Ett jättelångt inlägg, del 3.

Den tredje och sista delen av mitt jättelånga inlägg berör en person som finns i den yttersta periferin av min bekantskapskrets. Hon är typ en kompis pojkväns kompis flickvän, och faktiskt en annan kompis kompis flickvän. Ja, ni förstår. Till saken hör att även hon gick på mitt gymnasium, något hon helt tycks ha förträngt. Hon beskrivs därför bäst som en Living In Denial Bloomer.

Vi gick aldrig i samma klass eller så, hon var ett år äldre. Men vi hade ämnet drama ihop. Vi spenderade alltså en eftermiddag i veckan tillsammans hon och jag. Vi var kanske åtta stycken sammanlagt i dramaundervisningen. Vi satte upp Antigone och hon och jag hade två roller som nästan hade alla scener ihop. Det jag mest kommer ihåg av henne är att jag tyckte att hon var väldigt söt, men att hon aldrig tog kontakt med någon direkt. Hon kom in i sina blåjeans, sin collegetröja och sitt bruna hår och så spelade vi lite och så gick hon därifrån. Hon var trevlig, men inte mer än nödvändigt. Någon gång drog vi och käkade pizza efter repet allihop och hon verkade väldigt mån om att uppfattas på samma sätt som en annan, väldigt dominant tjej, i dramagruppen: cool, äldre och absolut inte konstig eller avvikande på något sätt.


Läsåret tar slut, och några år senare är gymnasiet ett minne blott. En jävligt blöt kväll på 80s, när det fortfarande huserade på Kolingsborg, stapplar jag ner för trapporna med sikte på damtoan. Där står hon plötsligt. I svart Batmanlugg, plastkjol, nithalsband och ett linne som det står "SLUT" på. Alltså hon såg precis ut som jag och alla andra 18-åriga brudar såg ut 1999 på Tech Noir. Fast hon måste ha varit minst 25. Jag måste ha sett ut som årets fågelholk, och hon låtsades genast som om vi aldrig hade setts. Sedan dess har hon som sagt figurerat lite halvfrekvent i utkanten av bekantskapskretsen och fast hennes snubbe och min snubbe har ett mycket mystiskt förhållande där de ömsom är fyllepolare, ömsom verkar mucka gräl med varandra på krogen, så vägrar hon hälsa eller på något sätt erkänna min existens. Jag ser att hon känner igen mig, vet att hon gör det, annars skulle hon inte undvika mig med en sådan målmedvetenhet. Men det är som om hon inte vill kännas vid den hon en gång var, som om hon nästan är rädd att jag skulle ifrågasätta hennes rätt att röra sig i de kretsarna. Jag respekterar det, känner inget behov av att tränga mig på och göra som min klasskompis i förra inlägget och ba "nämen vad gör du här?". Hon får vara precis vart hon vill och se ut precis som hon vill. Men hela den här förnekelsen, som om jag skulle se henne som mindre (okej rysning)..äkta.. för att hon hoppade på tåget lite senare än de flesta, den hänger jag inte med på. Skälet till att det här har blivit en hang-up hos mig är ju inte hennes radikala stilbyte, det är ju att hon inte verkar vilja att det ska komma ut att ett radikalt stilbyte någonsin har ägt rum. Som om hon kom ut ur livmodern iförd svart läder och nyckelkedjor. Nu låter det kanske som om jag säger emot mig själv här och jag vill bara påpeka att ja - det är spännande med vuxna människor som klär sig med samma subkulturella frenesi som tonåringar, men nej - jag tycker inte sämre om dem för det. Men för varje gång som jag ser henne och hon aktivt och medvetet inte ser mig blir jag mer och mer fascinerad.

Subkulturella yttringar är ju bara ytterligare en stilform, en identitetsmarkör, en estetisk preferens. Det är så intressant att det kan vara så laddat och få människor att helt förtränga eller glömma bort den identitetsskapande process som de själva ändå är upphov till. Tjejen i inlägg två ville väl så gärna inte tänka på att det en gång funnits en tid då hon inte hört hemma på Mettan (och i förlängningen då inte med sina hipstervänner) att hon omskapade mig i utav bara farten. Tjejen här verkar mest lida av ett enormt subkulturellt mindervärdeskomplex, vilket jag kan förstå då hennes snubbe mest omger sig med personer som hävdar sig varit nere med skiten sedan dag ett typ. Ja, jag säger då det. Det är inte lätt att vara människa alltså.



(Bilden är tagen på 80s, Kolingsborg strax innan den aktuella incidenten. Jag står väl i nåt hörn, är less på att dom spelar för mycket Depeche och väntar på Bon Jovi eller på drinkleverans. Jag är säkert rätt dragen. Det brukade vara så.)