Nej, det funkade inte den här gången heller.

Ofta blir man sjukt trött på alla starlets som så gärna vill vara som Marilyn Monroe. De vill se ut som henne, de vill bli dyrkade som henne, de vill bli legendariska som henne. Lindsay Lohan har enligt uppgift blivit alldeles till sig då en av Marilyns gamla vänner hävdade att de två var lika varandra, nåväl, man behöver vara både blind och döv (eller extremt påverkad av narkotika) för att tycka att den jämförelsen är det minsta relevant. Alla Lindsays i världen får gärna försöka claima Marilyns arv, ingen kommer att gå på skiten iallafall.

Det enda fall där hela Marilyn-cirkusen verkligen känns osmaklig och helt vriden är, inte helt oväntat, i Christina Aguileras fall. Jag vet inte vad som hände, hon gick från röda trosor och chaps till platinablonda lockar och en komplett 50-talsgarderob innan jag hade hunnit laga mammas väldigt snabba recept på kikärtsbiffar, typ. Jag tror, och det ser ut som, att hon verkligen kämpar hårt för att hålla stilen. Nya skivan lanseras som vintage-fluktande, Christina själv syns knappt ute utan lockat hår och kläder som Dita von Teese skulle utdömt som för pråliga. Och det är det som är problemet. Christina Aguilera ser alltid utklädd ut, vid "Drrty"-släppet såg det ut som om hon skulle gå på "Pimps n' Hoes"-maskerad, och nu ser det ut som om hon vill slippa betala inträde på Debonnair. Hon är som den där kompisen alla hade på högstadiet; den där kompisen som startade terminen som punkare, kom tillbaka efter jul som hårdrockare och firade påsk som synhtare (och som senare i livet verkligen var nere med hip-hop och jobbade hårt på att förneka sin skinnjacka med Asta Kask-pins).

Man kan som bekant inte köpa en känsla för stil, däremot kan man skaffa en stylist och säga "aah, asså nu skulle jag nog vilja typ se ut som..erm..Marilyn Monroe" och därefter sätta på sig all skit den stylisten råkar hitta i garderoben på Warner Brothers. Det känns så tråkigt och oäkta, och det hjälper verkligen inte att göra en lättklädd bildserie som är en kopia på bilderna av en naken Marilyn i vita lakan. Det stärker liksom inte Marilyn-kapitalet, det gör det snarare ännu tydligare att det här är ytterligare ett stop på vägen i Christina Aguileras eviga bussresa i osmaklighetens rike.

Det funkar (funkade?) för Madonna, och det funkade för David Bowie, men Christina är varken den ena eller den andre och kan liksom inte riktigt bära upp kameleont-rollen, varför det bara blir maskerad istället. Christina känns mer Manson än Monroe, med skillnaden att Manson känns mindre utklädd än den blonda varelsen som tycker att en sampling av blåsinstrument som toppas med de sedvanliga wailningarna är lika med att hitta tillbaka till bluesens rötter.