Ett jättelångt inlägg, del 1.

Något med Facebook som är intressant är det här med att vidga sina vyer lite. Inte vyer just i allmänhet, utan ens egna inskränkta subkulturellt betingade vyer. Om man någon gång bekänner sig till en subkultur av något slag så innebär det väl oftast att man någon gång i tonåren doppat tårna i det subkulturella träsket och från den stunden var det inte en fråga om huruvida man skulle doppa hela foten utan snarare om och när man skulle hitta rätt träsk att göra bomben från 7:an i. Sedan växer man upp, och kanske byter man träsk under tiden men vännerna man träffat, iallafall vissa av dom, har man med sig oavsett. Man kanske tonar ner, breddar sig lite, öppnar upp. Men det finns alltid kvar någonstans, gamla skivor, fotografier, böcker - och allt det utgör orsaken till varför man väljer att köpa ett visst plagg på H&M och väljer bort ett annat och så vidare.


Det intressanta blir ju när man sedan jämför sig med yngre människor ur den subkultur man en gång tillhörde eller fortfarande anser sig tillhöra. Ofta kanske man tycker att shit, här går dom in för kung och fosterland, jaja, vad skönt att jag har vidgat mina vyer lite. Kanske känner man att det känns lite jobbigt, för jämfört med de yngre förmågorna känner man sig som en jävla Svensson. Sedan loggar man in på Fejjan och kollar på sina gamla skolkompisar och deras tribals och blonda lockar och diskret mönstrade kläder i somriga färger på grillfest i radhuskvarteret och då känner man att man är världens mest inskränkta människa. Här går jag omkring och tror att jag ser helt neutral ut (vad nu det är) och så inser man att i vissa människors värld ser jag fortfarande lika avvikande ut som jag gjorde när jag var 15 och gick omkring i slips och stjärnor fastklistrade under ögonen. Man går omkring med subkulturens skitstora skygglappar och tror att man tappat stinget när man i själva verket bara ser ut som en lite vuxnare version av sitt tonårsjag. Som de flesta faktiskt gör, radhusbanan eller gotgubbe liksom.

Och sedan finns undantagen. Och dom fascinerar mig något så oerhört. Undantagen är dom som spenderade hela tonåren i Svensson-träsket och sedan gjorde en tvärvändning och omfamnade en subkultur med hull och hår i samma ålder som de flesta försöker hitta sig själva i en kulturyttring i vilken de befunnit sig ett tag. Första gången något liknande utspelade sig framför mina ögon var tidigt, så egentligen räknas det inte. I min klass på gymnasiet gick en beige kille som hette Johan. Han var så beige att ingen fattade att det nog fanns något bakom allt det där beiga. En dag på tyskan vänder sig min kompis Johanna om till mig och meddelar viskande att hon på morgonen sett Johan i färgat hår, smink och sammetskavaj. Det här var förstås väldigt viktig information för mig som 16-årig indiebrud och på lunchen konstaterade vi att ja, han hade färgat håret svart, satt på sig en mörkblå sammetskavaj och gått på kajalen. Spännande! Han började gymnasiet i beige chinos, beige kabelstickad tröja, beige kängor och en beige keps ovanpå sitt mellanblonda hår och tog studenten i läderbyxor, vit fladdrig musketörskjorta och en hög hatt på sitt långa, svallande, korpsvarta hår (han var jättesnygg!).

Även om fallet Johan absolut kan klassas som någon som bara "fuck this shit" och blommade ut så är det ändå intressant för det väcker så många frågor. Hade han velat se ut så länge? Var valet av stil godtyckligt, ville han bara vara ett stort långfinger i ansiktet på alla töntiga sportkillar på vårt gymnasium? Vad fick honom att ta steget? Ja, det får jag väl aldrig veta, men jag kan fundera över det ibland. Det var ju så himla modigt.



(Del 2, som är själva poängen med resonemanget kommer sedan, nu ska jag dricka kaffe med Liza. Bilden föreställer mig och Victor, för jättemånga år sedan. Vi var kanske 17-18 och drack öl och körde sanning och konka på krogen. Good times!)