Många är bekanta med den existensiella fråga som dryftas i Nick Hornbys "High Fidelity"; lyssnar vi på popmusik för att vi är miserabla, eller är vi miserabla för att vi lyssnar på popmusik? Men tjena vilken hönan & ägget-diskussion kanske man tänker ibland, men sedan idag när jag i sakta mak promenerade hem från Willy:s med Erasure i iPoden så slog det mej: hade depression legat för mej så hade jag varit beredd att hävda att vi är miserabla just för att vi lyssnar på popmusik.
Har ni någonsin önskat att något var lite deppigt så att ni mulet kunde känna igen er i låten ni lyssnar på? Inte så simpelt som att tänka att "ja, precis så är det. Fy faaaaaan. Den här låten handlar om mej", utan snarare "åh, precis sådär kände jag för 7 år sedan. Synd att jag inte gör det längre, för det stämmer precis. Fy faaan alltså..". Tycker du att det verkar neurotiskt? Föreställ dej då att du sedan utvecklar resonemanget så att det tillslut ser ut såhär:
"Fy fan vad den här låten är bra. Precis så är det ju! Fan man borde lägga ut den här texten på bloggen. Fast, då tror kanske folk att det är såhär, ja att jag mår såhär och att Shaun är elak. Det gör jag ju inte. Det är han ju inte. Fan vad schysst det vore om jag mådde så, då hade man bah kunnat lägga ut den här låten, och texten, och kanske den där låten också. Tänk ändå om jag hade mått nu som jag mådde hösten -99, då jävlar hade jag postat den här texten."
Men hallå? Jag önskar alltså (nästan) att jag kunde identifiera mej med texten så att jag kunde hävda den som "min". Och texten handlar i det här fallet om att bli behandlad som skit av den man är kär i.. Nu önskar jag ju inte det (när jag tänker efter och stängt av iPoden), men bara insikten om att den ådran ligger och pulserar någonstans (antagligen i rektum-trakten) gör mej nervös. Tack mamma och pappa för att ni lyckades göra en sansad människa av en potentiell katastrof.
Och låten jag lyssnade på var "A little respect".
fredag, juli 21, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Men alltså precis så är det ju! ;) Härom natten dök Radiohead upp i mina lurar med Prove Yourself och jag blev nästan sur för att det inte var sådär svindlande som det en gång var.
Jag skulle i 101 fall av 100 föredra att inte känna igen mig i deppiga texter. Inte ens sådär kvasi-romantiskt tillbakablickande, för det finns ingen romantik i det när man väl är där. Hela konceptet med det vackra lidandet och allt det där är egentligen djupt perverst.
fast näe, asså lidandet kom först, sen skrevs låtarna. jag har kommit fram till att det inte går att skriva till exempel tegan & saras "where does the good go?" utan att bli dumpad först. å andra sidan är jag psykotiskt tacksam för att de spelade in den.
jag tror såhär: skivsamlingen är som den perfekta stödkompisen. den håller med i allt man tycker och kommer aldrig med egna analyser som inte stämmer med ens egna självbil.
självbild, ska det ju stå. vad är en självbil är iof en bra fråga.
Grus: Ja, men visst känner man sej helt sinnes när man kommer på sej själv med de tankarna?
Eff: Klart att man egentligen inte alls vill må skit, eller känna sig behandlad som skit eller öht identifiera sig med en låt-text som handlar om att man har krossat hjärta. Jag mådde verkligen skit hösten -99 t.ex pga av ... ja alla de tre nämnda skälen, och ville inget hellre än att komma till en punkt där man inte grinade så fort man hörde sorgliga låtar. Och lidande har jag nog aldrig sett som vackert. Däremot så har inget varit så tillfredsställande under de perioder jag mått så som det faktum att jag kan vältra mig i tonsatt populärkulturell ångest, det är typ den enda glädjen man har på något sjukt vis.
Victor: Fast å andra sidan, låtarna kom först. Sedan kom ditt lidande, och det var då du insåg låtarnas grin-potential.. Som sagt, vissa låtar förstår man inte storheten i förräns man har mått som låten går.
men om man inte förstår låten förrän man mår så dåligt som den går så måste det ju vara the misery som kommer före? fast här kan man ju hålla på i evighet.
i förrgår såg jag dock det VERKLIGA skälet till vår generations tillstånd. jag tittade på en timma ika i rutan, inklusive min favoritscen "ika - riddaren av rutan".
Skicka en kommentar