Ett jättelångt inlägg, del 2.

Jo, med Johan som utgångspunkt är det extra intressant att titta på två olika händelser i mitt liv. Båda är kopplade till det här med människor som verkar rota sig i en subkultur när de passerat den ålder då de flesta gått igenom en två, tre stycken vitt skilda subkulturfaser (gud vad jag kommer tröttna på ordet subkultur efter att jag har fått skriva av mig om det här en gång för alla). Om Johan får representera en late bloomer, och en radikal bloomer dessutom, så får följande exempel representera en ignorant bloomer.

Jag spenderade som sagt gymnasiet i någon sorts indiedimma och gjorde väl som de flesta andra vissa utsvävningar och flörtade med både synth och goth (det var en hårfin skillnad där ett tag, Placebo - indie eller goth liksom?). Jag tror inte att jag frångick konceptet med page och lugg på tre år, och om inte frissan avslöjade mig så kanske min skolpärm med en skitfläskig bild av Henrik Berggren på gjorde det. På klassens studentskiva hade jag förutom min far med mig min dåvarande pojkvän i indieuniform och Victor, som misstogs för att vara min pojkvän när han iförd sin indiefrilla höll ett tal till mig. Vad jag försöker poängtera här är att såvida du inte var blind eller faktiskt aldrig träffade mig så fanns det liksom ingen risk att missta mig för en preppybrud. En tjej ur klassen som ägnat tre år åt att vara snygg och fräsch tillsammans med de andra advokatdöttrarna slår sig efter middagen fram till mig för att presentera sin kille. Han har på sig en vit wifebeater och ser ut på samma sätt som Ronnie Sandahl gör (anammar någon sorts indielook för att man är för ful för att spela på sportkillarnas planhalva, men man vill fortfarande ligga med de snygga sportkillarnas flickvänner). Han är lite drygt trevlig och går in 100% för att vara sexig i sitt linne, och hans tjej - min klasskompis - har kommit på att hon vill hålla på med design och har sytt sig en klänning i svart paljettyg. Ett år efter studenten befinner jag mig som mången annan fredag på indiepalatset Metropolis med min vapendragare Liza. Vi står i våra svarta indiehjälmar till frisyrer och har precis druckit happy hour öl och ska dra en repa runt lokalen och spana på kött när någon dyker upp framför mig och piper "IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHH!!!". Det visar sig vara klasskompisen, som tydligen fortfarande hänger ihop med sin Ronnie-kille. Hon ser nu ut att gå på Beckmans, eller iallafall som om hon gärna skulle vilja gå på Beckmans, och jag har (trots idogt indieklubbande) inte sett henne på över ett år.

-"Men Johanna!", säger hon glatt, "vad kul att se dig. Vad gör du här?".

Och det säger hon med samma självklara förvåning som om jag typ sitter i soffan på en inflyttningsfest hos hennes morsa och spelar näsflöjt i godan ro.

Nu. Jag hade förstått om det var Spy Bar vi befann oss på. Eller Sturecompaniet. Eller Riche. Men på Metropolis? Hur jävla osannolikt kan det vara att träffa på mig inne på Mettan? Det är väl snarare pinsamt förutsägbart och jag hade nog haft vett att skämmas iallafall lite, om det inte vore för att hon behandlar mig som om jag är the odd one out på hennes stammisställe.
Jag ölgaggade något om att vad gjorde hon där och guuuud vad kul att ses, jaså du pluggar design nu och sedan vände jag på mina röda converse och raglade därifrån. Det har var nu nästan 7 år sedan och jag kan fortfarande bli lite perplex när jag tänker på situationen.



(Jag har letat som fan efter en helt sjuk bild av mig och Liza där vi sitter invirade i en svart boa och ser ut som om våra internetnicks är typ I_love_Richey och Glitterflikka, men jag kan inte hitta den. Föreställ er.. eller, nej. Det kanske är lika bra att jag inte hittar den.)