lindqvist
All hail John Ajvide Lindqvist. Alla älskar John Ajvide Lindqvist. Det är bara så. Denna, hans första roman, beskrivs på baksidan (tror jag) som Anne Rice, fast i Blackeberg. För er som inte fattar Anne Rice-referensen så handlar det här alltså om vampyrer. Fast med alkisar, pedofiler, mobbare och en mellanstadietjockis som är kär i den konstiga tjejen som är nyinflyttad på gården istället för kråsbeklädda män som hånglar på plantager i Lousiana.

Ett Öga Rött, av Jonas Hassen Khemiri
Lästes av alla medelklassjeppar som trodde att det skulle ge ghetto-cred att ha läst en bok av en författare som heter Hassan (jag har läst den stavningen ungefär en triljon gånger). Jonas Hassen Khemiri är visserligen uppvuxen på Söder och har gått på Handelshögskola, men han skrev ju iallafall på "såndär Rinkeby-svenska", så lite cred från spridda kulturberikare hoppades alla rödvins-sippande innerstadsbor som verkligen gillar förorten men aldrig har varit där (förutom i Bromma) på . Ebba Witt-Brattström bävar! Handlar iallafall om tankesultanen Halim som tycker att pappa är svennefierad och hellre hänger i Skärholmen än i Hornstull. En del hatar den för att den vänder på ordföljden, en del låtsas tycka att det är "uppfriskande", en del skiter i ordföljden och tycker att det är en grym bok.

Junkie, av William S. Burroughs
Okej, Burroughs var liksom nere med New Yorks gay-kultur på 30-talet. Alla bah "vafan, fanns det en gaykultur på 30-talet?". Svaret är såklart ja. Dessutom fanns det heroinister på 50-talet, vilket den här boken vittnar om. Lite självbiografisk i sitt sätt att undersöka drogberoende, och möjligheterna att undkomma det. Läses helst på engelska, men den svenska versionen "Tjacket" är tjänlig. Men om det är Burroughs man vill åt så är originalet helt klart att föredra.

Okej, slut på del 1. Måste äta lunch innan jag kör resten.

J-bitch, can you handle this?

Fatta pressen när Victor skriver och ber mej att göra en lista på typ 15 böcker som X borde läsa, tydligen behöver X lite popkulturell input. I min värld betyder det böcker som är a) bra, b) kan fungera som snackisar, c) refereras till i olika popkulturella kanaler.

Hjäääälp. THE PRESSURE.

Påsen och krysset.

Under Tv4-sportens finaleftersnack får jag höra att Zidane skjöt bollen "rätt upp i lökpåsen". Jag är inte så hemma på fotbollsterminologi, men jag antar att det är ungefär samma sak som att sätta bollen i dajmkrysset?

När fantasin tryter.

Ursäkta mej, men jag måste verkligen erkänna att jag är helt värdelös när det är såhär varmt. Jag kan inte för mitt liv få något gjort. Jag pallar knappt att röra mej mellan de tre punkterna i lägenhetens Bermudatriangel; "soffa"-balkong-säng. Och det är verkligen en Bermudatriangel (förutom att Bermuda inte ligger i närheten), all min kreativitet (eh) har försvunnit spårlöst nånstans mellan just soffan, balkongen och sängen. Riva tapeter i hallen? Du skämta med mej aprilo. Rätta stavfelen i C-uppsatsen och skicka tillbaka den så jag får mina 10 poäng? Kom tillbaka om en månad pysen. Jag orkar knappt kolla på Oprah! Då är det verkligen illa.

Därför är jag rätt tacksam att rara söta Anna skickat mej en utmaning. Så får jag något gjort iallafall.

UTMANING:

Fem saker i min frys:
1. Spädbarn.

Nä, jag skojade bara. Däremot finns det alltid en påse frusna ärtor i frysen. Helst från Findus, för dom har såndär återförslutningsbar påse, så slipper man få ärtor i hela frösaboxen.

2. Hallon, mango, blåbär.
Varierar beroende på säsong. Men just nu mest hallon och mango, eftersom jag håller på att omvandla detta hem till Smoothiecentralen.
3. Is.
Kranvattnet här blir aldrig riktigt iskallt, därför behövs kopiösa mängder is.
4. Fullkornsbaguetter från Willys
Bra att ha när man känner för att rycka i baguetten!

Fem saker i min garderob:
1.Lik.
Ha - ha - ha. Vem sade att kreativiteten inte flödade?
2.Mormors fina pumps.
När mormor hade dött så raidade vi hennes garderob. Inte pga brist på respekt, utan mer pga att mormor är den enda person i min familj som har samma inställning till skoshopping som jag själv och samma skostorlek som mej. Hade, kanske är det korrekta tempuset att använda. Fyndade ett par snygga bruna 50-talare och ett par fräsiga blygrå 80-talare med blixtformat mönster över tån. Sörjde dock att de röda mockapumpsen med t-slejf var spårlöst försvunna. Vem hann före?
3.En svart sopsäck märkt "Johannas överdelar".
Ja, vi har flyttat och i garderoben finns inga hyllor. Så de får ligga kvar ett tag i sopsäcken.
4.En svart sopsäck märkt "Johannas kläder".
Osorterade kläder som jag inte vet varför jag tog med mej. Eller varför dom har klämts in i garderoben.
5.En havsgrön galabeja med guldfåll i nederkant och runt ärmarna.
Köptes då jag skulle dansa Baladi i magdans-show. Men se det blev det inget av, missade genrep och föreställning pga flytten. Nåja, någon gång dansar jag väl Baladi igen, (kanske med käpp?) och då kommer den till användning.

Fem saker i min bil:
1. Jag
2. Har
3. Ingen
4. Bil
5. Ju

Fem saker i min handväska:
1.Mörkgrönt tygfodral från Indiska.
Jag tror man ska ha pennor där, men jag har mitt smink där. Den avlånga formen fungerar ypperligt väl för kajalpennor, läppennor och Touche Eclát-liknande hylsor. I detta fodral finns alltid: en liten kompakt puderdosa från MUS i färgen "Milk", ögonbrynspenna, svart kajal (som jag aldrig använder), någon sorts concealer, minst två sorters glans (just nu "The icecream man" från Philosophy och YSL Lisse gloss i en fin mandarinröd färg). Gud vilken bonus ni fick nu!
2.Ipod.
En rosa 6 GB mini. Det är bara jag, 14-åringar och Östermalmsbimbos som har den varianten. Men min ligger i en Ipod-socka (just nu solgul), för den rätta indiekänslan.
3.Bok.
Alltid. Man vet aldrig när man blir fast i lokaltrafiken! Just nu "Dokument rörande spelaren Rubashov" av Carl-Johan Vallgren.
4.Mobilen.
5.Nycklar.
I gamla lägenheten hade vi ett såntdär bra dörrlås som inte låstes förrän man aktivt låste det. Här är det en läskig dörr som låser sig så fort man stänger. Så det gäller fan att kolla en gång extra att man har nycklarna med sej! Att kolla att nycklarna är med är min största noja. Treenigheten mobil, nycklar, SL-kort är faktiskt något jag kollar säkert tre gånger att jag verkligen har med mej innan jag går ut i trapphuset. Helst ska det göras med ena foten i trapphuset..så att man vet säkert att man inte råkat lämna något precis innan man går ut.

Fem personer att langa vidare till:
Nu har ju alla gjort det här! Men jag langar iallfall vidare till Liza och Daniel. Och alla andra som känner sej manade, så klart. För det gör ni ju. Mmm, mana..mana.

So you think you can motstå?

Jag är såklart hooked på den nya säsongen av So You Think You Can Dance, speciellt dessa första härliga avsnitt med auditions. Jag var jättebesviken på att Floor Filler inte visade några auditions, eftersom folk som inte kan dansa men som tror att dom kan det är mycket roligare (och inte lika akut pinsamma) som folk som inte kan sjunga. Åååh jag hatar dom när jag står i samma dans-sal som dom, men ÅH så jag älskar att kolla på dom på tv. Önskar att jag hade spelat in dessa avsnitt, jag kan inte föreställa mej den dåliga dag som inte skulle bli bra efter några avsnitt dans-auditions. Alla dessa sönderinavlade, taktbefriade människor som inte verkar kunna bestämma sig för om dom dansar eller genomgår ett överraskande lavemang.

Och sedan nådastöten, "do you actually pay for dance classes?"/"you're a dance teacher? you need to pay those poor people their money back"/"you give white people who dance a bad reputation", som så många gånger följs av ett ursinnigt utbrott utanför auditionsalens dörrar, alltid riktat mot Nigel Lythgoe. "Han kan ju inte ens dansa bättre själv", typ. Och då måste man ju bara som engagerad tittare förtvivlat och skadeglatt yla att "nej, det kanske han inte kan, men det är inte HAN som har genomfört en audition för ett program som letar efter potentiella professionella dansare, det var det DU som gjorde". Bästa förolämpningen kom visserligen från den av Nigel djupt förolämpade väldigt homosexuella New Yorkaren i minkpäls som brast ut i ett "go have a cup of tea, you British peace of crap".

Och idag kräktes en tjej på scen. Mitt i sin audition. "I don't want to be mean to you, you were just sick for God's sake. And you didn't even watch your performance". Hur kan man inte älska detta program?

Popkulturens meta-tillstånd.

Okej, jag tycker att det är lite coolt att Eve Ensler, skaparen av The Vagina Monologues (ja, den som både Leno och Letterman tycker att det är jätteroligt att skämta om..) är med i kvällens avsnitt av L Word. Kul för att hon spelar Jennys redaktör som tycker att Jennys övergreppsbiografi behöver något sorts lyckligt slut, ett ytterligare kapitel om hur Jenny inte längre är ett offer. Kul också för att jag sitter och pillar med Monologerna nu över sommaren.

Okej, sen var det kul att B-52's uppträdde i avsnittet också, på äkta Bevvan/O.C-manér. Fint att se att tjejerna fortfarande har världens största frisyrer, samt att de inte trillat ner i Botox-pottan.

The Dreaming.

Dagar som denna när jag bara orkar med att ligga halvnaken i en brassestol på balkongen. Allt rasslande i löven på träden som omger balkongen och moppar som kör förbi på Blommensbergsvägen och ljudet skär i mina öron, påminner mej om varför jag hatar tvåhjuliga fordon with a passion. Orkar inte lyssna på något som iTunes shufflar fram; det är för långsamt, för snabbt, för omelodiöst, för rockigt, för segt. Orkar bara ligga i brassestolen med en tröja över huvudet och dricka kranvatten som blivit ljummet i solen. Orkar bara läsa tio sidor i taget på boken. Ligger med tröjan över huvudet och glider ut och in ur sömn, vet inte om jag håller på att somna eller svimma. Orkar inte röra på mej förrän solen lyser genom grantoppen, när solgasset inte längre når in i vardagsrummet. Vill bara ligga på sängen i det mörka sovrummet under det tomma påslakanet och vänta. Förbannar mej själv för att jag inte är ute i det fina vädret.

01.50

Citat:
Jag, skriver och mimar i DVD-fjärkan samtidigt: "ÅÅÅååååÖÖÖÖÖööwh rrriiiiiiiiaaaal DRAAAOOOOWNERS"
Liza, på Malmöitiska: "Asså du behöver inte sjunga i micken och skriva samtidigt.."


Jag och Liza har tömt nbågra falrror vin och smuttar litre på den näst intill vederdärdiga hemgjorda polkagris-shoten. Alltså den är blandad med Jeltzin-Vodka. Jeltzin-Vodka smakar ungeför som antiseptisk tvålgelé på bajamajor luktar. MUMS. Nu har vi Suedekaraoke. Vi har varsin mikronnog (eh mikrofon) som egentligen är en fjärror och sjugner för fulla gubbar. För fulla brudar kanske man borde säga. Så fört Brett gör ett sex-leende simulerar vi "The Rabbit"-ljud ("zzzzzzzzzzzziiiiiizzzzzzzzzzzzzzzzzzz") och suckar förnöjt. Okej falsetten i The Wild Ones var bortom alla gudars förstånd. Marianne Records - NÄR RINGER NI? Vi tänkte bli nya West End Girls, fast vi tänkte heta Asphalt Girls och kanske mest inrikta vår karriär på att få ligga med Brett. Liza ligger gärna med Richard, förutsatt att han inte ser ut som en tjock tantversion av John Lennon.

Citat:
Liza: "Vet döö va jaaag tror?"
Jag: "Näääe?"
Liza: "Att vi kompenserar för att vi inte är på någ fäästival och ser himlen ljusna...AND LAJK ÅÅÅÅL THE BÅÅÅJS IN ÅÅÅÅL THÖ SITIIIS WILL TEEEJK THE PÅJSÅÅÅÅN TEJK THÖ PITTIIIIIII"
Jag: "Akej!"

Mer katastrofal karaoke-refererad dekadens kan man tyda här.