Världens längsta boktips, del 3.

The show must go oooOOOoon.. fingret är nästan helt läkt och jag kan knattra obehindrat på mitt tangentbord. Näst sista boktipset!


Wuthering Heights, av Emily Brontë
Den mörka, vansinniga, elaka och förblindande passionen i den olyckliga kärlekshistorian mellan Heathcliff och Catherine utspelar sig mot bakgrunden av Englands vackraste landskap; Yorkshires vindpinade hedar. Folk som inte läst boken kan eventuellt avfärda den som romantiskt dravel, men det beror på att de är illiterata idioter som inte ens tagit sig tid att slå upp handlingen på Wikipedia. Kärleken i "Wuthering Heights" är inte vacker och rosaskimrande, den är komplicerad och förvriden och får fruktansvärda konsekvenser för nästan samtliga inblandade. Det är en alldeles fantastiskt vacker och sorglig bok, och nej, filmversionerna kan inte på något sätt göra den rättvisa. Läs den gärna på engelska, om det känns för mastigt så heter den "Svindlande höjder" på svenska.

(Lär dej mer om familjen Brontë i Skräphögens sammanfattning av familjens levnadsöde.)

Neverwhere, av Neil Gaiman
Okej, det här är lite twistat. Det här är alltså en bok som baserades på en tv-serie som Gaiman skrev för BBC. I vanliga fall brukar det ju vara tvärtom. Och det kanske är därför det inte alls känns fel, boken är mycket mycket bättre än tv-serien. Boken utgår ifrån att det existerar två parallella London; det vanliga (övre) London som vi alla känner till och ett undre London, som människor från övre London inte har tillgång till. Richard, uttråkad affärskille från den övre varianten, hittar en kväll Door, en skadad mystisk ung dam från den undre varianten, på gatan på väg till en middag. Hon visar sig vara jagad av två än mer mystiska, målinriktade yrkesmördare i plommonstop; Croup och Vandemar. För att hjälpa Door ur sitt predikament skickas Richard ner i den undre världen för att få tag på Markisen av Carabas, uppdraget utförs och Door försvinner. Dagen efter är det som att världen blivit galen, han blir av med sitt jobb, och han verkar närmast osynlig. Arbetskamrater känner inte igen honom, bästisen känner inte igen honom, inte ens hans bitchiga flickvän vet vem han är. Förvirrad och förbannad ger han sig ner i det undre London för att få tag i Door och ställa allt till rätta.

Det som får mitt gamla nördhjärta att slå extra hårt för denna bok är att den undre världen kopplas till den övre genom namnen på tunnelbanestationer (jag gillar tunnelbanan, okej?), men i det undre London så finns det verkligen en ängel vid stationen Angel, och det bor ett gäng munkar i Black Friars. Givetvis finns det ett skäl till att Door heter just Door, och det är det som gör att boken helst bör läsas på engelska. De språkliga finurligheterna kräver annars en ganska aktiv realtidsöversättning för att det hela ska ha någon poäng. Dock, den svenska översättningen är bra. Den har samma titel på båda språken.

The Outsiders, av S.E Hinton
S.E Hinton var bara 16 år när hon skrev boken som handlar om Ponyboy, hans brorsor Sodapop och Darry, och resten av kompisarna i ett gäng med "Greasers" i den amerikanska staden Tulsa, i en tid då man lyssnade på Elvis, hängde på drive-in bio och skaffade sej smeknamn som "Two-bit". Greaser-gänget består av sju tonårskillar som är sociala misfits; de är föräldralösa (Ponyboy, Darry och Sodapop), har suttit i fängelse (Dally), hoppat av high school (Soda, Steve, Johnny) och är bra på att slåss. Helst slåss dom med The Socs (inte som i strumpor, utan som i förkortning av Socials, socialites), som är Greaser-killarnas direkta motsats; The Socs är rika, preppy och kommer alla gå på college. När Ponyboy och Johnny oväntat blir kompisar med två tjejer från The Socs, Cherry och Marcia, är det bara en tidsfråga innan alla dessa sociala stigman mynnar ut i våldsamheter, våldsamheterna slutar med att blyga, twitchiga Johnny dödar Bob, stor-Soc och Cherrys pojkvän. Pony och Johnny beslutar sig för att dra från stan för att slippa sitta i finkan och gömmer sig i en gammal övergiven kyrka utanför stan där dom bondar och filosoferar. Likt Shakespeares värsta tragedier blir allt sedan bara sorgligare och sorgligare och givetvis måste fler än elakingen Bob dö innan man grinande kan lägga ifrån sig boken. Är väldigt lättläst på engelska, plus att man lär sig cool slang. Finns även som stjärnspäckad film, med Patrick Swayze (Dirty Dancing!), Ralph Macchio (Karate Kid!), Matt Dillon (Singles!), Rob Lowe (hemmagjord p-rulle med tonårstjejer + Vita Huset!), Emilio Estevez (Breakfast Club!), Tom Cruise (Scientolog!) och många fler.

Alla Familjer Är Psykotiska (All Families Are Psychotic), av Douglas Coupland
Familjen Drummond är inte som alla andra familjer. Mamma Janet är sjuk i AIDS sedan hennes ex-man Ted skjutit AIDS-sjuke sonen Wade i sidan då han fått reda på att Wade har sexat loss med Teds trophy wife Nickie, kulan gick genom Wade och landade i Janet. Wades brorsa, Bryan, är en självmordsbenägen misslyckad musiker med en ettrig anarka-flickvän utan några vokaler i sitt namn, Shw. Shw är gravid men vill inte alls bli morsa och tänker därför i hemlighet sälja barnet till ett creepy par som är beredda att hosta upp en hel del stålar. Nu ska hela denna familj samlas och vara representativa eftersom lillasyster Sarah, som är en neurosedynskadad austronaut, ska åka ut i rymden. Med på färden har hon chiefen Gordon som hon har en hemlig affär med. Vad hon inte vet är att hennes man, Howie, har en affär med Gordons fru, Alanna. Och mitt i all denna drama som Norén bara kan drömma våta drömmar om dyker det upp ett brev som Prins William ska ha lagt på Dianas kista, Ted och Wade får i uppdrag av skummisen Norm att sälja brevet till en mystisk riking i Bahamas och ja, det går ju inte som planerat. Funkar bra på svenska.

Den Vidunderliga Kärlekens Historia, av Carl-Johan Vallgren
Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg på 1800-talet. Han är döv, han är harmynt beyond belief, han är dvärg, han har typ inga armar - men han kan läsa folks tankar. Samma natt föds lilla Henriette på bordellen, och de två blir bästa vänner. Ödet skiljer dom åt och vi får följa Hercules väg genom Europa på jakt efter Henriette som han håller så kär. Han hamnar i kloster, på carnivaler, hos spanska inkvisitionen och jag vet inte vad för att tillslut finna henne, vackra Henriette som lyckats ta sig från ett liv på bordellen in i finare salonger. Det är en väldigt vacker, väldigt bombastisk och väldigt storslagen berättelse som aldrig känns cheesy, bara fin. Och lite sorglig.



Del 1
Del 2
Why? Because!

Oh baby refrain, from breaking my heart.

Många är bekanta med den existensiella fråga som dryftas i Nick Hornbys "High Fidelity"; lyssnar vi på popmusik för att vi är miserabla, eller är vi miserabla för att vi lyssnar på popmusik? Men tjena vilken hönan & ägget-diskussion kanske man tänker ibland, men sedan idag när jag i sakta mak promenerade hem från Willy:s med Erasure i iPoden så slog det mej: hade depression legat för mej så hade jag varit beredd att hävda att vi är miserabla just för att vi lyssnar på popmusik.

Har ni någonsin önskat att något var lite deppigt så att ni mulet kunde känna igen er i låten ni lyssnar på? Inte så simpelt som att tänka att "ja, precis så är det. Fy faaaaaan. Den här låten handlar om mej", utan snarare "åh, precis sådär kände jag för 7 år sedan. Synd att jag inte gör det längre, för det stämmer precis. Fy faaan alltså..". Tycker du att det verkar neurotiskt? Föreställ dej då att du sedan utvecklar resonemanget så att det tillslut ser ut såhär:

"Fy fan vad den här låten är bra. Precis så är det ju! Fan man borde lägga ut den här texten på bloggen. Fast, då tror kanske folk att det är såhär, ja att jag mår såhär och att Shaun är elak. Det gör jag ju inte. Det är han ju inte. Fan vad schysst det vore om jag mådde så, då hade man bah kunnat lägga ut den här låten, och texten, och kanske den där låten också. Tänk ändå om jag hade mått nu som jag mådde hösten -99, då jävlar hade jag postat den här texten."

Men hallå? Jag önskar alltså (nästan) att jag kunde identifiera mej med texten så att jag kunde hävda den som "min". Och texten handlar i det här fallet om att bli behandlad som skit av den man är kär i.. Nu önskar jag ju inte det (när jag tänker efter och stängt av iPoden), men bara insikten om att den ådran ligger och pulserar någonstans (antagligen i rektum-trakten) gör mej nervös. Tack mamma och pappa för att ni lyckades göra en sansad människa av en potentiell katastrof.


Och låten jag lyssnade på var "A little respect".

Tolka min ost.

Okej, på förpackningen till halloumi-osten jag köpte idag står följande att läsa:

"Halvhård Ost från Cypern. Fetthalt 24%. Ingredienser: Ko-, faar & getmjölk, salt, myntha, löpe, kultur. Sölis per kilo."

Sölis per kilo? Vad FAN betyder det? Jag har kollat innehållsförteckningen på de andra språken och de tar slut efter "löpe". Fråga nummer ett: Varför är vi det enda landet av sex som vill informera om att det finns "kultur" i halloumin? Fråga nummer två: VAD FAN BETYDER "SÖLIS PER KILO"?

Nej, det funkade inte den här gången heller.

Ofta blir man sjukt trött på alla starlets som så gärna vill vara som Marilyn Monroe. De vill se ut som henne, de vill bli dyrkade som henne, de vill bli legendariska som henne. Lindsay Lohan har enligt uppgift blivit alldeles till sig då en av Marilyns gamla vänner hävdade att de två var lika varandra, nåväl, man behöver vara både blind och döv (eller extremt påverkad av narkotika) för att tycka att den jämförelsen är det minsta relevant. Alla Lindsays i världen får gärna försöka claima Marilyns arv, ingen kommer att gå på skiten iallafall.

Det enda fall där hela Marilyn-cirkusen verkligen känns osmaklig och helt vriden är, inte helt oväntat, i Christina Aguileras fall. Jag vet inte vad som hände, hon gick från röda trosor och chaps till platinablonda lockar och en komplett 50-talsgarderob innan jag hade hunnit laga mammas väldigt snabba recept på kikärtsbiffar, typ. Jag tror, och det ser ut som, att hon verkligen kämpar hårt för att hålla stilen. Nya skivan lanseras som vintage-fluktande, Christina själv syns knappt ute utan lockat hår och kläder som Dita von Teese skulle utdömt som för pråliga. Och det är det som är problemet. Christina Aguilera ser alltid utklädd ut, vid "Drrty"-släppet såg det ut som om hon skulle gå på "Pimps n' Hoes"-maskerad, och nu ser det ut som om hon vill slippa betala inträde på Debonnair. Hon är som den där kompisen alla hade på högstadiet; den där kompisen som startade terminen som punkare, kom tillbaka efter jul som hårdrockare och firade påsk som synhtare (och som senare i livet verkligen var nere med hip-hop och jobbade hårt på att förneka sin skinnjacka med Asta Kask-pins).

Man kan som bekant inte köpa en känsla för stil, däremot kan man skaffa en stylist och säga "aah, asså nu skulle jag nog vilja typ se ut som..erm..Marilyn Monroe" och därefter sätta på sig all skit den stylisten råkar hitta i garderoben på Warner Brothers. Det känns så tråkigt och oäkta, och det hjälper verkligen inte att göra en lättklädd bildserie som är en kopia på bilderna av en naken Marilyn i vita lakan. Det stärker liksom inte Marilyn-kapitalet, det gör det snarare ännu tydligare att det här är ytterligare ett stop på vägen i Christina Aguileras eviga bussresa i osmaklighetens rike.

Det funkar (funkade?) för Madonna, och det funkade för David Bowie, men Christina är varken den ena eller den andre och kan liksom inte riktigt bära upp kameleont-rollen, varför det bara blir maskerad istället. Christina känns mer Manson än Monroe, med skillnaden att Manson känns mindre utklädd än den blonda varelsen som tycker att en sampling av blåsinstrument som toppas med de sedvanliga wailningarna är lika med att hitta tillbaka till bluesens rötter.

Finger lickin' pain.

Jag kan alltså inte blogga eftersom jag har ett s.k invalidiserat finger. Det tar aslång tid för mej att skriva på tangentbordet eftersom jag måste försökra mej om att inte slå ner mitt stackars ringfinger på tangenterna. Ringfingret skadades under en lätt berusad baklänges-färd på ett rullband (rulltrappa utan trappa) i söndags. Jag har sedan dess, med stor hjälp från Liza (länk i länklistan y'all) lyckats måla mina köksluckor svarta. Man behöver ju bara rolla med ena handen.

Det här inlägget tog typ 45 minuter att skriva. Återkommer när fingret inte längre är tre gånger dess normala storlek.

Bonus.

Idag har någon googlat "män me tuttar" och hittat hit. Hertzlich willkommen!

Världens längsta boktips, del 2.

Jag har nu mixat mej en gigantisk hallon&mangosmoothie och känner mej redo. Listan fortsätter.

Bonjour Tristesse, av Francoise Sagan
1954 publicerades den här romanen av den då 18-åriga författaren. Alla var chockerade och fascinerade. Boken handlar om 17-åriga Cécile, som tagits från livet på en internatskola till livet med sin hedonistiska pappa som behandlar henne omväxlande som vuxen, omväxlande som barn. Sommaren spenderas med playboy-farsan och hans 25-åriga flickvän i ett flott hus på franska rivieran. Där fokuserar Cécile på att förföra män och hänga med pappa på casino. Ända tills den döda moderns vännina Anne kommer på besök och försöker infiltrera familjen och förstöra allt det roliga.
Har bara läst den på engelska.

Happy Sally, av Sara Stridsberg
"och vi såg på varann, när vi närmade oss land, någonstans emellan Dover-Calaaaaaiiiis.."
Sally Bauer var den första skandinaven som korsade Engelska kanalen, år 1939. Flera årtionden senare försöker småbarnsmamman Ellen göra om Sallys bedrift, och som om detta inte vore nog har hon slagit vad med sin man Viktor. Om Ellen lyckas, får hon simma hur mycket hon vill. Om hon misslyckas måste hon åka runt i en himla båt med barnen och Viktor, över hela Atlanten.

Midnight in the Garden of Good and Evil, av John Berendt
Ibland sorteras den här boken som "True Crime", och anses iallafall vara Non-Fiction i USA och England. Mja, jag tvekar. Boken utspelar sig i Savannah, och då den behandlar ett mord som faktiskt begicks i verkligheten på 80-talet och dessutom handlar om människor som faktiskt existerar/existerade i Savannah, så kan jag förstå. Men samtidigt är den ju otroligt subjektivt och skönlitterärt skriven. Hursomhaver, Danny Hansford (lokal skummis) blir mördad av konsthandlaren Jim Williams som han haft en sexuell relation med. Rättegångar följer, och historian kryddas av beskrivningar av Savannahs mer eccentriska invånare, däribland Lady Chablis - den lokala drugan.
Har endast läst den på engelska. Kombinera eventuellt läsning av boken med att titta på filmen regisserad av Clint Eastwood, inte så mycket för att filmen är fantastisk, men Lady Chablis spelar sig själv!

Dance On My Grave, av Aidan Chambers
Okej. Allvarligt talat. Jag blir förbannad när folk hävdar att Aidan Chambers böcker "bara är tonårslitteratur". Ja, den handlar om tonåringar. Ja, den läses ofta av tonåringar. Men Aidan Chambers är ett GENI. ETT GENI. Hans böcker är intressanta för alla som är intresserade av att läsa fantastiska böcker. Han är en gammal lärare och f.d munk (!) som ägnat den senare delen av sitt liv åt att skriva, det är hans passion. Idén till Dance On My Grave kom när Chambers läste en artikel i tidningen; en tonårskille hade blivit haffad av polisen för att ha vandaliserat en grav, det visar sej dock att han inte alls vandaliserade den, han dansade på den. Boken handlar om den 16-åriga killen Hal, som under sommaren blir kompis med, och så småningom kär i Barry. "Om jag dör först, måste du lova att dansa på min grav", säger Barry. Efter att Barry dör i en motorcykelolycka återskapar Hal minnena från sommaren och känslorna som Barrys död framkallat.
Alltså åååååh vad den här boken är bra, man bah "grina, anyone?". Läs den på engelska, den svenska översättningen är säkert bra men Aidan är Aidan och han skriver på engelska.

Tunnelseende (Tunnel Vision), av Keith Lowe
Andy bor i London. Han gillar verkligen tunnelbanan. Tyvärr delar inte hans fästmö Rachel hans oerhörda intresse. Kvällen innan de ska gifta sig ingår han på fyllan ett helt normalt vad: han måste (bakfull) ta sig igenom hela Londons tunnelbanesystem (267 stationer, fyi) på 24 timmar. Potten han har satsat är typ flygbiljetter till smekmånaden, kreditkort och andra saker man gärna sätter på spel en sisådär dag innan man ska gifta sig. Nagelbitare! Ska han hinna? Det är märkligt hur engagerad man blir i den helt bisarra plotten. Rekommenderas för: tunnelbaneälskare och tunnelbanefobiker. Fungerar fint i svensk översättning.


Här kan du få reda på varför i helskotta jag håller på med de här listorna, och här kan du läsa del 1 (om du inte redan gjort det och inte vill scrolla ner en post). Tjoflöjt.

Världens längsta boktips, del 1.

Okej, min panikartade lista. Den är skapad utifrån kriterierna nämnda i föregående post, och tar hänsyn till att X inte läst så fasligt mycket, vilket tar sig uttryck i att jag tar mig friheten att lista böcker som en del anser vara "självklara". Inser att jag inte kan posta alla tipsen på en gång i samma post, utan får tipsa pö om pö. Förlåt Victor. Men du kan ju bara coppa och pejsta kanske? Ni andra kanske borde droppa Sophie Kinsellas infantiliserande ursäkt till chick-lit och våga satsa på något annat? Bara ett förslag.


Den Hemliga Historien (The Secret History) av Donna Tartt
Typ alla och deras morsor har läst den. Den litterära trend-eliten (samt Stockholms Universitets samlade litt.vetare) hävdar dessutom att de läste den när den kom ut, för typ 14 år sedan. Jaja, alla klämde vi inte 500-sidorsromaner när vi var 11, och därför bör man läsa den om man inte redan gjort det enligt devisen "bättre sent än aldrig". Klass-komplex, erotiska vibbar och mord i intellektuell universitetsmiljö. Humaniora-porr utan dess like, och det menar jag naturligtvis är en bra grej. Svenska översättningen funkar fint.

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Förra sommarens självklara födelsedagspresent. Familjehistoria som tar avstamp i Grekland berättas av intersexuell huvudperson. Smärta, incest, förvirring, och en alldeles fantastisk berättarröst som sneglar åt Homeros och hans likar. Även här är svenska översättningen bra. Populärkulturellt ps: Eugenides skrev även "The Virgin Suicides", som blev Sofia Coppolas debutfilm med Kirsten Dunst i rollen som Lux Lisbon.

Låt den rätte komma in, av John Ajvide Lindqvist
All hail John Ajvide Lindqvist. Alla älskar John Ajvide Lindqvist. Det är bara så. Denna, hans första roman, beskrivs på baksidan (tror jag) som Anne Rice, fast i Blackeberg. För er som inte fattar Anne Rice-referensen så handlar det här alltså om vampyrer. Fast med alkisar, pedofiler, mobbare och en mellanstadietjockis som är kär i den konstiga tjejen som är nyinflyttad på gården istället för kråsbeklädda män som hånglar på plantager i Lousiana.

Ett Öga Rött, av Jonas Hassen Khemiri
Lästes av alla medelklassjeppar som trodde att det skulle ge ghetto-cred att ha läst en bok av en författare som heter Hassan (jag har läst den stavningen ungefär en triljon gånger). Jonas Hassen Khemiri är visserligen uppvuxen på Söder och har gått på Handelshögskola, men han skrev ju iallafall på "såndär Rinkeby-svenska", så lite cred från spridda kulturberikare hoppades alla rödvins-sippande innerstadsbor som verkligen gillar förorten men aldrig har varit där (förutom i Bromma) på . Ebba Witt-Brattström bävar! Handlar iallafall om tankesultanen Halim som tycker att pappa är svennefierad och hellre hänger i Skärholmen än i Hornstull. En del hatar den för att den vänder på ordföljden, en del låtsas tycka att det är "uppfriskande", en del skiter i ordföljden och tycker att det är en grym bok.

Junkie, av William S. Burroughs
Okej, Burroughs var liksom nere med New Yorks gay-kultur på 30-talet. Alla bah "vafan, fanns det en gaykultur på 30-talet?". Svaret är såklart ja. Dessutom fanns det heroinister på 50-talet, vilket den här boken vittnar om. Lite självbiografisk i sitt sätt att undersöka drogberoende, och möjligheterna att undkomma det. Läses helst på engelska, men den svenska versionen "Tjacket" är tjänlig. Men om det är Burroughs man vill åt så är originalet helt klart att föredra.

Okej, slut på del 1. Måste äta lunch innan jag kör resten.

J-bitch, can you handle this?

Fatta pressen när Victor skriver och ber mej att göra en lista på typ 15 böcker som X borde läsa, tydligen behöver X lite popkulturell input. I min värld betyder det böcker som är a) bra, b) kan fungera som snackisar, c) refereras till i olika popkulturella kanaler.

Hjäääälp. THE PRESSURE.

Påsen och krysset.

Under Tv4-sportens finaleftersnack får jag höra att Zidane skjöt bollen "rätt upp i lökpåsen". Jag är inte så hemma på fotbollsterminologi, men jag antar att det är ungefär samma sak som att sätta bollen i dajmkrysset?

När fantasin tryter.

Ursäkta mej, men jag måste verkligen erkänna att jag är helt värdelös när det är såhär varmt. Jag kan inte för mitt liv få något gjort. Jag pallar knappt att röra mej mellan de tre punkterna i lägenhetens Bermudatriangel; "soffa"-balkong-säng. Och det är verkligen en Bermudatriangel (förutom att Bermuda inte ligger i närheten), all min kreativitet (eh) har försvunnit spårlöst nånstans mellan just soffan, balkongen och sängen. Riva tapeter i hallen? Du skämta med mej aprilo. Rätta stavfelen i C-uppsatsen och skicka tillbaka den så jag får mina 10 poäng? Kom tillbaka om en månad pysen. Jag orkar knappt kolla på Oprah! Då är det verkligen illa.

Därför är jag rätt tacksam att rara söta Anna skickat mej en utmaning. Så får jag något gjort iallafall.

UTMANING:

Fem saker i min frys:
1. Spädbarn.

Nä, jag skojade bara. Däremot finns det alltid en påse frusna ärtor i frysen. Helst från Findus, för dom har såndär återförslutningsbar påse, så slipper man få ärtor i hela frösaboxen.

2. Hallon, mango, blåbär.
Varierar beroende på säsong. Men just nu mest hallon och mango, eftersom jag håller på att omvandla detta hem till Smoothiecentralen.
3. Is.
Kranvattnet här blir aldrig riktigt iskallt, därför behövs kopiösa mängder is.
4. Fullkornsbaguetter från Willys
Bra att ha när man känner för att rycka i baguetten!

Fem saker i min garderob:
1.Lik.
Ha - ha - ha. Vem sade att kreativiteten inte flödade?
2.Mormors fina pumps.
När mormor hade dött så raidade vi hennes garderob. Inte pga brist på respekt, utan mer pga att mormor är den enda person i min familj som har samma inställning till skoshopping som jag själv och samma skostorlek som mej. Hade, kanske är det korrekta tempuset att använda. Fyndade ett par snygga bruna 50-talare och ett par fräsiga blygrå 80-talare med blixtformat mönster över tån. Sörjde dock att de röda mockapumpsen med t-slejf var spårlöst försvunna. Vem hann före?
3.En svart sopsäck märkt "Johannas överdelar".
Ja, vi har flyttat och i garderoben finns inga hyllor. Så de får ligga kvar ett tag i sopsäcken.
4.En svart sopsäck märkt "Johannas kläder".
Osorterade kläder som jag inte vet varför jag tog med mej. Eller varför dom har klämts in i garderoben.
5.En havsgrön galabeja med guldfåll i nederkant och runt ärmarna.
Köptes då jag skulle dansa Baladi i magdans-show. Men se det blev det inget av, missade genrep och föreställning pga flytten. Nåja, någon gång dansar jag väl Baladi igen, (kanske med käpp?) och då kommer den till användning.

Fem saker i min bil:
1. Jag
2. Har
3. Ingen
4. Bil
5. Ju

Fem saker i min handväska:
1.Mörkgrönt tygfodral från Indiska.
Jag tror man ska ha pennor där, men jag har mitt smink där. Den avlånga formen fungerar ypperligt väl för kajalpennor, läppennor och Touche Eclát-liknande hylsor. I detta fodral finns alltid: en liten kompakt puderdosa från MUS i färgen "Milk", ögonbrynspenna, svart kajal (som jag aldrig använder), någon sorts concealer, minst två sorters glans (just nu "The icecream man" från Philosophy och YSL Lisse gloss i en fin mandarinröd färg). Gud vilken bonus ni fick nu!
2.Ipod.
En rosa 6 GB mini. Det är bara jag, 14-åringar och Östermalmsbimbos som har den varianten. Men min ligger i en Ipod-socka (just nu solgul), för den rätta indiekänslan.
3.Bok.
Alltid. Man vet aldrig när man blir fast i lokaltrafiken! Just nu "Dokument rörande spelaren Rubashov" av Carl-Johan Vallgren.
4.Mobilen.
5.Nycklar.
I gamla lägenheten hade vi ett såntdär bra dörrlås som inte låstes förrän man aktivt låste det. Här är det en läskig dörr som låser sig så fort man stänger. Så det gäller fan att kolla en gång extra att man har nycklarna med sej! Att kolla att nycklarna är med är min största noja. Treenigheten mobil, nycklar, SL-kort är faktiskt något jag kollar säkert tre gånger att jag verkligen har med mej innan jag går ut i trapphuset. Helst ska det göras med ena foten i trapphuset..så att man vet säkert att man inte råkat lämna något precis innan man går ut.

Fem personer att langa vidare till:
Nu har ju alla gjort det här! Men jag langar iallfall vidare till Liza och Daniel. Och alla andra som känner sej manade, så klart. För det gör ni ju. Mmm, mana..mana.

So you think you can motstå?

Jag är såklart hooked på den nya säsongen av So You Think You Can Dance, speciellt dessa första härliga avsnitt med auditions. Jag var jättebesviken på att Floor Filler inte visade några auditions, eftersom folk som inte kan dansa men som tror att dom kan det är mycket roligare (och inte lika akut pinsamma) som folk som inte kan sjunga. Åååh jag hatar dom när jag står i samma dans-sal som dom, men ÅH så jag älskar att kolla på dom på tv. Önskar att jag hade spelat in dessa avsnitt, jag kan inte föreställa mej den dåliga dag som inte skulle bli bra efter några avsnitt dans-auditions. Alla dessa sönderinavlade, taktbefriade människor som inte verkar kunna bestämma sig för om dom dansar eller genomgår ett överraskande lavemang.

Och sedan nådastöten, "do you actually pay for dance classes?"/"you're a dance teacher? you need to pay those poor people their money back"/"you give white people who dance a bad reputation", som så många gånger följs av ett ursinnigt utbrott utanför auditionsalens dörrar, alltid riktat mot Nigel Lythgoe. "Han kan ju inte ens dansa bättre själv", typ. Och då måste man ju bara som engagerad tittare förtvivlat och skadeglatt yla att "nej, det kanske han inte kan, men det är inte HAN som har genomfört en audition för ett program som letar efter potentiella professionella dansare, det var det DU som gjorde". Bästa förolämpningen kom visserligen från den av Nigel djupt förolämpade väldigt homosexuella New Yorkaren i minkpäls som brast ut i ett "go have a cup of tea, you British peace of crap".

Och idag kräktes en tjej på scen. Mitt i sin audition. "I don't want to be mean to you, you were just sick for God's sake. And you didn't even watch your performance". Hur kan man inte älska detta program?

Popkulturens meta-tillstånd.

Okej, jag tycker att det är lite coolt att Eve Ensler, skaparen av The Vagina Monologues (ja, den som både Leno och Letterman tycker att det är jätteroligt att skämta om..) är med i kvällens avsnitt av L Word. Kul för att hon spelar Jennys redaktör som tycker att Jennys övergreppsbiografi behöver något sorts lyckligt slut, ett ytterligare kapitel om hur Jenny inte längre är ett offer. Kul också för att jag sitter och pillar med Monologerna nu över sommaren.

Okej, sen var det kul att B-52's uppträdde i avsnittet också, på äkta Bevvan/O.C-manér. Fint att se att tjejerna fortfarande har världens största frisyrer, samt att de inte trillat ner i Botox-pottan.

The Dreaming.

Dagar som denna när jag bara orkar med att ligga halvnaken i en brassestol på balkongen. Allt rasslande i löven på träden som omger balkongen och moppar som kör förbi på Blommensbergsvägen och ljudet skär i mina öron, påminner mej om varför jag hatar tvåhjuliga fordon with a passion. Orkar inte lyssna på något som iTunes shufflar fram; det är för långsamt, för snabbt, för omelodiöst, för rockigt, för segt. Orkar bara ligga i brassestolen med en tröja över huvudet och dricka kranvatten som blivit ljummet i solen. Orkar bara läsa tio sidor i taget på boken. Ligger med tröjan över huvudet och glider ut och in ur sömn, vet inte om jag håller på att somna eller svimma. Orkar inte röra på mej förrän solen lyser genom grantoppen, när solgasset inte längre når in i vardagsrummet. Vill bara ligga på sängen i det mörka sovrummet under det tomma påslakanet och vänta. Förbannar mej själv för att jag inte är ute i det fina vädret.

01.50

Citat:
Jag, skriver och mimar i DVD-fjärkan samtidigt: "ÅÅÅååååÖÖÖÖÖööwh rrriiiiiiiiaaaal DRAAAOOOOWNERS"
Liza, på Malmöitiska: "Asså du behöver inte sjunga i micken och skriva samtidigt.."


Jag och Liza har tömt nbågra falrror vin och smuttar litre på den näst intill vederdärdiga hemgjorda polkagris-shoten. Alltså den är blandad med Jeltzin-Vodka. Jeltzin-Vodka smakar ungeför som antiseptisk tvålgelé på bajamajor luktar. MUMS. Nu har vi Suedekaraoke. Vi har varsin mikronnog (eh mikrofon) som egentligen är en fjärror och sjugner för fulla gubbar. För fulla brudar kanske man borde säga. Så fört Brett gör ett sex-leende simulerar vi "The Rabbit"-ljud ("zzzzzzzzzzzziiiiiizzzzzzzzzzzzzzzzzzz") och suckar förnöjt. Okej falsetten i The Wild Ones var bortom alla gudars förstånd. Marianne Records - NÄR RINGER NI? Vi tänkte bli nya West End Girls, fast vi tänkte heta Asphalt Girls och kanske mest inrikta vår karriär på att få ligga med Brett. Liza ligger gärna med Richard, förutsatt att han inte ser ut som en tjock tantversion av John Lennon.

Citat:
Liza: "Vet döö va jaaag tror?"
Jag: "Näääe?"
Liza: "Att vi kompenserar för att vi inte är på någ fäästival och ser himlen ljusna...AND LAJK ÅÅÅÅL THE BÅÅÅJS IN ÅÅÅÅL THÖ SITIIIS WILL TEEEJK THE PÅJSÅÅÅÅN TEJK THÖ PITTIIIIIII"
Jag: "Akej!"

Mer katastrofal karaoke-refererad dekadens kan man tyda här.

Lookie, lookie, JOE LABERO!

Den gäckande BiB:en (som nu är det officiella namnet) haver nu försvunnit spårlöst från trappen. Jag hade utarbetat en listig plan för att obemärkt stjäla den, men någon hann för mej! Det aset. Det var MIN BiB.

Den listiga planen gick ut på att jag, på väg ner till tvättstugan där jag hade tvätt-tid, även skulle ta ut soporna, som av en händelse måste man passera BiB:ens senaste placering för att slänga soporna. Eftersom tvättpåsen är så väldigt tung så måste jag ju ställa tvättpåsen precis framför BiB:en. På väg tillbaka in i porten tar man tvättpåsen och BiB:en, så att BiB:en är dold för nyfikna grannar bakom titthålen i dörrarna som vetter mot portens ingång. Väl nere i tvättstugan lassar man in tvätt och stoppar BiB:en i tvättpåsen som man sedan tar upp i lägenheten. Vóila, en vilsen BiB har hittat ett nytt kärleksfullt hem.

Nu fick jag ju inte tillfälle att utföra min vattentäta kupp, men det är avgjort så att jag känner att jag för tillfället har lite för mycket tid över.

Casper, the friendly BiB.

Okej, BiB:en i trapphuset hauntar mej. Nu hade den flyttat sig från det trygga stället strax under trappen till den lite mer exponerade positionen i utrymmet precis innanför porten. Det var även där den först skådades imorse. Summa summarum: varja gång jag återkommer till huset idag, så har BiB:en flyttat på sig.

Alltså jag går inte ut bara för att spana på BiB:en. Jag har faktiskt gjort ärenden.

Fino fino, vino vino.

Det är någon som har lämnat en oöppnad BiB med vitt vin i vårt trapphus. I tider som dessa, då jag inte fick min lön utan måste leva på typ 100 kronor och min mans välstånd fram till den 25:e, är det mycket lockande att smyga ner och norpa den. Den har stått där sedan igårkväll. Men jag lovar att om jag nu skulle smyga ner för den där trappan och sedan försöka smyga upp igen så skulle någon av mina grannar dyka upp ur tomma intet (man ser dom aldrig, det är jätteskönt), alternativt så skulle det visa sig att det hela är en ploj av typen "jag har bundit fast en genomskinlig lina och kikar från kikhålet i dörren och när du böjer dej fram för att ta boxen så drar jag i linan och du ser fånig ut". Shaun trodde att den var förgiftad. Man kanske kan muta nåt barn som leker här i närheten med en Fantomen-tidning och lite Hubba Bubba och skicka in för att hämta BiB:en?

Google much?

Varför har någon googlat "chips tuttar"? Jag tänker inte fråga varför någon som har googlat "chips tuttar" har hamnat hos mej, Googles vägar äro uppenbarligen outgrundliga. Andra fina sökningar som lett hit idag:

badbilder tjocka män
vem har johnny depp dejtat

Gurka?

Jag känner att det nu ser ut som att jag ägnar för mycket tid åt att tänka på och tala om gurka. Ja, det är säkert Freudianskt. Kanske borde döpa om bloggen till Gurkhögen.

Skäl att älska Hötorget runt 17.30.

1. 2 gurkor för 10 kronor.
2. 3 liter jordgubbar för 20 kronor.

Halle-madderfacking-lulija.

Husmoderliga insikter.

Vi äter ohemula mängder gurka i det här hushållet.

Alltså HATET!

Får en faktura med posten. Stockholmshem vill ha 2625 kronor av mej, eftersom jag inte flyttstädat tillräckligt noga. Tydligen var utrymmena hall, kök, badrum och sep. WC inte tillräckligt välstädade, vilket på något sätt kan vara all good om det inte vore för det faktum att 3 personer ägnade en vecka åt att skrubba, gno och torka samtliga ytor i dessa rum. Att flyttstädningsbesiktningen sedan är gjord nästan en vecka efter att vi flyttat och att det tagit en städfirma TIO TIMMAR att städa det som vi ägnat en vecka åt att städa gör inte det hela mindre sjukt. Tilläggas bör att jag, samma dag som flytten, torkade av alla lister och ytor ytterligare en gång, med motiveringen att jag ville ta det säkra före det osäkra och slippa bli debiterad för städning. Jag fick fakturan idag, över en månad efter att den s.k besiktningen ägt rum. Just s.k besiktningen då kvinnan som utförde den fick ett upprört samtal angående den idag. Samtalet löd ungefär:

Delaktig I Städningen: "Men alltså, vad var det som var skitigt i dessa utrymmen?"
BesiktningsKvinna: "Ja, nu kommer ju inte jag ihåg precis, men intrycket var att det var allmänt skitigt."
D.I.S: "Du inser att lägenheten var sliten, och inte renoverad på 15 år..? Köksluckorna är t.ex missfärgade, likaså den vita väggen under det lilla fönstret i köket."
BK: "Jag ser minsann skillnad på skitigt och slitet."
D.I.S: "Men vad var det då som var skitigt?"
BK: "Ja, det var ju lite svårt att se eftersom deras möbler och kartonger stog i vägen."
D.I.S: "Vi var tre vuxna personer som ägnade en vecka åt att städa den här lägenheten, du inser att det här är en sjuk förolämpning när du inte ens kan säga vad det var vi glömt att städa?"
B.K: "Ja, men tillexempel var det kanske någon kökslucka som hade några fläckar.."
D.I.S: "Mm, nu tvekar jag visserligen på att så var fallet, men OM det var så, så tar man en trasa och torkar av den luckan då, man anställer inte en städfirma att städa i tio timmar och debiterar oss 2600 spänn. Vi torkade av kökskaklet, kylskåpsdörren och balkongdörren eftersom de var lite skitiga, det är ingen stor grej liksom."
B.K: "Ja, med mindre grejer så brukar man ju komma överens om något då snarare kanske.."
D.I.S: "Ja, precis, och vi har inte hört av de nya hyresgästerna sedan dess, utan hux flux ska vi betala 2600 spänn. Känns det troligt att man har 2600 spänn över en månad när man är student?"

Alltså nu fattar jag varför kärringen vi bytte med verkade så konstig när hon var här och hämtade ett par glömda stövlar. Det var alltså efter de ringt Stockholmshem, och de visste att vi skulle bli debiterade med 2625 fucking jävla kuk-kronor OCH HON SA INGENTING.

HatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatet
HatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatet
HatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatet
HatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatet
HatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatet
HatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatet
HatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatetHatet

Vad man lär sig av detta är naturligtvis att ALLTID fotografera hela jävla lägenhetsjäveln efter att man städat, innan de nya jävla IDIOTERNA flyttat in. Vilket vi naturligtvis inte gjorde. En annan läxa att lära sig är att undvika Stockholmshem i så stor grad som möjligt då dom är ena jävla KLÅPARE.

Tipshörnan.

Jag vet att andra bloggar (hej Eff!) är väldigt duktiga på att rekommendera musik, bra musik tillochmed. Jag är inte så bra på det. Mest för att jag likt Gollum helst sitter instängd hemma med musiken jag obsessar över för tillfället och klappar fodralet/datorskärmen och flämtar "mmyy precccioooussss". Men. Idag är ett undantag. Mest för att jag har insett att det typ bara är fem pers (nåja) som har upptäckt den här skivan och det är inget annat än en stor skandal.

Skräphögen väljer därför att tipsa om:

Coles Corner av Richard Hawley.

Det är definitivt skivan man sitter hemma och lyssnar på när man dricker rödvin och grinar. Man behöver inte grina. Man kan hångla också. Eller kanske äta. Fast just titelspåret vill man nog mest grina till. Förstår ni inte det här, så förstår ni inte mej.

Richard Hawley - Coles Corner

Gubbrocks-VM.

Nu såhär i VM-tider är det ett jävla debatterande om VM-låtar. Man skulle kunna sammanfatta debatten såhär: Alla hatar Ledin, alla älskar New Orders "World in motion". Jag förstår att den senare låten framstår som rena rama Stravinskij-kompositionen i jämförelse med den vidriga, re-mixade "Vi är på gång", men det är något med fotbolls-VM som gör folk helt dumma i huvudet. Människor som i vanliga fall är extremt selektiva i sin musik-konsumtion går mental bärsärk och hävdar att "World in motion" skulle vara ett mindre mästerverk, och i samma veva hyllas inte sällan även Lightning Seeds "Fotball's coming home".

Allvarligt talat.

"World in motion" är den kackigaste ursäkt till låt New Order någonsin släppt på skiva. Bara för att den är bättre än "Vi är på gång", och Staffans Hellstrands himla "wöööh-wöööh-WÖÖÖH-go gula-go go blåa"-låt för den delen, så betyder inte det att den är bra. Det är snarare ett bevis på hur förjävliga Ledins och Hellstrands alster är.

Kan det vara så att folks toleransnivå för skitmusik blir extremt hög såfort den handlar om fotboll? Jag känner mej fullt övertygad om att sport och musik inte hör ihop på något sätt (om inte sporten utövas till musik) och det bekräftas varje gång jag måste genomlida musikvalen mellan halvlekar och perioder och allt vad det är. Jag tror att musik som handlar om fotboll haussas av indiekillar och gubbrockgubbar, där den gemensamma nämnaren självklart är att de tycker sig ha ensamrätt på att kunna musik. Allt enligt devisen att vuxna män som gör saker tillsammans (kickar boll, grinar till andra gubbars texter om tjejer som heter 'kajsa', 'katarina' eller 'elin', spelar skivor på lokal, osv) alltid sentimentalt stämplas som fyllt av "kärlek", "svett" och "glädje". Med det resonemanget måste helt enkelt kombinationen av gammalt creddigt favoritband som man gärna spelar på lokal och som sjunger om en sport indiekillarna och gubbrockgubbarna gillar vara bra.

Det hela känns så jävla...kukigt. Urk.

Dwarves on film.

Michael J Anderson
Känd som "Samson" i Carnivále och inte minst som "The man from another place" i Twin Peaks, av gemene man mest omnämnd som "Dvärgen i Twin Peaks". Kan tala baklänges helt obehindrat, har jobbat som datorexpert för NASA, kunde pga en genetiskt betingad bensjukdom inte gå förrän han var 20 och hade enligt uppgift ett tag även ett band kallat "Wayward Gene and the Natural Selection", vilket jag tror vi kan komma överens om att vara ett av de bästa bandnamnen någonsin.


Warwick Davies
Mesta filmdvärgen i Hollywood. Om någon är ovanligt kort och talar Brittisk engelska i en film är chansen väldigt stor att det är Warwick. Spelade "Willow" i filmen med samma namn, gestaltar Professor Flitwick i Harry Potter-filmerna och "Leprechaun" i de fantastiska Leprechaun-filmerna. Döljer sej även under den superdeprimerade roboten Marvins dräkt i filmen Liftarens Guide Till galaxen. Tilläggas bör att Alan Rickman dock är den som gör rösten till Marvin, vilket kan bero på att:
a) Alan Rickman inte fick plats i robotdräkten
b) Hollywood inte vill överexponera Davies och därmed avslöja att han är den enda dvärg som anlitas förutom Michael J Anderson, som tyvärr var upptagen med andra projekt när Guiden spelades in
c) All of the above

Aladåb?

Dagens översättning:

Han säger:"I'm getting us in to the Victoria's Secrets halloween party.."
Texten lyder: "Jag ska fixa in oss på Victorias hemliga halloweenfest.."

Påväg till minilivs gick jag förbi en anslagstavla. Måste läsa alla handskrivna lappar på anslagstavlor. Där fanns en liten lapp där någon ville sälja, and I quote, "en gammal aladåbform". För 300 riksdaler! Nu kanske det är så att jag inte förstår storheten i varken aladåber eller formen man gör aladåb i, men vill man verkligen betala 300 spänn för någons gamla aladåbform? Och känns inte hela kedjan: "hmm jag är på promenad oj en anslagstavla nämen titta en gammal aladåbform till salu för bara 300 kronor nej nu måste jag riva en lapp och ringa och kolla om aladåbformen finns kvar hoppas", rätt osannolik? Eller är jag ovanligt negativ nu?

Men åååh.

Saker jag hatar: att få en påminnelse på en räkning man aldrig fått eftersom den som skickade räkningen skickade den första räkningen till gamla adressen, trots att jag adressändrat hos det specifika företaget.

Saker jag gillar: att gå ner till minilivset där det enda man kan köpa är polsk coca cola och chips för att hämta ut min dvd-beställning.

Jag svettas som en gris på barbecue, har vallat runt lill-loppan på slottet eftersom världens bästa Bel-Hamim "har kontakter". Men sen fick lill-loppan nog av att alla amerikanska tanter skulle hålla på och klappa henne på kinderna och rufsa om i hennes hår, så vi gick och åt pizza. Hallå, 4-åringar förtjänar också respekt - skulle ni gå fram och rufsa gulliga vuxna i håret också?

Mot minilivs och Systemet. Eller "sisteeem" som Shaun säger ("are you going to Sisteeem?")

Fotboll?

Hur man vet att en svensk match i fotbolls-vm närmar sig:
Sitter på balkongen och läser snasklitteratur i solen. Bil kör in för att parkera i garagen belägna under balkongen. Bilstereon pumpar "We are all the winners" på högsta volym. "..han är glaaad, aaaaaalltid likaaa glaaaaad".

Fab 2.

Blev väldigt förvirrad när jag slog på tv:n för min dagliga dos av Fab5-repriser och bara kände igen 2 av 5 mirakelarbetare. Tre för mej okända bögar samt Carson (modebögen) och Ted (matbögen) försöker få ordning på en karl som tyckte att det verkade vara smakfullt att bära en t-shirt med texten "I only date crackwhores" när han träffade sin flickväns mamma för första gången. Fab5-förvirringen blev så total att jag var tvungen att undersöka det hela, och det visar sej att det här är pilotavsnittet. Det betyder alltså att man av någon anledning skrotade de tre bögar jag inte känner igen. "Varför" är ju då genast frågan som poppar upp i mitt huvud och som sannerligen kommer stanna kvar där om jag inte finner lite svar. Vafaaan, ska jag behöva sitta inne och googla när det är så fint väder? För det kan väl inte vara så enkelt att man tyckte att de inte var tillräckligt stora profiler/personligheter?

Drugs are bad for you, mmkay?

Man undrar vad en kändis måste göra för att överhuvudtaget bli straffad för brott in this day and age. I dagens Aftonbladet kan vi läsa att Kate Moss slipper åtal för kokainskandalen. Okej, okej, jag fattar, man kunde inte fastställa att det fanns kokain i lokalen. Men är det så konstigt när själva anledningen till att man fattade misstanke om att det fanns kokain i lokalen berodde på ett gäng bilder som visade hur Kate Moss snortade upp kokainet? Eller hoppades Scotland Yard på att sällskapet som tyckte att det vore schysst med lite cola (obs! trovärdig pundarslang) såhär på kvällskvisten skulle ha lämnat ett gram eller två, för säkerhets skull - om nån skulle vilja kontrollera att snortarfesten faktiskt ägt rum?

När man minst anar det.

Det händer allt oftare sedan pappa dog. När jag minst anar det, när jag är ensam och hjärnan går på högvarv. En bild blir en tanke blir ett minne. Min associationsförmåga är ofta helt osannolik, och de mest mondäna föremål förvandlas till dagdrömmar och minnen jag glömt bort att jag har, som ligger och skräpar någonstans längst bak i hjärnans dammigaste skrymslen. Efter reprisen, när alla detaljerna dykt upp snabbt och plötsligt, undrar jag varför det fastnat. Just den där händelsen, just det där samtalet, blicken, tonläget.

Sitter på en varm, stinkande buss påväg mot Skavsta. Åkrar, fält, små svettiga kossor som givit upp och lagt sig i hög i skuggan av några träd i hagen. Jag är trött, har svårt att hålla ögonen öppna och huvudet känns mosigt. Mittemellan två söndersprängda bergsväggar dyker de upp; namnen. Knödel-Otto och Hamburger-Frans. Mallorca 1994. Skadeståndspengar från sjukhuset efter att de opererat in en arteriovenös fistel på pappa, och i processen kapat lite nerver som gör att han inte kan använda vänsterarmen för några lyft. Vi åker till Mallorca; jag, pappa, Marita och min bästis Nadja. Vi bor på ett fint hotell, i en fin lägenhet med en markterass som är täckt av blommor och grönt. Vi badar i poolen. Jag och Nadja lyssnar på Saturday Night med Whigfield, och köper skivan (och inser när vi kommer hem till Sverige att ingen hört den). Jag har en "beck-och-bölja"-baddräkt och tycker att det är coolt med röda glas i solglasögonen. Vi tar spexiga kort på varandra, hur många som helst. Sedan dyker de upp, de med oss jämnåriga killkompisarna. De rör sig i utkanten av bilden hela tiden, ligger på andra sidan poolen, dricker cola några bord bort. Kastar lite förstulna blickar, som vi naturligtvis returnerar entusiastiskt. "Den blonda är snyggast", säger Nadja. Jag vet inte vad jag tycker. Kanske har hon rätt. Kanske är ingen av dem särskilt snygg. Jag fantiserar mest om den jättesnygga reseledaren, är inte så intresserad av jämnåriga, är inte riktigt redo.

Under ett kvällsbad i poolen dyker de upp. Vattnet är turkost av lamporna som lyser underifrån, man hör barens och restaurangens stök i bakgrunden. De hoppar i och vågar prata lite. Vi svarar. När vi flutit omkring ett tag och killarna har imponerat på oss genom att göra bomben några gånger så kommer en hotellvakt. De är absolut inte tillåtet att bada såhär sent på kvällen. Vi går upp, "helt dum i huvet alltså, den där jävla vakten". Pappa ser. Han döper snabbt beundrarna till Knödel-Otto och Hamburger-Frans. Han tycker att de ser lite tyska ut. Vi vet inte vad de heter på riktigt, så vi använder namnen vi också. Sista kvällen, jag och Nadja sitter i sovrummet, pappa och Marita är i vardagsrummet. Ett "psssssst" hörs från altanen. Nadja går ut. Det är Knödel-Otto, han lämnar en skrynklig liten lapp. Det står "Hej, vi tycker att ni är snygga. Här är telefonnumret till Daniel (den blonda). Kan inte vi få era telefonnummer?". Vi fnissar högljutt och skriver ett svar. Nadja ska precis gå ut på altanen och lämna lappen till Knödel-Otto, som sitter och trycker i Rhododendron-busken. Vi hör hur andra altandörren öppnas, långa kliv, pappas röst: "Jaså, sitter du här i buskarna?". Rassel, rassel, spring. Knödel-Otto springer för livet. Nästa dag åker vi hem. Nadja har sparat papperslappen med telefonnumret. Någon månad senare ringer hon. Pratar en stund. Lägger på. "Alltså, han är ju snygg. Men han bor i Västerås".

Flera år efteråt fnissar vi fortfarande när någon nämner dem, skrattar över middagar med pappa om incidenten på altanen. Undrar lite vad den andre killen heter, men bestämmer oss för att det gott kan duga med Knödel-Otto och Hamburger-Frans.

Årets googling.

13. 20 idag googlade någon i Ulricehamn "rock hade luja".

Vem du än är, tack.

Manifesto.

Rätt ofta när jag berättar att jag, förutom engelsklärare, ska bli lärare i svenska så säger folk något i stil med att "ja, det är många som tycker att jag borde bli det med, jag är ju en sån språkpolis". Språkpoliser är nästan alltid synonymt med människor som gärna påpekar folks språkliga (oftast grammatiska) brister, helt enkelt för att de inte kan låta bli. Denna icke-kontrollerbara impuls att rätta andra människors språkliga fadäser misstas väldigt ofta för att vara ett bevis för att man har en fallenhet för pedagogik. Själv skulle jag vilja påstå att folk som definierar sig själva som språkpoliser (eller som stolt låter andra proklamera det åt dem) bör hålla sig så långt ifrån svenskläraryrket som möjligt av följande anledningar:

- Skolämnet "svenska" innefattar inte bara grammatik, utan även områden som litteraturhistoria och läsförståelse. Att tro att en kärlek för grammatisk korrekthet kvalificerar en person att undervisa i något annat än grammatik är skevt.
- Att påpeka andra människors brister, då dessa brister inte hindrar syftet för den handling dessa människor utför, har inga som helst pedagogiska poänger. Det kan tvärtom fungera avskräckande.
- Text handlar om kommunikation, att förmedla något till läsaren. Om jag som skapare av text lyckas förmedla min åsikt, eller informationen jag ville delge, till dej som läsare av text så är uppdraget slutfört. Om jag som skapare av text har större ambitioner än att bara informera eller propagera så är texten med största sannolikhet någorlunda skönlitterär eller rentutav poetisk, och i skönlitteratur som i poesi bör en författare inte begränsas av petitesser som grammatik (se Jonas Hassen Khemiri) eller ens ordval (se 'Jabberwocky' av Lewis Carroll), då dessa genrer för det mesta har som mål att förmedla känslor eller bilder.
- Självklart är det okej att skriva "dom", "mej" eller "dej". Det känns så jävla meningslöst att hala fram gamla dammiga argument om att det minsann är hemskt att skriftspråket går mer mot talspråket, då det är en utveckling som alltid förekommit. Vi skriver inte "djefla" längre, vi skriver "jävla". Fan, get with the program era himla stofiler. Det finns inga anledningar till varför talspråk och skriftspråk ska vara i varsin ände av språkanvändarskalan, och om det oroar er fasligt så kan ni ju alltid finna tröst i att skriftspråk (även om orden stavas ungefär som de uttalas) alltid kommer att vara mer uppstyltat än talspråk med tanke på att talspråk så gott som alltid är väldigt fragmenterat och kompletteras med kroppspråk.

Att kunna läsa en blankett eller ett informationsblad och förstå texten på den. Att kunna läsa så bra att man kan tillgodogöra sig litteratur om man så önskar. Att kunna författa olika sorters texter, och se skillnaden på olika sorters texter. Att ha grundläggande grammatiska kunskaper, ett fundament, så att ytterligare språk blir lättare att lära. Språklig medvetenhet. Att känna till, och bekanta sig med, olika litterära genrer och förstå skillnaden mellan dem. Att känna till, och bekanta sig med, författare som ofta refereras till av omvärlden, eller som har ett "konstnärligt" värde som gör det viktigt att känna till dem. Lust att lära. Trygghet i klassrummet. Akademiskt självförtroende. Det är viktigt. Det skapar man inte genom att vara språkpolis.

Flugan.

En fluga modell större råkade irra sig in i lägenheten igårkväll. Han har sedan dess surrat omkring här och varit allmänt vidrig. Mest surrar han omkring i burspråket där han nog hoppas på att hitta en väg ut. Jag har låtit balkongdörren (som är precis bredvid burspråket) stå vidöppen i över en timme, men såfort flugan kommer i närheten så siktar han istället in sig på fönstret snett mittemot. Det fönstret är stängt. Det är även fönstret i sovrummet, där han också surrat omkring. Eller, han surrade omkring där tills jag öppnade fönstret. Då återgick han till att surra vid det stängda fönstret i vardagsrummet igen, visserligen via en liten de-tour in i badrummet som inte har några fönster alls. Flugan är ohyggligt stor, tänk spyfluga, så jag vill inte slå ihjäl fanskapet för då får jag flug-gegg över hela tillhygget + fönstret/väggen. Alltså, är flugor alltid såhär korkade eller har jag lyckats få ett sällsynt lobotomerat exemplar? Hursomhelst, flyg fula fluga flyg..(jag skulle vilja lägga till ett "och den fula flugan flög", men det GÖR HAN JU INTE).

Som konstaterat tidigare under ett telefonsamtal: inte konstigt att flugor inte är världshärskare.

Happiness is a warm bowl of pasta.

Lycka är att slå sig ner på den ohyggligt obekväma ursäkten till surrogatsoffa med den hemlagade lunchen i ena handen och fjärkan i den andra, slå på tv:n och inse att man precis tajmat Fab5. Hurra för mej.

Let's motor.

Extreme makeover.

Då Dinajel så smickrande undrade om jag hade genomgått en Extreme Makeover när vi träffades igår så kände jag att det iallafall var dags för en rejäl makeover av bloggen. Så. Välkomna till mitt champagnefärgade textparadis, må det bringa er mången upphetsad stund framför datorn. Skål.

A moviescript ending.

Det här är min nivå idag. Tack Virvla!

SUPPOSEDLY if you’ve seen over 80 movies, you have no life. Mark the ones you’ve seen. There are 200 movies on this list.

[x] Rocky Horror Picture Show
[x] Grease
[x] Pirates of the Caribbean
[x ] Boondock Saints
[ ] The Mexican
[x] Fight Club
[ ] Starsky and Hutch
[x] Neverending Story
[x] Blazing Saddles
[x] Airplane
Total: 8 (det börjar ju bra..)

[ ] The Princess Bride
[x] AnchorMan: The Legend of Ron Burgundy
[x] Napoleon Dynamite
[ ] Labyrinth
[ ] Saw
[ ] Saw II
[ ] White Noise
[ ] White Oleander
[ ] Anger Management
[ ] 50 First Dates
Total: 2

[x] Scream
[x] Scream 2
[x] Scream 3
[ ] Scary Movie
[ ] Scary Movie 2
[ ] Scary Movie 3
[x] American Pie (trauma!)
[ ] American Pie 2
[ ] American Wedding
[ ] American Pie Band Camp
Total: 4

[x] Harry Potter
[x] Harry Potter 2
[x] Harry Potter 3
[x] Harry Potter 4
[ ] Resident Evil
[ ] Resident Evil 2
[x] The Wedding Singer
[ ] Little Black Book
[x] The Village
[ ] Lilo & Stitch
[ ] Lilo & Stitch 2: Stitch has a Glitch
Total: 6

[x] Finding Nemo
[x] Finding Neverland
[ ] Signs
[ ] The Grinch
[ ] Texas Chainsaw Massacre
[ ] White Chicks
[ ] Butterfly Effect
[ ] Thirteen Going on 30
[x] I, Robot (jag hade canal + ett tag, okej?)
Total: 3

[x] Dodgeball: A True Underdog Story
[ ] Universal Soldier
[ ] A Series Of Unfortunate Events
[x] Along Came Polly
[x] Deep Impact
[x] KingPin
[x] Never Been Kissed
[x] Meet The Parents
[ ] Meet the Fockers
[ ] Eight Crazy Nights
[x] Joe Dirt
Total: 7

[ ] A Cinderella Story
[ ] The Terminal
[ ] The Lizzie McGuire Movie
[ ] Passport to Paris
[x] Dumb & Dumber
[ ] Dumb & Dumberer
[ ] Final Destination
[ ] Final Destination 2
[ ] Final Destination 3
[x] Halloween
[x] The Ring (asså..japanska räknas väl också?)
[x] The Ring 2
Total: 4

[ ] Harold & Kumar Go To White Castle
[ ] Practical Magic
[ ] Chicago
[ ] Ghost Ship
[x] From Hell
[ ] Hellboy
[ ] Secret Window
[ ] The Whole Nine Yards
Total: 1

[x] Troy (snarrrrk)
[x] The Day After Tomorrow (snarrrk 2.0)
[ ] Child’s Play
[ ] Seed of Chucky
[ ] Bride of Chucky
[x] Ten Things I Hate About You
[ ] Just Married
[ ] Gothica
[x] Nightmare on Elm Street
[x] Sixteen Candles
[x] Remember the Titans
[ ] Coach Carter
Total: 6

[ ] Bad Boys 2 (meh, vad hände med bad boys 1 då?)
[ ] Joy Ride
[x] Seven
[x] Ocean’s Eleven
[ ] Ocean’s Twelve
[ ] Identity
[ ] Lone Star
[x] Bedazzled (återigen antar jag att originalet räknas?)
[ ] Predator I
[ ] Predator II
Total: 3

[x] Independence Day
[x] Cujo
[ ] A Bronx Tale
[ ] Darkness Falls
[ ] Christine
[x] ET
[ ] Children of the Corn
[ ] My Boss’ Daughter
[x] Maid in Manhattan
[ ] Frailty
Total: 4

[ ] Best Bet
[x] How to Lose a Guy in 10 Days
[x] She’s All That
[ ] Calendar Girls
[x] Sideways
[x] Mars Attacks
[ Event Horizon
[x] Ever After
[x] Forrest Gump
[x] Big Trouble in Little China
Total: 7

[x] X-Men
[x] X2
[x] Spider-Man
[ ] Spider-Man 2
[ ] Sky High
[ ] Jeepers Creepers
[ ] Jeepers Creepers 2
[ ] Catch Me If You Can
[x] The Others
[ ] Freaky Friday
[ ] Reign of Fire
[x] Cruel Intentions
[ ] Cruel Intentions 2
[ ] The Hot Chick
Total: 5

[ ] Swimfan
[ ] Miracle
[ ] Old School
[x] The Notebook
[ ] K-Pax
[x] Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
[x] Lord of the Rings: The Two Towers
[x] Lord of the Rings: The Return of the King
[ ] Walk to remember
[ ] Boogeyman
Total: 4

[ ] Hitch
[x] The Fifth Element
[x] Star Wars Episode I The Phantom Menace
[x] Star Wars Episode II Attack of The Clones
[x] Star Wars Episode III Revenge of The Sith
[x] Star Wars Episode IV A New Hope
[x] Star Wars Episode V The Empire Strikes Back
[x] Star Wars Episode VI Return of The Jedi
[x] Troop Beverly Hills
[ ] Swimming with Sharks
Total: 8

[ ] Air Force One
[ ] For Richer or Poorer
[ ] Transporter
[ ] Transporter 2
[ ] People Under the Stairs
[x] Blue Velvet
[x] Sound of Music
[ ] Parent Trap Re-make
[x] The Birds
[x] The Terminator
[x] Terminator-2
[x] T-3
Total: 6

[x] Empire Records
[ ] SLC Punk
[ ] Meet Joe Black
[x] Nightmare Before Christmas
[x] The Silence of the Lambs
[x] Sleepy Hollow
[ ] I Heart Huckabees (hyrde den, men glömde att kolla..)
[x] 24 Hour Party People
[x] Blood In Blood Out
Total: 6 (neeeej jag är redan över 80..)

[x] Thirteen
[ ] Manic
[x] American History X
[ ] Deep Blue Sea
[x] George of the Jungle
[x] Canadian Bacon
[ ] How High
[ ] The Jacket
[ ] My little pony 1986
Total: 4

[ ] Road to perdition
[x] Jesus Christ Superstar
[ ] Rent
[x] Mulan
[ ] Mulan 2
[x] Lion king
[ ] Lion King 2
[x] Legally blonde
[x] Legally blonde 2
[x] Pink Panther (nu hoppas jag verkligen att ni menar originalet..)
Total: 6

Totalt: 94

Gah. En annan gång borde jag skriva lite om vad jag tycker om den totala inflationen som går i re-makes av gamla filmer/tv-serier. En annan gång. Jag luktar som en gammal sopsäck. Mot duschen.

Tillåt mej kalva.

Fotbolls-VM har inte ens börjat och jag känner redan nu hur jävla trött jag är på skiten. Ja, jag fattar att folk tycker att det är kul med fotboll. Ja, jag fattar att det bara är VM vart fjärde år. Men BITTE, jag orkar inte höra mer nu!


Och första gången jag läste en notis om snubben som spelar keyboard i Lordi så skrockade jag lite tyst för mej själv, typ "höhö, ja folk vet väl inte bättre". Men nu har jag läst det typ tio gånger! En gång för alla: keyboardisten är ju en tjej! Skärp er.


Efter att ha varit konstant full slash salongsberusad i en vecka känner jag mej konstant yr. Åh vad dåligt. Nu ska jag vika kondomkonvolut. Kanske äta chips. Kanske spy. Om bara fåtöljen ville sluta gunga..

Nervsallad.

Om exakt 25 minuter går jag upp med min C-uppsats. Jag har varit här sedan 10.00 imorse då jag var opponent, och sedan har jag varit tvungen att vanka omkring här ute på universitetet och invänta bilan, typ. Som en jävla osalig ande har jag spökat omkring i caféerna och korridorerna. För en sketen liten uppsats. Allvarligt talat.

Rock n roll lifestyle.

Läser i Aftonbladet att Per-Anton är besviken. Rolling Stones ställer in spelningar, och även om jag kan förstå besvikelsen hos någon som uppenbarligen tycker väldigt mycket om Stones och har sett fram emot, och planerat inför, spelningen så känns det hela lite .. fånigt.

"- Allt var klart, med resa och hotell. Nu får vi avboka tåget, och förlorar de pengarna." Jag kan verkligen förstå att det inte är kul att bli av med pengar man bokat resor och hotell för, men faktum är ju att skälet till att Stones ställer in är att Keith Richards inte repat sig efter olyckan på Nya Zeeland. Det är säkert jättetråkigt att ha bokat resor och boende i onödan, men det är nog fan inte roligare att vara sängliggande efter att ha ramlat ner från en palm. Och det för mej liksom in på pudelns kärna, i hela mitt förvirrande resonemang. Per-Anton, och andra fans enligt Aftonbladet, undrar vad Keith Richards egentligen hade i den där palmen att göra. Själv undrar jag vad Per-Anton och de andra fansen har med det att göra? Om Keith och Bill känner för att supa ner sej och tävla om vem som snabbast kan klättra upp i en palm så borde det väl rimligtvis vara deras ensak? Nej, det är det tydligen inte:

"Det var jäkligt dumt. Det är många som får lida för en fylla."

Observera här att de som åsyftas inte är Keith Richards familj eller hans vänner, utan alla stackars rockälskande män i läderväst som nu inte får dricka ljummen starköl i plastglas och lyssna på Honky Tonk Women för 23:e gången under deras livstid. Det var "jäkligt dumt" av Keith Richards att klättra upp i en palm, ramla ner ur samma palm och sedan vara tvungen att genomgå hjärnoperation eftersom Per-Anton och hans likar missar en spelning. Att en gravt alkoholiserad person genomgått allvarliga operationer till följd av ett fyllepåhitt som gick åt helvete är liksom inte intressant när den personen anses ha en skyldighet att underhålla. När folk har betalat pengar för en biljett, bokat tåg och hotell så förväntas underhållningen vara på plats. Det spelar ingen roll om underhållningens mor dött, om underhållningen ligger på sjukhus eller om underhållningen ligger på rehab - underhållningen är bara ett medel, ett verktyg, något som ska få publiken att må på ett visst sätt. Keith Richards är inte längre en person, utan blir reducerad till en funktion. Om han hade ramlat ner ur den där palmen och brutit nacken och dött så kan jag lova att gubbarna i läderväst hade gnällt och tyckt att det var ju jävligt dålig stil, nu när de hade biljetterna i bakfickan och "Best of.."-skivan på repeat i bilen. Vad sägs om att sluta gnälla och istället satsa på den heliga treenigheten "kåt, glad och tacksam"? Ni ska vara jävligt glada att Keith Richards kunde stå på benen innan olyckan, och borde som äkta fans vara ännu gladare att han inte strök med på kuppen. Att ha sett alla spelningar sedan 1982 är inte en rättighet för dej som Stones-fan, det är TUR. Enligt alla beräkningar, alkoholprofiler och antidrog-kampanjer borde Keith Richards ha dött runt 1982. Med eller utan palm.

You're going to reap, just what you sow.

lill baps

(no, this is big baps speaking)

lobotomerad kvinna svensk konst

(are you trying to tell me something?)

svenska privata knula

(de flesta som knular knular ju privat, det är faktiskt förbjudet att knula offentligt)

naken på andra språk

(kroppsspråket?)

b-boy battla

(BRING IT ON BITCH)

Kryzz.

Jag har varit på 12-timmars till Åland (och tillbaka). 12-timmars blev till 15-timmars då en man hoppade av från båten vi skulle byta till i Mariehamn, sedan hade vi efterfest med chips och läsk (minus chips och läsk) och sedan betalade A min taxi hem. Tack och hej leverpastej.

Kryssningarna till och från finskt territorium har inte genomgått några större förändringar sedan Finlands storslam i ESC, förutom att discot spelade Lordi 3 (!) gånger på tillbakavägen, och varje gång så röjde tonåringarna och de asfulla medelålders männen som fan på dansgolvet.

Med anledning av kryssningen bifogar jag följande fantastiska filmsnutt, som goda vännen M skickade till mej härom dagen:



(alltså ursäkta mej, men man kan inte ens placera det här på en bisarrhets-skala, det är det sjukaste framträdandet jag någonsin sett)

Mm, regn.

Vad bra att de enda regniga dagarna i maj alltid lika säkert lägger sig runt dagarna för Popaganda! Jättebra. Istället för att sunka med Stockholms indie-elit ute på Universitetet får jag nu på äkta flickvänsmanér sitta och supa ner mej på en pall bredvid Shaun, som ska spela skivor på Street ikväll. Så om ni inte har något att göra, eller har tröttnat på att vada fram i tetrapaks-drivorna på Frescati, så kan ni ju dyka upp och hålla mej sällskap. Jag är kuttersmycket i svart som ser lite sur ut för att den enda jag har att prata med fraterniserar med sina engelska dj-kollegor istället för att underhålla mej. Stunder som denna önskade jag att jag kunde sticka, hade varit ett gyllene tillfälle!

Alf Poier, anyone?

Alf Poier - Weil der Mänsch zählt. Österrike. 6:a i Riga 2003.

Aldrig har något bidrag blivit så mobbat av kvällstidningarnas tråkiga schlagerexperter. Jag tror han fick ett minus respektive en överkryssad geting i Aftonbladet och Expressen. Hur gick det till? Det här är ett av de senaste årens mest skruvade bidrag. En man som ser lite lätt vansinnig ut sjunger en melodi som växlar mellan Gullan Bornemark och headbangande. Hallå! Alf Poier är en Österrikisk komiker, och där schlagerexperterna bara såg en låt som inte föll dom i smaken såg jag (och mina vänner, och alla som röstade tydligen..) ett bidrag som var jävligt roligt. Allt från Poiers dans, till de falsksjungande körsångarna, till pappdjuren i bakgrunden. Genialiskt.

Enligt säker källa översätts en del av låttexten som följer:
Manche Tiere die haben Flügl
Und andere haben Flossn
Manche liegn im Freien
Und die andern in da Dosn

En del djur har vingar
och andra har huggtänder
Många ligger ute i det fria
och de andra i (konserv)burkar

Med andra ord, rena rama Electric Banana Band. Den här låten förekom även den på otaliga Roskilde-band, även om låten aldrig riktigt når samma höjder utan det medföljande framträdandet.

Låtarna som håller, del 3.

Zeljko Joksimovic - Lane Moje. Serbien-Montenegro. 2:a i Istanbul 2004.

Ballader i ESC har en tendes att vara långdragna, sönderwailade och på franska. Därför klappar mitt hjärta ännu för Serbiens vackra "Lane Moje", balkan-balladernas balkan-ballad. Som om Emir Kusturicas filmer beslutat sig för att tävla i Eurovisionen, komplett med stråkar, flöjter och ett vackert språk. I mitt förra liv var jag en Balkan-gubbe med mustascher ända ner till knäna, vilket gjorde att jag nästan grinade lite när jag hörde denna fina lilla bit i 2004 års semifinal. Som tur var gick den vidare till finalen, där den sedan placerade sig på en ärofylld 2:a plats.

Liten parentes.

Jag har två opublicerade poster till om ESC som jag ej hann posta igår. Därför fortsätter ESC-temat i ytterligare två inlägg. ESC-allergiker, avert your eyes och kom tillbaka om två inlägg.

Alla tiders freakshow.

Nog för att ESC har ett rykte att utkonkurrera Cirkus Scott i freakshow och naket, men en del bidrag har ju varit konstigare än andra. Urvalet var väldigt svårt, men efter att ha gjort mitt bästa med att sålla ut de mest uppenbara bidragen (Alf Poier, anyone?) presenterar jag nu:

Min topp tre: bisarra låtar som deltagit de senaste åren i ESC (i kronologisk ordning)

XXL - 100% te ljubam. Makedonien. 15:e plats i Stockholm 2000.
Makedonien skickade fyra anorektiska tonårstjejer i pastellfärgade minikjolar. Ingen kunde sjunga. Frågan var om de ens hört någon sjunga någon gång. De var som barnen i Sound of Music. Helt ovana vid musik. Tillsammans stolpade de fram över scenen lallandes "I love you, te ljubam 100 %...". Stackars tjejer! Jag och Victor döpte genast om dom till "de moldaviska glasspinnarna", då de påminde kusligt mycket om Hemglass billigaste pinnglass. Makedonien, Moldavien.. who cares?

Prime Minister - Northern Girl. Ryssland. 10:a i Tallinn 2002.
Ett gäng fula lönnfeta ryssar i 30-årsåldern fick fylla boyband-kvoten 2002. I vita kostymer och med en rejäl rysk brytning hörde vi dom sjunga "norhter girl, with frosty eyes, I wanna mount you baby". Det var bara det att dom sjöng "Norhtern girl, with frosty eyes, I wanna melt you baby". Så går det när artisten inte förstår språket han/hon/de sjunger på. Anställ mej, Öst. Jag är ju engelsklärare.

Julie & Ludwig - On again.. off again. Malta. 12:a i Istanbul 2004.
Med sedvanlig god smak skickade Malta sitt svar på Mariah Carey. Med sej hade hon en opera-dvärg med ambitioner. Tillsammans sjöng de en duett som inte kom igång förrns i refrängen, dock inte pga låten utan pga den helt sinnessjuka knäböjar-dansen paret då visade upp. Det årets koreografiska höjdpunkt, utan tvekan.

Ett äkta hallelujah!

Om jag inte hade varit så otrolig kass på att planera min tid så hade jag innan kl 20.00 ikväll postat ett inlägg som såg ut såhär:

Title hade varit: Den värdiga vinnaren

Lordi - Hard Rock Hallelujah. Finland. Tävlar i år i Aten.
Finland har aldrig vunnit. Någonsin. Och det är kanske inte så konstigt när man minns bidrag som "Jamma Jamma" eller Jari Sillanpää, eller vilket annat asdåligt bidrag som helst. Tango-land i all ära, men Finland är även ett metal-land utan dess like. Ja, metal med den där lätt omoderna twisten som all deras musik verkar ha. För något år sedan tävlade Finlands storheter Nightwish om en plats i ESC. Folket röstade fram dom, men juryn röstade emot och Jari fick åka (om jag inte helt är ute och cyklar). Det finska folkets vrede utmynnade därför i det bästa bidrag de någonsin bidragit med: Lordi. En hederlig gammal KIZZ-låt i Orch-kostym som kammade hem 42 % (!!!!!!!) av rösterna i årets finska melodifestival. Och dom är värda varenda procent. Vad som än händer ikväll så kommer Lordi vara MIN vinnare.


Update: Mirakel! Det är ett mirakel! Europa skärpte sej och röstade fram Lordi som vinnare. Jag är..stum.. av glädje. Efter 50 år av sistaplatser måste Finland ha tänkt "allvarligt talat, fuck you Europa, nu skickar vi monstrena på er". Och det gick hem. Fantastiskt. Jag röstade på Lordi!

Låtarna som håller, del 2.

Ruslana - Wild Dances. Ukraina. Vann i Istanbul 2004.
Som om Xena krigarprinsessan dumpat töntiga Gabrielle till förmån för ett gäng dansglada hunner. Ruslana tvättade bort etnons fula rykte och begav sig upp i de karpatiska bergen för att fixa lite inspiration. Med hjälp av gigantiska lurar, världens största trumjävlar och en hel del eld förde hon Ukraina till seger för första gången i ESC. Bör avnjutas på högsta volym, till grannarnas stora glädje.

De glömda favoriterna.

Hur man kan glömma en del bidrag är för mej ett mysterium. Men faktum kvarstår när man kollar gamla resultatlistor att man kanske kommer ihåg tio låtar per år (om du inte heter Björn Kjellman eller Mattias Holmgren förstås). En del är så bra att man minns dom, en del är så dåliga att man minns dom, en del är så konstiga att man minns dom (Alf Poier, anyone?).

Min topp tre: De senaste årens bortglömda favoriter (i kronologisk ordning)

Sestre - Samo Ljubezen. Slovenien. 14:e plats i Tallinn 2002
Från anonyma Slovenien kom tre transor i röda, glittriga flygvärdinnedräkter. Låten var rätt ljum, men damerna desto hetare. Komplett med "safety onboard"-rörelser och en obegriplig text på originalspråket charmade dom senare under året hela Pride park.

Michalis Rakintzis - S.A.G.A.P.O. Grekland. 17:e plats i Tallinn 2002
Okej, ingen med hjärncellerna i behåll kan ha glömt fantastiska Michalis. I Michael Jacksons avlagda scenkläder och med en koreografi Floor Filler-deltagarna skulle avundas stampade sig Michalis och hans band in i mitt hjärta. Låten var med på samtliga Roskilde-kassetter vi spelade in det året. Grekisk synth. Ja tack.

Deen - In the disco. Bosnien-Herzegovina. 9:a i Istanbul 2004
Osannolikt bortglömd är även Deen. Den taniga lilla discobögen från Bosnien väste "iin the diiiscoooooh" till ett pumpande "untz-untz"-beat och juckade sedan våldsamt tillsammans med dansarna till refrängens "up and down, here we go" under en supermorfad multidiscokula. Gud. Så. Bra.

Låtarna som håller, del 1.

Sertab Erener - Everyway that I can. Turkiet. Vann i Riga, 2003.
Turkiet, detta ständigt i ESC-sammanhang förbisedda land vann så tillslut. Jag jublade. Min mamma jublade. Och även om många vart lite förvånade just då, så jublade de flesta jag känner med tillslut. Det här var alltså året då vi skickade Fame, med Give me your love. Våra stela schlagerpop blev helt jävla överkörd av Turkiets haremsosande orientpop. I matchen Falukorv VS Iskender Kebab gick, tack och lov, den senare segrande ur striden.

De ovärdiga vinnarna.

Man hade laddat. Med chirre, dirre och popcorn. Man satte poäng i kvällstidningarnas specialbilagor. Man mös. Man skrattade. Man rös. En helt vanlig ESC alltså. Ända tills omröstningen. "Eh..va..fick DEN tolvan?". "Nääääe..". "Men allvarligt..en tolva TILL?". "NÄE DIT SKA JAG ALDRIG ÅKA PÅ SEMESTER IGEN". "Jaha, typiskt när dom röstar på varandra".

Min topp tre : De senaste årens absolut sämsta vinnare (i kronologisk ordning)

Tanel Padar, Dave Benton & 2XL - Everybody. Estland. Vann i Köpenhamn 2001.
Jag vet inte vad som hände. Det enda som är säkert är att detta var början på det som kom att kallas "den stora Östblockskonspirationen". Och även om jag inte är helt lagd åt det konspiratoriska hållet så kvarstår frågan: hur i helvete kunde den här skiten vinna om inte tack vare en stor maffig öststatskonspiration?

Marie N - I wanna. Lettland. Vann i Tallinn 2002.
Kommer ni ihåg hur Marie N gjorde tre klädbyten i numret? (Nej, Linda Bengtzing var inte först) Från man i kavaj, till tjej i kort klänning, till tangomadame. Kommer ni ihåg låten? NEJ, FÖR DEN VAR SÅ JÄVLA DÅLIG. Jag som har fotografiskt låtminne (definitivt den korrekta benämningen) kommer ihåg följande: "I wanna feel the..nanananananannana..I wanna nananananana..I wanna feel the nanananana..I wanna ananananannaa, ay-ay-ay".

Helena Paparizou - My number 1. Grekland. Vann i Kiev 2005.
Allvarligt talat, jag skiter i hur snygg hennes klänning var och hur bra färgvalet passade henne. Det här är en av de dassigaste charter-hitsen som någonsin entrat tävlingen. Det hjälper inte att de lade in cirka 10 sekunders "autentiskt" grekiskt stråkinstrument, och att hon under de 10 sekunderna låtsades spela på sin dansares oproportionerligt långa hängslen, det här var och förblir en skitlåt. Till skillnad från Marie N's bidrag kommer jag här ihåg texten, till min stora fasa, då den innehåller alla vidrigt dåliga textraders moder: "You're my lover, undercover". Och då har jag inte ens nämnt Paparizous evigt växande överläpp.

Pass på.

Det är Eurovision Song Contest-tema här idag. Som pepp inför den årliga maskeraden vi brukar ta oss för denna kväll har jag gått igenom gamla års bidrag. Varje år klär vi alltså ut oss till valfritt ESC-bidrag, och för att hitta inspiration måste man ju gå igenom både minnesbanken och bildbanken.

Nåja, kvällen närmar sig och jag måste skriva uppsats. Men ESC-tema alltså. Dagen till ära.

Skitliv.

Ursäkta mej, men vilken total jävla skitdag det här har varit. Skit, skit, skit, så långt ögat kan nå. Om jag var hemma skulle jag lägga mej i sängen och dra täcket över huvudet. Om jag hade en BiB skulle jag öppna tappen och placera mej i horisontalläge under den med munnen öppen. Om jag var lagd åt det hållet skulle jag likt Michael Douglas i Falling Down skaffa mej ett automatvapen och låta det tala för mej (alltså känner ni hur jag börjar transformeras till någon sorts gnällkärringarnas superpsykopat a la Columbine?).

Skitfredag, be gone!

Reklampaus.

Varje gång jag ser reklamen för tv-programmet Matchen på Tv4, så låter det som om speakern säger "Idol-hora" när dom presenterar Idol-Ola under uppräknandet av deltagarna.

Kanske inte jättelångt ifrån sanningen? (Nee STACKARS OLA vad har han gjort för ont? Tjaa, sjungit slibbiga ballader i Idol t.ex. Men han är väl ingen hora för det? Kejrå, men det är iallafall roligt. Slut på dialogparentes)

Äkta kärlek, bitches.

Fy fan.

Fy fan för alla er som ligger och sover gott i sköna sängar nu. Fy fan!

Men mest av allt: Fy fan för mej som ännu en gång inte gjort saker i tid. FY FAN.

Nu ska jag äta julknäcke. Julknäcke är min enda vän.

En feting i vattenpipan.

Textremsa of the day:

Grace beklagar sig över expojkvänner. T.ex den haschglade Jeff..

Grace: "..who liked his bong more than he liked me."
Textremsan: "..som gillade sin vattenpipa mer än mig."

Hallå! Kan vi få en knark-konsult till avdelningen! Jag är inget fan av droger visserligen, men t.om jag vet att det är skillnad på en bong och en vattenpipa. Kanske borde textaren skickas till Roskildefestivalen på studieresa?

Rak eller glad?

Det är straight or gay-tema på min tv just nu. Upptäckte häromdagen att kanal5 repriserar realityshowen "Straight eller gay", där singeltjejen Jackie dejtar ett gäng killar och måste luska ut vilka av dom som är straighta och vilka som är gay. Det gör hon genom kluriga frågor som alla handlar om huruvida han rakar sig någon annanstans än i ansiktet, om han gillar att laga mat, om han gråter lätt osv. Gaykillarna har konstaterat att Jackie har världens sämsta gaydar, och dom är väl inte helt ute och cyklar. Dock - SPOILERVARNING - valde hon faktiskt en straight kille i sista avsnittet. Till min stora sorg.

Och idag handlade Ricki Lake om kvinnor som misstänkte att deras pojkvänner kanske var gay. I alla fall utom ett kändes det bara så himla sjukt, typ "han sitter med benen i kors, han måste vara gay" eller "han är så snygg, han måste vara gay". I det enda, enligt mej, tveksamma fallet hade flickvännen kommit in i badrummet, och där funnit sin pojkvän tillsammans med deras homosexuelle vän. Som, när hon öppnade dörren, reste sig upp efter att ha stått på knä framför tjejens pojkvän.. Jag kan gå med på att det gör en misstänksam.

Hursom så fick den sista killen göra ett lögndetektortest, där fick han svara på följande frågor:
1. Har du någonsin blivit upphetsad av att kolla på andra killars nakna kroppar i ett omklädningsrum?
2. Har du någonsin fantiserat om att vara naken på en strand med Brad Pitt?
3. Är du homosexuell?

Allvarligt talat. Vad ÄR det här för frågor? Jag tänder på killar och jag har aldrig blivit upphetsad av att se killar nakna/halvnakna i omklädningsrum. Och jag har ALDRIG fantiserat om att vara naken nånstans med Brad Pitt. Allra minst på en jävla strand liksom. Sannolikheten är större att jag skulle svara ja på fråga tre än på någon av de första frågorna. Men det är klart, alla bögar tänder ju på biffiga jocks och Brad Pitt med sand mellan skinkorna.

Någon som har hört talas om att smaken är som baken? (för stor för att klämma ner i ett par jeans)

Populärkulturella funderingar.

Under min lunchrast har jag funderat på följande:

- Är det bara jag, eller ser Emma Andersson helt plötsligt ut att vara typ 50 bast?
- Är det bara jag, eller känns Bridezillas lite unket och elakt spekulativt? Tacka vet jag Bröllopsfeber.
- Är det bara jag, eller vill man inte bara begå massmord när man hör "Hips don't lie" med Shakira?

Getekul.

Vi är och tittar på getterna i parken på andra sidan gatan. En liten skylt meddelar oss (och alla små knoddar som också är där) att ett av kreaturen fått en liten killing. "Naaaaw", säger jag och pekar på skylten varpå Shaun förskräckt ropar till. Det tar ungefär en nanosekund innan jag inser varför.

Tänk er in i situationen. Du är engelsk. Du är spatserar i parken med ditt hjärtas dam. Ni står vid en liten djurhage. I hagen betar små getter och en liten getbäbis studsar nöjt omkring. Så idylliskt. Ända tills ditt hjärtas dam helt plöstligt pekar på en skylt upphängd på hagen där det enda ord du kan tyda är "KILLING".

Efter att jag snabbt förklarat att det inte skulle begås spontanslakt på de små djuren utan att "killing" är vårt namn på getbäbisar fick Shaun ta några snabba drag på astmainhalatorn och sedan kunde vi fortsätta vår promenad.

My-my-my-myyyyy Winona.

Var trött efter en lång dags jakt på "attiraljer vi har gjort oss av med men som vi är i desperat behov av" och kvällsgrillning på klipporna vid vattnet (blåå blå vindar och vatteeen..), somnade med näsan i en bok som måste läsas ut idag och vaknade till någon gång typ mitt i natten. Tv:n var på. Reality Bites hade precis börjat. Jag kunde absolut inte somna om.

Gud så jag har älskat den filmen! Jag var 15 och tittade på den flera gånger i veckan. Ville bo i en grungig lägenhet i Houston, ville kedjeröka överallt (fast jag inte rökte), ville dricka decaf, ville klä i röd ärmlös tshirt och baggy jeans lika bra som Winona. Ville prata som Winona, ville hångla som Winona (med Big Gulp i handen), ville se ut som Winona. Fast jag har alltid sett mer ut som Jeanine Garofalo än Winona Ryder, så det var ju bara att acceptera genetiska fakta och ge upp den waif-drömmen.


Jeanine i hatt, Winona med gitarr.

Mitt i allt slog det mej. Winona. Det var inte snattningen som förstörde hennes karriär. Det var blonderingen. Övergången från brunett till blondin, från Hepburnsk indie-älva till blond Hollywoodkvinna. En antydan om den där önskan att bara vilja vara som de andra, att vara snygg på samma villkor och bli uppskattad för sin snygghet på samma sätt (erbjudanden om utvik kontra dedikerade hemsidor fokuserade på personlighet och ouppnåelighet). Med blonderingen kom de asdåliga filmerna, typ Mr Deeds och den där med Al Pacino där hon är robot (?) eller nåt, jag kommer inte ens ihåg vad den heter. Hon blev bara ytterligare en snygg, blond skådis som valde halvtaskiga filmer där hennes rollkaraktärer först och främst var snygga, och som tillslut blev tvungen att snatta för att få lite teenage kicks och publicitet.


Åh Winona! <--- VS ---> Eh..vem?

Platform 9 and 3/4.

Okej, den asgamla tanten som bor i lägenheten bredvid (döpt till OBN - old biddy next door) har en specialinstallerad ringklocka som dånar över slätterna när någon ringer på. Det låter som en såndär signal innan någon pratar i högtalare på en tågstation. DING-ding-doooong, next train to Kings Cross Station.. Det hela skulle varit helt okej roande om det inte vore för att folk envisas med att ringa på hennes dörr i arla morgontimma, typ kl 08.00. Och då bara måste man klämma ur sig ett sömndrucket "next train to Kings Cross Station..", hur tidigt det än må vara. Jag tror det kallas tvångstankar light.

Nu har vi iallafall internet hemma, och slipper således smygsurfa på grannens opålitliga nätverk. Hipp, hipp!

Inte road.

Trender är ju inte endast förbehållet mode (cityshorts) och musik (garagerock-boomen), även tv och film drabbas av detta ack så fantasiberövande fenomen. Hur många re-makes ska en biobesökare behöva stå ut med egentligen är en fråga jag ställer rätt ofta. På senare tid har biobesöken varit få, samtidigt som tv-tittandet på "vanliga" kabelkanaler har ökat drastiskt iom flytten (digitalbox-abstinensen). Det betyder att min dag-tv består av tanter (Oprah, Martha, Malou von Siwers), såpor (Dool, 90210) och eftermiddagens race av sitcoms.

Familje-temat har ju hängt med i sitcoms sedan Andra Mosebok ungefär, jag tänker Cosby, Alla älskar Raymond, Huset fullt, Family Ties osv i all oändlighet. De senare åren har väl kompis-temat varit den stora trenden, tack vare serier som Vänner. Och kompis-tema i all ära, men på senare år har en avart av detta tema dykt upp och claimat oproportionerliga mängder sitcom-material. Jag tänker naturligtvis på Snygg Kille/Ful Kille-trenden, senast demonstrerad i "Freddie" på kanal 5. Snygg Kille/Ful Kille-trenden definieras på följande sätt:

- Några killar är kompisar. Minst två, högst fyra.
- En av killarna är brudmagnet.
- En av killarna är inte så snygg och får inga brudar.
- Killarna är kombos eller hänger med varandra så ofta att de inte behöver ringa på dörren när de hälsar på.
- Minst en tjej figurerar i bakgrunden. Hon är ganska snygg. Hon kanske har varit, eller är, ihop med nån av killarna, hon kanske även är granne eller kompis (men inte lika mycket kompis som killarna).

Lägg sedan till ungefär en miljon skämt i varierande form som alla tar avstamp i misslyckade raggningsförsök för den fula killens del, farsliknande förvecklingar med multipla damer för den snygga killens del, och ett ständigt jävla tuppande och snoppmäteri. Med denna extremt o-roliga coctail kan du sedan skaka och mixa fram sitcoms som redan nämnda "Freddie", "Joey", "Two and a Half Men", "Off Centre" och "Tre Vänner & En Pizzeria". Sedan kan du luta dej tillbaka, kaskadkräkas av tristess och lägga ner skiten efter tre säsonger.

Hallå eller!

Samtidigt i Universitetsbiblioteket..

Så sitter jag här med näsan begravd i "The rhetoric of fiction" och klurar på reliable commentary och the author's voice in fiction samtidigt som jag undrar hur i hela världen jag ska få ihop det här. Den ska ju vara klar och kopierad och inlämnad på onsdag kl. 10.00.

Vad
håller
jag
på
med

?


Ett mail ploppar in i inkorgen. Handledare skriver att deadlinen skjutits upp! MED EN HEL VECKA. Dansar en mental glädjesamba där jag sitter, mittemellan en jurist-kille med babyface och en tuggummismaskande ekonomtjej. (Ständigt dessa ekonomer och jurister, känner mej nästan förföljd.)

Äntligen.

Samtidigt i en korridor i Södra Huset..

Har tillslut masat mig till Universitetet och njuter nu av att kunna surfa runt i den elektroniska rymden obehindrat. Blev indragen i en psykologiundersökning som behandlade närminne. Klarade det galant, tydligen. Min teori är att det inte har så mycket att göra med mitt närminne (som faktiskt suger gigantiska elefantballar) utan mer med att testet var utformat på ett sådant sätt som stimulerade den enda del av min hjärna som inte är lite lätt understimulerad; nämligen delen som gör mej till en jävel på ordgåtor. "Du var grym", sade den ena pyskologistudenten. Jag höll med. Sedan bjöd de på godis.

Korridorerna fylls av studenter nu. Har sett 5 cityshorts. Lyssnar på Thåström och känner mej misantropisk bland alla ärtiga ekonomistudenter.

Smygblogg.

Älsklingsdatorn har snappat upp någon grannes trådlösa nätverk, då och då är signalen tillräckligt stark för att man ska kunna ladda en sida. Jag tar det osäkra före det säkra och vågar mej på ett inlägg, det är som rysk roulette alltså. Fast lite töntigare.

Flytten var förjävlig, men tack vare några fina själar lyckades vi få in alla våra pinaler i den nya lägenheten. Väggarna i köket är kissgula, väggarna i vardagsrummet är pastell-kissgula och har stora borrhål. Vi har inga taklampor. Vi har inget köksbord, inga köksstolar, ingen soffa. Sovrummet har inget antennuttag för tv:n. Om tio dagar ska min c-uppsats vara klar. Livet!

Men annars är det bra. Älskar att ha nära till tunnelbanan, har hittat minigolf rakt över gatan och igår var vi och hälsade på ponnyerna som bor bredvid minigolfen. Och så fick Shaun det nya jobbet han sökte.

Vahettere, hoppas att det här funkar nu. Annars får jag testa igen när jag är på universitetet imorrn. Där finns det iallafall garanterad uppkoppling.

Fulsurf.

Hallå. Jag lever.

Klart slut.

Fröken Johanna.

Men allvarligt talat, ni måste lära er att stava. Det stavas inte "knular", det är ett L för lite!! SKÄRP ER. Jag kommer fan att prygla mina elever om dom inte kan stava till "knullar", ett sånt simpelt ord som man lär sig när man är fem år typ. Okej om man inte är säker på "rhododendron", eller ens "abborre", men om det är mina framtida elever som en dag googlar "knular" i något sammanhang så blir det fan paddeln.

För övrigt: du som googlade "johannas hemsida naken", du har hamnat jävligt fel. Däremot så har du som googlade "fakta om profeten johanna" uppenbarligen hamnat helt rätt.


På lördag bär det av. Vi packar som dårar. Kom förbi på flyttgröt vetja.

See my eyes I can hardly see.

Glömde nämna att jag även utvecklat ett utslag i hela jävla ansiktet, någon sorts spontan-lepra som uppstått av all närkontakt med damm och skit. Spinalonga, here I come.

Pappa kappas pappsäck.

Okej för att det brukar vara jobbigt att packa inför flytt, men jag packar och rensar ju ut både mina och min pappas samlade tillgångar från en lägenhet som vi har bott i sedan 1991. 15 års samlade pinaler. Det är som att flyttpacka och rensa ut ett dödsbo på samma gång. Ganska kämpigt. Sedan var det ju det där med alla uppsatser och SKIT som ska in den här veckan. Och glömde jag säga att samtliga lastbilar är uthyrda på lördag när vi flyttar? Nigga please. Man vill bara packa ner sej själv i en låda, smacka på en "ömtålig"-lapp och inte komma upp ur den förrns man är lastad och färdigflyttad på lördag förmiddag.

Torsdagsdisco.

Jag ligger här i sängen och försöker skriva en uppsats om Edith Nesbits eminenta barnbok "The Railway Children", klockan är 00.07 och Knullgrannen spelar s.k dansmusik så högt att jag skulle kunna urskilja vad det var han spelade, om det inte vore för att han spelade sån genuin jävla skitmusik att jag hellre skulle lyssna på Christer Sjögrens jävla Elvis-skiva oavbrutet i en vecka hellre än att lyssna en endaste gång på möget han spelar här på andra sidan väggen och därför inte vet vad han spelar.

Och därmed avslutar jag bloggens hittils längsta mening.

För att muntra upp mej själv kollade jag min Recent Keyword Activity och följande resultat gjorde att jag inte visste huruvida jag kunde anse uppdraget lyckat eller inte:

1. "nakna tjejer som dansar" (ja, här är jag!)
2. "maskerad rockstjärna" (ja, här är jag!)
3. "konstiga saker" (ja, här är dom!)
4. "snorre" (fan har du faktiskt sökt på det här ordet? vad letar du efter?)
5. "live nakna tjejer utan att få något för det" (hmm..intressant meningsbyggnad)
6. "det är svårt att sjunga med kluven tunga" (poster om Carola finner du lite längre ner)

Jag är sjukt trött.

GANRKAJRLADKLAKDLADKFÖÖÖÖFF

C-UPPSATS,
FÖRSVINN UR MITT LIV


*tugga på mattan*

Kamikaze.

Man känner sej alltid rätt yr när man suttit uppe i en sisådär 24 timmar för att skriva en jävla skituppsats. Än mer så när man faktiskt måste ge sig ut bland folk. Jag visste inte om jag skulle somna eller spy när jag åkte ut till Universitetet imorse, men på det stora hela klarade jag mej rätt bra - ända tills jag gav mig på självmordsuppdrag nummer 1: att gå på gångvägen mot tunnelbanan klockan 09.45. Yrseln nådde oanade höjder då jag förtvivlat försökta kryssa fram mellan juridikstudenter i backslick, konstvetare i glada färgkombinationer och beiga ekonomer som alla skulle hinna till seminarierna som börjar klockan 10. Folk måste ha trott att jag var full. Det var som i en film, ansiktena bara swooshade förbi i höghastighet medans jag själv rörde mej i slow motion. Kändes det som alltså.

Till det hela kan tilläggas att jag lyckades springa på min handledare som jag skulle lämna in den försenade uppsatsen till, hon bah "Why didn't you just e-mail it to me?". Jag log ett Valium-leende och stammade något om att hon ju faktiskt inte vill ha uppsatser mejlade. "Oh, but that would have been fine this time", sa hon då. Men människa! Hur ska man veta när det är ok och när det inte är det? Jag får inte mejla in uppsatser som är en (1 !!) sida, men det är okej att mejla 15 sidor. GIV MEJ SOME MOTHERFUCKING STYRKA.

Sexgooglare of the world unite.

Fan är det internationella knull-googlardagen idag eller? Inom loppet av några timmar har följande googlingar lett hit:

1. "gamla knular"
2. "emily knullar"
3. "privata foton samlag"
4. "hermione blir knullad" (eek!)

Bonus: "lena nyman naken" och "floor filler flata".

Mariestadsbon som googlade 4 gånger på "gamla knular" har dessutom blivit kvar här i bloggen ca 2 minuter varje gång, vad i hela friden hittade du här som var så intressant? Jag skriver aldrig om gamla som knular!

Nazareth, your famous son should have stayed a great unknown..

..like his father carving wood he'd have done good.

Jesus Christ Superstar på tv4 nu = dagens eufori. Jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, men jag sjunger iallafall med för glatta livet. Dagens privatlivsbonus är att jag igår gick förbi kyrkan där jag var med i en uppsättning av JCS under mina glada tonår.

Nej nu måste jag fokusera, nu kommer Caiaphas och Annas och dom har grym låt + grymma hattar.

Bingo.

Alltså Bingo Rimér. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt verkar alla tycka att han är sköna killen, typ. Han får vara med i Rampfeber och sjunga med läskiga Lutricia McNeal, och han får inreda sommarstugor i Tv4. Att han tjänar pengar på att rätt unga tjejer blir fotade nakna verkar vara helt okej, han är ju en sån rolig filur den där Bingo. Hans spattiga cartoon-utseende och hästliknande gap lurar dock inte mej! Jag har tyckt att han är ganska slajmig och obehaglig ända sedan den där gången vi befann oss på samma klubb/fest/tillställning. Han satt (full som ett ägg antar jag) och frågade gymnasietjejer om han inte kunde få fota deras rumpor. De flesta pep förtjust "eeh..oookej..hihihi" och ställde sej och putade med skinkorna varpå han tog ett kort på gymnasiebrudarnas häckar och log ett såntdär Bingo-leende som bara stinker kåtma. Hans polare såg lika jävla nasty ut, och man bara visste att dom där korten inte skulle hamna på nån himla tidningsredaktion utan direkt i snubbarnas privata fotoalbum utan att passera gå. Man bah, inte coolt.

Så iallafall läste jag den här artikeln på Aftonbladet. Tydligen har Bingo gift sej med den skelögda BigBrother-blondinen som inte är Jessica.

"Ändå tatuerade Bingo in Angelicas namn på armen."
Nu kanske ni är sånadär smygromantiker som bah "naaaw, men han är ju ändå rätt gullig den där Bingo alltså", och jag kan köpa det, okej. Skitdumt, men visst, lite rart. Och precis när man trodde att han hade en, visserligen minimal, men ändå sympatisk egenskap så läser man fortsättningen:

"Under exflickvännerna Natachas och Erikas namn som blivit överstrukna."
Men HALLÅ. Nu kan man alltså lägga till "stendum" på listan över mindre smickrande egenskaper som kan tillskrivas Bingo Rimér. Man kan ju tycka att han borde lärt sin läxa efter de första två gångerna, men tydligen inte. Och ärligt talat, hur smickrande är det att ens kille tatuerar in ens namn på armen, när man hamnar under två andra överstrukna namn?! Hur speciell känner man sej då? "Älskling jag har tatuerat in ditt namn på armen, det står här, precis under namnen på alla mina exflickvänner, min mamma, och den där sköldpaddan jag hade när jag var tolv".

Lära av historien Bingo, har du hört talas om det? Och om du missat vilka supertabbar Johnny Depps "Winona for ever"-tatuering och Pamela Andersons "Tommy"-tatuering var så kan du väl åtminstone lära av dina egna misstag.

Alltså människor..

You talkin' to me?

Jag vet inte om jag ska ta det som en personlig förolämpning att google länkar till mej när man söker på "tjock tant i string"..